Igår förmiddag tänkte jag köra 10x400m men som löpare måste man ganska ofta anpassa sig till vad kroppen säger åt en!
På morgonen kände jag mig mest seg och trött och inte speciellt sugen på att springa intervaller. Den tartanbana jag tänkt springa på var fortfarande täckt med snö och is så efter att ha joggat en kilometer ihop med hustrun så testade jag istället 400m på cykelbanan bredvid men kroppen svarade inte alls och jag avbröt intervallpasset och började springa distans istället i form av ett helt ostrukturerat fartlekspass, korta ruscher, långa ruscher, backdrag helt som andan och löplusten föll på.
Som så ofta under sådana här pass så blir farten även under "vilan" ganska hög och av totalt 10km i 4:35-fart så sprangs de sista 7,5 i 4:22-fart inkl två riktigt branta respektive långa stigningar som avslutning.
Ett pass som inte blev riktigt som tänkt men riktigt bra ändå!
Spontan fartlek är riktig fartlek, så som den var tänkt. Jättekul och jättebra tror jag.
SvaraRaderaHåller med dig Anneli men som den strukturerade person jag är blir ofta lite väl mycket struktur även på de ostrukturerade lekfulla passen för min del.
SvaraRaderaDet låter ju fantastiskt kul! Jag har aldrig testat detta men det verkar ju onekligen vara riktigt bra träning. Att köra det som kroppen känner för helt enkelt :)
SvaraRaderaBra jobbat!
Jag är inte så där klok utan gör som det är tänkt oavsett.
SvaraRaderaInte alltid så smart kanske men så funkar jag.
På gott och ont antar jag.
Du fick ju ett kanonbra pass i alla fall! Superbra!
Fast Ingmarie, det är ju också en bra egenskap, att köra på ändå! På gott och ont precis som du påpekar. Ett bra pass blev det som sagt!
SvaraRaderaJag tycker att det låter helt fantastiskt! Definitionen på löpglädje.
SvaraRaderaMorgan, ja de här lite mer spontana passen är både bra och kul, det svåra brukar vara att hålla dem just spontana, man vill gärna ha lite struktur på fartökningarna i sin iver att mäta och kontrollera hela tiden.
SvaraRadera