Race Rapport Enhörna Challenge 10000m - DNF efter 7,2km.

Jag har inte direkt gått och grävt ner mig efter onsdagens misslyckande, för visst var det ett sådant! Jag var lite irriterad dagen efter men sedan har jag gått vidare och midommarfirande med nära och kära, små grodorna, jordgubbar, snaps, en kall öl till sillen och fotboll och kubb med barnen tog vid! Jag har också pausat både från bloggande och träning men ikväll blir det löpning igen och det ser jag redan fram emot!

Race rapporterna är allra roligast att skriva och därför kommer här en lång rapport trots att jag inte fullföljde och som reder ut varför jag tror det gick som det gick. Förra året var jag rejält nervös hela dagen då det var min bandebut. I år hade jag inte alls den känslan utan var helt lugn och otaggad. Inte ens när jag bytte om och åkte in till IP vid åttatiden och kom fram när A-heatet pågick infann sig någon nervositet. Träffade Tobias och vi joggade ett par kilometer runt IP och ett varv på terrängspåret i Kusens Backe mittemot IP. Några stegringslopp på banan och sedan lite kort löparsnack med några bekanta.

Anders Grahl, Enhörna vinner A-heatet på 32:40, jag hämtar ut nummerlappen i bakgrunden i  gul tröja. Bild lånad från Anders blogg. 

Samling för start och pang och iväg och de flesta sprang om oss trots att vi startade i ett lite snabbare tempo än vårt tänkta 3:42 min/km. Jag drog de första 3-4 varven och det gick så lätt så lätt och vi t o m skämtade om det, jag sa till Tobias: "orkar man prata på 10000 m så springer man nog för långsamt". Efter några varv gick Tobias upp och drog och vi började komma ikapp löpare som öppnat för hårt. Det fortsatte kännas ganska stabilt och jag drog igen då jag låg lite för nära Tobias och råkade snudda hans hälar några gånger och jag inte ville orsaka att hans sko skulle trampas av.

Garmin stämmer rätt dåligt på banlopp då hälften av löpningen görs i kurva där mätningen blir för kort och klockan pep för kilometermarkering när det ofta var ca 50-60m kvar till banmarkeringen. Nu började vi varva de långsammare löparna men samtidigt började jag få allt mer negativa tankar. Vem som var min varvräknare fick jag inte koll på förrän en bit in i loppet utan jag lyssnade till Tobias varvräknare som ropade att vi gjorde jämna varv på 90s. Studenternas tränare Lorenzo Nesi stod vid 5000m-markeringen och ropade att vi passerade på 18:40-18:42 någonstans med mig först, med jämnt tempo andra halvan skulle det betyda ca 37:25 i mål. Tobias gick upp och drog och vid något tillfälle blev det en liten lucka som jag lyckades täppa till. Här någonstans släppte jag alla tankar på sub37 och jag vet inte varför jag sedan helt plötsligt började få det så jobbigt mentalt. Lyckades inte alls vara ”här och nu” utan fokuserade bara på hur långt det var kvar vilket varvräknaren  berättade vid varje varvning. Någonstans runt 6km kom första tankarna på hur skönt det vore att sluta springa och jag tog till mitt mantra och det kändes tillfälligt bättre. Strax därefter reviderade mitt mål till att överhuvudtaget ta mig i mål och jag tror att har man väl hamnat i det läget med sådana tankar i huvudet under flera varv är det inte lätt att fullfölja, när det dessutom på ett banlopp är så lätt att bara kliva av utan att behöva ta sig tillbaka till någon startplats.

Passerade 7km men nu var det riktigt tungt och när varvräknaren meddelade ”sju varv kvar” vid 7200m på 26:57 (3:45 min/km i snitt) tänkte jag bara ”Nä, det går inte, inte sju varv till" och jag bara joggade ut i ytterbana och stannade, helt tom i huvudet, inte så trött, inte så besviken, inte arg, ingenting faktiskt just där, just då, bara tom på tankar. För en millisekund svor jag till och ville börja springa igen men nej, inte tillräckligt mycket.

Hejade lite halvhjärtat på Tobias på de avlutande varven men var fortsatt rätt nollställd, åkte hem och försökte förklara för hustrun vad som hände utan att riktigt lyckas. Också dagen efter var jag rätt nollställd även om jag grämde mig en del och irriterat tänkte på att om jag bara hade varit mera i nuet och fokuserat på varje varv och använt mitt mantra så hade jag nog hängt i några varv till och då hade det varit så få varv kvar att jag mentalt hade orkat fullfölja och fått det där nya personbästat med mig hem! Dagen efter gav jag mig ut på en 11km lugn lunchjogg där jag totalt struntade i klockan och där jag tillät mig själv att vara irriterad på gårdagens lopp och då började det också klarna varför det blev som det blev.

En DNF och ett PB, Jag och Tobias på Södertälje IP

Med lite distans är min analys denna:

• Ett bra genomfört millopp kräver mental styrka och närvaro och att man är laddad och sugen på uppgiften och att springa sig trött. Att springa milen på bana kräver ytterligare en dimension av det och jag hade varken tillräcklig närvaro eller styrka den här gången. Här bara måste jag citera HAIS-Robert: "Att ha huvudet med sig är nog en förutsättning för att fixa 25 varv på bana. Alternativet är förstås att helt lämna det hemma och hoppas att någon plockar av en när man är klar". Haha, det roligaste jag läst på länge!!! 
• Hela våren har inneburit målmedveten löpträning med ett enda stort mål i sikta, att springa Stockholm marathon under tre timmar. Det lyckades jag med i värsta tänkbara förhållanden och det var en urladdning! Milspåret en dryg vecka innan maran var också en urladdning där jag satsade offensivt och satte ett nytt PB på 10km landsväg men där jag missade mitt mil-PB med sju sekunder.
• Efter de här urladdningarna har jag drabbats av lite Post Marathon Blues - inte nedstämdhet på något sätt men jag har varit trött och inte så sugen på löpträning och då är det inte så konstigt att jag inte förmådda ladda in ny energi för att nå ett så tufft mål som jag satt upp.
• Jag är en ganska defensiv löpare, komfortlöpare - en snällare beskrivning är kanske att jag springer klokt och taktiskt och öppnar lugnt  - och jag är rätt dålig på att ligga och pressa mig länge i hög fart!
• Sub37 var - är - ett för tufft mål i dagsläget. Visserligen intalade jag mig att sub37:30 också var godkänt men ni vet hur det är, har man en gång satt ett drömmål så duger inget annat. I efterhand hade det varit smartare att sikta på 37:30 som huvudmål och hela tiden få energi av att ligga före tidsschemat (så var det vid förra årets lopp då vi låg före sub38-schemat hela vägen) istället för att hela tiden tappa tid målet!

Nåja, jag tycker fortfarande 10km bana är roligt att springa och lär stå på samma startlinje även nästa år. Dock med målsättningen 37:30 om jag inte klarat det vid det laget. Nu ska jag släppa lite på kraven att prestera i löparskor under en period och sedan sikta vidare! Det har sagts förut i bloggvärlden. Vem vill väl läsa en löparblogg med enbart solskenshistorier om ständigt nya framgångar?

Fullständiga resultat hittar ni här.
Km-tider på egen klocka; 3:39, 3:40, 3:39, 3:43, 3:40, 3:41, 3:44. En rätt hyffsad snabbdistans...
Puls: 187/193 (92/95% av HRMax)
Passertider/varvtider:

400m: 1:27,1/1:27
800m: 2:59,0/1:32
1200m: 4:30,3/1:31
1600m: 5:59,9/1:29
2000m: 7:30,1/1:30
2400m: 9:00,4/1:30
2800m: 10:30,6/1:30
3200m: 11:59,9/1:29
3600m: 13:29,8/1:30
4000m: 14:59,2/1:30
4400m: 16:29,2/1:30
4800m: 17:59,4/1:30
5200m: 19:29,0/1:30
5600m: 20:59,0/1:30
6000m: 22:28,1/1:29
6400m: 23:58,4/1:30
6800m: 25:28,4/1:30
7200m: 26:57,81:29
-
Fantastiskt jämna varv hela vägen utan att tappa tempo i slutet!

Inte var det skornas fel i alla fall. Helt helt fantastiska Räserskor. Love 'em!! 

Det här blev ett naveskåderi av sällan skådat slag men jag tror ni som löpare och läsare förstår, både vad som hände och hur jag kände. Ni förstår nog betydligt bättre än vad kollegorna på jobbet gjorde när jag försökte förklara. Det är som Stenmark uttryckte det: "He går int förklar för de som int begrip".

Hoppas att ni haft en trevlig midsommarhelg! Nu dags att se framåt och gå vidare!