Vi måste prata. Jag känner inte att det fungerar mellan oss för tillfället. Du ger mig det ena bakslaget efter det andra, jag är flitig och faktiskt duktig med rehab men du straffar mig ändå med nya skavanker. Jag känner att jag håller på att tappa "det", glädjen i vår relation, det är bara stress, press och för mycket vilja att "allt ska vara som förr" trots att det inte är så längre. För en månad sedan var allt på topp mellan oss, jag hade tränat mer än någonsin utan att bli sliten, fysiskt eller mentalt och jag kände mig stark. Sedan har allt rasat och jag orkar inte så mycket mer just nu. Du har varit en viktig del av mitt liv så länge, en inte obetydlig del av min identitet, mitt stora intresse, mitt andningshål och min frizon men nu tar du bara energi utan att ge något tillbaka.
Jag är anmäld till ett maraton om fem veckor men idag nådde vi nog Rock Bottom i vår relation. Att sitta och gråta av smärta från höften helt utmattad efter två sömnlösa nätter, i ett väntrum på en akutmottagning ingick inte i planerna för mitt Valborgsfirande, snarare hade jag tänkt mig en kort och lätt löprunda i solen.
Jag tycker inte jag behandlat dig dåligt men uppenbarligen är du och jag oense om den saken. Visst, jag har tränat mycket för att vara jag men jag har också backat när det behövts, tagit hand om mig, kört rehab, cyklat, varierat var jag sprungit, varierat farter enligt allt det du lärt mig under tio års tid tillsammans men ändå hittar du på nya sätt att jävlas med mig och jag är faktiskt, ursäkta franskan, jävligt less på dig just nu!
Jag vet inte ens om jag kommer vilja eller ens kunna springa det där maratonloppet, eller för den delen, något mer maratonlopp överhuvudtaget. Vad är poängen med att lägga ner allt slit, alla tidiga långpass, all tid och fokus och hela tiden istället kastas två steg tillbaka istället för ett framåt? Jag saknar självförtroendet du förut var så generös med att ge mig och jag är inte det minsta intresserad av att ställa mig på startlinjen på ett maraton och inte vara sugen på uppgiften eller att vara rädd för att kroppen inte ska hålla. Jag hoppas verkligen vi hittar tillbaka till varandra för jag kan faktiskt inte tänka mig ett liv utan dig men just nu är det back to basics det handlar om mellan oss, att hitta tillbaka till den glädje som vi en gång fastnade för hos varandra!
Hej då, ambitioner, press, krav, tidsmålsättningar, fokuserad mängdträning, intervaller, trösklar. Jag är inte mina prestationer. Samtidigt vet jag att jag långsiktigt behöver de komponenterna i vår relation, att bara jogga ett par gånger i veckan, jag är ledsen men det är inte min grej, inte i längden. Jag hoppas vi hittar glädjen i varandra igen med en stark kropp som redskap, kanske väldigt snart, kanske står jag där på Lidingövägen 4 juni med gott självförtroende och med något som i alla fall avlägset kan liknas vid en acceptabel form, för jag älskar ju faktiskt de stunderna vi upplevt tillsammans!
Just idag är det inte så konstigt att jag är "djupt nere i dalen" vad gäller mina känslor för dig, jag hoppas att jag hittar glädjen igen för alternativet är faktiskt att lägga skorna på hyllan för så här kan vi inte ha det! Nu måste vi ta en kort paus från varandra men det är nog bara bra. På återseende och det snart förhoppningsvis.
Staffan
Det är skit när det är så där. Och jag är ganska säker på att det händer alla löpare som håller i. Precis som alla förhållanden som varar. Det går upp och ner och ibland vill man ge upp och göra slut. Ändå gnetar man på för innerst innerst inne finns den där kärleken, känslan och viljan kvar.
SvaraRaderaPausa men håll i. Faktum är att det är ofta när man släpper taget som det vänder...
Styrkekram!
Tack för pepp Ingmarie, ser lite ljusare på saken nu när jag är bättre smärtlindrad men att jag måste ta bättre hand om mig framgår tydligt, därav tankarna att för ett tag sluta springa maraton eftersom jag tycker att just maratonträningen driver mig in i ett felaktigt beteende. Det vore skönt att kunna springa Stockholm och känna mig hyggligt nöjd och därefter ta en paus från sträckan och springa lite mer kravlöst, tävla oftare men på mindre och kortare lopp.
RaderaDu låter som mig... Så fort jag blir för seriös så slutar jag både känna efter och tänka smart. Då kommer autopiloten på och det går åt he..e. :-O
RaderaJag kör omvänd taktik nu. Tränar på och om det känns bra så letar jag upp ett lopp. Väldigt stress- och pressfritt. :-)
Vill du jogga Stockholm med mig kanske? Då kan du alltid skylla på mig att det för att det gick långsamt. :-)
Din omvända taktik låter klockren för mig också Ingmarie! Jag är så tacksam för att ha dig och så mänga andra kloka människor i mitt nätverk! Jag joggar gärna med dig men 42,2 km blir en väl lång jogg ;)
RaderaVi har 6timmar på oss. ;-) Jag vet ju inte ens om jag pallar så långt! Eller om mina fötter är med på det. :-O
RaderaHaha. Nej så länge har jag inte tålamod att jogga, trots trevligt sällskap. Har jag inte en realistisk chans att springa under tre timmar startar jag inte.
RaderaAj då, det där lät inte alls som Staffan. Har du verkligen skrivit det brevet? Hoppas det löser sig snart. God bättring.
SvaraRaderaNej, inte alls roligt, du ser väl att jag skrivit brevet Urban eller tror du har jag spökskrivare på bloggen ;) Jag får ge mig till tåls men med bättre smärtlindring kan jag nu i alla fall fungera i vardagen vilket är en bra början...
RaderaInte bra! Härda ut stormen och gå starkare ur den! Du kommer att komma igen! Blir det inte maran så får det bli något annat trevligt lopp i höst! Bara kämpa nu!!
SvaraRaderaTack för pepp Kim! Hoppas du har rätt, det går åt rätt håll men långsamt!
RaderaDet var ingen rolig läsning!! Hoppas verkligen att det ordnar upp sig.
SvaraRadera/Morgan
Tack Morgan, det tror jag nog det gör, förr eller senare, som sagt, jag har svårt att tänka mig att inte springa!
RaderaJag funderar mycket på hur jag ska få löpningen att bli kul igen. Eller egentligen om jag ens ska försöka. Kardiologen säger "aldrig mera nummerlapp" och då blir det ju inget projekt och då kan jag ju lika gärna träna annat. Så går tankarna i mitt huvud. Just nu får jag ut mer av ett bra spinningpass än jag får av löpningen. Så jag förstår lite vad du menar när du tycker att det inte är din grej att jogga lite nu och då.
SvaraRaderaHoppas du hittar tillbaka. Alternativt hittar tillfredsställelsen i något annat. Jag lider inte jättemycket av min tappade löpning måste jag nog erkänna. Men det tog tre år att komma dit :-) Som du säger - en hel del av identiteten sitter i löpningen. Det tar en stund att hitta sig själv igen. men som sagt - hoppas ändå det inte är över mellan löpningen och dig på länge än!
Intressant kommentar, tack Anneli, i ditt fall tillkommer ju en knivskarp dimension till, hjärthälsa. Jag både tror och hoppas jag hittar tillbaka, kanske att jag redan efter maran (oavsett om jag springer eller inte) kan njuta av kravlös sommarlöpning i skogen, det brukar jag verkligen uppskatta!
RaderaJag menade inte att säga "det finns de som har det värre". Inte alls. Det jag menade var att det går att omforma identitet och må bra i ny identitet - men det tar tid (i alla fall gjorde det det för mig). Som sagt - hoppas din elit-löparidentitet håller många år än :-)
RaderaHej igen, det var heller inte så jag tolkade dig, att "det finns de som har det värre", inte alls.
RaderaDet blir ju stora ord - "omforna och må bra i en ny identitet" och det är väl en ständig resa vi gör, i ditt fall framtvingad av ett plötsligt och väldigt långt löpuppehåll. Jag kan inte påstå att jag identifierar mig med en elitlöparidentitet ;-) mera typen målmedveten, träningsintresserad motionär :-) Jag hoppas kunna komma tillbaka dit och även även efter jag släppt det kunna springa så länge jag och kroppen vill.
I mina ögon är du elit. Elitmotionär. Så seriöst som du angriper löpningen så är det svårt att sätta annat epitet :-) Men du vet förstås vad du känner dig som. Jag har i alla fall köpt ny Garmin och tänkt att jag ska börja mäta lite igen - se om det blir roligare då :-)
Radera:) Sant att jag kanske tänker som en "elitmotionär" vad nu detta berömda begrepp innebär, i min planering och strukturering av träningen men det är ju bara för att jag tycker den delen är rolig :) Hoppas du blir nöjd med nya klockan!
RaderaTänk Jonas Buud - han kom tillbaka starkare än någonsin. Tänk Emelie Forsberg!
SvaraRaderaTänk positivt, tänk att du ska löpa många, många år till och att detta egentligen är en kort del av detta.
Så är det ju Patrizia även om nämnde personer inte går att jämföra sig med :) Svackan nu är ovanligt djup men jag kommer ur den, förr eller senare. Kommer ordinera mig själv mycket och lugn skogslöpning utan klocka framöver.
RaderaKänner igen mig Staffan. Efter 4 års kontinuerligt löpande sa min fot ifrån en varm sommardag förra året. Sjukgymnasten sa att det bara var att vila foten på obestämd tid. Mådde rätt dåligt av att inte kunna springa, men jag valde där och då att börja bygga om helt från grunden med styrka/cross-trainer/cykel.
SvaraRaderaFör 2 månader sen vågade jag mig ut i spåret igen, och foten höll. 9 månaders uppehåll var värt varenda sekund.
Idag på tempopasset hade jag klassisk pingislunga, och känner panik att det inte är som förr, att man inte håller sina tidigare snittider. Men jämfört med att stå på crosstrainern en måndag i oktober på ett knökfullt gym så är det himmelriket.
Du kommer tillbaks. Ses på startlinjen i Stockholm 2017!
Tack för att du delar din historia Daniel! Om det blir fler maraton vet jag inte i dagsläget men tillbaka till att känna mig stark och glad av löpningen, det är dit jag siktar! Tack igen!
RaderaLåter inte alls kul det där! Men flrstår frustrationen och maktlösheten på något sätt. Du beskriver det himla bra, och jag hoppas verkligen ni hittar tillbaka till varandra, du och löpningen!
SvaraRaderaDet gör vi säkert och jämfört med behandlingen du genomgår framstår mina, förmodligen rätt tillfälliga, besvär med löpning som oerhört triviala...
RaderaAsch, man kan ju inte jämföra så! Man får ju utgå från sin egen situation och inte tänka vem som har det värst. Bara för att någon "har det värre" innebär det ju inte att man själv inte kan ha saker som krånglar.
SvaraRaderaSå är det ju :) Ha en fin helg, imorgon ska jag springa lopp ihop med min fru, fjärran från prestation och tider, bara ha kul :)
Radera