Hej loppsaknaden - nu känns du!

Vi är i en vecka som brukar vara speciell för mig och tusentals andra, Stockholm Maraton-veckan. Jag konstaterat lite förvånat att jag har 135 mil i benen i år och utan att ha kollat är jag ganska säker på att jag aldrig tidigare har haft den mängden i benen innan maran och då har jag ändå inte maratränat i år. Visst har jag sprungit några långpass på ca 25 km och också ett på drygt 30 km men i vanliga fall skulle jag ha avverkat betydligt fler långpass varav 5-6 st på +30 km och ett par stycken uppemot 35-37 km inkl fartökning nu.

Motivationen har det alltså inte varit något fel på den här Coronavåren, tvärtom, och jag är i ganska bra form om än inte toppad med fartuthållighet för en mara.

Den här veckan skulle jag nu handlat rödbetsjuice, jagat gels av det märke jag vill ha, ätit Bassett's vingummin som kolhydratsuppladdning, druckit juice och ätit extra mackor, hämtat nummerlappen på mässan och förberett tävlingsoutfiten. Jag skulle känna den härliga blandningen av nervositet, förväntan, pirr i magen och den där känslan av en hel massa energi i kroppen som bara väntas på att få släppas lös och ben som med mer vila skulle vara alltmer springsugna. Jag skulle se fram emot hela dagen - lördagsmorgonens resa in till Stadion med kompisar. Hänget och peppet innan, känslan i startfållan, energin, förväntan, gemenskapen, musiken, speakern som räknar ner till start. Själva loppet givetvis där så många brukar heja och hälsa, den härliga målgången på Stadion och det sköna hänget i Östermalms IP efteråt och att lägga ytterligare en Finishertröja till samlingen som sedan tillfredsställt bekräftelsebehovet veckorna efteråt.

Test av tävlingsklädseln hemma i trädgården veckan före Stockholm Maraton 2014...

...och bild från det där sköna hänget på Östermals IP med en ljummen, blaskig öl i handen

Jag  trodde jag skulle sakna tävlandet mer än jag gjort men kanske är det för att jag haft andra saker som byte av jobb och sonens (nu coronapåverkade) studentfirande nästa vecka att fokusera på, men nu känns loppsaknaden och då skulle jag inte ens springa Stockholm Maraton i år! När jag kvalade in till Chicago bestämde jag tidigt att det fick räcka att fokusera på en mara 2020. Nu blir det nog inte någon.

Igår kom nyheten att SAS startar flygtrafik till bl a Chicago igen men ett lopp där i oktober är ingenting jag fokuserar på eller ens är sugen på just nu. Jag har hotell bokat (men avbokningsbart och inte betalt än) men inte flyg. Arrangören öppnade 5 maj för att det går att skjuta upp sin startplats till 2021. Nackdelen med det är att jag då får betala anmälningsavgiften en gång till och det är jag i dagsläget inte så intresserad av så nu avvaktar jag. Allt beror på hur pandemin utvecklar sig.

Jag är just nu tveksam till om det blir några stora maratonlopp vare sig i Stockholm (eller London, Boston, Chicago) eller andra stora arrangemang som konserter eller liknande i höst, tyvärr. Berlin Maraton är inställt och jag tror flera stora lopp följer. Om Stockholm Maraton blir av tror jag det kommer bli ett radikalt annorlunda och mindre arrangemang än vi är vana vid, med väldigt lågt internationellt deltagande. Även om det kommer alltfler signaler om att världen så sakta öppnar upp igen så är USA hårt drabbat av Covid-19 och kanske införs det karantänsregler för resande in i eller ut från USA eller andra restriktioner. Jag är inte alls intresserad av varken karantän eller att jogga 42,2 km med mask utan publik vilket också diskuterats utan är inställd nu på att jag får springa Chicago maraton ett annat år. Tränar bra gör jag uppenbarligen ändå och skulle det mot alla odds visa sig möjligt att springa maraton i USA i oktober finns gott om tid mot slutet av sommaren att börja spetsa till formen och fartuthålligheten. Det vore faktiskt spännande att se vad som går att göra med t ex en kortare uppladdning på t ex 10 veckor efter en längre period med bra träning, något jag kan testa inför vilken mara som helst framöver.

DEN känslan - inte mycket som slår den! 20 meter kvar av Stockholm Maraton 2016