Tankar om friidrotts-EM och OS-uttagningar - om jakten på tydlighet, OS-platser och behovet av ett idrottsligt konstitutionsutskott!

Friidrotts-EM i Amsterdam är över och truppen till OS i Rio spikades igår. Om jag börjar med EM så var mycket sig likt i år. Som vanligt var bevakningen av löpgrenarna under all kritik. Jag har förståelse för att många inte ser underhållsvärdet av 25 varv löpning på bana och därför visas längdhoppsrepriser, fler längdhoppsrepriser, hoppare som står och pratar med sina tränare, hoppare som tar av eller på sig överdragskläder, hoppare som pratar med varandra och så vidare i all evighet t o m medan en final pågår på löparbanan intill. Så var fallet när t ex Sara Lahti sprang och hotade sitt egna färska svenska rekord innan hon föll olyckligt på 10000 m.

Efter några års svacka efter guldåren med Klüft, Holm, Olsson och Bergkvist så är det fantastiskt att se framfarten i svensk friidrott och inte minst bland damerna i löpgrenarna. Så roligt att se Lovisa Lindh och Anna Silvander ta för sig i sina första seniormästerskap på 800 m med Lovisa Lindhs bronspeng som kronan på verket. Så häftigt att vi har Meraf Bahta och en så ung lovande löpare som Sara Lahti som håller en så hög nivå redan på flera olika distanser. Det var väldigt tråkigt att hon föll men hon kommer att få många fler chanser, redan nu på OS. Lika tråkigt men också smart var det av Charlotta Fougberg att avbryta mästerskapet vid en vadkänning för att åka hem och inte riskera sin OS-start på 3000 m hinder.

Något som inte var lika roligt var fenomenet med de värvade exilkenyanerna som nu främst tävlade för Turkiet men även för Azerbajdzjan och Schweiz. Att de i många fall också bytt namn är ju befängt. Idrott är såklart både propaganda och politik och har varit det minst sedan det blivande Nazityskland arrangerade OS i Berlin på trettiotalet och det går att dra paralleller till det tråkiga svenska fallet Aregawi där pengar verkat gått före förnuftet men inte till Meraf Bahta som kommit till Sverige av helt andra anledningar och som nu fick se sig besegrad på 5000 m av damvinnaren från Kenya, förlåt, Turkiet som nu vann guldet på både 5000 m och 10000 m i överlägsen still.

Lika tråkigt var det också att vi inte fick se Johan Rogestedt springa final på 1500 m p g a en osportslig diskning där Belgien som inte ens var representerat i Rogestedts heat lämnade in en protest mot att han stört en spanjor på upploppet och då Sveriges motprotest avslogs fick Belgien med sin löpare till final istället. En relativt långsam final som förmodligen passat Rogestedt bra då han sprang så fantastiskt fint på Sollentunavallen precis före EM.

Sverige kammade hem fyra medaljer mot tre som var målet och med lite stolpe in hade det kunnat bli ännu bättre.

Till OS så och där har diskussionerna runt Mikael Ekvalls vara eller inte vara på maraton pågått ända sedan han i höstas i Frankfurt med 2:12:07 - det snabbaste svenska maratonloppet på 25 år och det fjärde snabbaste loppet av en svensk herrlöpare någonsin - missade SOK's stenhårda kvalgräns på 2:12:00 och det som retat mig och många andra är otydligheten i kombination med SOK's konstiga kriterier och olika besked över tid till varför han inte blivit uttagen. IOK har egna uttagningsgränser som måste klaras, för herrar och maraton är den relativt snäll, 2:19:00. Utöver detta har SOK satt vad som i princip är de hårdaste gränserna i världen där det i många av löpgrenarna krävts svenskt rekord för att bli uttagen. Utöver detta finns framtidskriterium om man anses ung och lovande som t ex Sara Lahti och så finns ett topp 8-kriterium, att man ska ha chans på topp-8-placering. Ett topp-8 kriterium tvärs över olika idrotter är i sig själv svårt att förstå. Att jämföra olika idrotter med helt olika konkurrenssituation med varandra. Vad betyder att vara åtta i världen, i t ex Laser Radial, en klass i segling, i dubbeltrap, konstsim eller fälttävlan (Sverige skickar fjorton ryttare med tillhörande pållar till Rio) jämfört med den globala breddidrotten löpning med den östafrikanska dominansen? Och hur skulle OS se ut om alla länder hade ett topp-8 kriterium, det skulle inte bli mycket av "spelen" kvar då och med kriteriet har SOK tagit ett långt kliv ifrån de grundtankar på vilka de olympiska spelen skapades! Tankar om att skapa goda förebilder för unga, att inspirera till utveckling genom och inom idrott och att sprida de olympiska värderingar om vänskap, respekt och strävan efter utveckling. Med en gräns på 2:19:00 gissar jag att IOK gärna ser ett stort startfält på OS-maran vilket en tävling på Rios gator medger utan problem.

Otydligheten är ett kapitel för sig, först skulle Ekvall "springa bra" på Göteborgsvarvet tillika SM i halvmaraton i år och "bra" sades vara under 1:05, en tid han missade med en enstaka sekund, sedan skulle han "springa bra" igen på halvmaraton i EM där tiden blev 1:04. Sedan hette det slutligen att han inte nått mål han själv satt upp vilket Ekvall själv förnekade eller med egna ord kallade "skitsnack" efter att inte blivit uttagen.

Otydligheten är skrämmande och det går inte att komma ifrån spekulationer kring dolda agendor, pengar och korruption och att idrottsgrenens popularitet hos svenska folket är ett outtalat kriterium. Susanna Kallur (som jag verkligen verkligen unnar all framgång efter alla år av rehab) togs ut utan att klarat kvalgränsen och knappast för att hon är ung och lovande, det är väl inte för att hon är folklig, populär och medial och för att det skulle folkstorm om SOK inte skickat henne? Kallur som för övrigt själv sitter i SOK som representant för de aktiva lär knappast aspirera på en topp-8-placering på OS i konkurrens med amerikanskor och jamaicanskor efter att inte haft uthållighet nog efter 60 m att ta sig till EM-final. SOK skickar tennisspelare som i princip aldrig presterar internationellt och inte har en chans på topp-8 men SOK verkar sedan svensk tennis glansdagar ha en kärleksaffär med just tennis. SOK skickar också simmerskan Therese Alshammar på vilket kriterium då, en enastående lång och fantastisk karriär och som tack för lång och trogen tjänst?

Det handlar såklart också om medaljchanser. Medaljligan är en frekvent förekommande men ack så förenklad bild av spelen. SOK har alltid ett uttalat mål att ta så många medaljer som möjligt, det är ett väldigt mätbart mått på framgång naturligtvis och enkla mätetal lockar alltid. Det gynnar självklart inte idrottare inom stora idrotter som löpning där den globala konkurrensen är mördande! Bättre då att skicka en representant för en smalare sport som skytte, kanot, segling etc där OS är enda tillfället sporten ges publicitet. Vem bryr sig om curling mellan varje vinter-OS t ex? Jag missunnar givetvis inte dessa idrottare chanser till OS deltagande och medaljer och någonstans måste man dra en gräns såklart då en annan anledning till att begränsa truppen givetvis stavas p e n g a r men otydligheten och godtyckligheten skaver i mig.

Det finns fler argument för att inte skicka Mikael Ekvall till OS men betydligt fler för att göra det. Hans 2:12:07 från Frankfurt i sin blott andra maraton och sitt första som satsande löpare var 257:a i världen i fjol och därmed synes chansen till en topplacering vara borta men mästerskapslopp blir aldrig så snabba som de stora Majors-loppen som t ex Berlin och en vinnartid i trakterna av 2:10 är inte ovanlig. Ekvall har med sitt fina svenska rekord på halvmaraton på 1:02 visat att kapaciteten för en sådan tid och att kapaciteten för att kunna hota Kjell-Erik Ståhls gamla svenska rekord på 2:10:38 från VM i Helsingfors finns där.

Ekvall på väg mot nytt svenskt rekord 1:02:29 vid VM i halvmaraton i Köpenhamn 2014

Hade Ekvall ändå blivit uttagen nu i sista stund av SOK så hade det ändå visat på att SOK inte förstår något om långdistanslöpning och träning och prestation inför maraton. Såvida man inte heter Kjell-Erik Ståhl så springer de flesta satsande maratonlöpare högst ett par maratonlopp om året som de prioriterar och förberedelsetiden med dedikerad maraträning brukar för de flesta vara åtminstone 12-16 veckor, de veckorna av viktiga förberedelser hade alltså SOK snuvat Ekvall på om han nu till sist ändå blivit uttagen. SOK ville att Ekvall skulle springa ytterligare en mara under våren, vilket Ekvall motsatte sig och det låg honom i fatet. Ett krav på Ekvall som än en gång visar på sportslig inkompetens hos SOK! Hade SOK förstått något om maratonlöpning och optimala förberedelser skulle de redan efter loppet i Frankfurt gett Ekvall klartecken för att genom honom en optimalt lång tid att förbereda sig på.

Jag hoppas på två saker; Jag hoppas någon journalist ställer riktigt kritiska frågor till SOK kring deras uttagningskriterier, kritiken är omfattande och har funnits länge. Tyvärr tror jag inte det kommer ske. Jag hoppas också att Mikael Ekvall fortsätter satsningen på maraton, en tid ner mot 2:10-2:11 i Berlin i höst skulle vara som att skicka en skämskudde med rekommenderat A-brev till SOK's kansli där de sitter i sitt höga torn på olympiastadion där avståndet till tartanbanorna strax nedanför verkar oändligt mycket större än det egentligen är!

Långdistanslöpning och maraton är i Sverige en sport i mediaskugga, nördigare, tråkigare än arenaidrotten och med utövare som är alldeles för smala och egensinniga. Vem minns inte journalistkårens häcklande av den svenska truppen som "maratonturister" vid förra EM!?

SOK sänder en stark signal till unga utövare av idrott, signaler om att det krävs övermänskligt mycket för att bli aktuell för OS. Signaler om att det är väldigt svårt att veta vad som gäller för att bli uttagen beroende på vilken idrott och vilken gren du väljer att satsa på. Det är högst olyckligt för svensk idrott i ett bredare perspektiv och motsäger i allt väsentligt allt vackert som finns att läsa på SOK's egen hemsida.

Som härsken grädde på det klumpiga moset kom idag nyheten att Abeba Aregawi nu friats från dopinganklagelser (meldonium) då man ändrat gränsvärdet. Faktum kvarstår, hon har taget en till alldeles nyligen förbjuden substans, "en massa piller av en läkare i Etiopien", i förmodat prestationshöjande syfte, hon ljög om sitt äktenskap för att få medborgarskap, skilde sig sedan omedelbart och flyttade till Etiopen. Med mera. Redan idag har ett eventuellt OS deltagande börjat diskuterats. Här erbjuds alltså SOK ytterligare en möjlighet inom en vecka att skämma ut sig fullständigt, kan de walk the talk kring Sveriges höga svansföring kring doping eller är frestelsen att klättra ett snäpp i medaljligan i Rio alltför stor? Självklart ska Abeba Aregawi inte representera Sverige i OS i Rio och förhoppningsvis har hon gjort sitt både inom landslaget och föreningsidrotten i Sverige!

Signalerna som skickas nu från SOK handlar om dolda agendor, money talks, polarisering och politisering av idrotten, om ojämlik behandling, inkompetens, svågerpolitik och brist på visioner. Om ett avstånd mellan de styrande och folket. Parallellerna till den politiska arenan i dagens Sverige är tyvärr många och det är inget gott betyg åt SOK's arbete. På den politiska arenan finns ett konstitutionsutskott där oegentligheter kan exponeras, var finns ett sådant inom idrotten när det behövs som mest?