Helg extra allt - tack för allt älskade farmor!

Nu blir jag mer personlig än jag brukar och lämnar tillfälligt bloggens fokus på löpträning i mitt eget lilla hörn av cyberspace men på min blogg tar jag mig de friheterna.

Den gångna helgen, en helg med "extra-allt".

Lördag: Stå i innebandyhallens cafeteria med två andra pappor från sonens lag. Servera en triljon varmkorvar till hungriga innebandykillar, brygga lika många koppar kaffe till föräldrar och far-och morföräldrar samtidigt som äldsta sonen dömde innebandysammandrag för knattarna nere på planen.

En lätt förkylningskänning gjorde att jag avstod från löpning. Spelade istället sällskapsspel med barnen och iakttog det tilltagande snöfallet inifrån, lagade god mat med familjen på kvällen drack ett gott glas rött vin till det.

Söndag och full fart på förmiddagen: Sprang 25 km kilometer långpass på varierande underlag, djup, oplogad kramsnö, blankis, ren asfalt. Lugn, jämn fart och ganska lätt känsla hela vägen förutom där snön låg som tjockast. Kom hem, hämtade dottern på födelsedagskalas, gick på en husvisning och spelade in podcast, allt detta innan lunch (!). Resultatet av podcastinspelningen kommer om någon vecka.

Tog sedan emot ett tråkigt samtal från pappa och det visade sig att samtidigt som jag klev innanför dörren efter långpasset kl. 10:30 så tog min älskade farmor sitt sista andetag. Hon skulle fylla 93 år i april och har varit dålig så det kom inte som en överraskning men var ändå väldigt tråkigt såklart! 

I juni 2013 samlades alla barn, barnbarn och barnbarnsbarn och firade farmors 90-årsdag...

Min farmor och farfar har varit otroligt viktiga för mig. De bodde på samma gata hela min uppväxt och när jag började skolan gick jag alltid hem till dem efter skoldagens slut. Där satt jag och brorsan vid deras köksbord medan deras vardagsliv pågick, vi pratade, gjorde läxor, det lagades mat och allt som oftast fanns det någon lite karamell i köksskåpet, till mina föräldrars lilla förtret ;-) Inget märkvärdigt men det var fantastiskt att få ha den nära relationen hela uppväxten. Min farmor hade ett fantastiskt aktivt och bra liv med hälsa långt upp i åren, barn, barnbarn och många barnbarnsbarn och varje sommar under barndomen seglade vi tillsammans med dem i skärgården längs Ostkusten. På senare år har vi inte träffats lika ofta men många glädjefyllda timmar vid ert köksbord över en kopp kaffe och livfulla samtal, inte sällan med ett barnbarnsbarn i knäet på någon av er, kommer jag alltid bära med mig!

Du var en varm, härlig, livfull och temperamentsfull människa med stor kärlek, underbara, älskade farmor, tack för allt! 

Tillbaka till löpningen så går den riktigt bra för tillfället. Lång-och distanspassen känns lätta och pulsen är låg och intervaller på löpband går med en lätthet jag inte upplevt förut, även i för mig riktigt hög fart. Ute känns det fortfarande halvtrögt att springa fort med kyla, is och alla lager kläder men jag tror ändå formen är ganska bra! Planen inför den kommande helgen är lite mindre av allt men ändå lite löpning. Trevlig helg på er! 

Läget inom Svensk löpning

Ikväll sänds Globen-galan i friidrott på TV och jag ser jag fram emot vad som händer inom svensk löpning just nu. Det har de senaste åren gnällts mycket på läget inom svensk löpning och att svenska löpare är dåliga jämfört med bredden som fanns "förr"  men jag tycker absolut att det finns ljusglimtar nu på både herr-och damsidan! Visst är vi långt ifrån världseliten och det kommer vi alltid att vara med något enstaka undantag då och då. Löpning är en världssport med otrolig konkurrens och vi är ett litet nordligt och kallt land med få invånare som inte har samma förutsättningar som många andra länder och med få ungdomar som är fysiskt aktiva i unga år och där lägger en bra grund för idrottande på hög nivå senare.

Nordenkampen i Växjö gick av stapeln förra helgen där Sverige vann både herr-och damkampen relativt överlägset även om det var många grenar förutom löpning som bidrog till segern. Sara Lahti sprang in som tvåa genom alla tider genom 9:01 på 3000m där hon jagade kvalgränsen till inomhus VM som går i Oregon i USA, en gräns hon tyvärr missade med en sekund. I Claes Åkessons intervju i Runners World nyligen med gamla storlöparen Midde Hamrin nämnde Midde just Sara Lathi som en av de löpare som har stor potential att utmana hennes gamla svenska rekord på 10.000m på 31:57 som har stått sig ända sedan 1990.

 Sara Lahti gick in som två genom alla tider på 3000m på Nordenkampen i Växjö men missade tyvärr VM-kvalgränsen med en dryg sekund. Bild från Magasin Spring.

Lovisa Lindh däremot kvalade in till inomhus-VM på 800m. Bild från Magasin Spring.

De svenska deltagarna på både herr-och damsidan sprang väldigt bra på terräng-EM i höstas, svensk medeldistans med Andreas Almgren, Lovisa Lindh, Fougberg, Rogestedt med många fler, har något positivt på gång. Meraf Bahta är skadefri igen och är ju regerande Europamästarinna på 5000m. Olle Walleräng, Daniel Lundgren och Staffan Ek på herrsidan håller jag tummarna för på samma distans.

På längre distanser sprang fyra herrar maraton under 2:20 förra året - Mikael Ekvall, David Nilsson (som för övrigt haft en väldigt lång period där han radat upp fina resultat på vitt skilda distanser), och Lars Södergård och Fredrik Johansson. Den svenska dameliten på maraton fortsätter minska glappet ner till Isabellah Andersson. För några år sedan räckte det med en tid runt 2:50 för att aspirera på SM-medalj i Stockholm, nu är det flera i och omkring landslagstruppen som snarare springer i trakten av 2:40, t ex Anneli Johansson och Louise Wiker. Cecilia Norrbom Spårvägen sänkte sitt personliga rekord på halvmaraton med hela fem minuter ner till 1:15 i Barcelona i helgen och tror själv att det är på maratonsträckan som hon kan hävda sig framöver vilket blir roligt att följa! Isabellah kom förresten tvåa i samma lopp i helgen där hon sprang på 1:10 inte så långt ifrån hennes egna svenska rekord. Skadedrabbade Musse sprang också bra och är förhoppningsvis på väg tillbaka efter några skadefyllda år sedan han började satsa på maraton och noterade 2:12 i Hamburg för några år sedan.

Appropå bredd och Sveriges plats som löparnation. De amerikanska uttagningarna till maratonloppet i Rio 2016 gick i helgen. För att kvalificera sig för US "Trials" krävdes en halvmaratid på 1:05 eller maratid på 2:19. För damer 1:15 respektive 2:43. I USA var det 211 herrar och 246 damer som klarade kvaltiderna. I Sverige var det tre herrar och tre damer som klarade dessa tider under 2015. 

Isabellah Andersson kom två i Barcelona halvmaraton nyligen på en tid strax över hennes egna svenska rekord och siktar härnäst på Tokyo maraton för att kvala in till OS i Rio. Bild från Magasin Spring. 

Vad gäller svensk friidrott i ett vidare perspektiv ser det också roligt ut, hela 12 individuella medaljer bärgades vid något av de internationella mästerskapen förra året (källa: friidrott.se). Tillbaka till guldåren med Klüft, Bergqvist, Holm och Olsson kommer vi nog aldrig men nog ser det lite mer positivt ut igen.

Det är OS-år men frågan är om vi får njuta av några svenska löpare i Rio? De svenska supertuffa kvalgränserna har det redan skrivits spaltmeter om, och det med rätta! Det är minst sagt fyrkantigt av förbundet att i princip inte ta hänsyn till att löpning är lite mer konkurrensutsatt än....låt oss säga...lerduveskytte... och att chanserna att kvala i långdistanslöpning är få! Jag hoppas innerligt men fruktar dessvärre, att SOK/förbundet inte ger Mikael Ekvall någon OS-biljett efter sina fina 2:12:07 från Frankfurt, det snabbaste en svensk sprungit på över 20 år. Sju sekunder över kvalgränsen i maraton, vad motsvarar det i tresteg - där hopparen ifråga har sex hopp på sig varje tävling och betydligt fler möjligheter att tävla och kvalificera sig än vad en maratonlöpare har - 0,2 cm?

Ett spännande friidrottsår ligger framför oss med inomhus-VM, EM och OS i Rio! Att den internationalla friidrotten är smutsig med diverse skandaler på sistone är ett tråkigt faktum och de långdragna svenska turerna kring Adil Bouafif's dopingsavstängning är också tråkiga men det positiva är ändå att fusk och oegentligheter kommer fram i ljuset! Det finns nog betydligt mer att gräva fram men det är ett helt annat inlägg.

Heja Svensk löpning! Nu är det snart dags att titta på Globen-galan!

Komplettering 1 mars 2016: Nu när nyheten om Aregawis dopingavstängning briserade som en bomb i friidrotts-Sverige igår så hoppas jag den märkliga följetången kring henne når sitt slut här. Det har varit så många frågor från början: lögner, skenäktenskap, frågor om var hon bosatt sig, att hon särbehandlats av både förbund och sin klubb. Jag hoppas vi slipper se henne i svenska landslagsdräkten igen. Förbundets policy med lång avstängning från landslaget borde innebära det. Jag hoppas också att hennes svenska rekord stryks och att hon nu för gott lämnar landet hon ändå aldrig verkar ha bott i enligt egna uppgifter till skatteverket.

Skor som gör mig glad!

Jag fyndade en av mina favoritskor på rea nyligen då Runners Store i Stockholm sålde ut Salming Distance för halva priset så nu har jag ett fräscht par som väntar på att tas i bruk.

Skiftbyte i milfabriken...

Jag har ett samarbete med Salming och har fått deras modellutbud, Race, Speed och Distance tack vare bloggandet. Jag har inga problem med göra reklam - alla min inlägg som handlar om någon form av samarbete är taggade med "Reklam" för att följa marknadsföringslagen - för något jag gillar men nu fyndade jag nya Distance för egna pengar. Race är en fin sko när det gäller att springa fort men inte så långt, den är mjuk, lätt och ändå inte stum. Speed är den Salming-modellen jag inte riktigt kommit överens med då jag inte riktigt hittar användningsområdet för den. Jag tycker den är för stum och det finns andra skor i samma viktklass jag hellre springer i. Distance däremot, känns som en träningssko gjord för just mig. Den är inte så ”Natural”/minimalistisk som Salmings övriga modeller men passformen sitter som gjuten på min fot och skon är enligt mig perfekt avvägd vad gäller drop, vikt och dämpning och det är när denna avvägning mellan en skos olika egenskaper blir perfekt som jag sätter högsta betyg! Nytt för i år är att Salming också lanserar en lite mer dämpad och lite tyngre  (313g/250g i referensstorlek för herr/dam) sko för mängdträning vid namn Miles.

Jag uppskattar Distance för att:

• Den är så allround. Tillräckligt dämpad för att springa långpass på över 30 km, t ex i söndags men samtidigt tillräckligt lätt att springa fort i, utan att jag upplever att skorna är tunga och klumpiga, t ex sprang jag 8x600m i dem förra veckan.
• Den håller. ”Built to last” säger Salming själva om Distance och det stämmer. Mitt första par Distance har passerat 110 mil och är ännu hyggligt fräscha. Visst visar sulan slitage men speciellt slitna är de inte och ovandelen är fortfarande som ny plus lite smuts.
• Jag blir glad av att springa i den och det kanske är det viktigaste av allt! Ett fåtal skomodeller jag sprungit i framkallar en känsla av löpglädje att jag spricker upp i ett leende när jag drar iväg på en löprunda och dessa skor är min ”Premier League”, min fin(sko)hylla. Här samsas Salming Distance med t ex ikoniska första versionen av Asics Gel Tarther (fortfarande i min ägo sedan 2011 men ganska stumma nu), Inov8 Xtalon 190 med en otrolig löpkänsla men med en överdel som gick sönder fort, Saucony Kinvara för dess kombination av lågt drop, låg vikt och mycket dämpning. New Balance RC1600 för mockasinkänslan (men avdrag för hållbarheten).

Använder du någon sko som du blir extra glad av att springa i?

Långpassrutiner

Söndag förmiddag har i år gett mig gott om tid att springa långpass utan att behöva ge mig iväg så tidigt, jämfört med hur det har sett ut när barnen var mindre och i söndags går spenderade jag mer än två och en halv timma längs Sörmländska landsvägar under mitt långpass på 34 km. Morgonens dis drog sakta bort och ersattes av vårsol och fågelsång och neddragen dragkedja på jackan ju fler kilometer asfalt och grusväg jag lade under skosulorna.

Ett så långt pass kan jag ibland gruva mig för men mina långpassrutiner är ändå alltid desamma. Jag springer ogärna med vätska i bälte eller ryggsäck. Ibland lägger jag ut en flaska om jag springer en varvslingsa, ibland stoppar jag en ”tjuga” i tightsfickan och ser till att passera t ex en bensinmack. Igår gjorde rutten just det men jag valde ändå mitt vanligaste alternativ, att enbart dricka/äta innan passet vilket brukar räcka långt för mig! När det gäller energi resonerar jag likadant, bara på mina allra längsta eller tuffaste långpass med fartökning - de jag kallar för "generalrepetionspass" inför maraton - tar jag med någon energi i form av t ex en gel. Jag förlitar mig på energin frukosten/måltiden innan ger och de energireserver jag har i kroppen och ser till att fylla på rejält när jag kommer hem igen. Givetvis är behovet av vätska (och energi) individuellt och beroende av temperatur men generellt tycker jag det råder lite hysteri kring detta med att dricka under träning och att behovet är överdrivet. Givetvis ligger det i sportdrycksfabrikanternas intresse att få oss att konsumera så mycket av deras produkt som möjligt, men nu var det inte detta inlägget skulle handla om utan hur jag typiskt gör innan ett långpass. 

Gå upp en dryg timma innan jag börjar springa. Ner i köket och inmundiga frukost som ofta ser ungefär likadan ut; igår en generös tallrik standardfil med müsli, russin och solrosfrön, en skivat kokt ägg på macka, två ostmackor, en generös kopp kaffe, en litet glas vatten och en glas Resorb.

Vänta en kort stund så att frukosten hinner sjunka ner lite och garvsyrorna i kaffet utöva den eftersökta effekten att få igång magen så att jag kan gå på toaletten och göra nummer två, sorry. Detta är ett måste för mig innan långpass, för som RW-bloggaren Anders Larvia uttryckte det på Jogg.se ”Annars kan man ge sig f-n på att man bara kommer hem med en strumpa”. Det har jag, som tur är, aldrig råkat ut för men lite toalettpapper  följer med i jackfickan om behov plötsligt skulle uppstå vilket det nästan aldrig gör. Efter det behöver jag kissa en gång och sedan, förmodligen av psykologiska skäl, ytterligare en gång. Väl ute brukar jag sedan behöva 1-2 kisspauser igen under första halvan av långpasset när cirkulationen och därmed urinproduktionen kommit igång.

Väl ute i söndags kom jag omgående in i en ganska rask löptakt kring 4:40-4:45 min/km som ändå kändes komfortabel och jag lät kilometrarna passera medans jag lyssnade på nya avsnittet av podden Löparsnack, Maratonpodden med Marcus Hellner och podden Tyngre Träningssnack med f d tiokamparen Henrik Dagårdh. Efter 17 km vek jag av från asfalten in på en kuperad grusväg där blankisen i skuggiga partier låg blöt över hela vägens bredd och det blev en del spring i vägkanten, jakt på fotfäste, fäktande med armarna för att behålla upprätt position och ett spänt och sammanbitet "oooiiii" mellan tänderna med oklart syfte för inte hjälper det till att hålla balansen...

Efter 23 km provade jag en fartökning ner till 4:10-fart i tre kilometer, nemas problemas, efter det en mastig backe med 40 höjdmeter på ca en kilometer. Tillbaka på plan mark blev det sedan ytterligare en fartökning på två kilometer ner till 3:50-fart innan jag joggade de två sista kilometrarna hem och kunde summera 34 km på 2:37. Direkt efter jag kommit innanför dörren drack jag en festis och 0,5 l apelsinjuice och åt en banan innan lunchen stod på bordet ungefär 60 minuter senare. Benen var rätt slitna sedan på eftermiddagen så det blev lite soffläge men också en promenad med hustrun i vårsolen!

Det går så mycket lättare med odubbade lite lättare skor och barmark...

De här tightsen görs bara under en begränsad period, du får googla Adidas Gravel Road Camouflage Tights...

Soffhäng efter långpass...

Nu och då - 2014 vs 2016.

Tiden flyger tydligen fram (även om jag vill att den ska gå ännu fortare så att våren kommer snart) och nu är det igen en vecka sedan jag skrev något. Kan bara skylla på kombinationen brist på tid och brist på något att skriva om...

I min iver att upprepa resultaten från 2014 - min bästa löparsäsong hittills - inledde jag 2015 med att springa samma mängd som i januari 2014 och jag ser i dagboken att jag också tränade ganska hårda pass i januari, 8x1000m progressivt, backpass, korta fartpass i 3:20-fart t ex. Samtidigt var det mycket vid sidan om löpningen och mitt blodvärde var suboptimalt. Jag stretade på ändå med både fart och mängd, blev sliten och senare skadad. Nu är jag starkare i kroppen och förhoppningsvis lite klokare och jag vet att mitt blodvärde är bättre. Januari har vi precis gjort bokslut på och jag har jämfört januari 2016 med januari 2014, denna gång utan att känna någon press att träna likadant. Det är inget självändamål att stirra mig blind på säsongen 2014, träningen och de resultat jag uppnådde då och jag har inga mål att stressa fram samma löpmängd och kanske skada mig men 2014 och då framförallt våren när jag var i toppform, utgör ändå ett inspirerande riktmärke.

2014

2016

Att tänka på vid jämförelsen är att jag var helt ledig i januari 2014 då jag började mitt nuvarande jobb en månad senare. Ändå är det väldigt mycket som är lika.

• Jag hade en förkylning som höll mig borta från löpning några dagar både nu och då. men antalet vilodagar många fler 2014 än i januari 2016. 
• Mängden blev i princip identisk, drygt 25 mils löpträning vilket är bra på en månad för att vara jag. 
• Det var snö och kallt också i januari 2014 och jag minns flera långpass i vinterväglag..  
• Lugn distanslöpning är det överlägset vanligaste passet både då och nu vilket passar för årstiden. 
• Ledighet möjliggjorde fler långpass 2014 jämfört med 2016, fem stycken varav tre långpass samma vecka när jag provade att löpträna sju dagar i rad och sprang 121 km på en vecka. vilket gick bra och fortfarande är min toppnotering. I januari i år blev det två långpass. 
• Sparsamt med fartpass var det både 2014 och 2016 jämfört med 2015. Ett par stycken bara. Nu avslutade jag januari med 5 km snabbdistans på 18:30 i lördags i form av ett testlopp som jag tyckte gick förvånansvärt bra. 

Jag har börjat smyga in lite mera fart i träningen och jag ska jobba på fartuthålligheten/tröskel härnäst (ge mig barmark tack!), då kan nog även den här säsongen bli bra. Att jag lagt en stabil grund med all distanslöpning vet jag! Tittar jag längre tillbaka än rekordsäsongen 2014 så ger 25 mils löpning på en månad perspektiv. Det är inte så länge sedan jag för första gången tyckte det var stort att komma upp i 20 mil löpning på en månad och tyckte att 15 mil var en bra träningsmånad!

Titta framåt mot nya mål är bra men glöm inte att också  titta bakåt på allt du redan åstadkommit! 

Januari är verkligen löparglamour...

och ett perfekt tillfälle för rekordpinsamma löparselfies i osannolika utstyrslar...