En ny målsättning?

Så har det återigen gått en dryg vecka sedan förra blogginlägget, jag förstår verkligen inte var tiden tar vägen, det är just nu jag vill att den ska gå extra långsamt så att jag hinner stanna upp lite innan höstregnen piskar mig ansiktet igen!

Sverige har åkt ur fotbolls-EM, en midsommar med sol, bad, god mat och trevlig samvaro utomhus till sena kvällen har passerat och en hel del träning har bedrivits sedan förra inlägget. Förra veckan blev den första ”normala” igen efter maran, fem löppass, drygt 60 km och också hygglig kvalité. Ett pass med blandade intervaller och ett pass med både 5 km snabbdistans i 3:46-fart och 4x500m i riktigt bra fart. Detta varvades med riktig lugn och njutbar skogslöpning, varm distans i bara splitshorts på midsommardagen och barfotaträning på gräs.

Forza,...ja, vilket lag hejar egentligen Nora på? 

Fem sjättedelar av familjen firade midsommar medans äldsta dottern befann sig på ridläger

Den här veckan har fortsatt på samma sätt, ett kort cykelpass när jag vilade från löpningen, ett pass stiglöpning. Ett riktigt bra pass med 8x500 m med 300 m joggvila, där jag snittade femhundringarna i 3:30-fart. Vad helgen har att bjuda i löpväg återstår att se, förhoppningsvis ett kortare tröskelpass imorgon och kanske också ett kortare långpass på söndag men det ska samsas med familjens aktiviteter. 

Känslan varierar lite dag från dag just nu men generellt är jag rätt trött, förmodligen i behov av semester (dags om två veckor) och några nätters sömn när inte kattskrällena väcker mig kl. 03.00 för att de vill gå ut...

Samtidigt som jag är väldigt ringrostig vad gäller att tävla, är jag också lite sugen. Behöver träna på att tävla för att bli mer van igen, inte gör det till så stor grej. Nästa vecka bjuder på en möjlighet men jag har ännu inte bestämt mig, det lutar åt ett beslut nära inpå. Det är ett lopp på bana och där blir allt extra mätbart, extra jämförbart mot tider jag gjort tidigare (nu ganska länge sedan) och jag är inte tränad för distansen men om jag tänka bort allt detta och se det som ett bra träningspass och en avstämning kanske jag startar ändå. Vi får se.

Jag är både lustdriven i min träning - tränar det jag känner för, men också resultatdriven och fokuserad på att få till en bra träningsmix som utvecklar mig men sanningen är ju den att det nu var ett par år sedan jag gjorde just det, utvecklades, blev snabbare, slog något "pers". Bara en sådan sak att det i höst är två år sedan jag senast sprang en miltävling, visserligen delvis p g a skadekänningar våren 2016 och i våras.

Därför känner jag mig ganska "off" vad gäller tider och resultat och "fjärmad från mina pers".

Motivationen går ju lite upp och ner för alla, just efter maraton brukar jag vilja mysjogga en längre period men kanske är det för att jag tävlat så lite både 2015 och 2016 som jag vill tävla mera, se det som bra träning. Gärna på lite mindre lopp. Tankarna på att slå nya personbästan finns däremot inte alls där just nu, jag är helt enkelt inte där, på någon distans, även om jag kanske inte är så väldigt långt därifrån heller på vissa av dem. Det är inte det som motiverar mig och efter att länge haft just "pers" som målsättning kanske jag för mig själv börjat formulera en ny målsättning istället:


"Att under ett fåtal gånger per år, på tävlingar jag bestämt mig för att prioritera, göra mitt allra allra bästa just den dagen och sedan, om jag lyckas med det, vara nöjd med det. Och då oavsett vad klockan visar". 


Det är rätt så självklart egentligen att "bara" kunna kräva detta av sig själv, att göra sitt allra bästa, för en vanlig motionär såväl som elit. Att hela tiden sikta på "pers" är inte realistiskt när åren går, lite skadekänningar kommer och går och motivationen därigenom åker lite berg-och dalbana.

Mycket stiglöpning i Jägarskogen har det blivit på sistone, här illustrerat av en bild från i våras...

Fler som känner igen sig i tankegångarna eller tycker ni bara jag svamlar?