Olika aspekter av att springa på nya platser

Det här med att springa i en ny stad, på ett nytt ställe och framförallt i ett annat land, det finns det ett par olika aspekter på.

Trots att jag använt Garmins klockor i säkert 15 år så har jag inte använt alla funktioner, ett sådant exempel är kartor och navigering efter banor. Trots allt så sker 99% av löprundorna på hemmaplan där sådant inte behövs och jag har nyligen lärt mig att skapa banor och för över dem till klockan och navigera efter dem, trodde jag. När jag sprang en ny runda på Sörmlandsleden för ett par veckor sedan fungerade det utmärkt. 

En aspekt av att springa i en ny stad är mysig, nu var jag för bekväm för att ge mig ut på ett morgonpass när jag var med familjen i Berlin förra veckan, vilket brukar vara det bästa, att se staden vakna, varor levereras till butiker, se människor starta sin dag och åka till jobbet och så vidare. Det är ändå mysigt att ta in en ny plats i löparskor. Se nya platser i staden, se vardagslivet, ta in dofterna och ljuden, se familjer umgås i en park, höra samtal, diskussioner och skratt på ett annat språk. Det är en speciellt känsla. 

Den här känslan försvann dock helt när jag skapade en bana på knappt 9 km i Garmin Connect och förde över till klockan, appen har funktionen att föreslå en runda baserat bara på vädersträck och längd. Jag gick ut på gatan utanför lägenheten, väntade på GPS-signal men fick sedan vänta en bra stund medans banan lästes in. Började sedan springa men det visade sig direkt att jag inte hade en aning om vilket håll banan var dragen åt, med-eller moturs? Jag provade båda hållen men åt varje håll jag sprang ökade avståndet till när klockan tyckte jag skulle svänga nästa gång. Det här med att ta in omgivningen blev det inte mycket av då jag istället fick stirra på klockskärmen och försöka lista ut hur/var jag skulle springa och vad de olika pilarna på klockan betydde. 

Ganska omgående avbröt jag navigeringen då försöken att navigera enbart skapade stress, och istället började jag springa helt på måfå. Jag har ett ganska bra lokalsinne och tänkte att om jag försöker springa en "fyrkant" och mestadels svänger åt samma håll, med vissa avvikelser för naturliga barriärer och att undvika de tråkigaste och mest trafikerade vägarna så borde jag komma tillbaka till ungefär där jag började. Med ett visst hum om också hur vissa platser förhåller sig geografiskt till varandra efter ett par dagar i staden blev det riktigt bra, och det blev trevlig löpning längs en park, längs vatten, genom lokala matmarknader där vardagslivet pågick och döm om min förvåning när jag utan att ha tjuvkikat på kartan/telefonen plötsligt kom fram till Henrich Heine Strasse från "fel" håll och "vår" tunnelbanestation, belägen bara några hundra meter från lägenheten.

Jag behöver lära mig navigera bättre efter kartan och tecknen i klockan, det är nog användbart men att lyfta blicken och springa på magkänsla på en ny plats är klart roligare.

Ett distanspass på drygt 8 km i Berlin, inte som tänkt men bra ändå

Uppföljning - Sommarträningsplanen

I förra inlägget beskrev jag min sommarträningsplan och nu när sommaren går in på målrakan är det dags för uppföljning. Jag ger mig själv godkänt men inte så mycket mer. På fyra veckors semester skrapade jag ihop 192 kilometer löpning vilket är OK men inte jättebra.

• Två fartpass i veckan, ett i högre fart (5-10 km-fart med betoning på 5 km-fart) och med ganska begränsad volym och ett närmare tröskel/10km/halvmarafart med något större volym med fokus först på det kortare fartpasset i högre fart och längre fram i sommar lite längre fartpass. 
• Delta på några fler av klubbens gemensamma träningspass än jag brukar ha möjlighet till.
• Ett längre pass i veckan och ett långpass varannan vecka. 
• Träna tillsammans med familjen.
• Så mycket lugn distans däremellan som jag orkar/hinner med och tycker är roligt. 

Fartpassen jag kan ticka av med undantag för någon enstaka vecka där resa kombinerades med efterföljande värmebölja. De har också ersatts vid ett par tillfällen av riktigt tuffa backpass genom att springa uppför berg på Gran Canaria.

Delta på klubbens träningar gjorde jag vid några tillfällen i början av sommaren. Roligt och bra träning. Hoppas kunna vara med på något pass även nu när vardagen är här.

Ett längre pass i veckan och ett långpass varannan vecka. Samma förklaring där som för fartpassen, ett par veckor när långpassen inte blev av.

Träna tillsammans med familjen, ja lite mer än vanligt kanske. Några några löppass eller fys med något av barnen, ibland med barnen cyklandes bredvid och något pass ihop med hustrun.

Besök hos andra och värme är två faktorer som gör att jag prioriterar ner min träning. Distans har jag såklart sprungit men lite mindre än jag tänkt mig. Jag tror att det också är bra och att jag behöver ta det lite lugnare på semestern. När vardagen är här ställer jag ganska stora krav på mig själv både i jobbet och med träningen. Rutiner hjälper och när vi varit hemma och nu i början av augusti har jag tränat på riktigt bra. Hur formen är vet jag inte riktigt men det visar sig snart. Uthålligheten är det hyggligt med och farten på kortare intervaller har jag men det har inte blivit så många pass med längre intervaller eller snabbdistans ännu och i dagsläget har jag inte så stor förhoppning om att springa snabbt på Stockholm halvmaraton i september då fokuset mer legat på fart inför Sommarspelen 5000 m 20 augusti.

Tidseffektiv och social semesterträning

Förra veckan var jag på resande fot med familjen, en vecka på västkusten som på förhand såg ut att bli både kall och regnig blev tvärtom helt OK med både sol och bad. Träning också men att få tid till träning på resande fot med fyra barn är en liten utmaning. Med betoning på liten för det är ju ett litet problem mitt ibland alla större problem som finns.

Semester för mig betyder inte som många andra mer träning utan tvärtom mindre träning. Dels är det ett resultat av frånvaro av rutiner men också ett aktivt val. Jag bryter mönster från vardagen, kopplar av och kopplar därmed också av från mer träning, tränar det jag tycker är roligt som jag var inne på i förra inlägget. Om man som jag, som trots mer än tio års regelbunden löpträning inte lärt sig uppskatta tidiga morgonjoggar innan frukost blir utmaningen ännu lite större. Att springa på morgonen är OK men i mitt fall föregås ett morgonpass alltid av frukost och kaffe och iväg på semestern ställer jag inte klockan extra tidigt för det och riskerar att väcka hela familjen för att jag ska ut och springa själv. Är det något jag inte vill så är det att min träning ska påverka hela familjens schema. Det kan vara OK ibland vid en tävling t ex men inte hela tiden och inte på semester.

Jag springer istället oftast före middagen. När dagens utflykter eller aktiviteter är klara och innan vi ska äta middag finns ofta en lucka som jag ofta tar. Det kan vara stressigt och i stekande eftermiddagssol men det är det som passar bäst. Alternativt springer jag senare på kvällen efter middag vilket är den vanligaste tidpunkten för löppass på hemmaplan. Förra veckan blev det tre före middagen-pass och totalt fyra löppass och ca 40 km förra veckan. Inte mycket men inte heller lite. Jag fick dessutom in ett överraskande bra pass på 8 x 1000 m efter att vi varit på stranden och 2 x 1500 m i milfart så över 25% av veckans volym var i milfart vilket är bra!

Tretton kilometer av förra veckans volym blev också en insättning på det sociala löpkontot, ett konto som numera är ganska välbärgat och rikt! Jag har lärt känna många härliga människor tack vare löpningen och de finns på många olika platser runt om i Sverige och då vi besökte Varberg under några dagar fick jag en mycket trevlig runda längs havet ihop med Robban medan resten av familjen besökte Ullared. De hade det absolut bättre där utan mig :) Robban reggar liksom jag sin träning på jogg.se och vi träffades senast i samband med Stockholm Maraton. Tack för sällskapet Robban, mycket trevligt! Som av en händelse gick också Varbergsloppet 10 km på lördagen men det sammanfall med veckans finaste dag som tillbringades vid havet där de två översta bilderna i det här inlägget är tagna och jag var, trots bra löpform, alltför semesteravslappnad och otaggad på att tävla för att resa mig ur solstolen.

13 km social löpning längs strandpromenaden i Varberg!

Den här veckan har vi tagit det lugnt hemma och jag har löptränat varje dag med siktet inställt på att tävla på 10000 m nästa vecka!

Hoppas ni njuter av sommaren, fördelen med att det inte är tokhett är ju att det går lättare att springa. Varför inte boka in löpning med någon bekant ni träffat tack vare löpningen? 

Blogg- och delvis löptorka

Jag är drabbad av bloggtorka, något jag insett långt innan det här inlägget. På sommaren blir det naturligt färre inlägg men torkan har varit mera långvarig än så. Det är inte samma trafik till bloggen längre, vilket säkert har att göra med att bloggar som företeelse minskar i popularitet men det har också att göra med att jag inte skriver lika ofta eller lika bra längre. Det är bara att erkänna!

Mitt syfte med bloggen från början var att skildra min träning och hur den rymdes med familj, jobb och allt annat mitt i livet. Det var länge sedan bloggen var en träningsdagbok och när jag nu avrapporterar min träning blir det inte speciellt intressant tycker jag själv och då kan jag inte förvänta mig att andra tycker det är intressant heller. Självklart beror det på att min träning just nu inte är så spännande. Jag tränar med en bra volym och har också variation på passen men fokus och målsättningar saknas vilket gör träningen uddlös. Tävlingslusten lyser dessvärre också nästan helt med sin frånvaro och så har det varit en längre tid, vilket ytterligare gör träningen mer konturlös. Det är lite för många lugna distanspass och för få pass som lyfter mig och även om jag fortfarande försöker träna i olika farter och variera passen beroende på vad jag framför mig är det halvhjärtat jämfört med för några år sedan.

Det händer inte heller ofta att jag får små underfundiga idéer eller gör iakttagelser under mina löppass som räcker till ett helt blogginlägg. Återstår de längre texter jag ibland skriver i krönikeform, texter jag lägger mera krut på och som ofta blir vällästa och ibland också väcker debatt, som t ex inlägget om SOK uttagningskriterier nyligen eller det äldre inlägget om den grabbiga löpningen.

Med löpningen känns det som om jag borde göra något för att åstadkomma en förändring men vad detta något är står inte klart för mig! Jag var innan semestern inne på att jag nog skulle försöka springa lite försiktigare, i farter jag behärskar och i farter som motsvarar där jag är nu istället för där jag vill vara och det jobbar jag fortfarande med, med en del "återfall" i form av för snabba stegringslopp i sommar. Ett trevligt distanspass i veckan med en mycket snabbare löpare än jag bekräftade också de tankarna.

Jag är och kommer naturligtvis alltid vara en "gubbe" och föredetting men nu känner jag tyvärr mig som en föredetting jämfört med mig själv och det är värre.

Vill jag fortfarande utvecklas som löpare? Ja, men viljan är just nu inte lika stark som förut eller så är det bara en demotiverande nedåtgående spiral där halvdålig form ger halvdålig träning vilket ger halvdålig form.

Tycker jag fortfarande det är roligt med löpning eller värt tiden jag lägger ner på det? Tveklöst ja! Löpningen är en given del av mig och jag har svårt att se mig själv vara utan den. Den ger mig mervärde på så många sätt, fortfarande!

Ska jag springa mera? Tveksamt om motivationen räcker för det just nu eller om det ens är rätt väg att gå. Dessutom får jag då prioritera löpningen hårdare i min vardag och då blir det på bekostnad av familjetid vilket jag inte vill.

Borde jag springa lite mindre, färre pass för att istället vara fräschare till de viktigare passen? Kanske, det är en tanke jag lekt med en del i år då jag oftare känner mig förkyld, trött och lite sliten, men samtidigt, väldigt få löpare blir bättre av att springa mindre. Jag uppskattar de lugna distanspassen för just vad de är, lugna, sköna, avkopplande, för det mesta i alla fall. En del är ju faktiskt bara tråkiga och slitsamma och kunde jag veta innan passet vilka de är skulle jag gärna hoppa över dem.

Löpning i Oxvreten. Foto: Philip Persson, med tillstånd.

Jag har funderat flera gånger på att avsluta bloggen. Att sluta på topp är det redan för sent för, då skulle jag slutat för ett bra tag sedan och det är inte helt enkelt att säga hej då till något jag hållit på med så länge och som gett mig mer än jag någonsin kunde ana när jag började skriva sensommaren 2009. Jag gillar fortfarande att skriva och det här är mitt lilla hörn där jag kan göra det. Jag uppskattar kontakten med er läsare även om ni blivit färre, och att ni kommer fram och hälsar på de mest oväntade ställen, som nu senast under semestern på Öland till exempel.Tack för det!

Jag ser mig själv som en uthållig person som inte ger upp så lätt. Jag har alltid bloggat ärligt i både med-och motgång eftersom jag tycker det blir intressantare att följa så. Men nu har jag inte haft några direkta med-eller motgångar på ett tag och bloggandet liksom löpningen har därmed blivit spretigt, och saknat både skärpa, riktning och inspiration.

Jag tar gärna hjälp av er läsare, finns det något ni saknat på bloggen, något ni vill att jag ska skriva om?

Tills vidare kommer jag fortsätta som jag gör. Tidigare pauser har alltid resulterat i både saknad och skrivklåda. Att sluta känns fortfarande drastiskt och jag ger mig tusan på att jag då helt plötsligt skulle få ett lyft i både löpning och bloggande och få massor att skriva om. Så jag fortsätter. Det blir nog färre inlägg där jag bara avrapporterar träning (i alla fall om träningen fortsätter som nu) men förhoppningsvis en bra kvalité på de inlägg jag väljer att publicera.

Det finns tecken på att jag är på väg uppåt igen vad gäller löpningen och då kanske blogginspirationen följer efter. Jag har fått till en hel del bra träning i slutet av semestern och nu åter i rutinerna. Om tre veckor ska jag springa halvmaraton igen och där har jag tänkt bevisa för mig själv att jag fortfarande kan springa halvmaraton under 4 min/km i snitt. Ett kortsiktigt och tydligt mål! Långsiktiga mål finns också men nu är det här inlägget tillräckligt långt varför ni får läsa om dem någon annan gång! Se där, lite av den "gamla" Staffan som skymtar bakom den här grå bloggtorkan!

snabba shorts och skönt linne packade för tusingar på bana på lunchen!

Olympiska tvivel och tillbaka till rutinerna

Friidrotten har börjat på OS men det enda jag hittills sett direktsänt är damernas 10.000 m i fredags eftermiddag svensk tid. Tidsskillnaden spelar in men också tilltagande ointresse. Jag brukade älska att kolla på friidrott, de snabba löparna, den fulländade tekniken i kast-och hoppmomenten, explosiviteten, snabbheten, koncentrationen, glädjen och besvikelsen. Allt det finns naturligtvis kvar men över allt ligger nu en solkig hinna av misstänksamhet. Doping har naturligtvis alltid funnits och det var ju knappast bättre på 80-talet men nu känns det lika illa igen. Statsfinansierad rysk doping, undermåliga eller obefintliga dopingkontroller ”out-of-competion” både på Jamaica, och i Etiopien och Kenya, kända tränare som åker fast med dopingpreparat på hotellrummet ett par rum ifrån världsstjärnor i deras ”stall”. Friidrotten känns bara nedsolkad och smutsig för mig just nu, tyvärr.

Vem är dopad och vem är inte? I damernas 10.000 m-lopp vann en etiopiska överlägset när hon krossade ett gammalt ”omöjligt” världsrekord satt av en erkänt dopad kinesisk löpare. Vinnaren såg varken trött eller glad ut vid målgång. Till hennes försvar ska sägas att många andra också sprang bra i loppet, t ex gick fyra kvinnor under 30 minuter på milen där tidigare enbart tre kvinnor sprungit så snabbt någonsin.

Jag ser ett 400 m-lopp där vinnaren slår världsrekord från den svåra ytterbanan utan koll på sina konkurrenter och trummar på som en robot på upploppsrakan utan tillstymmelse till mjölksyrestinna ben eller avstannande fart i mål. 

Usain Bolt tar sitt tredje raka OS-guld på 100m, glädjande nog inte på en ny fantasitid efter en skadefyllt säsong utan på en mera "normal" tid denna gång. Är han ett naturbarn som bara förvaltat och byggt vidare på framgångarna han hade tidigt? Ligger förklaringen bakom hans framgång att han förmår utnyttja sin accelerationsförmåga som han trots sin längd besitter? Längden ger honom en fördel gentemot hans konkurrenter då hans större rörelseomfång förflyttar honom längre på varje steg och där han når sin toppfart senare i loppet och där den avstannande fasen i slutet då blir kortare vilket gör skillnaden under andra halvan av loppet på klassiskt Bolt-manér. Naturbarn eller fuskare likt nästan alla av de snabbaste på 100 meter genom tiderna?

Mo Farah tränad av den av dopingrykten omgärdade Salazar tar hem ännu ett OS-guld på 10.000 meter. Och så vidare. Fantastiska prestationer och jag påstår inte med säkerhet att någon av de nämnda är dopad. Hur skulle jag kunna veta det? Men skepsis, tvivel och vacklande mellan vad jag tror och vad jag vill tro förstör glädjen och förtar fascinationen för mig! Heter det inte att när något är för bra för att vara sant så är det oftast just det.

Time will tell vem som fuskat och vem inte? Kanske, eller så får vi aldrig reda på sanningen om t ex Bolt då ledande företrädare för friidrotten uttryckligen sagt att det vore en katastrof för friidrotten om han åkte fast för doping och det kanske man inte kan riskera. Ett godkänt dopingprov är heller inte värt mer än pappret det är skrivet på då det fuskas med prover och provresultat och dyra pengar betalats för att dölja positiva dopingtest. Jag tror på hårdare straff för den idrottaren som väljer att dopa sig. Att se Justin Gatlin tävla på 100 meter efter två dopingavstängningar har jag och uppenbarligen inte publiken i Rio heller något behov av, att döma av busvisslingarna. Hur man ska komma tillrätta med korruption, mutor och fiffel har jag dessvärre inget recept på.  Jag respekterar både dem som avfärdar varje fantastisk prestation som doping liksom de som väljer att tro på prestationen och tycka att man är ren till motsatsen bevisats enligt traditionell rättspraxis.

Själv är jag både tillbaka på rutinerna och på jobbet efter fyra veckors semester. En semester jag är nöjd med, det går alltid att önska sig ännu bättre väder, men jag har kopplat av, solat och badat i hav och sjö, fått miljöombyte, tränat hyggligt, haft gott om tid att umgås mycket med min familj och det räcker väldigt långt i min värld! Den sista veckan var jag hemma själv med barnen och vädret var lite svalare och jag fick till hela sex pass och drygt 70 km löpning med bra variation vad gäller fart och innehåll! Både backträning, intervaller och snabbdistans rymdes under veckan där jag sprang 10 km på 38:30 i fredags vilket är OK även om det inte gick riktigt lika lätt som det brukar att springa en mil sub40 på träning.

Närmast på tur väntar Bellmanstafetten med jobbet imorgon, något jag främst betraktar som ett bra träningspass och trevligt umgänge med mina arbetskamrater där tid och resultat är av underordnad betydelse.

Sätter punkt för New York och börjar blicka framåt

Det har varit mycket fokus på New York länge, här på bloggen, hemma, bland familj, vänner och arbetskamrater. Det var fantastiskt på så många sätt vilket jag redan beskrivit, jag hade tolv veckors bra löpträning i benen inför loppet men fick inte ut det jag hade hoppats på på loppet men med jetlagen och den tuffa banan var det inte överraskning och som jag också skrivit i race rapporten, det är OK, upplevelsen var viktigare än tiden, det blev så tydligt, där och då! Tänk om jag pressat mig hela vägen och gått i mål missnöjd på 3:02, så otroligt värdelöst det hade varit att gå och vara sur för det under hela veckan eller t o m ännu längre!

Henrik Orre som blev bästa Nordbo i New York på 2:32 och bloggar på Springlfa skrev ett bra blogginlägg om en checklista för optimal återhämtning efter ett maratonlopp, du hittar det inlägget här och det är en process jag är inne i just nu. Relax och Reward är avklarade under veckan i New York, Reflect, Rehab och Reload mera pågående. Jag var något mera muskulärt sliten i benen efter loppet, de första två dagarna är det sällan en rolig övning att gå nedför en brant trappa men många och långa promenader i New York gjorde gott. Jag missade en hel natts sömn på flyget på väg hem men är ifatt med sömn nu. Kroppen mår bättre, stelheten är i princip borta men knäna är ömma och stela vilket de var redan före maran. Något hände i vänster knä under mitt längsta pass på 37km tre veckor innan maran och det har inte varit helt smärtfritt sedan dess även om det gått att springa med det.

Fokus därför nu är att vila, träna lite alternativt, styrka, smidighet och förhoppningsvis cykla en sväng på helgerna om det är torrt och hyggligt varmt. Jag känner mig inte så bekväm på racer att jag cyklar i mörker! Två eller tre lättare löppass kommer jag hålla fast vid de närmaste två veckorna, så småningom lägger jag in mer och mer fart i form av fartlek. Så ser det ut just nu, resten av året kommer att ägnas åt ostrukturerad njutlöpning men i december räknar jag med att vara tillbaka i en normal träningsvolym.

Så här års ägnar många löpare tid åt att reflektera över säsongen och sätta mål för nästa och medans jag ändå tipsar om blogginlägg på Springlfa så tipsar jag gärna om Simon Wikstrands utmärkta blogginlägg om hur han resonerar kring att sätta mål. Jag känner att det är lite för tidigt för mig att göra de här reflektionerna och sätta nya mål ännu. Efter en säsong med väldigt lite tävlande följt av skadeupphåll och sedan mycket fokus på min första utlandsmara vill jag nog ha en "vanlig" säsong med några vanliga tävlingar på hemmaplan. Trots att jag nyss sprang maran är jag lite sugen på maraton igen, vilket är lite ovanligt för mig och ett tecken på att jag inte gick på max, det brukar annars ta ett tag för mig att bli sugen på en ny mara.

Halvmaran lockar också medan 10 km/5 km och ännu kortare inge alls lockar men förhoppningsvis springer jag ändå några miltävlingar nästa säsong eftersom det är roligt att tävla men utan att ha dem som viktiga, prioriterade tävlingar med mål. Sedan har jag sedan länge varit sugen på att testa något annorlunda, en trailtävling eller en riktigt kort distans men vi får se hur det blir med det.

Nu är jag visst igång i alla fall och formulerar mål ser jag och jag ska inte gå händelserna mer i förväg än så här, Jag vet vad som lockar mig just nu, jag är lite av den "motvilliga maratonlöparen" då jag tycker fartträningen är roligast men gillar att tävla bäst på längre distanser. Just nu får ni inte mer än så här, det blir inga detaljerade målsättningar, det får komma senare i så fall.

Nu är tid att njutspringa, känna höstregnet mot ansiktet och hoppas att skorna fäster i det geggiga underlaget, nu är tid för reflexväst och de mörka kvällsrundorna i det disiga, fuktiga ljuset. Nu är tid att vila, läka, och fokusera på annat än fokuserad löpträning.

Maran i New York var ett minne för livet men i och med detta blogginlägg sätter jag också för punkt skrivandet om årets New York Maraton på bloggen och jag gör det med lite bilder från veckan!

Freedom Tower eller nya World Trace Center, lägg märke till bryggan med fönsterputsare där uppe, huvaligen...

Hamninloppet med Statue of Liberty från 103:3 våningen på World Trade Center. Halvtaskig bild tagen genom fönster.

Manhattan norrut från World Trade Center

Brooklyn Heights med Downtown Manhattan i bakgrunden

Brooklyn Brigde med klassisk skolbuss

Brooklyn Bridge

Vårt hotell Pod51 hade en takterass och jag kunde inte motstå att fota därifrån på kvällen. Fjorton våningar var inte högt i sammanhanget...

Empire State Building

Central Park med Central Park South och maratonloppets sista kilometer i bakgrunden

Strawberry Fields, Central Park

Grand Central Station

Grand Central Station

Food market, Grand Central Station

Semesterfartlek

Bland det bästa jag vet är att upptäcka nya platser i löparskor och nya platser gör att löpningen inte blir som hemma där du känner till och väljer löprunda efter vilket pass du ska springa. Ska du springa intervaller väljer du säkert inte en kuperad väg full med grindar du måste passera t ex. 

Gräv där du står!

Jag vet inte hur det är med er men jag har en tendens att betrakta min löpkapacitet efter mitt senaste tävlingsresultat även om det var länge sedan jag tävlade! Sanningen är att jag inte är bättre än mitt senaste träningspass och just är jag ingen 2:50-marathonlöpare. Ingen marathonlöpare alls faktiskt, herregud, jag har inte sprungit ett enda långpass sedan sista maj. Det här tänket leder lätt att man blir besviken när det går sämre än man tänkt....

Igår kväll gav jag mig ut för att hyfsa julisiffrorna lite och därmed undvika den sämsta träningsmånaden på flera år men oj vad det tog emot! Jag har inte sprungit mycket och jag har inte sprungit långt på semestern och tanken var att åtminstone springa 15 km  - ett helt vanligt pass  - vilket kändes helt omöjligt!

Säkert är det så att en intensiv vår med fokuserad maraträning följt av ett Stockholm Marathon där jag fick ut min kapacitet satte sina spår och att kroppen har behövt ta det lugnare. Dessutom har vi haft en fantastisk sommar som gjort det tyngre att springa och jag har varit förkyld men motivationsdippen har känts riktigt djup de senaste dagarna och jag har t o m ifrågasatt mina motiv och min vilja att fortsätta springa!

Nåja ut kom jag och 16 km sprang jag inkl 5x1000m med god kontroll en bra bit från maxfart mellan 3:42-3:48 min/km vilket gjorde att jag i alla fall skrapade ihop 155km löpning i juli, inte så imponerande men OK en semestermånad med högsommarvärme! Passet kändes bra och jag utgick från min kapacitet just nu och hittade rätt intensitet och hoppas att passet ska ge mig en liten boost i rätt riktning!

Uthålligheten brister just nu men jag har massor att jobba med, en hel symfoniorkester om ni så vill där trumslagaren kan symbolisera rytmen och hjärtat, stråkarnas dans fram och tillbaka över strängarna lungornas arbete, pianisten vid flygeln får symbolisera koordinationen och löptekniken och dirigenten där framme viljan och motivationen att åstadkomma något bra tillsammans med sina musiker. Dagens pass ser jag lite som att jag stämde instrumenten istället för det dirigentlösa, oregelbundna jammande med ostämda instrument som skett under semestern.

Idag är det augusti och jag tänker gräva där jag står - inte där jag var i våras i bättre form - och hoppas att orkestern snart börjar lira bättre ihop!

Semesterläsning - DNS, sommarförkylning, ett efterlängtat möte, sol och bad

Erbjuder räddningen för er som läst ut semesterböckerna, håll till godo!

Idag är det Veteran-SM på 10000 m i Huddinge, Stockholm, sommarens stora mål när jag anmälde mig i våras. Nu kommer jag inte ens till start. Tråkigt såklart och jag är besviken men i grunden ett lätt beslut att fatta. Jag har skrivit flera inlägg om den dåliga formen och den mentala baksmälla jag tycks ha drabbats av extra hårt efter Stockholm Marathon i år. Ovanpå det har jag drabbats av en sommarförkylning som började samtidigt som semestern med ett rejält halsont som höll mig borta från löparskorna i nästan en vecka. Det försvann och ersättes av en snorande näsa som aldrig blivit helt bra. Jag har ändå sprungit några pass och det har fungerat OK. Jag har badat massor, blivit kall, åkt AC-kyld bil och suttit ute lite för tunnklädd dessa helt fantastiska sommarkvällar vilket gjort att förkylningen inte läkt ut ordentligt men jag vägrar låta mig begränsas och kan inte tänka mig att avstå bad dessa fantastiska dagar. När jag i morse vaknade med halsont och dessutom kände mig noll motiverad/sugen/taggad på att tävla så var beslutet redan fattat även om jag ältade och velade en stund.

Det kommer fler tävlingar och jag har bara en hjärtmuskel och den är jag rädd om och att åka förkyld och försöka prestera max för att istället underprestera, nej tack! Hälsan först i alla lägen!

Låt mig istället skriva om roligare saker! Den fantastiska sommaren som pågår för fullt t ex. Vi kom hem i tordags ifrån en tio dagars roadtrip i södra Sverige. Först till familjen, bror, föräldrar, farföräldrar i Oskarshamn.

Här ses jag och brorsan stå och filosofera och beundra utsikten från "tian" i havsbadet vid Gunnarsö, Oskarshamn.

Därefter drog vi till Varberg för havsbad, krabbfiske, vandrarhemsmys och "Ge-Kås"-shopping som jag dock avstod ifrån men där dottern handlade hästtillbehör. Gissa om det var skönt att dra ut på första löppasset längs med havet efter sex dagars uppehåll? Blev ett progressivt pass som avslutades i riktigt bra fart!

Vandrarhemsmys

Strandlöpning

Ett lugnt distanpass till med tio stegringslopp längs en solvarm sommarväg hann jag med innan vi drog vidare till Göteborg för mera bad, båtåkande i skärgården och en elvatimmarsdag (!) i värmen på Liseberg där barnen roade sig kungligt medans jag åkte lite mera sparsamt som den fegis jag är men det var skönt att blöta ner sig i Flumeride!.

Tidigt första morgonen i Göteborg hade jag stämt träff med Eva för en gemensam löprunda. Lustigt det där, hur jag såg fram såg mycket emot att träffa en person jag aldrig träffat men vars blogg jag läst så länge! Fast när vi väl träffats kändes det nästan som att springa med en gammal god vän! Vi snurrade en dryg timma i bitvis ganska bra fart på Evas hemmaplan, centralt belägna Ängsgårdsbergen medans vi pratade om allt möjligt. Varierade stigar, ibland tekniska och kuperade ibland välpreparerade och flackare med en monsterbacke som inledde passet där jag undrade hur Eva tänkt egentligen? För om resten av rundan skulle vara så här skulle jag inte orka prata alls, haha. Ett mycket uppskattat och efterlängtat pass, tack igen Eva!

Ett tröskelpass i och runt Slottsskogen hann jag också med innan vi åkte hem. Jag sprang 5 km en riktigt varm kväll i något som påminde om tröskelansträngning bland brännbollshipsters och semesterflanörer och en hel del löpare. Det gick inte så fort, ca 4 min/km eller lite långsammare och så avslutade jag med två kuperade tusingar lite fortare men blev ett bra pass på totalt en mil som kändes bra och kanske kanske fick jag också några blickar som beundrade mitt löpsteg, vad vet jag? Flera stycken tittade lite extra när jag sprang förbi i alla fall!

En roadtrip på tio dagar med ett långt förkylningsupphåll och sedan fyra löpppass och ca 40km. Det är jag nöjd med. Det är intensivt att vara iväg och sova på vandrarhem med fyra barn, det är mycket prylar och packning och aktiviteter och träningen får prioriteras ner lite, vilket jag brukar tycka är helt OK. Det blir en slags dubbel avkoppling från vardagen och träningen, i nya miljöer!!

Sedan vi kom hem har det varit stranden som gällt till 100% i värmen och jag njuter i fulla drag av sommaren trots förkylningen. Fokus får läggas nu på att läka ut förkylningen för bakom den tror jag inte att formen är så urkass egentligen bara motivationen återvänder vilket den borde göra då jag blir fullt frisk och kvicksilvret vänder neråt några grader och jag får sakna löpningen ännu lite mera.

Avslutar det här långa och bildrika inlägget men en bildserie från Träslövsläge söder om Varberg dit vi åkte en kväll för att njuta av solnedgången från piren! Älska sommaren, låt den aldrig ta slut! Fortsatt trevlig sommar!