Sommarslö!

Vilken otrolig respons på mitt förra blogginlägg! Över 7000 visningar gör det till det överlägset mest lästa på den här bloggen sedan starten 2009 och diverse delningar på sociala medier har naturligtvis skjutit besöksstatistiken i höjden!

En vecka av min semester har passerat och den har bjudit på fantastiskt väder och det har blivit mycket bad, vilket jag älskar! Tränat har jag också sedan förra blogginlägget, ett långpass på 28 km, 5x1000 m i 5km-fart och ett par lättare distanspass men det är bara att inse att i den här härliga sommarvärmen är inte min motivation att träna lika hög som vanligt och motivationen att träna tuffare pass är i princip obefintlig! Idag kom det en åskskur efter lunch vilket gjorde att vi avbröt badutflykten och jag tänkte då passa på att springa 10 km snabbdistans men innan jag kom upphörde regnet och solen gassade från en blå himmel igen. Jag provade ändå men efter ett par kilometer blev ansträngningen alltför hög och jag avbröt passet och joggade ner till badet och hoppade i istället innan jag tillfälligt avsvalkad joggade hem igen.

Det gör inget att löpningen blir lite haltande under en period, huvudsaken att jag håller igång. Ledighet och semester innebär en paus från en massa krav, och också löpningen får bli fri från krav, med mindre struktur, med lägre intensitet. Frånvaron av rutiner gör träningen lite svårare att få till men jag klagar absolut inte, tvärtom, jag älskar sommar, värme och bad och  frånvaron av träningsrutiner spär bara på semesterkänslan lite ytterligare!

För att återknyta till bloggen så är det här inlägg nr 900. Inlägg nr 901 kommer dröja ett tag då jag inte kommer prioritera skärmtid speciellt högt den närmaste tiden!

Sommarkvälslöpning i lätta skor, splits och linne är en av mina favoriter även om intensiteten på passen får anpassas efter värmen!

Tankar om friidrotts-EM och OS-uttagningar - om jakten på tydlighet, OS-platser och behovet av ett idrottsligt konstitutionsutskott!

Friidrotts-EM i Amsterdam är över och truppen till OS i Rio spikades igår. Om jag börjar med EM så var mycket sig likt i år. Som vanligt var bevakningen av löpgrenarna under all kritik. Jag har förståelse för att många inte ser underhållsvärdet av 25 varv löpning på bana och därför visas längdhoppsrepriser, fler längdhoppsrepriser, hoppare som står och pratar med sina tränare, hoppare som tar av eller på sig överdragskläder, hoppare som pratar med varandra och så vidare i all evighet t o m medan en final pågår på löparbanan intill. Så var fallet när t ex Sara Lahti sprang och hotade sitt egna färska svenska rekord innan hon föll olyckligt på 10000 m.

Efter några års svacka efter guldåren med Klüft, Holm, Olsson och Bergkvist så är det fantastiskt att se framfarten i svensk friidrott och inte minst bland damerna i löpgrenarna. Så roligt att se Lovisa Lindh och Anna Silvander ta för sig i sina första seniormästerskap på 800 m med Lovisa Lindhs bronspeng som kronan på verket. Så häftigt att vi har Meraf Bahta och en så ung lovande löpare som Sara Lahti som håller en så hög nivå redan på flera olika distanser. Det var väldigt tråkigt att hon föll men hon kommer att få många fler chanser, redan nu på OS. Lika tråkigt men också smart var det av Charlotta Fougberg att avbryta mästerskapet vid en vadkänning för att åka hem och inte riskera sin OS-start på 3000 m hinder.

Något som inte var lika roligt var fenomenet med de värvade exilkenyanerna som nu främst tävlade för Turkiet men även för Azerbajdzjan och Schweiz. Att de i många fall också bytt namn är ju befängt. Idrott är såklart både propaganda och politik och har varit det minst sedan det blivande Nazityskland arrangerade OS i Berlin på trettiotalet och det går att dra paralleller till det tråkiga svenska fallet Aregawi där pengar verkat gått före förnuftet men inte till Meraf Bahta som kommit till Sverige av helt andra anledningar och som nu fick se sig besegrad på 5000 m av damvinnaren från Kenya, förlåt, Turkiet som nu vann guldet på både 5000 m och 10000 m i överlägsen still.

Lika tråkigt var det också att vi inte fick se Johan Rogestedt springa final på 1500 m p g a en osportslig diskning där Belgien som inte ens var representerat i Rogestedts heat lämnade in en protest mot att han stört en spanjor på upploppet och då Sveriges motprotest avslogs fick Belgien med sin löpare till final istället. En relativt långsam final som förmodligen passat Rogestedt bra då han sprang så fantastiskt fint på Sollentunavallen precis före EM.

Sverige kammade hem fyra medaljer mot tre som var målet och med lite stolpe in hade det kunnat bli ännu bättre.

Till OS så och där har diskussionerna runt Mikael Ekvalls vara eller inte vara på maraton pågått ända sedan han i höstas i Frankfurt med 2:12:07 - det snabbaste svenska maratonloppet på 25 år och det fjärde snabbaste loppet av en svensk herrlöpare någonsin - missade SOK's stenhårda kvalgräns på 2:12:00 och det som retat mig och många andra är otydligheten i kombination med SOK's konstiga kriterier och olika besked över tid till varför han inte blivit uttagen. IOK har egna uttagningsgränser som måste klaras, för herrar och maraton är den relativt snäll, 2:19:00. Utöver detta har SOK satt vad som i princip är de hårdaste gränserna i världen där det i många av löpgrenarna krävts svenskt rekord för att bli uttagen. Utöver detta finns framtidskriterium om man anses ung och lovande som t ex Sara Lahti och så finns ett topp 8-kriterium, att man ska ha chans på topp-8-placering. Ett topp-8 kriterium tvärs över olika idrotter är i sig själv svårt att förstå. Att jämföra olika idrotter med helt olika konkurrenssituation med varandra. Vad betyder att vara åtta i världen, i t ex Laser Radial, en klass i segling, i dubbeltrap, konstsim eller fälttävlan (Sverige skickar fjorton ryttare med tillhörande pållar till Rio) jämfört med den globala breddidrotten löpning med den östafrikanska dominansen? Och hur skulle OS se ut om alla länder hade ett topp-8 kriterium, det skulle inte bli mycket av "spelen" kvar då och med kriteriet har SOK tagit ett långt kliv ifrån de grundtankar på vilka de olympiska spelen skapades! Tankar om att skapa goda förebilder för unga, att inspirera till utveckling genom och inom idrott och att sprida de olympiska värderingar om vänskap, respekt och strävan efter utveckling. Med en gräns på 2:19:00 gissar jag att IOK gärna ser ett stort startfält på OS-maran vilket en tävling på Rios gator medger utan problem.

Otydligheten är ett kapitel för sig, först skulle Ekvall "springa bra" på Göteborgsvarvet tillika SM i halvmaraton i år och "bra" sades vara under 1:05, en tid han missade med en enstaka sekund, sedan skulle han "springa bra" igen på halvmaraton i EM där tiden blev 1:04. Sedan hette det slutligen att han inte nått mål han själv satt upp vilket Ekvall själv förnekade eller med egna ord kallade "skitsnack" efter att inte blivit uttagen.

Otydligheten är skrämmande och det går inte att komma ifrån spekulationer kring dolda agendor, pengar och korruption och att idrottsgrenens popularitet hos svenska folket är ett outtalat kriterium. Susanna Kallur (som jag verkligen verkligen unnar all framgång efter alla år av rehab) togs ut utan att klarat kvalgränsen och knappast för att hon är ung och lovande, det är väl inte för att hon är folklig, populär och medial och för att det skulle folkstorm om SOK inte skickat henne? Kallur som för övrigt själv sitter i SOK som representant för de aktiva lär knappast aspirera på en topp-8-placering på OS i konkurrens med amerikanskor och jamaicanskor efter att inte haft uthållighet nog efter 60 m att ta sig till EM-final. SOK skickar tennisspelare som i princip aldrig presterar internationellt och inte har en chans på topp-8 men SOK verkar sedan svensk tennis glansdagar ha en kärleksaffär med just tennis. SOK skickar också simmerskan Therese Alshammar på vilket kriterium då, en enastående lång och fantastisk karriär och som tack för lång och trogen tjänst?

Det handlar såklart också om medaljchanser. Medaljligan är en frekvent förekommande men ack så förenklad bild av spelen. SOK har alltid ett uttalat mål att ta så många medaljer som möjligt, det är ett väldigt mätbart mått på framgång naturligtvis och enkla mätetal lockar alltid. Det gynnar självklart inte idrottare inom stora idrotter som löpning där den globala konkurrensen är mördande! Bättre då att skicka en representant för en smalare sport som skytte, kanot, segling etc där OS är enda tillfället sporten ges publicitet. Vem bryr sig om curling mellan varje vinter-OS t ex? Jag missunnar givetvis inte dessa idrottare chanser till OS deltagande och medaljer och någonstans måste man dra en gräns såklart då en annan anledning till att begränsa truppen givetvis stavas p e n g a r men otydligheten och godtyckligheten skaver i mig.

Det finns fler argument för att inte skicka Mikael Ekvall till OS men betydligt fler för att göra det. Hans 2:12:07 från Frankfurt i sin blott andra maraton och sitt första som satsande löpare var 257:a i världen i fjol och därmed synes chansen till en topplacering vara borta men mästerskapslopp blir aldrig så snabba som de stora Majors-loppen som t ex Berlin och en vinnartid i trakterna av 2:10 är inte ovanlig. Ekvall har med sitt fina svenska rekord på halvmaraton på 1:02 visat att kapaciteten för en sådan tid och att kapaciteten för att kunna hota Kjell-Erik Ståhls gamla svenska rekord på 2:10:38 från VM i Helsingfors finns där.

Ekvall på väg mot nytt svenskt rekord 1:02:29 vid VM i halvmaraton i Köpenhamn 2014

Hade Ekvall ändå blivit uttagen nu i sista stund av SOK så hade det ändå visat på att SOK inte förstår något om långdistanslöpning och träning och prestation inför maraton. Såvida man inte heter Kjell-Erik Ståhl så springer de flesta satsande maratonlöpare högst ett par maratonlopp om året som de prioriterar och förberedelsetiden med dedikerad maraträning brukar för de flesta vara åtminstone 12-16 veckor, de veckorna av viktiga förberedelser hade alltså SOK snuvat Ekvall på om han nu till sist ändå blivit uttagen. SOK ville att Ekvall skulle springa ytterligare en mara under våren, vilket Ekvall motsatte sig och det låg honom i fatet. Ett krav på Ekvall som än en gång visar på sportslig inkompetens hos SOK! Hade SOK förstått något om maratonlöpning och optimala förberedelser skulle de redan efter loppet i Frankfurt gett Ekvall klartecken för att genom honom en optimalt lång tid att förbereda sig på.

Jag hoppas på två saker; Jag hoppas någon journalist ställer riktigt kritiska frågor till SOK kring deras uttagningskriterier, kritiken är omfattande och har funnits länge. Tyvärr tror jag inte det kommer ske. Jag hoppas också att Mikael Ekvall fortsätter satsningen på maraton, en tid ner mot 2:10-2:11 i Berlin i höst skulle vara som att skicka en skämskudde med rekommenderat A-brev till SOK's kansli där de sitter i sitt höga torn på olympiastadion där avståndet till tartanbanorna strax nedanför verkar oändligt mycket större än det egentligen är!

Långdistanslöpning och maraton är i Sverige en sport i mediaskugga, nördigare, tråkigare än arenaidrotten och med utövare som är alldeles för smala och egensinniga. Vem minns inte journalistkårens häcklande av den svenska truppen som "maratonturister" vid förra EM!?

SOK sänder en stark signal till unga utövare av idrott, signaler om att det krävs övermänskligt mycket för att bli aktuell för OS. Signaler om att det är väldigt svårt att veta vad som gäller för att bli uttagen beroende på vilken idrott och vilken gren du väljer att satsa på. Det är högst olyckligt för svensk idrott i ett bredare perspektiv och motsäger i allt väsentligt allt vackert som finns att läsa på SOK's egen hemsida.

Som härsken grädde på det klumpiga moset kom idag nyheten att Abeba Aregawi nu friats från dopinganklagelser (meldonium) då man ändrat gränsvärdet. Faktum kvarstår, hon har taget en till alldeles nyligen förbjuden substans, "en massa piller av en läkare i Etiopien", i förmodat prestationshöjande syfte, hon ljög om sitt äktenskap för att få medborgarskap, skilde sig sedan omedelbart och flyttade till Etiopen. Med mera. Redan idag har ett eventuellt OS deltagande börjat diskuterats. Här erbjuds alltså SOK ytterligare en möjlighet inom en vecka att skämma ut sig fullständigt, kan de walk the talk kring Sveriges höga svansföring kring doping eller är frestelsen att klättra ett snäpp i medaljligan i Rio alltför stor? Självklart ska Abeba Aregawi inte representera Sverige i OS i Rio och förhoppningsvis har hon gjort sitt både inom landslaget och föreningsidrotten i Sverige!

Signalerna som skickas nu från SOK handlar om dolda agendor, money talks, polarisering och politisering av idrotten, om ojämlik behandling, inkompetens, svågerpolitik och brist på visioner. Om ett avstånd mellan de styrande och folket. Parallellerna till den politiska arenan i dagens Sverige är tyvärr många och det är inget gott betyg åt SOK's arbete. På den politiska arenan finns ett konstitutionsutskott där oegentligheter kan exponeras, var finns ett sådant inom idrotten när det behövs som mest?

Att se mönster

"Vad du snorar". "Du verkar förkyld". Meningar ibland yttrade av min fru i all välmening. Ofta besvarade med ett smått irriterat "det är jag inte alls" eller något liknande. Men min fru har rätt (som så ofta). Jag är sällan ordentligt sjuk med feber men ganska ofta småförkyld. Klart oftare än hon. Min fru tränar en hel del men mera allround och vi äter såklart likadant. Det finns alltid förbättringspotential där men överlag äter vi OK. Jag tränar mera målinriktat än min fru och jag äter också D-vitamin vinterhalvåret vilket inte min fru gör, något jag hittills inte, som många andra, märkt så mycket positivt av och nu börjar jag närma mig vad det här ska handla om.

Vi har alla hört den gamla sanningen "Träna kontinuerligt och stressa kroppen regelbundet så kommer du utvecklas" vilket för en löpare betyder bli snabbare. Well, jag har kontinuitet sedan länge i min träning. Även om jag fick avstå löpning i sex veckor förra våren så tränade jag mycket kondition och kom snabbt tillbaka och den här vårens känningar lämnade inga spår i träningsdagboken i form av färre löpta mil. Ett syfte med en träningsdagbok är att kunna gå tillbaka och se mönster och vid behov ändra något för att åstadkomma en förändring. 

Mönstret jag tycker mig se är att jag sedan en längre tid försöker för mycket och kör för hårt i min iver att komma tillbaka och förbi de resultat jag gjorde för två år sedan och som jag ofta kommer tillbaka till. Jag försöker ha ett långsiktigt tänk men lyckas inte alltid och vill istället ha snabba resultat. I klartext: Jag ser ett mönster med att jag ofta blir småförkyld när jag tränat i farter jag inte borde träna i! Så. Nu var det sagt. Nu har jag erkänt det för mig själv. Nästan alltid handlar det om korta intervaller, för snabba stegringslopp där jag sprintar med maxansträngning med dålig teknik. Det sliter och blir dubbelt kontraproduktivt då träningseffekten blir sämre om kroppen är upptagen med att läka ut en förkylning än att tillgodogöra sig träning! 

Tränar jag då verkligen hårdare nu än för två år sedan, nej, tvärtom faktiskt! Jag har lägre kvalitét nu än jag hade då, skillnaden är att jag springer lite mer totalt nu, mer distans. För två år sedan hade jag lite mer vila per vecka och jag körde mera tröskelträning än nu och inte speciellt mycket kortare löpning i hög fart. Kanske den högre andelen tröskelträning och lite mer vila mellan passen gjorde att jag utvecklades mera än jag gör nu? Bara en känsla och lösa spekulationer som inte är detaljstuderade men något värt att ta på allvar!

Innan min tänkta tävlingspremiär i april körde jag 8x300m+1500m och trehundringarna var hårda! Jag blev sjuk, det blev ingen tävlingspremiär. Häromkvällen avslutade jag ett lätt distanspass med fem snabba stegringslopp och vaknade upp nästa morgon med snorig näsa. Jag ser tillbaka och hittar fler tillfällen, många fler. När jag velat något för mycket, för kortsiktigt.

Femkilometersfart är hårt brukar det stå i träningsprogram, 3km-fart ännu hårdare och det finns ingen anledning att träna i farter jag kanske inte kan hålla i en kilometer. En annan gammal sanning är att det gäller att träna efter nuvarande kapacitet istället för önskad eller tidigare kapacitet! 

Det finns ingen anledning för mig att köra tvåhundringarna i 3 min/km (36 sekunder). Jag skulle förmodligen få mycket bättre träningseffekt av att låta dem få i 38 sekunder istället. Skillnaden kan tyckas hårfin men jag tror definitivt den finns där!

I 3:30-fart är löpekonomin fortfarande OK för mig så länge inte intervallen är för lång, i 3:20-fart är jag i gränslandet för vad som förmodligen börjar slita för mycket. Snabbare än så och det blir för mycket ta i och sprinta med dålig teknik och löpekonomi vilket kanske "puttat mig över sjukdomskanten" flera gånger.

Alltså, jag tror jag ser ett mönster, läge ett ändra något enligt ovan! Ett tag framöver blir det ingen löpning i farter snabbare än 3:20-fart. Synd bara att det är så roligt att springa fort men jag tror absolut det här är värt att prova en period för mig nu! Om jag också ska minska något på distanspassen för att vara fräschare till de tuffare passen får bli en senare fråga. 

Ikväll skjutsade jag dottern till stallet och passade på att springa 12 km längs en kuperad varm landsväg varav 8 km kring tröskeln. Det gick ganska långsamt i värmen efter en dag med sol och bad men jag började mitt nya tänk idag och gick helt på ansträngning och struntade i att jaga en viss fart. 

Pulsen på: Andreas Åkesson

Andreas Åkesson är jogg.se-medlemmen och löparen bakom bloggen ”Run Andreas Run – Frihet är att springa”. Han har tidigare intervjuat flera löpare på sin blogg och väckt uppmärksamhet genom sina väldigt fina resultat på en initialt begränsad träningsmängd. Eftersom Andreas fortsätter utvecklas och slå pers efter pers genom sitt mycket flitiga tävlande och inte för någon träningsdagbok t ex på jogg.se så går det inte att veta hur mycket han egentligen tränar idag. Jag tog därför pulsen på Andreas.

Först, grattis till ett färskt personbästa på Långlöparnas kväll på Stockholm Stadion nyligen. 34:08 på 10000 m! Var det första gången du sprang en mil på bana och hur upplevde du i så fall 25 varv?

- Det stämmer att det var första gången som jag sprang milen på bana. Det var en ren plåga att springa 25 varv. Det hade varit en tuff tävlingsperiod innan detta och jag var inte helt mentalt laddad när jag kom dit. Kroppen var dock i bra form, men jag kände mig inte redo att springa runt, runt och runt. Men det gick ju bra till slut, minst sagt.

Andreas som vi är vana vid att se honom efter ännu ett avklarat lopp. Här Långlöparnas kväll på Stockholm Stadion. Bild lånad från Andreas Facebook.

Långlöparnas kväll var din femte miltävling inom 11 dagar! Hur klarar du det utan att bli alltför sliten i kroppen eller mentalt? Orkar du ladda om för maxprestation varje gång eller sänker du ambitionen inför några lopp och tar dem som tuffare träningspass? Mitt intryck är att du alltid ”kör järnet”?

- Om vi ser till den här tävlingsperioden med 5 miltävlingar, så var det maxat på i stort sett samtliga. Jag går in med inställningen med att slå rekord. Så länge jag vet att jag har tränat på bra och att banan inte har någon större svårigheter, så är det med de tankarna som jag ställer upp på startlinjen. Sen är det inget jag hojtar om till allt och alla innan, utan jag får utvärdera efter loppet hur det var. Jag har inget behov att kaxa till mig innan, utan låter eventuellt resultat och rekord tala för sig självt. Skulle det inte bli något nytt rekord, får jag ta det som tufft träningspass som du säger. Uppenbarligen gav alla de 4 första tävlingarna mig bra förutsättningar för att till slut springa milen på nytt rekord.

Att sänka ambitionen inför lopp är inte min grej, sedan kan jag alltid ha förståelse för att loppen inte går som jag har tänkt mig. Men att stå innan start och tänka att jag tar “det som en kul grej” finns inte, det är inte därför jag tränar löpning.

Jag har flera gånger sprungit samma lopp som dig t ex på bana och du ger intryck av att kunna fortsätta springa riktigt hårt hela vägen in i mål trots att du går ut hårt från start och blir trött i ett ganska tidigt skede i loppet. Upplever du att du är mentalt stark och vilka knep tar du till för att orka pressa dig hela vägen?

- Det är en av mina starka delar. Jag har alltid varit dålig på det här med uppvärmningar, det blir någon väldigt kort löprunda innan jag ställer mig på startlinjen. Sedan går det väldigt snabbt, för att väcka kroppen och snabbt få kännedom om var jag står rent formmässigt för dagen. 

Jag är nog en av de starkaste på min nivå som är duktig i uppförsbackar och när formen är bra för dagen, så är jag är en väldigt stark spurtare. Med detta i vetskap, så har jag fått gott självförtroende och vet att jag kan prestera på hög nivå. Sköter man sin träning, så blir man stark mentalt. Med 110+ lopp, så har man varit med om det mesta.

Mitt intryck av dig som löpare är att du går din egen väg. Du tror hårt på dig själv och sätter inte upp några begränsningar för dig själv, stämmer det på personen Andreas och har det alltid varit så?

- I takt med att självförtroendet har växt, så har personen Andreas också utanför tävlingsbanan. Ingenting är omöjligt. Det låter som en klyscha, men så länge du skaffar dig nya kunskaper och verktyg inför nya utmaningar, så går det alltid bryta nya barriärer. Med löpning är det så himla enkelt att se om utveckling sker. Slår jag nytt rekord, har jag blivit bättre och snabbare. Enklare än så är det inte

I början sprang du snabbt på en begränsad träningsmängd och du fortsätter utvecklas på alla sträckor från 3000m på bana till maraton. Hur mycket tränar du idag och hur ser en typisk träningsvecka ut? Hur många gånger i veckan springer och hur mycket varierar intensiteten mellan passen? I början fick jag intrycket av att du stack ut och sprang så snabbt du kunde på varje löppass?

- Beroende på om jag har tävling samma vecka, så skiljer sig träningen åt. Är den en tävlingsfri vecka, kan det bli 4-5 pass i veckan. Under helgen, så blir det oftast två längre pass. Alltifrån min favoritsträcka på 18 km och över det, har jag ett längre lopp i närtid, så blir det per automatik längre sträckor. Under veckan, så kan jag få banintervaller, ett längre pass och kanske en lugn mil om jag känner för det. Förutom banintervaller och när jag kör en snabbmil, så känner jag av i de längre passen var jag står och försöker köra på så gott det går. Det är ingen idé att sätta upp att jag ska springa så snabbt i längrepass, om kroppen inte pallar för dagen. Målet är alltid att vara nöjd med mitt pass utifrån dagens förutsättningar.

Jag springer nog mer än någonsin tidigare, men jag springer nog klokare. Jag bestämmer oftast samma vecka, hur den kommande tiden ska se ut. Det är ändå på tävling jag ska prestera, så jag behöver inte känna stressen att på alla pass springa snabbt.

Trots hårda träningspass och flitigt tävlande har du klarat dig från skador förutom att du haft problem med en fot, hur mår den idag och har du några andra känningar?

- Foten mår bra. Det har varit känningar till och från, men det är mer sällan nu. Jag stukade fotleden kraftigt ett par år innan jag började med löpning och det påverkar fortfarande. Annars har jag haft ont i benet också. Nu den senaste tiden har jag haft problem med en trött ljumske. Det är dock inget som har påverkat mig i någon högre grad. Jag är förvånad att jag *peppar* *peppar* har varit relativt fri från krämpor de senaste året, när jag kört tuffare än någonsin.



Tar du hand om kroppen på något speciellt under tuffare träningsperioder, tränar du något förutom löpning, t ex styrketräning eller någon annan form av konditionsträning för att spara kroppen lite?

- Jag gör kroppsövningar hemma bland annat. Där finns jägarvila, inslag med hantlar, sit-ups bland annat. Mest för att röra på andra delar av kroppen och på andra sätt. I övrigt har jag spelat mycket innebandy sedan jag var liten, nu sker det mest enbart i matchform och det gäller även korpfotbollen. Det är skönt att få fokusera på ett annat sätt och få en annan typ av rörelseglädje.



Du fortsätter träna själv och utvecklas trots att du skulle vara välkommen i vilken löparklubb som helst, hur ser du på det, friheten i att träna själv kontra möjligheten att utvecklas ännu mera med hjälp av kunniga tränare i en klubb?

- Jag har blivit tillfrågad tidigare om att träna i en klubb. Men jag insåg att det inte skulle fungera för mig. Det som är det fina med löpningen är att jag får möjligheten att träna helt på mina egna villkor. Jag kan komma hem från jobbet, byta om och sedan ut och springa. Då bestämmer jag själv hur långt och snabbt passet ska vara, sedan har jag resten av kvällen fri. Skulle jag träna med en klubb, så kanske jag låser upp flera kvällar i veckan, bara i ren transport till passen och passa tider. Då skulle en del av tjusningen av löpningen försvinna för mig. Samtidigt älskar jag att få vara för mig själv när jag springer, jag behöver inte anpassa mig efter någon eller något.

Sedan så tror jag säkert att jag skulle utveckla mig själv ännu mera med en tränare. Men så länge jag fortfarande slår nya rekord, så litar jag fullt på mitt alter ego tränar-Andreas.

Jag har tidigare tjatat på dig att sluta springa i så otroligt tunga, dämpade träningsskor. En så snabb löpare som du vinner på att tävla i lättare skor. Har du provat det eller fortsätter du köra på i dina tunga, väldämpade Adidas ;-) ?

- Jag är nog väldigt konservativ i den frågan, jag vägrar ändra på ett vinnande koncept och jag är väl envis på så sätt. Jag har köpt den nya modellen varje gång i den serie jag springer i. Men jag har faktiskt 3 andra par utöver mina Adidas-skor. De har jag inte hårdkört än, men jag hoppas kunna utnyttja det mera nu under sommaren, då tävlingarna inte är lika frekventa.  



Är det någon distans du satsar hårdare på/prioriterar högre än andra eller tycker är roligare än andra att tävla på? Vad innebär t ex den längre återhämtningstiden som t e x maratonlopp innebär för ditt flitiga tävlande?

- Milen är nog den roligaste distansen att springa. Den är intensiv, samtidigt som uthålligheten finns där. Jag hinner inte tröttna mentalt på samma sätt man kan göra ibland när man springer längre distanser.

När jag maradebuterade i Stockholm 2014, så blev jag skadad i ena foten, något som höll i sig för resten av 2014. Trots att jag var halvskadad, så tävlade jag ganska flitigt ändå. Jag har otroligt svårt att för att bara avstå, men jag har blivit bättre på att vila vid krasslighet och känningar.

När jag sprang maran på nytt året efter, så slog jag nytt rekord på både 5 km och 10 km inom två veckor efter maran utan att känna något särskilt. Jag tror helt enkelt att jag hade tränat bättre inför maran och var mer förberedd på det hela, men jag behövde ingen särskild återhämtningstid. Första träningspasset ett par dagar efteråt kan vara lite stelt. Sedan rullar det på, ungefär som vanligt. Så länge jag sköter träningen innan, så blir nog återkomsten efter en mara lite lättare. Det är nog mera mentalt som är krävande, en mara tömmer alla dina mentala depåer. Sedan börjar den långsamma vägen till att tycka det är kul med löpning. Ibland går det snabbt, ibland kan det ta många veckor innan man är där igen.



Vad har du framför dig mera i år i löpväg? Vilka mål har du? Har du några ”drömgränser” du fortfarande vill klara av?

- Jag har slagit rekordet på milen och på maran den här säsongen, så det skulle vara kul att utmana om halvmararekordet. Jag har nog inga drömgränser kvar att spränga. Utan jag vill se till att jag är så bra förberedd jag bara kan inför varje lopp och se varje möjlighet att slå ett nytt personligt rekord eller om det inte är möjligt, slå min tidigare tid på den banan, om banan inte är så snabb. 



Om vi tittar några år framåt i tiden, vad ser du då har hänt med löparen Andreas? Tror du att du kommer att fortsätta tävla i den nuvarande omfattningen och fortsätta springa den dagen lusten att tävla minskar? Är löpningen en given del i ditt liv numera?

- Löpningen har en stark position i min vardag. Jag har inga barn i dagsläget, men det är inte omöjligt att det kan ändras i framtiden. Men jag hoppas bedriva löpningen i en eller annan form, sedan har jag kanske svårt att se att jag tävlar lika intensivt som jag gör idag. Samtidigt så behöver jag löpningen för att fungera, fortsätta vara kreativ och må bra. Så den vill jag inte vara utan. Jag hoppas fortsätta springa nya lopp, både inom och utanför Sverige.

Rent mentalt har jag tänkt att sluta många gånger, men det dröjer inte så länge innan jag är ute i spåret och njuter av att springa ensam i skogen igen - mot nya möjligheter.

Med det vill jag rikta ett tag till Andreas för att han ville medverka i den här intervjun och önska fortsatt lycka till med löpningen!

- Tack!

En ny målsättning?

Så har det återigen gått en dryg vecka sedan förra blogginlägget, jag förstår verkligen inte var tiden tar vägen, det är just nu jag vill att den ska gå extra långsamt så att jag hinner stanna upp lite innan höstregnen piskar mig ansiktet igen!

Sverige har åkt ur fotbolls-EM, en midsommar med sol, bad, god mat och trevlig samvaro utomhus till sena kvällen har passerat och en hel del träning har bedrivits sedan förra inlägget. Förra veckan blev den första ”normala” igen efter maran, fem löppass, drygt 60 km och också hygglig kvalité. Ett pass med blandade intervaller och ett pass med både 5 km snabbdistans i 3:46-fart och 4x500m i riktigt bra fart. Detta varvades med riktig lugn och njutbar skogslöpning, varm distans i bara splitshorts på midsommardagen och barfotaträning på gräs.

Forza,...ja, vilket lag hejar egentligen Nora på? 

Fem sjättedelar av familjen firade midsommar medans äldsta dottern befann sig på ridläger

Den här veckan har fortsatt på samma sätt, ett kort cykelpass när jag vilade från löpningen, ett pass stiglöpning. Ett riktigt bra pass med 8x500 m med 300 m joggvila, där jag snittade femhundringarna i 3:30-fart. Vad helgen har att bjuda i löpväg återstår att se, förhoppningsvis ett kortare tröskelpass imorgon och kanske också ett kortare långpass på söndag men det ska samsas med familjens aktiviteter. 

Känslan varierar lite dag från dag just nu men generellt är jag rätt trött, förmodligen i behov av semester (dags om två veckor) och några nätters sömn när inte kattskrällena väcker mig kl. 03.00 för att de vill gå ut...

Samtidigt som jag är väldigt ringrostig vad gäller att tävla, är jag också lite sugen. Behöver träna på att tävla för att bli mer van igen, inte gör det till så stor grej. Nästa vecka bjuder på en möjlighet men jag har ännu inte bestämt mig, det lutar åt ett beslut nära inpå. Det är ett lopp på bana och där blir allt extra mätbart, extra jämförbart mot tider jag gjort tidigare (nu ganska länge sedan) och jag är inte tränad för distansen men om jag tänka bort allt detta och se det som ett bra träningspass och en avstämning kanske jag startar ändå. Vi får se.

Jag är både lustdriven i min träning - tränar det jag känner för, men också resultatdriven och fokuserad på att få till en bra träningsmix som utvecklar mig men sanningen är ju den att det nu var ett par år sedan jag gjorde just det, utvecklades, blev snabbare, slog något "pers". Bara en sådan sak att det i höst är två år sedan jag senast sprang en miltävling, visserligen delvis p g a skadekänningar våren 2016 och i våras.

Därför känner jag mig ganska "off" vad gäller tider och resultat och "fjärmad från mina pers".

Motivationen går ju lite upp och ner för alla, just efter maraton brukar jag vilja mysjogga en längre period men kanske är det för att jag tävlat så lite både 2015 och 2016 som jag vill tävla mera, se det som bra träning. Gärna på lite mindre lopp. Tankarna på att slå nya personbästan finns däremot inte alls där just nu, jag är helt enkelt inte där, på någon distans, även om jag kanske inte är så väldigt långt därifrån heller på vissa av dem. Det är inte det som motiverar mig och efter att länge haft just "pers" som målsättning kanske jag för mig själv börjat formulera en ny målsättning istället:


"Att under ett fåtal gånger per år, på tävlingar jag bestämt mig för att prioritera, göra mitt allra allra bästa just den dagen och sedan, om jag lyckas med det, vara nöjd med det. Och då oavsett vad klockan visar". 


Det är rätt så självklart egentligen att "bara" kunna kräva detta av sig själv, att göra sitt allra bästa, för en vanlig motionär såväl som elit. Att hela tiden sikta på "pers" är inte realistiskt när åren går, lite skadekänningar kommer och går och motivationen därigenom åker lite berg-och dalbana.

Mycket stiglöpning i Jägarskogen har det blivit på sistone, här illustrerat av en bild från i våras...

Fler som känner igen sig i tankegångarna eller tycker ni bara jag svamlar?