Min snabbaste halvmil någonsin!

Det är rätt bra kvalite på träningen just nu, korta intervaller i fredags och så igår kväll ett maxtest över 5 km. Jag har länge haft som mål att springa 5 km under 18 minuter och ville se hur mycket som fattades och för otåliga läsare ska jag genast avslöja att det fattades sju sekunder upp, inte ner, till 18 minuter då jag sprang på 17:53 (3:34, 3:35, 3:39, 3:37, 3:27 min/km).

Jag sprang min teststräcka som egentligen inte är idealisk då den är väldigt lättsprungen men det var därför jag valde den för länge sedan. Det var här jag sprang 5km under 20 minuter första gången och här sprang jag på 18:30 sommaren 2010 och sedan dess har jag inte testat och inte heller sprungit snabbare än så, det närmaste jag varit är 18:37 på andra halvan av Enhörna Challenge 10000m i juni 2011.

Bild från maj men outfiten var densamma igår förutom kompressionsstrumporna

Först 3.5km uppjogg, skön, om än inte toppenkänsla efter två dagars vila för OK, det blev ett par glas rosé ihop med hustrun och barnen (nej, de drack inte rosé!) i söndags kväll istället för snabbdistans då. Samlade mig och och drog igång och jag vet inte om det är likadant för er men de första hundratals metrarna när jag springer fort innebär nästan alltid en känsla av glädje gränsande till eufori!?

Sträckan är som sagt lättsprungen. Ett par lätta utförlöpor i början sedan flackt, halvvägs ett litet motlut som inte förtjänar epitetet backe bara en sträcka där man ni vet, undrar varför det plötsligt går lite tyngre utan att riktigt inse att det är uppför. Helt OK känsla så här långt även om den ursprungliga euforin nu lagt sig såklart. Drygt halvvägs, på precis fel ställe, kommer det ställe där jag brukar krisa under de här passen, en sugande backe och här jag klivit av någon gång p g a svagt pannben och det var nära igår också när klockan visade 3:50-tempo i början på tredje kilometern men jag bet ihop och hittade plötsligt på ett nytt mantra "work your way through the pain" och det gjorde jag, bet ihop och kämpade vidare! Uppe på krönet kommer sedan en löjligt lång utförslöpa (ca600m) som jag ibland springer uppför i slutet av mina långpass och den hjälpte mig komma tillbaka i rätt tempo även om tekniken utför kändes rätt kass. Rundan slutar helt flackt och här var det bara att hålla i.

Satte mig ner och pustade ut på det udda ställe där rundan mäter 5km, mitt på bron över motorvägen E20 men inte fick jag någon lift hem för det! Inte gjorde det heller något för det var en rätt nöjd Staffan som joggade hem de knappa fyra kilometrarna till hemmet!

Det här gav naturligtvis självförtroende, nu åtstår bara att upprepa detta på min nästa tävling som är just 5km på Telge stadslopp 11/8. En ganska lättsprungen bana om än inte lika lättsprungen som min testrunda. Men nummerlapp på bröstet och ryggar att gå på bör kompensera för det. De enda ryggar jag hade att gå på nu var några stavgångare som förskräckta klev åt sidan när jag kom farande! Kan jag ligga och pressa med 192 i snittpuls själv på träning så borde det gå att köra lika tufft på tävling!