Jag vet inte hur det är med er men jag har en tendens att betrakta min löpkapacitet efter mitt senaste tävlingsresultat även om det var länge sedan jag tävlade! Sanningen är att jag inte är bättre än mitt senaste träningspass och just är jag ingen 2:50-marathonlöpare. Ingen marathonlöpare alls faktiskt, herregud, jag har inte sprungit ett enda långpass sedan sista maj. Det här tänket leder lätt att man blir besviken när det går sämre än man tänkt....
Igår kväll gav jag mig ut för att hyfsa julisiffrorna lite och därmed undvika den sämsta träningsmånaden på flera år men oj vad det tog emot! Jag har inte sprungit mycket och jag har inte sprungit långt på semestern och tanken var att åtminstone springa 15 km - ett helt vanligt pass - vilket kändes helt omöjligt!
Säkert är det så att en intensiv vår med fokuserad maraträning följt av ett Stockholm Marathon där jag fick ut min kapacitet satte sina spår och att kroppen har behövt ta det lugnare. Dessutom har vi haft en fantastisk sommar som gjort det tyngre att springa och jag har varit förkyld men motivationsdippen har känts riktigt djup de senaste dagarna och jag har t o m ifrågasatt mina motiv och min vilja att fortsätta springa!
Nåja ut kom jag och 16 km sprang jag inkl 5x1000m med god kontroll en bra bit från maxfart mellan 3:42-3:48 min/km vilket gjorde att jag i alla fall skrapade ihop 155km löpning i juli, inte så imponerande men OK en semestermånad med högsommarvärme! Passet kändes bra och jag utgick från min kapacitet just nu och hittade rätt intensitet och hoppas att passet ska ge mig en liten boost i rätt riktning!
Uthålligheten brister just nu men jag har massor att jobba med, en hel symfoniorkester om ni så vill där trumslagaren kan symbolisera rytmen och hjärtat, stråkarnas dans fram och tillbaka över strängarna lungornas arbete, pianisten vid flygeln får symbolisera koordinationen och löptekniken och dirigenten där framme viljan och motivationen att åstadkomma något bra tillsammans med sina musiker. Dagens pass ser jag lite som att jag stämde instrumenten istället för det dirigentlösa, oregelbundna jammande med ostämda instrument som skett under semestern.
Idag är det augusti och jag tänker gräva där jag står - inte där jag var i våras i bättre form - och hoppas att orkestern snart börjar lira bättre ihop!
En hel höst framför oss med härlig, syrerik luft. Då jäklar! :-)
SvaraRaderaKram M
Precis Malin, det kommer gå lättare då :) och hösten blir lättare när sommaren varit så härlig :) kram
RaderaJag tycker 155 km låter oerhört mycket. Allt är relativt you know!
SvaraRaderaVisst är allting relativt Anneli! Jag har legat på en bra träningsmängd ganska länge och då ändras ju referensramarna!
RaderaHur är det med bleckblåset som kallar till lystring: nästa lopp eller riktiga målsättning? Om man tittar på Haydn så är där en förskräcklig massa transportsträckor mellan höjdpunkterna, och har man som du fått till en riktig Stockholmssymfoni, kan man ju kosta på sig en lugn cellosvit.
SvaraRaderaSnyggt Urban!! Bleckblåset vilar stilla just nu i bakgrunden. Jag kommer förmodligen springa ett millopp i slutet av augusti och sedan är jag anmäld till Stockholm halvmarathon i september. Tidigare var det solklara målet att persa där då perset är sedan 2011, nu vet jag inte om jag fixar det längre.
RaderaTack för ett, som vanligt, klokt inlägg och fin metafor med orkestern. Jag har värsta dippen, med motivationen och med en krånglade höft, och har funderat på om löpningen är över för min del. Nu känns det bättre! Ska ta en lugn höst med mycket styrketräning och bygga upp mig själv igen! Tack! :-)
SvaraRaderaJag såg det Louise, att höften krånglar för dig igen, så tråkigt! Sommaren och värmen är ju härligt men löpning går såklart tyngre! Hoppas verkligen du hittar bra hjälp som kan ge dig rätt behandling och en väg framåt!
RaderaMycket av det du beskrivit efter maran matchar många symtom på överträning (som ju inte bara uppstår av träning allena), som jag gissar att du googlat en del om. Håller tummarna för att (om det nu skulle röra sig om den diganosen) dina 155 K löpning inneburit vila nog. Symfonin tyder på det! Håll bleckblåset på mattan bara, och låt tävlingslusten styra!
SvaraRaderaJag har faktiskt inte googlat det men helt osannolikt är det väl inte Bureborn, jag tänker tillbaka på våren och vet att formen var som allra bäst sent i april, en månad innan Stockholm, jag kände mig då full av energi men efter loppet kom den vanliga tomheten som sedan inte gick över! Det känns som om jag fått en paus nu och det har börjat kännas bättre igen, ambitionerna och tävlingsivern är dock låg och så kommer det fortsätta vara även om jag kommer springa Stockholm halvmarathon i september. Tack för omtanken!
Radera