Livsglädje av löpningen, E18-loppet igen och hur trött man egentligen blir av att ha en bebis i huset

Igår sprang jag ett lätt återhämtningspass efter halvmaran i lördags, 7,4km i femfart genom skogen när det började skymma, älvorna dansade över fälten, fukten droppade från träden efter dagens regn och jag kände ren och skär livsglädje ensam ute i den lite kyliga höstkvällen!

Glad över vår fantastiska lilla nya familjemedlem, glad över att vi har det bra i familjen, glad över att jag är frisk och glad över att jag kan och vill springa och att jag dessutom är hyggligt bra på det! Jag har fortfarande ett stort leende i ansiktet efter halvmaran i lördags och alla kommentarer jag får på mitt resultat. Nedan har ni resultatlistan från hemsidan. En gång har jag kommit sjua i en löpartävling, det var i ett 7km-lopp här i Nykvarn för ett par år sedan i tämligen skral konkurrens och där jag själv dessutom sprang riktigt uselt (30:31). Lördagens elfteplats på halvmaran värderar jag så mycket högre att det knappast går att jämföra.

Igår utspelade sig också följande i det Dahlgrenska hemmet. Efter löpturen skulle jag ladda över passet från Garmin till Garmin Connect och till Jogg.se (vem sa att löpning är en enkel sysselsättning...?). Samtidigt skulle jag kasta en trasig mobilladdare så med mobilladdaren i enda handen och Garmin med USB-kabel i den andra kan ni säkert gissa er till vad som hamnade i soporna? Just det, min Garmin 305! Insåg såklart direkt misstaget och förpassade mobilladdaren dit istället, skrattade åt mig själv, gäspade och gick sedan och lade mig.

Ett konkret exempel på hur trött i skallen man kan bli av utebliven sömn p g a en liten bebis i huset!