Hälsporre - Plantar Fasciit - och min väg framåt.

Det var en gång då jag hade bra kontinuitet utan skadeavbrott i min löpning. Min träning är fortfarande regelbunden men förutom nybörjarkänningar av benhinnor och löparknä de första två åren kan jag nu lägga ytterligare några rader av skador till löpar-CV't.

• 2015 var det hamstringsenan i vänster ben som smärtade och tvingade mig ur skorna.
• 2016 var det gåsfot, bursit i vänster knä.
• 2018 kan jag också lägga till hälsporre - plantar fasciit. Denna av löpare fruktade åkomma som ofta blir segdragen. Det är liksom svårt att vila fötterna till vardags även om jag vilar från löpningen. Också nu är det min vänstra sida som inte vill vara med och leka som förut.

Jag har dragits med en öm och irriterad vänsterfot ett bra tag. Redan i fjol var foten riktigt stel dagen efter lopp vilket jag trodde berodde på att jag sprungit i slitna skor med dålig dämpning. Smärtan har nu tilltagit, ändrat karaktär och vandrat runt lite. Stelhet i foten har ersatts av punktsmärta på insidan av foten, någon centimeter upp på sidan från hälkuddens framkant.

Jag provade sex dagars löpvila och punktsmärtan försvann men efter en testlöprunda blev hälkudden omedelbart rejält irriterad och jag sökte därför fysioterapeut för en vecka sedan. Hon undersökte foten och kunde enkelt ställa diagnosen plantar fasciit. Känningen på insida fot var förmodligen en irriterad stortåsena efter kompensation/ändrad belastning p g a hälsmärtan. Hon tejpade foten hårdare än jag gjort själv och rekommenderade omedelbar avlastning, inte gå barfota hemma, använda dämpade vardagsskor och löpvila.

Jag har provat mig fram och varit flitig med rehab:

• Smärtstillande/antiinflammatorisk behandling - både som gel och tabletter. Tveksam effekt, ska en sena smärtstillas behöver dosen vara hög då senan har dålig blodförsörjning.
• Tejpning av foten med hjälp av Youtube, halvdan effekt, mycket effektivare när sjukgymnasten tejpade vilket gav omedelbar avlastning.
• Punkt-/triggermassage av vader efter tips på jogg.se, Hittade aldrig någon triggerpunkt och därmed noll effekt.
• Stretch av vader, t ex i trappa, viss, tillfällig, effekt.
• Stretch av framsida skenben genom att plantarflexa foten efter tips från den här videon. Möjligtvis lite effekt men har inte gjort det tillräckligt. 
• Tåhävningar i trappa, viss effekt men tillfällig. 
• Massage/tryck på foten genom att rulla golfboll, frusen PET-flaska eller brödkavel under foten. Bra effekt. Golfbollen har varit effektivast och den rekommenderades också av sjukgymnasten, sitter jag och rullar med ganska bra tryck på golfbollen så blir hela undersidan av foten varm efter ett tag och smärtan avtar helt.

Jag och fysioterapeuten hade också en diskussion om löparskor och specifikt om HokaOne och hon var av samma åsikt som jag, gärna ha ett par dämpade skor att rotera med men det är inget bra för foten att alltid springa i superdämpade skor. Nu har jag ändå gjort slag i saken och skaffat mig ett par HokeOneOne Napali och jag fick bra hjälp av personalen på Runners Store Stockholm och när jag sade att jag i princip bara sprungit i Salming de senaste fem åren så bekräftade de också att de kräver en hel del av både fötter och löpare. 

HokeOneOne och en golfboll - min vänsterfots bästa vänner just nu...

Foten är klart bättre efter en veckas löpvila. och jag är vid ganska gott mod ändå. Jag har inte varit så inspirerad och motiverad att löpträna efter en tuff vår och ett uppehåll kan göra mig gott. Jag har fått lite endorfiner genom att cykla och benen börjar fatta vad jag håller på med och börjar kännas starka. Försöker också köra lite styrka. Jag har tänkt bort de skarpa målsättningar jag haft för i år och har redan bestämt att det här får bli en mellansäsong. Jag hoppas fortfarande göra ett OK halvmaraton i Stockholm till hösten och det känner jag ingen stress över, dit är det långt. 

Om det blir någon start i SM-milen redan 14/6 beror på vad fysioterapeuten säger på fredag när jag tillbaka för att göra ett ultraljud av foten för att titta på hur irriterade senorna är. Fortsättning följer. 

Varför är det så få som tävlar i veteran-friidrott?

Vi är väldigt många som springer, i väldigt blandade åldrar. Vi är inte lika många, men fortfarande ett stort antal, som är med i löparklubbar. Av dessa är det ett väldigt litet antal som ställer upp i veteran-tävlingar.

Förra helgen sprang jag Veteran-DM för Stockholm (resultat här) på ett varmt och blåsigt Sätra IP i södra Stockholm, sträckan var 1500 m och precis som i inomhus i vintras kammade jag hem ytterligare ett DM-guld, mitt fjärde i ordningen. Utöver de två jag har i år på 1500m har jag också ett VDM-guld i M40 på maraton (Vintermaraton 2013) och ett VDM-silver i M40 på maraton (Vintermaraton 2014). Förra helgen behövde jag dock bara starta och tre och tre kvarts varv senare passera mållinjen för att kassera in min guldmedalj eftersom jag var den enda (!) startande  i min åldersklass. Tråkigt naturligtvis och givetvis en hundraprocentig devalvering av värdet på guldmedaljen. På VDM-inomhus (IVDM) i vintras var vi i alla fall två startade i M45...

Ett av årets mål var att ta en DM-medalj på 1500 m och det är uppnått två gånger men visst hade det varit mer värt och klart roligare med fler medtävlande men samtidigt kan jag bara tävla mot de som ställer upp.

Mitt lopp är inte så mycket att orda om och det blir ingen race rapport, efter en relativt svag insats i värmen där jag kom iväg kontrollerat utan att förivra mig så gjorde jag ett svagt andra och framförallt tredje varv utan någon rygg i närheten och endast med hjälp av en avslagen spurt de sista tvåhundra meterna lyckades jag med nöd och näppe ta mig under fem minuter med tiden 4:59:97, tio sekunder långsammare än jag sprang inomhus i vintras.

Visst, det var en vacker Kristi Himmelsfärdshelg och säkert fanns det annat som lockade. Totalt var vi ca åtta löpare på 1500 m medan de kortare löpgrenarna och framförallt teknikgrenarna verkar locka lite fler deltagare.

Varför är det så deltagare på sådana här tävlingar? Är det dålig marknadsföring så att för få vet om tävlingarna? Är det en rädsla att tävla och "göra bort sig" i tron att alla andra är så snabba? Är det ett avfärdande av veteranfriidrott som något som ett gäng föredettingar sysslar med? Synd i båda fallen eftersom det både görs väldigt fina prestationer vid dessa tävlingar och framförallt är en väldigt fin gemenskap där alla pratar med alla! Jag blir i alla fall inspirerad och tycker det är häftigt att se deltagare som nått en hög ålder både springa, hoppa längd och stöta kula t ex och hoppas att jag själv har kvar lusten att träna och röra på mig när jag själv är äldre.

Nästa lopp, och nästa mål är att vara topp fem i M45 på SM-milen 10 km i juni, ett mål som just nu, efter den här dåliga träningsvåren känns avlägset, om det nu inte skulle bli väldigt få startande igen men veteran-SM brukar i alla fall locka fler än DM-tävlingar och det finns många duktiga löpare i M45 som jag normalt inte har en chans mot. Jag har snart tagit en hel veckas löpvila i ett försök att få min häl att bli mindre öm, och jag har heller inte haft någon större inspiration till träning överhuvudtaget senaste veckan. Tråkigt men så är det för tillfället och det är bara att inse att det kanske kommer vara så ett tag.