Race Report Enhörna Challenge 5000m 18:31.87 och placering 4 i B-heatet

Bara fyra dagar efter Stockholm halvmaraton var det lopp igen i form av hemmatävlingen Enhörna Challenge 5000m på Södertälje IP. Benen kändes riktigt slitna dagarna efter halvmaran men jag höll igång varje dag med lite Mountainbike och jogg. Hela dagen före loppet vräkte regnet ner och ett par timmar innan start tänkte jag faktiskt strunta i att springa men prognosen visade att regnet skulle upphöra och förutsättningarna blev i det närmaste perfekta med temperatur på ca 10 grader, uppehåll och nästan ingen vind. 

Jag sprang i B-heatet som skulle bestå av 18 löpare men bara ca 10 kom till start, kanske p g a vädret. Bland dem duktiga syskonen Lagerström från Tureberg, 16 och 14 år gamla. De skulle springa på 18:30 så när starten gick och två löpare drog iväg blev vi en andraklunga som sprang de första varven i jämn fart med ungdomarna först.

Efter ett tag fick de en liten lucka men när lillasyster tröttnade lite under andra halvan så saktade storebror som agerade hare också ner så jag gick om. Hela tiden hade jag klubbkompis Erik i rygg och jag fortsatte att avverka varven i jämn fart även om några varv på andra halvan gick någon sekund för långsamt. Med ca 700m kvar gick Erik om mig på bortre långsidan och jag tänkte att jag nu skulle få en bra rygg och fartökning innan spurten men jag märkte redan efter 100m att farten inte ökade så med ca 550 meter kvar gick jag om igen och ökade farten trots att jag tänkte att nu spurtar jag för tidigt. Med ett varv kvar såg jag att jag behövde göra sista varvet en bit under 80 sekunder för att klara 18:30 och jag försökte och växlade aktivt steg till ett högre knälyft/större "hjul", kanske kunde jag gjort det något tidigare men det är lätt att säga i efterhand. Spurtade så bra jag kunde och efter ett sista varv på 79 låga så korsade jag mållinjen som fjärde löpare i B-heatet efter 18:31.87.

Löpning är vackert...

Trots att jag missade 18:30 med så lite var jag väldigt nöjd efteråt, med det jämna genomförandet och jag tyckte jag hade nytta av tipsen från Motion Metrix-analysen förra veckan, och jobbade med hållningen och att hålla uppe både steglängden med ett bättre knälyft och hålla upp kadensen hela sträckan. Det syns också på Garmin Connect att min steglängd var mycket mera jämn nu än på Sommarspelen och vår ledare Henrik kommenterade också att det såg jättebra ut och att jag inte tappade steget som jag har en tendens att göra annars när jag blir trött. Kul! 

Varvtider: 43s  (första 200m), 90, 90, 89, 89, 90, 90, 91, 91, 89, 91, 88, 79 sekunder. 

Kilometertider (från Strava): 3:41, 3:43, 3:46, 3:46, 3:33.

Fullständiga resultat här. 

Fantastiska Anders Hansson, Vilsta IK, född 1944, svenskt rekord i M80 med 22:29

Race Report Sommarspelen 5000m - 18:36.30 och 6:e plats i heat H

Sommarspelen på Stockholm Stadion har jag tränat för ett par tidigare somrar utan att komma till start men i år blev det av. Det blev en stressig början då jag blev kvar längre än tänkt på jobb i Solna men hann precis i tid för att hämta nummerlappen 45 minuter innan mitt heat men då skulle jag med hög puls både hitta ett öppet omklädningsrum, byta om och värma upp. Det visade sig att de flesta omklädningsrummen var låsta men efter ett stressigt ombyte på en toalett gav jag mig ut i Liljansskogen på uppvärmning för att också få ner pulsen. Sedan tillbaka till läktaren för att byta till spikskor och så några sista stegringslopp innan start. 

När starten gick hamnade jag perfekt bakom FK Studenternas Emilia Siltanen som harade för 18:30 och det kändes extremt lätt i början. Första varvet gick klart långsammare än de 1:29 per varv som ger 18:30, min klocka, inställd på Banlöpning och autolap 400m visade 1:35 men jag försökte inte stressa, väl medveten om att dessa lopp ofta haras progressivt. Redan andra varvet gick snabbare och sedan var min känsla att farten var lite ryckig vilket också varvtiderna visar. Enligt Lorenzo som agerade förnämlig speaker som vanligt så passerade vi 2000m på 7:32 och då låg jag fortfarande i rygg på haren, halvvägs passerades på 9:19, vilket alltså skulle ge 18:38 i mål vid samma tempo på andra halvan. Tempot skruvades sakta upp och någonstans här klev vår hare av då hon skulle hara även nästa heat och 3000m passerades på 11:12 efter en snabbare kilometer på 3:40 enligt Lorenzo och från att ha känts så väldigt lätt i början så hade jag det nu bara några varv senare, jobbigt. På Live-sändningen syns det också hur jag plötsligt på den fjärde kilometer är "ur bild" längre ner i fältet efter att ha blivit passerad av flera löpare. 

Grafik från Strava visar att varven första halvan gick i lite ojämnt tempo vilket jag märkte och att jag sedan tydligt tappade fart på den fjärde kilometern.

Jag springer något upprätt numera och inte riktigt så framåtlutad som jag vill men mera avslappnad i axlarna den här gången än jag gjort de senaste loppen. Jag skrev i förra inlägget att jag jobbat på en löpteknisk detalj och har att göra med armföringen. Jag insåg i sommar att genom att fokusera på att ha en ganska liten vinkel i armbågen och händerna nära bröstkorgen så har också axlarna åkt upp och jag spänt mig och det blir stelt vilket jag tydligt fångat på film. När jag provat att sänka axlarna och ha armbågarna lite längre ner längs sidorna, fast fortfarande med samma vassa vinkel och händerna nära bröstkorgen så har det känts bättre, mer avslappnat och jag har fått med mig höften och kraften bättre i steget. 

Nåväl tillbaka till loppet, att jag nu sprang i spikskor gjorde nog också att steget blev lite bättre. Jag brukar kunna avsluta banlopp bra och så även denna gång. Min förhoppning var att kunna höja farten med två varv kvar. Nu gick sista kilometer på 3:31 enligt Strava med varvtiderna 1:29 (målfart), 1:25 (3:32-fart) och 38 sekunder på sista 200m (3:10-fart), och jag passerade flera löpare sista 600m varav den sista löparen i en spurt på upploppet. 

Jag noterade en maxpuls på 196 i slutet vilket inte kan vara särskilt långt ifrån min maxpuls numera och var väldigt trött i mål, var tvungen att ligga ner på banan och pusta ut en stund. Tiden 18:36.30 är mer än 20 sekunder snabbare än jag sprang 5000m på förra året (visserligen då utan specifika förberedelser och med en förkylning lite innan), det är också snabbare än På Spåret 2022 innan Stockholm Maraton, 18:42. Sedan får jag gå tillbaka till 2017 för att hitta nästa 5000m-lopp och då gjorde jag 17:50 på Enhörna Challenge. Detta var bara mitt sjätte lopp på 5000m.

Fullständiga resultat hittar ni här. 

Slutligen tillbaka till detta med spikskor igen. Det kändes som helt rätt val igår och kanske tjänade jag några sekunder, de är lätta utan att kännas hårda och ingen kraft går förlorad i en tjock mellansula. Dessutom är det roligt att springa i och steget blir bättre. När jag började träna i spikskor hade jag träningsvärk i vaderna i flera dagar efter snabba tvåhundringar, idag efter 5000m, känner jag ingenting.

Jag anmälde mig med ambition på 18:45 och för första gången på ganska länge klarade jag den tid jag anmält mig på, siktade på 18:30, vilket inte riktigt gick när jag tappade tempo på andra halvan men jag var närmare 18:30 än målet 18:45 och detta kändes helt klart som ett steg i rätt riktning och kan jag bygga vidare på detta så borde milen sub39 vara inom räckhåll igen! Nu väntar några lugna dagar och något enstaka specifikt halvmarapass. 

Next Stop. Stockholm Halvmaraton 7 september. 

Skomakare bliv vid din...sulhöjd

Den 28 juli kom ett tillägg till de nya regler kring tävlingssskor som offentliggjordes i maj av World Athletics (WA). Mitt i en visserligen extremt speciellt säsong med tanke på Covid19 ändras alltså förutsättningarna radikalt för elitlöpare.

Den största förändringen för långdistanslöpning är att regelverket nu skiljer på banlöpning och "road", där den tillåta höjden på skon är oförändrad - 40 mm - för maraton och andra lopp på gata medan sulhöjden begränsas till 25 mm för banlöpning. Redan här uppstår en konstig distinktion mellan banlöpning och löpning på gata. Utvecklingen av världsrekorden på framförallt maraton har tagit ett jättekliv sedan Nike Vaporfly introducerades 2017 - se mitt tidigare engelska blogginlägg om det - och kanske är de nya reglerna ett försök att stävja samma utveckling inom banlöpningen men det sägs inte tydligt utan World Athletics beskriver istället att de ger "tydlighet till atleter som förbereder sig för det uppskjutna OS i Tokyo" (hur man nu kan göra det mitt i en pandemi...) och för att bevara "integriteten" inom sporten, båda två konstiga formuleringar - är det då redan för sent att bevara integriteten inom maratonlöpning? 

Det skapades initialt en del förvirring när texten nämnde "spikes" vilket först tolkades som att de nya reglerna enbart gällde spikskor där prototyper med tjockare sula har använts på tävling under hösten 2019 och våren 2020 men reglerna gäller alla skor på bana. Förvirringen späddes på ytterligare av skrivelsen om att de nuvarande skorna skulle vara tillåtna under en övergångsperiod fram till sista november för att ge idrottare en chans att "ställa om". Denna tidsperiod finns inte med i reglerna från svensk friidrott vilka trädde i kraft direkt vilket nu påverkar SM kommande helg. 

Det hela fick ytterligare dimensioner när Charlotta Fougberg diskades p g a otillåten skoanvändning, vid lag-SM efter att ha vunnit 5000 m. Samma vecka i vårt västra grannland satte Sondre Nordstad Moen nytt Europarekord på 60 min löpning på bana i just det, Nike Vaporfly Next%. Olika nationella tolkningar av den ovan nämnda övergångsperioden? I skrivande stund är det fortfarande osäkert om tiden kommer gälla som nytt Europarekord p g a de nya reglerna.

Fougberg sprang i Adidas Adizero Pro (som inte ska förväxlas med den nya modellen Adidas Adizero Adios PRO, Adidas svar på Nikes Vaporfly med en mycket tjockare mellansula. Här är det på sin plats att fråga om marknadsföringsavdelningen på Adidas inte borde lägga till ordet "fantasi" som önskad egenskap i nästa platsannons...

Adidas Adizero Pro uppges ha en sulhöjd på 21,5 mm i hälen  enligt företagets hemsida men hur är det egentligen med den saken? Regelverket är mycket tydligt på hur skons höjd ska mätas medan producenterna ofta anges höjden som en del av skons drop, där hälen är xx mm hög och framfoten y mm hög och dropet differensen däremellan. 

Adidas skriver så här på sin egen hemsida: "Mellansulans dropp: 9,5 mm (häl: 21,5 mm / framfot: 12 mm)" men detta gäller väl då endast mellansulan? Tillkommer sedan innersula och kanske även yttersula (?) så kan skon bli över de tillåtna 25 mm och dessutom finns andra uppgifter på nätet som säger att sulhöjden på Adizero Pro är över 30 mm vilket dock förmodligen är felaktigt. 

Hur ska en idrottare kunna förväntas veta på vad som gäller här? Och, hur ska en tävlingsarrangör förväntas ha kunskap, resurser och verktyg att på plats kunna mäta och avgöra om en sko är tillåten eller ej? 

Varför WA valt just 25 mm framgår inte. Hade man velat begränsa fortsatt utveckling från Nike Alphafly med väldigt hög mellansula hade 30 mm eller kanske t o m 35 mm varit ett mera logiskt val. Med 25 mm är det många populära äldre tävlingsskor som ligger i gränslandet, skor som funnits i många år och varken innehåller kolfiberplattor eller något revolutionerande nytt dämpningsmaterial med extremt hög energiåtergivning. 

Nike Zoom Streak 5 med en angiven stack height på 26 mm och alltså numera otillåten...

De nya kolfiberskorna har blivit en succé som få kunde förutspå. Från att ha tagits fram för elitlöparna att jaga rekord och mästerskapstitlar i har den stora, ofta köpstarka massan med målinriktade motionärer som är intresserade av att prestera tider också upptäckt hur bra de fungerar att springa fort i, och inte minst hur skonsamma de är att springa i, jämfört med äldre racing flats, för att inte tala om spikskor. 

Skorna har indirekt bidragit till att banlöpning som tävlingsform fått ett rejält lyft också på motionärsnivå med fler lopp och fler deltagare på arrangemangen. Detta riskerar att upphöra nu, både p g a osäkerhet kring vilka skor som faktiskt är tillåtna och framförallt för att spiskor är slitsamt att springa i med hög påfrestning och risk för skador, något som många motionärer inte kommer våga sig på. 

Också för elitlöparna kommer det få konsekvenser. Hur det påverkar tider/resultat återstår att se, kanske är inte vinsten på bana lika stor med kolfiberskorna som den är på asfalt? Ellitlöparna har också nu vant sig vid att träna och tävla i de skonsamma kolfiberskorna och det går inte att utesluta att vi kommer se fler skador framöver och t o m elitlöpare som bestämmer sig att avstå tävlande av osäkerhet kring vilka skor som gäller och/eller att de inte känner sig förberedda att gå från träning i Nike Vaporfly Next% till maxprestation på tävling i spikskor på 10000m bana. 

Ytterligheterna i min skogarderob - Nike Vaporfly Next% vs Salming Race.

Svensk Friidrott har nu beslutat att det går bara att implementera regeln på internationella tävlingar, SM och i landslagssammanhang vilket känns rimligt. Övriga arrangörer kan enligt svensk friidrott inte åläggas att ha resurser för att bedöma och efterleva regeln och självklart är det främst elitidrott som är i behov av tydliga riktlinjer men nu lämnas löpare på alla nivåer rådvilla.

Vad vi motionärer väljer att snöra på oss är kanske enbart av intresse för oss själva i vår egen jakt på de där åtråvärda sekunderna som vi är beredda att försaka så mycket för men som ingen annan än vi själva bryr oss om! Jag ska springa Sommarspelen 5000 m på Stockholms Stadion 25 augusti och är en av dem som upptäckt hur bra de nya skorna fungerar och hur skonsamma de är. Mina personbästan har några år på nacken och nästan alla är satta i gamla Asics DS Racer. Sedan jag fick hälssporre våren 2018 har mina fötter varit det jag varit tvungen att lägga mest pre-och rehab på och att springa snabba intervaller på asfalt i väldigt tunna skor är tyvärr numera ett säkert recept på att få hälsporrekänningar igen. 

"Vad vi motionärer väljer att snöra på oss är kanske enbart av intresse för oss själva i vår egen jakt på de där åtråvärda sekunderna som vi är beredda att försaka så mycket för men som ingen annan än vi själva bryr oss om!"

Jag sprang 10000 m i juni i Vaporfly och var inställd på att göra detsamma på Sommarspelen men nu vet jag inte. Kommer det kännas OK att springa med en sko som "egentligen" inte är godkänd för banlöpning längre om jag nu skulle prestera en för mig bra tid? Nej är svaret på det. Vinner jag så mycket på att använda Vaporfly på bana eller kommer mina tunna racing flats fungera lika bra? Vet inte. Spelar det någon roll? Förmodligen inte. Träningen innan loppet och dagsform är nog viktigare faktorer än skovalet. Salming Race har jag använt på 1500 m men numera undviker jag dem på träning på asfalt just för att de inbjuder till hög fart med sin markkontakt och låga vikt och för att jag får ont i fötterna av dem men 5000 m i dem klarar jag och det kan vara värt ett par dagar med ömma fötter efteråt för det lutar åt att jag nu springer i dem på Sommarspelen.

Vad kommer då detta att sluta i? Det vet vi inte. Ytterligare regler ska vara på väg och det är inte osannolikt att det kommer ytterligare restriktioner också inom väglöpningen framöver. Det är trots allt där de stora framstegen har gjorts de senaste åren. Världsrekorden på framförallt 10000 m på bana, åtminstone på herrsidan, är så bra att inte någon varit i närheten de senaste åren, trots introduktion av de nya skorna, världsrekordet på bana attackeras redan nu på fredag av Joshua Cheptegei, rekordhållare sedan i år på 5 km väg. Det märkliga är att WA avgjort att det är underlaget som ska avgöra vilka skor som är godkända och inte distansen. Istället för att presentera ett mera genomarbetat förslag som går igenom teknologin i skon har man tagit genvägen att enbart bedöma sultjockleken och dessutom valt en arbiträr gräns på 25 mm utan motivering. 

" Det märkliga är att WA avgjort att det är underlaget som ska avgöra vilka skor som är godkända och inte distansen"

Producenterna måste ges långsiktighet och rimliga förutsättningar att kunna utveckla nya modeller och veta vad som gäller när skorna ska lanseras. Producenter behöver också en standard för hur sulhöjd ska anges i produktbeskrivningen som stämmer överens med hur sulhöjd ska mätas enligt regelverket. Men framförallt behöver elitlöpare glasklara besked om vilka skor som faktiskt är tillåtna att tävla i på bana framöver. 

Det bästa för att åstadkomma det vore en uppdaterad och sanktionerad lista över exakt vilka skomodeller som är tillåtna för banlöpning  och en sådan lista lär också vara på gång från WA.

Uppdatering 13 augusti; nu kom information om vilka modeller som är godkända av WA. Listan är dock långt ifrån komplett vad gäller skomodeller för långdistanslöpning och tydligen beror det då på att tillverkaren inte ansökt om att få en specifik sko godkänd hos WA vilket man kan förstå då tillverkarna inte verkar ha fått någon förhandsinformation, eller information väldigt nära inpå, när de nya reglerna skulle träda i kraft.

Varför är det så få som tävlar i veteran-friidrott?

Vi är väldigt många som springer, i väldigt blandade åldrar. Vi är inte lika många, men fortfarande ett stort antal, som är med i löparklubbar. Av dessa är det ett väldigt litet antal som ställer upp i veteran-tävlingar.

Förra helgen sprang jag Veteran-DM för Stockholm (resultat här) på ett varmt och blåsigt Sätra IP i södra Stockholm, sträckan var 1500 m och precis som i inomhus i vintras kammade jag hem ytterligare ett DM-guld, mitt fjärde i ordningen. Utöver de två jag har i år på 1500m har jag också ett VDM-guld i M40 på maraton (Vintermaraton 2013) och ett VDM-silver i M40 på maraton (Vintermaraton 2014). Förra helgen behövde jag dock bara starta och tre och tre kvarts varv senare passera mållinjen för att kassera in min guldmedalj eftersom jag var den enda (!) startande  i min åldersklass. Tråkigt naturligtvis och givetvis en hundraprocentig devalvering av värdet på guldmedaljen. På VDM-inomhus (IVDM) i vintras var vi i alla fall två startade i M45...

Ett av årets mål var att ta en DM-medalj på 1500 m och det är uppnått två gånger men visst hade det varit mer värt och klart roligare med fler medtävlande men samtidigt kan jag bara tävla mot de som ställer upp.

Mitt lopp är inte så mycket att orda om och det blir ingen race rapport, efter en relativt svag insats i värmen där jag kom iväg kontrollerat utan att förivra mig så gjorde jag ett svagt andra och framförallt tredje varv utan någon rygg i närheten och endast med hjälp av en avslagen spurt de sista tvåhundra meterna lyckades jag med nöd och näppe ta mig under fem minuter med tiden 4:59:97, tio sekunder långsammare än jag sprang inomhus i vintras.

Visst, det var en vacker Kristi Himmelsfärdshelg och säkert fanns det annat som lockade. Totalt var vi ca åtta löpare på 1500 m medan de kortare löpgrenarna och framförallt teknikgrenarna verkar locka lite fler deltagare.

Varför är det så deltagare på sådana här tävlingar? Är det dålig marknadsföring så att för få vet om tävlingarna? Är det en rädsla att tävla och "göra bort sig" i tron att alla andra är så snabba? Är det ett avfärdande av veteranfriidrott som något som ett gäng föredettingar sysslar med? Synd i båda fallen eftersom det både görs väldigt fina prestationer vid dessa tävlingar och framförallt är en väldigt fin gemenskap där alla pratar med alla! Jag blir i alla fall inspirerad och tycker det är häftigt att se deltagare som nått en hög ålder både springa, hoppa längd och stöta kula t ex och hoppas att jag själv har kvar lusten att träna och röra på mig när jag själv är äldre.

Nästa lopp, och nästa mål är att vara topp fem i M45 på SM-milen 10 km i juni, ett mål som just nu, efter den här dåliga träningsvåren känns avlägset, om det nu inte skulle bli väldigt få startande igen men veteran-SM brukar i alla fall locka fler än DM-tävlingar och det finns många duktiga löpare i M45 som jag normalt inte har en chans mot. Jag har snart tagit en hel veckas löpvila i ett försök att få min häl att bli mindre öm, och jag har heller inte haft någon större inspiration till träning överhuvudtaget senaste veckan. Tråkigt men så är det för tillfället och det är bara att inse att det kanske kommer vara så ett tag.

Olympiska tvivel och tillbaka till rutinerna

Friidrotten har börjat på OS men det enda jag hittills sett direktsänt är damernas 10.000 m i fredags eftermiddag svensk tid. Tidsskillnaden spelar in men också tilltagande ointresse. Jag brukade älska att kolla på friidrott, de snabba löparna, den fulländade tekniken i kast-och hoppmomenten, explosiviteten, snabbheten, koncentrationen, glädjen och besvikelsen. Allt det finns naturligtvis kvar men över allt ligger nu en solkig hinna av misstänksamhet. Doping har naturligtvis alltid funnits och det var ju knappast bättre på 80-talet men nu känns det lika illa igen. Statsfinansierad rysk doping, undermåliga eller obefintliga dopingkontroller ”out-of-competion” både på Jamaica, och i Etiopien och Kenya, kända tränare som åker fast med dopingpreparat på hotellrummet ett par rum ifrån världsstjärnor i deras ”stall”. Friidrotten känns bara nedsolkad och smutsig för mig just nu, tyvärr.

Vem är dopad och vem är inte? I damernas 10.000 m-lopp vann en etiopiska överlägset när hon krossade ett gammalt ”omöjligt” världsrekord satt av en erkänt dopad kinesisk löpare. Vinnaren såg varken trött eller glad ut vid målgång. Till hennes försvar ska sägas att många andra också sprang bra i loppet, t ex gick fyra kvinnor under 30 minuter på milen där tidigare enbart tre kvinnor sprungit så snabbt någonsin.

Jag ser ett 400 m-lopp där vinnaren slår världsrekord från den svåra ytterbanan utan koll på sina konkurrenter och trummar på som en robot på upploppsrakan utan tillstymmelse till mjölksyrestinna ben eller avstannande fart i mål. 

Usain Bolt tar sitt tredje raka OS-guld på 100m, glädjande nog inte på en ny fantasitid efter en skadefyllt säsong utan på en mera "normal" tid denna gång. Är han ett naturbarn som bara förvaltat och byggt vidare på framgångarna han hade tidigt? Ligger förklaringen bakom hans framgång att han förmår utnyttja sin accelerationsförmåga som han trots sin längd besitter? Längden ger honom en fördel gentemot hans konkurrenter då hans större rörelseomfång förflyttar honom längre på varje steg och där han når sin toppfart senare i loppet och där den avstannande fasen i slutet då blir kortare vilket gör skillnaden under andra halvan av loppet på klassiskt Bolt-manér. Naturbarn eller fuskare likt nästan alla av de snabbaste på 100 meter genom tiderna?

Mo Farah tränad av den av dopingrykten omgärdade Salazar tar hem ännu ett OS-guld på 10.000 meter. Och så vidare. Fantastiska prestationer och jag påstår inte med säkerhet att någon av de nämnda är dopad. Hur skulle jag kunna veta det? Men skepsis, tvivel och vacklande mellan vad jag tror och vad jag vill tro förstör glädjen och förtar fascinationen för mig! Heter det inte att när något är för bra för att vara sant så är det oftast just det.

Time will tell vem som fuskat och vem inte? Kanske, eller så får vi aldrig reda på sanningen om t ex Bolt då ledande företrädare för friidrotten uttryckligen sagt att det vore en katastrof för friidrotten om han åkte fast för doping och det kanske man inte kan riskera. Ett godkänt dopingprov är heller inte värt mer än pappret det är skrivet på då det fuskas med prover och provresultat och dyra pengar betalats för att dölja positiva dopingtest. Jag tror på hårdare straff för den idrottaren som väljer att dopa sig. Att se Justin Gatlin tävla på 100 meter efter två dopingavstängningar har jag och uppenbarligen inte publiken i Rio heller något behov av, att döma av busvisslingarna. Hur man ska komma tillrätta med korruption, mutor och fiffel har jag dessvärre inget recept på.  Jag respekterar både dem som avfärdar varje fantastisk prestation som doping liksom de som väljer att tro på prestationen och tycka att man är ren till motsatsen bevisats enligt traditionell rättspraxis.

Själv är jag både tillbaka på rutinerna och på jobbet efter fyra veckors semester. En semester jag är nöjd med, det går alltid att önska sig ännu bättre väder, men jag har kopplat av, solat och badat i hav och sjö, fått miljöombyte, tränat hyggligt, haft gott om tid att umgås mycket med min familj och det räcker väldigt långt i min värld! Den sista veckan var jag hemma själv med barnen och vädret var lite svalare och jag fick till hela sex pass och drygt 70 km löpning med bra variation vad gäller fart och innehåll! Både backträning, intervaller och snabbdistans rymdes under veckan där jag sprang 10 km på 38:30 i fredags vilket är OK även om det inte gick riktigt lika lätt som det brukar att springa en mil sub40 på träning.

Närmast på tur väntar Bellmanstafetten med jobbet imorgon, något jag främst betraktar som ett bra träningspass och trevligt umgänge med mina arbetskamrater där tid och resultat är av underordnad betydelse.

Tankar om friidrotts-EM och OS-uttagningar - om jakten på tydlighet, OS-platser och behovet av ett idrottsligt konstitutionsutskott!

Friidrotts-EM i Amsterdam är över och truppen till OS i Rio spikades igår. Om jag börjar med EM så var mycket sig likt i år. Som vanligt var bevakningen av löpgrenarna under all kritik. Jag har förståelse för att många inte ser underhållsvärdet av 25 varv löpning på bana och därför visas längdhoppsrepriser, fler längdhoppsrepriser, hoppare som står och pratar med sina tränare, hoppare som tar av eller på sig överdragskläder, hoppare som pratar med varandra och så vidare i all evighet t o m medan en final pågår på löparbanan intill. Så var fallet när t ex Sara Lahti sprang och hotade sitt egna färska svenska rekord innan hon föll olyckligt på 10000 m.

Efter några års svacka efter guldåren med Klüft, Holm, Olsson och Bergkvist så är det fantastiskt att se framfarten i svensk friidrott och inte minst bland damerna i löpgrenarna. Så roligt att se Lovisa Lindh och Anna Silvander ta för sig i sina första seniormästerskap på 800 m med Lovisa Lindhs bronspeng som kronan på verket. Så häftigt att vi har Meraf Bahta och en så ung lovande löpare som Sara Lahti som håller en så hög nivå redan på flera olika distanser. Det var väldigt tråkigt att hon föll men hon kommer att få många fler chanser, redan nu på OS. Lika tråkigt men också smart var det av Charlotta Fougberg att avbryta mästerskapet vid en vadkänning för att åka hem och inte riskera sin OS-start på 3000 m hinder.

Något som inte var lika roligt var fenomenet med de värvade exilkenyanerna som nu främst tävlade för Turkiet men även för Azerbajdzjan och Schweiz. Att de i många fall också bytt namn är ju befängt. Idrott är såklart både propaganda och politik och har varit det minst sedan det blivande Nazityskland arrangerade OS i Berlin på trettiotalet och det går att dra paralleller till det tråkiga svenska fallet Aregawi där pengar verkat gått före förnuftet men inte till Meraf Bahta som kommit till Sverige av helt andra anledningar och som nu fick se sig besegrad på 5000 m av damvinnaren från Kenya, förlåt, Turkiet som nu vann guldet på både 5000 m och 10000 m i överlägsen still.

Lika tråkigt var det också att vi inte fick se Johan Rogestedt springa final på 1500 m p g a en osportslig diskning där Belgien som inte ens var representerat i Rogestedts heat lämnade in en protest mot att han stört en spanjor på upploppet och då Sveriges motprotest avslogs fick Belgien med sin löpare till final istället. En relativt långsam final som förmodligen passat Rogestedt bra då han sprang så fantastiskt fint på Sollentunavallen precis före EM.

Sverige kammade hem fyra medaljer mot tre som var målet och med lite stolpe in hade det kunnat bli ännu bättre.

Till OS så och där har diskussionerna runt Mikael Ekvalls vara eller inte vara på maraton pågått ända sedan han i höstas i Frankfurt med 2:12:07 - det snabbaste svenska maratonloppet på 25 år och det fjärde snabbaste loppet av en svensk herrlöpare någonsin - missade SOK's stenhårda kvalgräns på 2:12:00 och det som retat mig och många andra är otydligheten i kombination med SOK's konstiga kriterier och olika besked över tid till varför han inte blivit uttagen. IOK har egna uttagningsgränser som måste klaras, för herrar och maraton är den relativt snäll, 2:19:00. Utöver detta har SOK satt vad som i princip är de hårdaste gränserna i världen där det i många av löpgrenarna krävts svenskt rekord för att bli uttagen. Utöver detta finns framtidskriterium om man anses ung och lovande som t ex Sara Lahti och så finns ett topp 8-kriterium, att man ska ha chans på topp-8-placering. Ett topp-8 kriterium tvärs över olika idrotter är i sig själv svårt att förstå. Att jämföra olika idrotter med helt olika konkurrenssituation med varandra. Vad betyder att vara åtta i världen, i t ex Laser Radial, en klass i segling, i dubbeltrap, konstsim eller fälttävlan (Sverige skickar fjorton ryttare med tillhörande pållar till Rio) jämfört med den globala breddidrotten löpning med den östafrikanska dominansen? Och hur skulle OS se ut om alla länder hade ett topp-8 kriterium, det skulle inte bli mycket av "spelen" kvar då och med kriteriet har SOK tagit ett långt kliv ifrån de grundtankar på vilka de olympiska spelen skapades! Tankar om att skapa goda förebilder för unga, att inspirera till utveckling genom och inom idrott och att sprida de olympiska värderingar om vänskap, respekt och strävan efter utveckling. Med en gräns på 2:19:00 gissar jag att IOK gärna ser ett stort startfält på OS-maran vilket en tävling på Rios gator medger utan problem.

Otydligheten är ett kapitel för sig, först skulle Ekvall "springa bra" på Göteborgsvarvet tillika SM i halvmaraton i år och "bra" sades vara under 1:05, en tid han missade med en enstaka sekund, sedan skulle han "springa bra" igen på halvmaraton i EM där tiden blev 1:04. Sedan hette det slutligen att han inte nått mål han själv satt upp vilket Ekvall själv förnekade eller med egna ord kallade "skitsnack" efter att inte blivit uttagen.

Otydligheten är skrämmande och det går inte att komma ifrån spekulationer kring dolda agendor, pengar och korruption och att idrottsgrenens popularitet hos svenska folket är ett outtalat kriterium. Susanna Kallur (som jag verkligen verkligen unnar all framgång efter alla år av rehab) togs ut utan att klarat kvalgränsen och knappast för att hon är ung och lovande, det är väl inte för att hon är folklig, populär och medial och för att det skulle folkstorm om SOK inte skickat henne? Kallur som för övrigt själv sitter i SOK som representant för de aktiva lär knappast aspirera på en topp-8-placering på OS i konkurrens med amerikanskor och jamaicanskor efter att inte haft uthållighet nog efter 60 m att ta sig till EM-final. SOK skickar tennisspelare som i princip aldrig presterar internationellt och inte har en chans på topp-8 men SOK verkar sedan svensk tennis glansdagar ha en kärleksaffär med just tennis. SOK skickar också simmerskan Therese Alshammar på vilket kriterium då, en enastående lång och fantastisk karriär och som tack för lång och trogen tjänst?

Det handlar såklart också om medaljchanser. Medaljligan är en frekvent förekommande men ack så förenklad bild av spelen. SOK har alltid ett uttalat mål att ta så många medaljer som möjligt, det är ett väldigt mätbart mått på framgång naturligtvis och enkla mätetal lockar alltid. Det gynnar självklart inte idrottare inom stora idrotter som löpning där den globala konkurrensen är mördande! Bättre då att skicka en representant för en smalare sport som skytte, kanot, segling etc där OS är enda tillfället sporten ges publicitet. Vem bryr sig om curling mellan varje vinter-OS t ex? Jag missunnar givetvis inte dessa idrottare chanser till OS deltagande och medaljer och någonstans måste man dra en gräns såklart då en annan anledning till att begränsa truppen givetvis stavas p e n g a r men otydligheten och godtyckligheten skaver i mig.

Det finns fler argument för att inte skicka Mikael Ekvall till OS men betydligt fler för att göra det. Hans 2:12:07 från Frankfurt i sin blott andra maraton och sitt första som satsande löpare var 257:a i världen i fjol och därmed synes chansen till en topplacering vara borta men mästerskapslopp blir aldrig så snabba som de stora Majors-loppen som t ex Berlin och en vinnartid i trakterna av 2:10 är inte ovanlig. Ekvall har med sitt fina svenska rekord på halvmaraton på 1:02 visat att kapaciteten för en sådan tid och att kapaciteten för att kunna hota Kjell-Erik Ståhls gamla svenska rekord på 2:10:38 från VM i Helsingfors finns där.

Ekvall på väg mot nytt svenskt rekord 1:02:29 vid VM i halvmaraton i Köpenhamn 2014

Hade Ekvall ändå blivit uttagen nu i sista stund av SOK så hade det ändå visat på att SOK inte förstår något om långdistanslöpning och träning och prestation inför maraton. Såvida man inte heter Kjell-Erik Ståhl så springer de flesta satsande maratonlöpare högst ett par maratonlopp om året som de prioriterar och förberedelsetiden med dedikerad maraträning brukar för de flesta vara åtminstone 12-16 veckor, de veckorna av viktiga förberedelser hade alltså SOK snuvat Ekvall på om han nu till sist ändå blivit uttagen. SOK ville att Ekvall skulle springa ytterligare en mara under våren, vilket Ekvall motsatte sig och det låg honom i fatet. Ett krav på Ekvall som än en gång visar på sportslig inkompetens hos SOK! Hade SOK förstått något om maratonlöpning och optimala förberedelser skulle de redan efter loppet i Frankfurt gett Ekvall klartecken för att genom honom en optimalt lång tid att förbereda sig på.

Jag hoppas på två saker; Jag hoppas någon journalist ställer riktigt kritiska frågor till SOK kring deras uttagningskriterier, kritiken är omfattande och har funnits länge. Tyvärr tror jag inte det kommer ske. Jag hoppas också att Mikael Ekvall fortsätter satsningen på maraton, en tid ner mot 2:10-2:11 i Berlin i höst skulle vara som att skicka en skämskudde med rekommenderat A-brev till SOK's kansli där de sitter i sitt höga torn på olympiastadion där avståndet till tartanbanorna strax nedanför verkar oändligt mycket större än det egentligen är!

Långdistanslöpning och maraton är i Sverige en sport i mediaskugga, nördigare, tråkigare än arenaidrotten och med utövare som är alldeles för smala och egensinniga. Vem minns inte journalistkårens häcklande av den svenska truppen som "maratonturister" vid förra EM!?

SOK sänder en stark signal till unga utövare av idrott, signaler om att det krävs övermänskligt mycket för att bli aktuell för OS. Signaler om att det är väldigt svårt att veta vad som gäller för att bli uttagen beroende på vilken idrott och vilken gren du väljer att satsa på. Det är högst olyckligt för svensk idrott i ett bredare perspektiv och motsäger i allt väsentligt allt vackert som finns att läsa på SOK's egen hemsida.

Som härsken grädde på det klumpiga moset kom idag nyheten att Abeba Aregawi nu friats från dopinganklagelser (meldonium) då man ändrat gränsvärdet. Faktum kvarstår, hon har taget en till alldeles nyligen förbjuden substans, "en massa piller av en läkare i Etiopien", i förmodat prestationshöjande syfte, hon ljög om sitt äktenskap för att få medborgarskap, skilde sig sedan omedelbart och flyttade till Etiopen. Med mera. Redan idag har ett eventuellt OS deltagande börjat diskuterats. Här erbjuds alltså SOK ytterligare en möjlighet inom en vecka att skämma ut sig fullständigt, kan de walk the talk kring Sveriges höga svansföring kring doping eller är frestelsen att klättra ett snäpp i medaljligan i Rio alltför stor? Självklart ska Abeba Aregawi inte representera Sverige i OS i Rio och förhoppningsvis har hon gjort sitt både inom landslaget och föreningsidrotten i Sverige!

Signalerna som skickas nu från SOK handlar om dolda agendor, money talks, polarisering och politisering av idrotten, om ojämlik behandling, inkompetens, svågerpolitik och brist på visioner. Om ett avstånd mellan de styrande och folket. Parallellerna till den politiska arenan i dagens Sverige är tyvärr många och det är inget gott betyg åt SOK's arbete. På den politiska arenan finns ett konstitutionsutskott där oegentligheter kan exponeras, var finns ett sådant inom idrotten när det behövs som mest?