Den egna drivkraften...

Redan i söndags ville kilometerknarkaren i mig springa men en junk-mil hit eller dit kanske bara fördröjer tillfrisknandet och jag valde vila och först igår kväll blev det en lusjogg i nio kilometer och jag är på god väg att besegra hypersnuvan från helgen. Lätt hemmastyrka idag bara och så (lätt) löpning imorgon igen, siktar på att få ihop fyra pass den här veckan, varav i princip alla km i lätt distansfart för att inte stressa kroppen.

Hela hösten har jag frågat regelbundet (tjatat enligt dottern) om inte äldsta dotterns ska med ut och jogga några kilometer då hon "bara" är i stallet några gånger i veckan under vintern. Svaret har alltid bestått av ett ord på tre bokstäver som börjar på N. Så i söndags kväll efter säsongens första fotbollsträning  så skjutsade jag hem ett par stycken ivriga tjejer som nu minsann skulle ut och springa ett par gånger i veckan. Vi får väl se...tänkte jag men redan igår ikväll var de fyra stycken som stack ut (att ha sällskap med pappa var bara No No) och jag han bli både orolig, irriterad och förbannad innan de kom hem efter 1h och 45 minuter (!) och glatt meddelade "vi sprang till konstgräsplan och körde fys med ruscher"...

Ett klockrent exempel på vikten av den egna drivkraften för att komma igång med något. Det är ingen idé att tjata eller att göra något för någon annans skull utan det bästa är om den egna drivkraften och motivationen får agera bränsle!! Min roll hädanefter får nog bli att försöka se till att de nu fortsätter samt att lite försiktigt påpeka att man kanske ska köra lite kortare och lugnare pass så här i början :)

Till sist lite återkoppling från fredagens långpass och skylten nedan. Jag fick nämligen reda på att det bor en snäll och lugn DVÄRGPUDEL(!!) där den här skylten hänger. Stor humor, ha ha!!