Världsrekord!

Idag gick återigen BMW Berlin Marathon av stapeln och återigen slutade herrarnas lopp med ett fantastiskt världsrekord, 2:02:57 av Dennis Kimetto, Kenya. Snabbaste marathonloppet i historien (det snabbaste loppet förut sprang i Boston av G. Mutai men den banan är inte godkänd som rekordbana p g a lutningen och att start och mål är för långt ifrån varandra). Jag följde sändningen och kompisar som sprang lite till och från under förmiddagen och häpnade över hur lätt det såg ut, killen såg i princip oberörd ut hela vägen in i mål. 2:02:57 motsvarar en snittfart på 2:55 min/km vilket är överjordiskt snabbt i över fyra mil. Fyra millopp i rad under 30 minuter helt enkelt och eftersom de öppnade "lugnt" och var efter världsrekordet i början gick sista milen på under 29 minuter då femman mellan 30-35 km avverkades på overkliga 14:09 (2:50 min/km). Vill ni veta hur otroligt snabbt 2:55 min/km är går det enkelt att ta reda på, ta er till en drottsplats och spring ett varv på 400m-bana på 1:10. Så snabbt är det! Riktigt snabbt!!

Hyffsad synkning i steget efter 33 km

Foto; Jocke Sandin, aka OfficeRatRunner, Salming Running, lånat med tillstånd.

Själv vann jag en plats i årets Berlin Marathon via lotteriet faktiskt. Jag valde dock att inte utnyttja den och är inte heller ett dugg ledsen för att jag inte sprang den flacka och snabba banan idag. Efter Stockholm hade jag inte orkat ladda om med fokuserad maratonträning och långa, snabba långpass under sommaren! Jag behövde pausen jag tog i juli! Med över 50% vinstchans i lotteriet kan jag springa i Berlin något annat år och det vill jag gärna göra någon gång framöver. Efter pausen från den fokuserade träningen har jag nu laddat och uteluter inte helt en start i Vintermarathon i november.

Jag hejade istället på många av mina löparkompisar som sprang loppet och allra mest hejade jag på mannen i blått nedan, Kent som är en löparkompis som liksom jag ofta tävlar i Stockholm där han bor med sin familj. Han har jagat sub3 på maraton länge och närmat sig stadigt och idag grejade han det med 2:58:40 och jag är väldigt glad för hans skull!

Två glada löpare efter Kungsholmen Runt halvmaraton

Roligt räcker långt!

Jag avslutade förra träningsveckan med ett kortare långpass i lugn fart söndag morgon och kunde summera fem löppass och knappt 60 km in i dagboken, nästan alla kilometer i lugn distansfart, en bra vecka efter tävling, no more, no less.

Den här veckan ser ganska lik ut med ett par mindre skillnader, fyra pass istället för fem och lite högre intensitet igen. I går sprang jag ett varv på Vintermarathonbanan i tänkt 4:30-fart, alltså lite högre distansfart än ren jogg men farten hamnade snarare runt 4:10-4:00 min/km lätt progressivt utan att det var speciellt ansträngande. Ikväll har jag precis kommit hem efter en "Vestbergare", ett pass jag döpt efter upphovsmannen, en kompis på jogg.se. Det är en favorit, en fallande intervallstege i ökande fart, nämligen 3x1600-1200-800-400m där farten är ungefär 3:55-3:45-3:30-3:20 min/km, 1 minut vila 2, minuters serievila. Riktigt pangkänsla i benen sådär så man nästan springer och skrattar på de långa intervallerna för att känslan är så lätt. Ja, jag är lättroad! Det blir både inslag av tröskel, milfart, 5 km-fart och vad som är ren överfart för mig. Det kanske inte är det effektivaste sättet att träna både mjölksyratröskeln och VO2-Max och att blanda alla dessa farter i ett och samma pass, men roligt är det och roligt räcker långt i min värld, framförallt så här års!

Säsongen har varit lång och börjar gå mot sitt slut och det är skönt att släppa lite på strukturen och disciplinen och hänge mig åt den träning jag känner för just nu! Jag är inte anmäld till några fler tävlingar i år men har inget stängt dörren utan kommer eventuellt att springa ett par till för att det är roligt och för att formen är bra. Om det blir start(er) beror också på en sådan sak som vädret, kommer vintern tidigt med kyla och snö blir det nog t ex ingen start i Vintermaran i år igen vilket jag annars har lite tankar på men som sagt, jag håller det lite öppet och det är ju fördelen med de mindre loppen, att man kan bestämma sig väldigt tätt inpå tävlingsdagen!

I helgen är det en stor löparhelg och jag kommer hålla de två tummar jag förfogar över för många bekanta. För alla mina kompisar på jogg.se som springer Lidingöloppet. För Tove i Berlin, För Filip och Kent, också i Berlin. Filip som satt upp ett tufft men fullt realistiskt mål och Kent som har tränat väldigt bra och målmedvetet i sommar och nu siktar på att gå under magiska tre timmar på maraton för första gången! Jag gläds åt andras framgångar och det ska bli roligt att följa mina löparvänner i helgen och roligt räcker långt!

På bilden nedan från april i år var det också roligt, fast på ett annat, mer fokuserat sätt, efter sista långa långpasset, 36km, innan årets Stockholm Marathon. Temperaturmässigt är det nu ganska likt med den stora skillnaden såklart att vi nu har sommaren bakom oss. Kortbyxorna hoppas jag kunna fortsätta springa i några veckor till!

Ofrivilliga äventyr och kontraster

Jag är väldigt nöjd över mitt halvmaraton i lördags, det kändes som om jag presterade precis så bra som jag kunde och förväntat mig, jag ville springa på 1:22, helst 1:21 och det gjorde jag!

Träningsveckan har varit bra och eftersom jag börjar lära mig hur min kropp fungerar har jag tagit det lugnt då jag känt mig halvsliten efter halvmaran. Min erfarenhet är att om jag har lite tålamod efter en tävling där jag presterat riktigt bra och inte går på för hårt på en gång får jag en fin belöning i form av en superkompensation senare. Först i mitten av nästa vecka är det dags att träna lite fortare igen!

Lugn distans måndag, vila tisdag, lunchpass med lite lättare fartlek onsdag, transportlöpning jobbet-centralen torsdag, och samma sträcka fast omvänt igår morse. Idag är det vilodag och trevligheter i form av teater med hustrun (Ägd med Schyffert och Lindström) och imorgon blir det löpning igen, förmodligen också det i lugnt tempo. Inget särskilt att rapportera om alltså förutom att onsdagens pass och gårdagens pass kräver några rader.

Jag sprang ett lunchpass runt Brunnsviken som så många gånger innan men ville undvika den steniga, ganska svåra stigen norr om badet i Bergianska så jag höll längre österut, vägen delade sig och här blev det fel, väldigt fel.

Jag kom upp på ett högt berg, där en man som jag tyckte promenerade väääldigt långsamt verkligen stirrade på mig, stigarna blev till ett virrvarr, snårigt och ogenomträngligt. Plötsligt kommer jag ut på en bergshäll högt upp, där står en äldre man helt näck och gör inget som helst för att skyla sig, hoppsan, springer neråt vattnet, på vägen ner skymtar jag i en skreva, någon i skinnpaj och en rumpa i svarta nätstrumpbyxor (!), kanske hade vederbörande sällskap där i skydd av klipporna.  Det togs som tur var ingen som helst notis om mig och jag fick en väldig fart utför berget innan jag kom ut vid badet. När jag kom tillbaka till jobbet och lade in passet på Jogg.se fick jag gapskratt och kommentarer från löpare med bättre lokalkännedom än jag: "Jaså Staffan, du har varit på Bögberget och sprungit? Ett av Stockholms mest kända ställen för Cruising" Håller man sig bara längs vattnet brukar man få vara ifred".

Bjuder på en lite guide så ni slipper göra om samma fadäs som jag.

Här var jag tvungen att googla lite vilket bekräftade att detta är en känd mötesplats för homosexuella som vill "umgås" i det fria. Det hade jag alltså ingen aning om. Ridå. Don't ge me wrong här, jag har inget emot homosexuella eller homosexualitet. Inte alls, jag vill bara inte ha deras nakenhet eller sexualitet eller någon annans heller, hastigt och oförberett presenterat för mig "on display".

Fredagens transportlöpning till slut, apropå kontraster. Först genom stadens brus sedan ut i tystnaden, fukten och dimman i Hagaparken. Konturer suddades ut, proportioner gick förlorade i det enfärgade ingenting där fukten omslöt allt. Nästan magiskt. Det är något väldigt ursprungligt och tillfredsställande att transportera sig från A till B genom att springa! Bilderna nedan är tagna vid Frösundavik. Alldeles över viken ligger jobbet, en vanlig dag fullt synligt.

Race Report - Stockholm halvmarathon 2014 - 1:21:24 Plats 145, 17 i åldersklass, PB och en otypisk historia!

Ja, lördagens halvmara, min tionde, blev en otypisk historia på flera sätt. Veckan innan var jag på kurs med långa dagar tisdag-torsdag och tisdagens kvalitétspass som jag brukar köra när jag tävlar på lördag hanns inte med. Istället sprang jag dubbelpass på onsdagen men en tidig lugn mil på morgonen följt av några fyrahundringar med joggvila och fyra tuffa långa backintervaller på kvällen och fick ihop dryga 20 km på onsdagen. Vilade torsdag och joggade en knapp halvmil på fredagen och kände mig väldigt avslappnad, en känsla som höll i sig när det blev tävlingsdag.

I Kungsträdgården hade vi stämt träff via Jogg.se och en flera gamla och nya bekantskaper dök upp innan jag besökte den blå enrummaren och Robert och jag joggade upp riktigt lugnt i startområdet och en kort sväng i gamla stan. Återigen en lugn och bra uppvärmning precis som före Långlöparnas kväll, långsam jogg, blev varm men inte trött! Väster om starten var det mycket bättre plats att jogga upp än på Skeppsbron vilket gjorde att jag kunde smita in och nervöskissa ett par gånger till innan jag gick fram i fållan för grupp A. Jag knöt bara om skorna en gång vilket måste vara nytt rekord, brukar alltid hålla på och nervösfippla med dem också och tycka att de sitter för hårt eller för löst. I fållan hamnade jag längre fram än jag brukar vilket var bra, ihop med Robert och Gabriel och klubbkompisen Tony i identisk klädsel inkl skor.

Starten gick och början av loppet kändes, ursäkta franskan, skit! Trångt, stressat, en löpare tappade en astmainhalator framför mig, en annan snubblade och när han till slut återfick balansen var han skitförbannad på en löpare framför mig. Ner i tunneln jag i vanliga fall brukar tycka är rätt kul att springa i, nu var den bara blöt (hade de vattnat den??), fuktig och jobbig! Jag tyckte det var ansträngt och gick långsamt, passerade Hässelby-Karin (orkade inte peppa något), och båda 1:24-farthållarna strax efter att vi kommit ut på Vasagatan. Skylten för 2 km passerade jag på 7:30 på klockan och då insåg jag att jag öppnat i 3:45-fart vilket var hårdare än min plan. Min plan var nämligen 3:55-fart över på Kungsholmen och att passera milen på 39:00. Nu började det dock snabbt kännas bättre, trängseln släppte, jag var ute i luften igen och i bekanta omgivningar, sprang bra uppför Torsgatan och Odengatan utan att slå av på takten men utan att pressa på uppför. Över på Kungsholmen och 5km-passering på låga 19 minuter. På Flemminggatan sprang jag om både Hässelby-Johan och HAIS-Robert, två löpare som normalt är snabbare än jag men jag visste att Johan tog loppet som ett tröskelpass inför Berlin. Nere på Kungsholms Strand fick jag syn på Robert, som siktade neråt 1:20 ca 50 m framför mig. Trots att jag också höll den farten såg jag bara farthållarna för 1:20 några hundra meter i starten. På Mariedalsgatan vid 7 km innan den jobbiga stigningen upp till Warfvinges väg tog jag för ovanlighetens skull vätska, brukar alltid skippa den kontrollen men nu tog jag en mugg men det var jobbigt att dricka i farten, höll på att sätta i halsen och det mesta hamnade utanför. Uppför backarna efter vätska tog jag det lugnt och på resten av Kungsholmen kände jag mig riktigt stark. Passerade milen på 38:11 på klockan istället för på 39:00, en helt klart otypisk öppning för mig! Jag hade ganska konstant sällskap av en Linnea-löpare och ett par andra men lämnade dem här bakom mig.

Det hade varit så jobbigt att dricka att det inte blev någon mer dricka trots att det var ganska varmt, det fungerade bra ändå genom att använda en treportioners Maxim-gel som jag brukar använda på maraton. På halvmara brukar jag inte ta gel men jag har tidigare upplevt lite soppatorsk halvvägs på halvmaran så i år testade jag att ha en gel i handen, plus att jag tog en mindre Maxim-geldryck också strax innan start och jag tyckte att jag hade bra energi hela loppet i år!

Tillbaka vid Stadshuset och ner i stan, runt Rosenbad, riksdagen och slottet ändrade loppet karaktär för mig. Samtidigt som loppet är som härligast med mest publik blev jag trött och farten sjönk, min lilla klunga sprang om mig och Robert som jag nästan varit ikapp på Kungsholmen låg nu plötsligt ca 100 m framför mig. Jag kämpade ändå på, kända och okända människor bland dem Louise, hejade bland de täta publikleden vilket var uppskattat! Jag tyckte jag höll hygglig och jämn fart, tog lite gel någonstans och på Söder Mälarstrand kändes det bättre igen. Kanske var det gel som hjälpte, vet inte men ur svackan kom jag. Passerade 15km på 57 minuter och räknade lite och insåg att det nog skulle räcka med 4 min/km för att nå PB utan att jag för den skull sänkte farten något utan jag höll mig fortsatt under 4 min/km.

Runt Hornstull Strand och vid Högalidsgatan nere vid vattnet vid Bergsunds Strand drogs plötsligt en avspärrning vid en cykelbana tror jag, så att vi fick springa runt en kort sväng, kanske tio meter extra vilket löparna precis före slapp, what? Upp i Tanto och som vanligt så gick det lite tyngre men som vanligt var jag ganska stark uppför och motlutet är inte är så tufft, det är mest att det kommer så sent i loppet och är långt. Jag plockade löpare även om jag var riktigt trött när jag kom upp på Timmermansgatan-Sankt Paulsgatan och andningen var ansträngd, kort, stötig och riktigt högljudd. Fick pepp av några jag sprang om - beundransvärt att orka peppa andra så dags i loppet och publiken på Söder brukar vara bra, så även i år! Strax innan Götgatsbacken såg jag plötsligt hur Robert klev åt sidan in på trottoaren och jag ropade åt honom att hänga på när jag passerade, utför branta backen och ner på kullerstenen på torget vid Slussen och uppför en ny kort ramp som gungade, eller var det bara jag? Nerför backen och förbi 20 km-skylten och nu var jag riktigt trött men mäktade med en fartökning ändå.  Jag ser i resultatlistan att jag passerade sju löpare efter 20 km och jag sprang i 3:42-fart, fick igen pepp av flera jag sprang om men orkade inte, som i vanliga fall, ta in peppen från löparna på andra sidan refugen som hade 8 km på Söder kvar. Tänkte att "nu är jag snart framme", kollade på klockan, "f-n, kan jag komma in på 1:20?"  men varje år glömmer jag hur mycket Skeppsbron svänger, hur lång gatan är och att det ligger ett ganska stort slott som först ska passeras, i det här läget ville jag ha republik... Riktigt trött sista biten, fick plötsligt syn på Andreas framför mig och närmade mig men inte tillräckligt för att komma ikapp. Det skulle ändå visa att vi delade på samma placering på samma identiska sluttid, roligt! Uppför backen till upploppet, vacklade jag till av trötthet och av upploppet minns jag inget förutom att jag tog i allt vad jag hade, klockan visade 3:06-fart sista 150 m, och äntligen fick passera mållinjen och stänga av klockan efter 1:21:24, trött men oerhört glad!

Summa sumarum, otypiskt ojämn fart men absolut ingen genomklappning och det gav ett nytt fint PB!

Väl i mål hämtade jag mig relativt fort, en löpare som i starfållan hört att jag siktat på 1:21-1:22 kom fram och tackade för utmärkt farthållning hela vägen, varsågod! Flera kom fram och hälsade och grattade och tackade för en bra blogg - alltid lika uppskattat. Snart fick jag välkomna, Jakob, Gabriel och inte minst Karima i mål och vi gjorde sällskap kort med henne till elittältet för lite kort prat där jag även gratulerade Marcus till fantastiska 1:09 och sexa på SM och Hanna Lindholm, Hammarby också hon sexa på SM med 1:18:08, Hanna som sprang EM-maran så bra och som jag var jämnsnabb med för några år sedan, not so much anymore! Efter lite mera trevligt prat med Gabriel, Jakob, Kristoffer och Louise bytte jag om då jag började frysa innan jag sedan drog mig hemåt, glad och stolt över loppet och mitt nya personbästa!

Undertecknad, Karima och Gabriel efter målgång

Jag upplevde både starten och hela loppet som lite trängre och bökigare i år, kanske var det alla vägarbeten som ibland gjorde banan smalare? Ett starkt råd till arrangörerna är att göra grupp A mindre, nu rymmer den löpare som gör sub 80 ner till ca 1:40 och det blir för trångt på de smala gatorna i början! Jag är glad och nöjd över att den negativa känslan i början snabbt vände och att jag vågade fortsätta i hög fart när jag såg hur snabbt jag öppnat de första 2 kilometrarna! Den snabba öppningen var otypisk för mig! Även om jag sedan tappade fart så sprang jag ändå ganska jämnt och tappade inte så mycket i tid och jag plockade hela tiden placeringar i fältet och avslutningen var igen, precis som när jag satte PB 2011, riktigt snabb!!

Avslutar med en länk till marathon.se där ni ser undertecknad både vid 1 min och 1:23 men framförallt får ni mellan 1:11-1:19 i slow motion (!) en stilstudie i pronation av undertecknad! Min bakdel i svarta shorts, rött linne och röda skor till höger i bild. Och ja, jag vet om att jag pronerar, ibland och nej, jag bryr mig inte om det och har inte ont av det!

Jag har en fantastiskt säsong - detta var fjärde personbästat i år - och det är inte svårt att tycka om löpning just nu! Tack till alla fantastiskt trevliga människor jag mötte i lördags!

Gästintervju - Petra Månström

Bloggen har varit aktivt bortprioriterad i veckan, för mycket annat i livet just nu och inte direkt någon intressant träning att rapportera om för tillfället. Ett bra tävlingsförberedande pass med lite halvmarafart i söndags inför nästa tävling på lördag som är Stockholm halvmarathon och ett par pass till i veckan varav några fyrahundringar och backintervaller i onsdags. Stockholm halvmarathon är ett riktigt favoritlopp som jag nu laddar för med så hög målsättning att jag hoppas att det är dags att revidera det där fina personbästat på 1:23:32 som jag satte i ett väldigt fint disponerat lopp 2011.

I brist på något eget att skriva om skickade jag några frågor till en person som torde vara välkänd för de flesta och som i år ändrat inriktning på sin träning och sitt tävlande och dessutom levererat flera andra större projekt bredvid bloggandet, nämligen SvD's maratonbloggare Petra Månström.

Staffan: Till att börja med stort grattis till en väldigt fin säsong (så här långt) som förutom fina löpresultat också innehållit ett boksläpp och podcast-premiär! Jag börjar med den klassiska frågan: ”Hur känns det”?

Petra: Det känns väldigt bra! Har fått förverkliga flera drömmar under det här året och det känns förstås oerhört kul.

- Först Swiss Alpine K78 och sedan Ultravasan där det första loppet var planerat och ett stort mål och det andra mer spontant om jag förstått rätt? Hur föddes tanken på att prova ultra och varför föll valet på just Swiss Alpine K78?

- Har alltid gillat berg, det bara blev så med en far från Kiruna som tidigt tog ut mig på fjället. Sedan är det många bekanta som har sprungit Swissalpine och mixen av löpning och högalpin miljö lockade mig. Då blev plötsligt ultra mer lockande än om man gnetar på runt, runt på en varvbana ;-) Inget fel i det, men jag måste ha moroten att ta mig från A till B i en inspirerande miljö för att sporras att fortsätta.

- Den träning du genomförde innan Swiss Alpine med t ex back-to-back långpass, upplevde du att den förberedde dig på ett bra sätt för den långa sträckan och alla höjdmeter längs banan?

- Absolut. Den förberedde mig såväl mentalt som fysiskt. Minns särskilt gången då jag var så himla trött att jag sa till Ingmar att nu blir det bara fem kilometer för benen vill inte alls sedan tremilen dagen innan. Till slut (tack vare Ingmar) blev det 25 kilometer och det var verkligen en seger över både ben och skalle. Och absolut ett karaktärsbyggande nyckelpass inför Swissalpine. Hade absolut kunnat träna mer på löpning i kuperad miljö, i ärlighetens namn blev det inte särskilt mycket sådant. Så det är en typisk grej jag kan fila mer på till en ev nästa gång...

- Med loppet nu bakom dig, dessutom i tuffa förhållanden med regn, vilket råd skulle du vilja ge någon som vill springa nästa år?

- Ställ in dig på att det kommer att bli en lååång dag. Tänk inte på hur långt du ska springa totalt sett, dela in loppet i delmål och belöna dig på något sätt efter varje avklarat delmål.Att efter en kilometer tänka att nu är det 77 kilometer kvar kan ju knäcka den bästa... Och träna hellre långa pass i kuperad miljö än en massa intervaller.

- Du har en bakgrund med friluftsliv och fjällvandring, kommer du kombinera det genom att springa fler långa tävlingar, i fjällmiljö framöver, det finns ju numera många tävlingar att välja på?!

- Absolut. Känns som att jag har hittat en helt ny värld här med tävlingar som egentligen passar mig mycket bättre än korta och blodsmakande femkilometerslopp. Kombinationen av löpning och naturupplevelse lockar mycket. Och att man får vara ute länge, länge passar mig och mitt pannben.

- Många som sprungit några maror söker kanske nya utmaningar i form av t ex triathlon och inte minst ultralöpning. Varför tror du det senare blivit så populärt? Är det så att många inte lockas av den tuffa träningen för att bli snabbare och därför väljer att fokusera mer på äventyr- och upplevelselöpning och att vara ute länge istället? 

- För att bli riktigt snabb krävs mycket och tuff träning. För att kunna springa långt krävs också mycket och tuff träning. Jag tror inte det handlar så mycket om att man ryggar tillbaka inför den tuffa träningen, för mig handlar det åtminstone mer om att jag lockas av mixen av naturupplevelse och löpning. Sedan är ultralöpningen mycket mer välkomnande och familjär än den traditionella asfaltslöpningen, därför tror jag att många väljer längre lopp där atmosfären ofta är varm och inkluderande.

- Förutom bloggen skriver du också för flera tidsskrifter, är med och coachar ett gäng som ska springa Lidingöloppets tremil i projektet Skyr Island Race, du har släppt en bok under året och lanserat Maratonpodden som snabbt blivit en av landets mest populära podcasts inom träning. Vilka är dina drivkrafter och var hämtar du din energi ifrån?

- Det har varit ett galet år. För mig existerar inga 40-timmarsveckor utan jobb och privatliv vävs in i varandra för det mesta. Jag gillar det men samtidigt gäller det att VERKLIGEN koppla av när jag väl bestämmer mig för att göra det. En inte helt lätt grej. Min drivkraft är glädjen och tillfredsställelsen av att se mina drömmar gå i upplevelse, en riktig boost. Energin hämtar jag från möten med vänner och sköna träningspass, helst i naturen.

- Jag som följt Maratonbloggen från start får en känsla att du mer och mer ”hittat hem” nu. Det är en mer harmonisk Petra med fokus på dig själv, upplevelser och träning som du mår bra av istället för fokus på andra och att bevisa för dina läsare att du t ex klarar att prestera vissa tider etc där kanske fokus låg mer i början av ditt bloggande? Dina tankar kring det?

- Det stämmer helt klart. Det hänger säkert ihop med min egen personliga utveckling. Jag känner inte längre att jag måste bevisa en massa och att persa på ett lopp är inte lika viktigt nu. Nu värdesätter jag mer det sociala kring lopp och träning och den fina effekten träningen har på kropp och själ.

- Du har bloggat ungefär lika länge som jag nu, har du några tankar vid det här laget om hur fortsättningen kommer se ut? Kommer du fortsätta driva Maratonbloggen på SvD och vilket inriktning ser du för bloggen framöver?

- Svår fråga. Har tänkt mycket på det där men inte kommit fram till något – än. Jag vet att jag kommer att fortsätta blogga på ett eller annat sätt, men exakt hur återstår att se.

- Att blogga om träning har varit väldigt populärt men kanske har företeelsen peakat nu? Vi är inte så många som skriver kontinuerligt under flera års tid och många slutar blogga efter en tid. Vad krävs för att fånga läsarens intresse i det långa loppet?

- Det krävs uthållighet, precis som under ett ultralopp ;-) Samt förmågan att anpassa sig efter läsarna och inse att de kommer och går. Jag har säkert inte samma publik nu som när jag började blogga 2009. Vilket är helt okej, men då måste jag också se till att förnya och utveckla mig så att innehållet blir anpassat efter läsarna och deras önskemål.

- Din blogg blev nyligen utsedd av nätanalysföretaget Cision till Sveriges mest inflytelserika löpar-och maratonblogg och du har tidigare blivit utsedd till en av de mest inflytelserika kvinnorna i Sverige inom träning. Vilka tankar har du kring löpning framöver, tror du det kommer fortsätta vara populärt?

- Träning i allmänhet är ju en megatrend och dessa sägs pågå i minst tio år, så jag tror helt klart att intresset kommer att fortsätta. Däremot tror jag inte att efterfrågan på blogginnehåll kommer se likadan ut. Det är viktigt att vi bloggare är lyhörda och hänger med i utvecklingen så att vi speglar våra läsare. Där försöker jag så gott jag kan kombinera mina egna intressen med det jag får feedback från läsarna om.

- Du har klarat ett riktigt stort mål i år  – Swiss Alpine. Många upplever en dipp eller tomhet – ofta kallad Post Marathon Depression/Blues i maratonsammanhang efter att ett stort lopp är genomfört. Jag drabbades t ex av en slags tomhet efter årets Stockholm Marathon. Är det något du upplevt och hur tar du dig i så fall ur det?

- Förstår att du kände en tomhet efter Stockholm Marathon! För mig blev det inte riktigt samma sak då jag i och för sig hade fokuserat mycket på Swissalpine, men det är så mycket annat som händer i mitt liv i jobbväg så jag kände aldrig någon direkt tomhet efter loppet. Jag kände mer att ”wow, nu har jag grejat det här, vad finns det mer för roligt?” Och så dök ju UltraVasan upp...

- Sommaren är över och även om hösten är fantastisk att springa i” försvinner” många som sprungit i sommar och kvar i löpspåret är vi entusiaster som springer året om. Vilka råd vill du ge till den som kommit igång med sin löpträning i sommar och nu gärna vill fortsätta i vinter?

- Om det går, utnyttja dygnets ljusa timmar till att få till din träning. Stick ut på lunchen till exempel. Investera i bra skor och kläder så att inte utrustningen blir ett hinder för dig att komma iväg. Sätt realistiska mål och skaffa en eller flera träningskompisar som gör att det blir svårare för dig att maska. Starta gärna en blogg också, eller dokumentera din träning i något annat socialt medium så att du får lite lagom press på dig och glada tillrop/pepp.

- Om du fick önska något mer av den här säsongen, vad skulle det vara?

- Då önskar jag att PT-utbildningen jag ska gå i slutet av året går bra så att jag är licensierad PT innan året är slut. Och så hoppas jag att ultraveckan på Fuerteventura som jag håller i  tillsammans med ultragurun Rune Larsson och min vän och bloggkollega MarathonMia ska bli en succé! Ska inte du hänga med, Staffan? ;-)

Tack för att du ställde upp på den här intervjun Petra! Självklart lockar en träningsvecka i solen men eventuella utlandsresor i samband med löpning tror jag att jag sparar till någon utlandsmara någon gång framöver! Håll tummarna för mig på lördag när jag springer min tionde halvmara och så om ni inte redan gjort det, gå och rösta på söndag! Trevlig helg! 

Olika dagar - olika syften

Jag har skrivit många gånger att jag gillar löpning eftersom det är bra för så mycket. En lugn runda i skogen när man behöver fylla på energi eller få lite egen tid. Ett tuffare pass när man är full av energi och känner för att utmana sig själv.

Efter torsdagens tävling (tack för grattis och pepp!) har jag tagit det ganska lugnt, både för att återhämta mig och för att livet gjort att det varit nödvändigt. I måndags eftermiddag gick jag hem med yngsta dottern från dagis och sonen på åtta år år cyklade sista biten i förväg men bara ett par hundra meter från ytterdörren, i riktigt låg fart, tappade han kontrollen över cykeln i löst grus, spände sig och ramlade så illa att han fick en lång spiralfraktur på smalbenet. Jag förstod på en gång på hans skrik och smärtan och ångesten i hans blick att det inte var en vanlig vurpa.

Det har varit tufft såklart, framförallt för sonen men också för hela familjen, det är fruktansvärt jobbigt att stå bredvid och se sitt barn ha smärta och ångest och inte kunna göra mer än att finnas där och trösta!

Gipsning på akuten följdes av omgipsning på ortopeden, smärtstillande, uthämtande av hjälpmedel och mycket har naturligtvis handlat om att få allt att fungera så bra det går.

Jag har sprungit ett par riktigt lugna distanspass och det var varit välbehövligt, välgörande, avstressande, återhämtande och skönt! I onsdags hade jag tänkt springa ett ganska tufft pass med progressiva tusingar men det hade jag ingen energi till så jag bestämde mig istället för att sänka intensiteten och springa 8x1000m tröskelintervaller i halvmarafart istället och fick då till ett jättebra pass med mycket kontrollerad ansträngning trots att farten var mycket snabbare än halvmarafart och även det passet gav mer energi än det tog! Nu väntar en helg som ser minst sagt utmanande ut med fullt med aktiviteter så dagens lugna lunchrunda i den härliga sensommarsolen i skogen gjorde gott som uppladdning! Trevlig helg alla trevliga läsare!