Playitas by Apollo Sports med Spring Snyggt-podden december 2025

Jag kom hem igår ifrån Playitas, Fuerteventura med Spring Snyggt-podden och jag sitter med ett leende och känner ännu solen värma ansiktet. 

Jag är ingen vinterfantast och brukar uppskatta en solresa under vintern, vilket vi gjorde relativt ofta när barnen var små så när Spring Snyggt-podden annonserade att de skulle arrangera en resa i december till Fuerteventura och Playitas frågade jag om jag kunde åka med äldsta sonen, som anmält sig till sitt första Stockholm Maraton i vår, vilket jag fick efter viss övertalning. 

Sonen och jag skulle åkt till Chicago tillsammans när jag skulle springa maran där 2020 men då kom pandemin i vägen. 

Podden med John och Manne hade med en ledarstab i form av Sara Christiansson, Fredrik Uhrbom, Stefan Jensen från Saucony med sin sambo Sara och kiropraktorn Evelina Elmgren, alla bekanta namn för den som lyssnat på podden och ledargruppen gjorde ett riktigt bra jobb både socialt, med föreläsningar på kvällarna och att hjälpa den stora gruppen hålla olika farter på träningspassen. 

Veckans program, som kom att ändras något under veckan

Vi var över 50 personer som flög från Arlanda och Kastrup och jag visst inte riktigt vad jag skulle förvänta mig men gruppen var väldigt blandad och bestod av både elitmotionärer som springer milen på 31 minuter till vanliga(re) motionärer som sprang milen runt timman. Det alla hade gemensamt var att de var otroligt trevliga och det blev omgående en väldigt trevlig stämning som höll i sig hela veckan. Vid de gemensamma middagarna hamnade man bredvid olika deltagare och hade trevliga samtal, mycket om löpning såklart. Jag hittade också löpare på min nivå att springa med på t ex trösklarna och kvalitetspassen.

Både jag och sonen deltog på nästan allt i programmet men en viss variation för oss båda. Så här blev min vecka. 

Måndag: "Urskakslunk" efter flygresan 5,5 km
Tisdag: Dubbeltröskel, 5x6 min på morgonen och 20x90 sek på eftermiddagen, totalt ca 22-23 km
Onsdag: Morgonjogg till "fyren" och på eftermiddagen, styrketräning i gymmet med Henke vid lunch och  3km-gissa-tiden tävling, totalt 19,5 km
Torsdag: Morgonjogg, lunchpromenad 2 km med 200 höjdmeter upp på berget bredvid hotellet, progressiv distansfemma på eftermiddagen och 40 minuter gruppträning "triggerpointsmassage", totalt 15 km löpning
Fredag: banpass med löpskolning och 10x1 min totalt 5,5 km och gruppträning "Stretch and Relax" på eftermiddagen (välbehövligt)
Lördag: morgonjogg 14 km och på eftermiddagen Backpass med diverse hoppteknik med Fredrik Uhrbom, 10x220m backe med löpning direkt ned följt av 3x3 min tröskel, totalt 23 km löpning
Söndag: Skivstångsworkshop och styrketräning med skivstång och veckans långpass, 19 km 
Måndag: Morgonjogg 5,5 km

Veckan började relativt hårt med dubbeltröskel och riktigt tuff uppförslöpning till den "berömda" fyren dagen efter medan resten av veckan bjöd på lugn volymträning, ett banpass med enminutare som blev riktigt hårt i värmen på lite slitna ben. På flera av passen som Uhrboms backpass och veckans långpass valde jag att springa lite långsammare både sett till fart och ansträngning för att inte bli alltför sliten.

Det anordnades en tävling där man fick uppge en tid och sedan springa 3 km utan klocka och försöka pricka tiden där jag missade rätt grovt och sprang på 12:34 (4:11-fart) istället för de 13:06 (4:22-fart) jag uppgett. Malin prickade däremot sin 4:30-fart på sekunden och kammade hem vinsten i form av ett par skor från Saucony, mycket imponerade, grattis igen Malin! 

På tal om skor så hade jag mig tre par men kom hem med fyra . Naturligtvis bjöd veckan på mycket snack också om skor och en deltagare hade ett par Saucony Endorphin Elite 2 med sig som han testat på ett löppassband och insett att de var för små. När han hörde min storlek så frågade han om jag ville köpa dem för ett riktigt bra pris så de blev en tidig födelsedagspresent till mig själv. 

Totalt fick jag ihop över 13 timmar träning varav 11,5 mil löpning. Inget personbästa i "mängd", men det var heller inget uttalat mål med veckan utan jag känner mig klok som tränade i en utsträckning som kroppen höll för, jag stod t ex över ett prova på-Hyrox-pass då jag inte var intresserad och tyckte att det fanns en viss skaderisk. Mellan passen tog vi det lugnt, badade i havet nästan varje dag, hängde vid poolen någon dag, åt luncher utomhus, promenerade en del och vilade.

Förutom en vecka med sol, värme, havsbad och riktigt bra träning är det jag tar med mig hem umgänget med alla härliga människor och det fantastiskt trevliga att resa med och dela intresset med ett av mina vuxna barn! Förutom att vi tränade ihop så satt vi på balkongen med varsin öl och snackade om livet på kvällarna - helt ovärderligt, och jag hoppas på fler gånger, även om det är hustruns tur att åka någonstans nu, eftersom jag också roade mig dyrt genom att åka själv till Boston i april. 

Det pratades under veckan om att resan i poddens regi kanske blir återkommande och jag vill absolut åka till Playitas och träna i solen igen i framtiden, om det blir med podden eller själv med familjen får framtiden utvisa!

Kroppen är hel men lite trött men sinnet glatt. Om ni var med på resan och läser det här - tack för en supertrevlig resa! Det här kommer jag leva länge på!

Trailäventyr på Sörmlandsleden Gnesta-Mölnbo-Gnesta (etapperna halva 12, 12:1, halva 13, 13:1)

Sedan min bästa vän och löparkompis dog våren 2018 är jag inte bortskämd med sällskap i vardagen på löppassen. Jag bytte klubb till Enhörna hösten 2018 för att få sällskap på flera pass, deltar på klubbens träningar när det passar och visst händer det att vi är några stycken som kör något extra långpass ihop då och då men inte så ofta eller regelbundet och det där att ha en kompis som bor i närheten som man bara kan skriva ett SMS till med kort varsel och fråga om sällskap på ett löppass, det är så värdefullt! 

Maria och Marie är numera sådana vänner vilket jag är väldigt tacksam för! Framförallt Maria har jag sprungit en hel del med de senaste två åren, hon har sprungit maran på 3:42 som bäst och gjort Ironman och även om hon inte matchar mig fartmässigt i löpning så går det tillräckligt fort för att vara bra träning för mig samtidigt som vi båda kan snacka om allt möjligt och ha kul ihop på passen. Jag kan också pacea henne när hon vill få in ett mera högkvalitativt pass. Marie springer jag inte tillsammans med lika ofta, då hon, helt onödigt, tycker hon är för långsam men jag har hjälpt henne med farthållning på någon milrunda. Hon är mer av en ultraprofil som gjort Ultravasan två gånger och som också tränar väldigt mycket mängd men mer varierat än bara löpning. De är också båda ledare i Runacademy i Södertälje och framförallt väldigt trevliga, roliga människor som det känns okonstlat och lätt att hänga med. 

Jag drog ett mess till Maria i veckan om sällskap på långpass och fick svar att hon och Marie planerade ett längre pass på Sörmlandsleden och hon frågade om jag ville hänga med. Jag har Sörmlandsleden 300 m från min dörr men det blir mest pass runt milen i vardagen och jag har velat upptäcka mer, få lite rutin, springa längre etapper med sällskap då det är roligare och bra att ha med sig någon som sprungit sträckan tidigare och har därför länge velat genomföra just ett sådant pass. Den här helgen var helt blank på "måsten" varför jag tackade ja och jag var t o m lite nervös innan trots min löparrutin vid det här laget, Hur klär man sig för fem timmars terränglöpning i lågt tempo? Hur mycket vätska och energi går åt etc?

Det planerade passet var den 33 km långa sträckan Mölnbo-Gnesta, etapperna halva 12, 12:1, halva 13, 13:1, genom Stora Alsjön och Stora Envätterns naturreservatet och domänreservatet tillika vargreviret Sjunda kronopark, i Niklas Holmströms bok "Springa Sörmlandsleden" beskriven som en tuff, teknisk och kuperad sträcka men också som en av de absolut vackraste på hela leden vad gäller urskog som inte avverkats på 100 år, trollsk djup barrskor med grön mossa, gles tallskog över högt belägna hällmarker och härliga partier med strandnära löpning längs de många sjöar som etapperna passerar och jag kan bara instämma i denna beskrivning!

För att lösa logistiken parkerade vi bilen vid etappslutet i Gnesta och transportlöpte till Mölnbo vilket skulle vara omkring 5 km och när det visade sig vara närmare nio kilometer på dessutom trafikerad smal väg var jag först lite missmodig och undrade om jag tagit med mig nog med vätska och energi då jag trodde distansen för dagen skulle nå maratonsträckan, vilket sedan inte blev fallet. 

De negativa känslorna försvann när vi kom in i skogen vid Mölnbo IP, härliga lövtäcka stigar, solen strilade genom träden, höstfärger i lövträden och helt spegelblanka sjöar och glada möten med människor på leden - så fint! 

Allt eftersom kuperingen tilltog och kilometer lades bakom oss gick vi uppför de brantaste stigningarna, och de var många, och tog det lugnt utför. Det är svårt att beskriva en så lång löpning i både omväxlande och bitvis dramatisk natur i ord. De första 20-22 km var både tuffa men framförallt så fantastiska som Niklas beskrivit dem i sin bok, etappen finns beskriven här, sida 5 i pdf'en eller sidan 79 i boksidorna. Den sista biten in mot Gnesta hade sina fina partier längs sjöar men det blev också mer tråkig grusväg längs med fält på allt tröttare ben i slutet.

Turen summerade ihop till 40,5 km när vi stannade vi bilen och vi var i rörelse i 5 timmar och nästan 20 minuter - en härlig dag jag kommer återvända till i minnet i vinter och ha med mig under lång tid framöver. Den gav mersmak och jag hoppas att få upptäcka fler etapper framöver helst i sällskap med mina härliga löparkompisar!

Detaljer som en egen minnesanteckning eller för den som vill ge sig ut på en liknande runda:

Kläder: långa tights (shorts hade funkat men varit kallt i början), tunn underställströja, tunn lager två tröja som jag kunde tagit av sedan, Craft Weather Jacket. Hade funkat med mindre kläder när solen väl började värma.

Skor: Salomon S/Lab Sense Ultra. Fungerade bra men ömma fötter i slutet och dagen efter. Bra fäste förutom på blön sten och rötter, nu var det inte så blött i skogen. Jakten på den perfekta trailskon för alla sträckor och underlag är nog som att leta efter skatten vid regnbågens slut...

Energi: En dubbelmacka Polarbröd med ost, en banan, två proteinbarer, två Snickers (åt bara en). Frukost två timmar innan löpning bestående av fil, müsli, två mackor, ett kokt ägg, kaffe, ett glas resorb. Kände mig aldrig låg på energi eller onormalt hungrig eller törstig efter passet.

Vätska: Två Festis, ca en halvliter vatten i småflaskor i flipbelt, ca en liter saft i två softflasks. Drack inte riktigt upp allt vatten.

Avslutar med bilder från dagen!

Reflekterande medlem i Spring nr. 1 2019

Jag avslutade min prenumeration av Spring i fjol. Där jag var då, efter min bästa (tränings-)kompis suicid fann jag ingen inspiration av att läsa om andras prestationer eller fokuserade träning. Jag var inte där, hade fokus på helt andra saker och min löpning var allt annat är prestationsinriktad under större delen av 2018. Jag hade kontakt med BG Nilesjö med anledning av att jag avslutat min prenumeration och han frågade om det var något jag ville skriva en reflektion om när jag fått lite distans till det. Sagt och gjort. Efter lite sökande efter balansen mellan privat och personligt skrev jag en text med fokus inte på min vän eller vad som hände utan på mig själv, mina tankar och min löpning som en hjälp att hitta kraft, må bättre och komma vidare.

Jag lät en vän tycka till om texten och när han tyckte att den absolut platsade i ett löparmagasin skickade jag in den. Om jag får säga det själv och det får jag, så blev slutresultatet väldigt bra. Ni hittar krönikan på sid 110 i Nr. 1 2019. 

Det går att beställa lösnummer av Magasin spring eller teckna en prenumeration här. Nr. 1 varje år är alltid ett extra tjockt nummer med extra mycket läsning och resultatstatistik ifrån fjolåret.

Det är exakt ett år sedan idag det hände, en dag jag minns med oönskad knivskarp skärpa. Det är lika svårt att förstå nu som då och jag tänker idag både på hur oerhört fort ett år går men samtidigt hur mycket tid och så många löprundor som har förflutit sedan dess. Jag har kommit långt sedan den dagen men har fortfarande en väg att vandra och tänker fortfarande på honom och det som inträffade varje dag. Försök sortera ut vad som är viktigt i ert liv, prata om hur du mår och tala om för de i er närhet hur viktiga de är för er! 

Var rädda om er och ha en trevlig fredag! 

Ett gott slut på 2018

Efter ett ganska långt jullov är det dags att börja jobba igen. Ett jullov med både gott om vila och gott om träning. Träningen summeras till tolv mil löpning på elva pass på tretton dagar med vilodagar på julafton, juldagen och nyårsdagen. Bra! Det gångna året har varit mycket speciellt för mig och så mycket tävlande har det inte blivit och den här årssummeringen blir annorlunda och inte så detaljerad som tidigare.

Jag får gå tillbaka till 2011 för att hitta ett år där jag sprang så få mil som 2018 eller till 2013 där jag tränat så få timmar som det gångna året. Dagboken summeras till 2178 km/207 timmar träning, vilket kan översättas till ett knappt maraton (41,9 km) eller exakt fyra timmar träning i veckan. Inte bra men inte heller dåligt givet förutsättningarna och jag tänker inte vara så hård mot mig själv och ge mig underkänt av den anledningen.

Träningen sedan 2007 summerad i kilometer och timmar

Så här års känns formen alltid avlägsen men jag har inte tappat katastrofalt mycket. Pulsen ligger ungefär där den brukar på distanspass och jag kan närsomhelst sticka ut på ett långpass på två timmar utan att bli sliten vilket är en bra grundnivå. Fart är det sämre med och jag saknar definitivt fartuthålligheten som de längre fartpass med volym ger. Fördelarna är att, 1. Jag vet jag ska göra åt det och 2,. Det är ganska lätt att åtgärda.

Ur resultatsynpunkt har jag inte åstadkommit någonting 2018. Jag har stått vid sidan om, saknat att tävla, saknat gemenskapen. Dubbla VDM-guld i M45 på 1500 m både inomhus och utomhus visst, och loppet inomhus är jag ändå nöjd med även om en av Sveriges främsta elitlöpare då tyckte att jag knappast kunde vara nöjd eftersom jag inte var pensionär. Utomhusloppet var bara dåligt och jag var enda deltagaren i M45 så den guldpengen ger jag inte mycket för. Veteran-SM på SM-milen efter hälsporrerehab var välbehövlig för att få känna mig som en löpare igen men 39:49 och en sjundeplats på VSM är direkt dåligt. Är inte konkurrensen bättre ska jag kunna konkurrera om högre placeringar än så. Att debutera för ny klubb och springa Strängnäs halvmaraton i slutet av november gjorde mig otroligt gott, inte för att tiden var strålande, nej utan för att det var roligt att uppleva gemenskapen kring ett lopp igen och att jag ändå sprang hyggligt fort trots vintriga förhållanden.

2018 var året där jag skulle satsa på fartträning och kortare sträckor vilket helt kom av sig. Jag satte de här målen vid årets början:

• VDM-medalj M45 1500m. Uppfyllt x 2, VDM-guld både inne och ute. 
• Topp-5 i M45 på VSM 10 km landsväg. Inte uppfyllt, sjundeplats.
• Springa bra på Långlöparnas kväll (LLK) och/eller Söder Runt 10 km (juni). Inte uppfyllt. Deltog inte. LLK var inte öppet för så långsamma löpare som jag 2018 och Söder Runt blev som vanligt inte av.
• PB på 5000m. Inte uppfyllt. Ingen tävling på 5000 m och absolut inte i den formen!

Träningen sedan augusti har ändå varit OK och i december noterade jag årets bästa månad med 24 mil och där någonstans ligger ambitionen för inledningen av 2019. Jag tycker ibland att jag inte har tid att träna som "förut", vi arbetar båda heltid och vill båda träna men det finns tid. Barnen är större, mer självgående och deras aktiviteter tar inte så mycket tid längre. Fokuset som ett chefsjobb kräver gör dock att orken och fokuset som lite tuffare träning kräver inte alltid räcker för löpningen också. Men, om jag får till veckor med en volym på ca 50-60 km på fyra eller helst fem pass så räcker det för mig och det kan jag relativt lätt genom att träna två vardagskvällar varav ett pass gärna får vara lite längre, ett lunchpass varje vecka och så löpning både lördag och söndag, två halvlånga pass, alternativt ett långpass och ett kortare återhämtningspass. Det är en slags idealvecka för mig som heller inte kräver orimlig tidsåtgång. Är jag i bra balans kan jag dessutom träna ganska målmedvetet. Kan jag dessutom få till lite hemmastyrka, så lite som 15 minuter i veckan så räcker det för att hålla kroppen i trim och tåla löpningen tillräckligt också. Det ska inte vara omöjligt även om jag brukar slarva med styrkan, som vanligt.

Icebugs, tre lager kläder på överkroppen och ojämnt isigt underlag. Jag kan gnälla eller välja att se det som stärkande för karaktären...det finns ju stunder när vinterträning också kan vara fantastisk men då får det gärna kommer lite mer snö som täcker all ojämn blankis.

För att komma tillbaka dit jag vill vara gäller bara att orken och motivationen finns där och det är där det har brustit i år vilket ni vet om! Hälsporren halverade volymen under maj och juni men det är inte det främsta skälet utan det är min bästa väns självmord i början av mars. Vi behöver prata mer om psykisk ohälsa och jag kommer förmodligen skriva mer om det framöver så jag lämnar det nu genom att konstatera att det haft och fortfarande har, en enorm påverkan på mig, min familj och också min träning det gångna året.

Jag har mött och haft kontakt med många av er under det här tuffa året och jag här vill passa på att igen tacka för all omtanke och det fina stöd jag fått! Jag säger ibland att jag inte har så många vänner men det har jag faktiskt och även om många av er är utspridda geografiskt så har jag många, fantastiskt fina människor jag kan kontakta när jag behöver och det har jag gjort! Ni vet vilka ni är - Tack! 

Tävlingsplanerna är inte spikade för 2019 och jag är inte anmäld till några lopp i nuläget, det vore dumt då jag inte vet om jag kommer orka men jag vill tävla mer än under 2018, är sugen på Stockholm maraton igen, inte som ett prioriterat A-mål utan mera för att det vore roligt och ge våren struktur och motivation, vill gärna springa bättre på SM-milen i juni, alternativt Enhörna halvmaraton, springa några mindre lopp och om motivation och kraft att träna ordentligt finns så är jag sugen på att åka till Växjö i oktober och springa om en VSM-medalj på maraton. Allt detta hör framtiden till, det viktigaste nu är viljan och orken att träna lite mer under första kvartalet så får jag se vilka tävlingar jag vill springa sedan. Av samma anledning har jag också ännu så länge undvikit att formulera några löparrelaterade mål för 2019 ännu så länge.

2018 är ett år jag gärna lägger bakom mig, ett år som gett mig erfarenheter jag gärna hade varit utan och vars händelser fortfarande påverkar mig dagligen. Jag har bra och sämre dagar men känner att jag är på rätt väg och ser fram emot ett nytt oskrivet (löpar-)år!

Disconnected

Jag springer på men känner mig tyvärr alltmer "disconnected" från den löparvärld jag känt en så stark tillhörighet till under många år. De senaste helgerna har Stockholm halvmaraton, Berlin Maraton, Lidingöloppet och nu senaste Chicago Maraton gått av stapeln och mina sociala flöden på Facebook och Instagram består till väldigt stor del av löpning vilket förstärker känslan av att stå utanför. Som många andra tar jag upp telefonen lite för ofta för en stunds avkoppling mellan alla måsten men den långa raden av endorfinstinna målgångsselfies med medalj runt halsen och tillhörande texter om nya "PB'n" lämnar mig alltmera otillfredsställd och mig att känna som att jag inte är med på festen.

Jag känner mig samtidigt ogin mot andra som springer bra och förmås inte glädjas med dem, inte likea några bilder eller skriva peppande kommentarer vilket också förstärker känslan av en negativ spiral. Omoget och långt ifrån den person jag vill vara!

Jag övar därför på att lägga bort telefonen alltmer, göra saker med barnen istället, läsa en bok, vara ute i naturen, ta en promenad vilket ger mig mer för närvarande. Några lekfulla joggpass med fartökningar tillsammans med barnen har det också blivit,"kvalitétstid" på riktigt!

Jag tränar ändå på, i september varierade veckovolymen mellan 35-64 km/vecka och månadsvolymen stannade på strax över 20 mil löpning. Inte lysande men tillräckligt för att underhålla och bortom den låga energin och den lite ledsna känslan som min kära löpning ger mig just nu så är inte formen så dålig trots allt.

Jag vill tillbaka till gemenskapen och festligheterna runt löpartävlingarna men har just nu inte ork till det. Löpningen fyller en annan funktion för mig nu, långt ifrån prestation och det är till lika delar välbehövligt men samtidigt också långt ifrån tillfredsställande! Jag både hoppas och tror att jag kommer springa maraton igen, kanske redan 2019 men förstår inte riktigt just nu varifrån motivationen ska komma ifrån, motivationen för de långa passen och fokuset. Jag springer på, jobbar med mig själv hela tiden, min egen ork och inställning till det mesta just nu. Fortsätter bida min tid helt enkelt!


"I come to you for salvation
Yeah, you're my only temptation
You give me strength to fight back the blues
You calm me with your sweet talking
You wake me from my sleepwalking
Your sugar kisses stick like tattoos
We live to win though we're born to lose
Disconnected from the world
Disconnected from the world"

Weeping Willows

Det är ofta sol och ljusa tankar, som här på Sörmlandsleden...

...men lika ofta mörka moln och tyngre, ledsna tankar kring min kära löpning numera...

Byte av löparklubb

Jag kommer byta klubb till Enhörna IF den här säsongen. Jag har lärt känna många trevliga Enhörnalöpare på tävlingar i Södertäljetrakten och får då möjlighet till sällskap som är på min nivå. Jag kan hitta trevligt sällskap hemma på träning trots att jag saknar min bästa löparkompis men sällskap på min egen nivå är svårare och min klubb sedan 2013 Stockholm LDK har inga gemensamma träningar.

Enhörna har gemensamma långpass på söndagar och träningar både i terräng och på bana i Södertälje och också löparkvällar inför Göteborgsvarvet och anordnar många egna arrangemang. Klassiska Södertälje IP, där bl a det svenska rekordet på 10000 m 27:55 av Johnny Danielsson är satt, är en byggarbetsplats just nu och ska flyttas, byggas om och rustas upp och det ska också byggas en inomhushall för friidrott vilket möjliggör fartträning i grupp inomhus under vintern och det skulle verkligen bidra med motivation genom nästa den mörka, kalla och löparvinter.

Min nuvarande klubb har passat mig bra och ett visst avtryck i resultatlistorna har jag väl också gjort för klubben med två VDM-medaljer på maraton 2013 och 2014 och två VDM-guld på 1500m i år och jag representerade SLDK sista gången på SM-milen nyligen. Nu ser jag fram emot ta på mig ett av Sveriges mest anrika och klassiska klubblinnen - det klassiska gulsvartrandiga getinglinnet med Enhörna på ryggen, till nästa säsong!

Efter fem år i det här snygga linnet...

...blir det getingrandigt framöver...

...och förhoppningsvis då och då träning och tävling med klubbkompisar, som här, 5000 m på Södertälje IP.

Sveriges bästa motionsspår goes Oxvreten

I början av sommaren läste jag på jogg.se om killarna som skulle ut och springa Sveriges alla motionsspår under devisen "2 löpare - 3 månader - 290 kommuner". De har inte möjlighet att springa alla spår men målsättningen är att springa ett spår i varje kommun och jag slängde iväg ett kort mail och erbjöd mig att visa dem mitt hemmaspår Oxvreten som jag ofta nämner här på bloggen.

Jag tänkte väl att det dröjer en bit in på hösten innan det blir aktuellt men igår ringde plötsligt telefonen då de var på väg söderut från Stockholm och undrade om jag hade möjlighet att träffa dem? Det hade jag och vi stämde träff vid Oxvreten. Det blev en mycket trevlig pratstund om löpning, träning, om spåret naturligtvis, om Nykvarn, löparskor, bloggen, familj och livspussel och mycket annat medans vi joggade runt spåret och efter löpturen! Spåret bedömdes utifrån en mängd kriterier, underlag, hur bra/dåligt skyltat det är, dvs hur lätt det är att hitta runt, naturupplevelse och kupering där Oxvreten fick en trea på den tregradiga skalan vilket t ex också Lidingöloppets sista mil också fick.

"Riktigt glada nu". Foto: Philip Persson från deras blogg, lånad med tillstånd.

Från vänster undertecknad, Oskar Jensen och Philip Persson

Gårdagens spårskörd innehöll Salem, Nykvarn, Södertälje (Enhörna) och Strängnäs kommun där Philip som representerar Team Blekinge i löpning och har fina meriter inom orientering (gäller även Oskar) avslutade dagen med att springa milen i Ulvaspåret i Åkers Styckebruk på 37 minuter! Följ projektet på killarnas blogg där de beskriver olika spår blandat med filosofiska funderingar och möten med olika löpare som kommer deras väg! Där hittar ni också en detaljerad färdplan med karta och varje kommun de besöker med datum i ett Excelark. De hade i måndags avverkat 111 av Sveriges 290 kommuner och härnäst går resan söderut mot Norrköping innan de vänder västerut mot västkusten via Örebro och Karlstad.

Tränar Du i ett motionsspår som du tycker att killarna bör uppleva, det kanske är väldigt vackert beläget, lättsprunget, kuperat eller något helt annat. Tveka inte att höra av dig till dem kanske också erbjuda dig att springa med dem, trevligt löparsnack utlovas! Kanske kommer ditt spår och du själv att hamna i den bok som projektet så småningom kommer utmynna i? 

Löpning i Oxvreten. Foto: Philip Persson

Pulsen på: Andreas Åkesson

Andreas Åkesson är jogg.se-medlemmen och löparen bakom bloggen ”Run Andreas Run – Frihet är att springa”. Han har tidigare intervjuat flera löpare på sin blogg och väckt uppmärksamhet genom sina väldigt fina resultat på en initialt begränsad träningsmängd. Eftersom Andreas fortsätter utvecklas och slå pers efter pers genom sitt mycket flitiga tävlande och inte för någon träningsdagbok t ex på jogg.se så går det inte att veta hur mycket han egentligen tränar idag. Jag tog därför pulsen på Andreas.

Först, grattis till ett färskt personbästa på Långlöparnas kväll på Stockholm Stadion nyligen. 34:08 på 10000 m! Var det första gången du sprang en mil på bana och hur upplevde du i så fall 25 varv?

- Det stämmer att det var första gången som jag sprang milen på bana. Det var en ren plåga att springa 25 varv. Det hade varit en tuff tävlingsperiod innan detta och jag var inte helt mentalt laddad när jag kom dit. Kroppen var dock i bra form, men jag kände mig inte redo att springa runt, runt och runt. Men det gick ju bra till slut, minst sagt.

Andreas som vi är vana vid att se honom efter ännu ett avklarat lopp. Här Långlöparnas kväll på Stockholm Stadion. Bild lånad från Andreas Facebook.

Långlöparnas kväll var din femte miltävling inom 11 dagar! Hur klarar du det utan att bli alltför sliten i kroppen eller mentalt? Orkar du ladda om för maxprestation varje gång eller sänker du ambitionen inför några lopp och tar dem som tuffare träningspass? Mitt intryck är att du alltid ”kör järnet”?

- Om vi ser till den här tävlingsperioden med 5 miltävlingar, så var det maxat på i stort sett samtliga. Jag går in med inställningen med att slå rekord. Så länge jag vet att jag har tränat på bra och att banan inte har någon större svårigheter, så är det med de tankarna som jag ställer upp på startlinjen. Sen är det inget jag hojtar om till allt och alla innan, utan jag får utvärdera efter loppet hur det var. Jag har inget behov att kaxa till mig innan, utan låter eventuellt resultat och rekord tala för sig självt. Skulle det inte bli något nytt rekord, får jag ta det som tufft träningspass som du säger. Uppenbarligen gav alla de 4 första tävlingarna mig bra förutsättningar för att till slut springa milen på nytt rekord.

Att sänka ambitionen inför lopp är inte min grej, sedan kan jag alltid ha förståelse för att loppen inte går som jag har tänkt mig. Men att stå innan start och tänka att jag tar “det som en kul grej” finns inte, det är inte därför jag tränar löpning.

Jag har flera gånger sprungit samma lopp som dig t ex på bana och du ger intryck av att kunna fortsätta springa riktigt hårt hela vägen in i mål trots att du går ut hårt från start och blir trött i ett ganska tidigt skede i loppet. Upplever du att du är mentalt stark och vilka knep tar du till för att orka pressa dig hela vägen?

- Det är en av mina starka delar. Jag har alltid varit dålig på det här med uppvärmningar, det blir någon väldigt kort löprunda innan jag ställer mig på startlinjen. Sedan går det väldigt snabbt, för att väcka kroppen och snabbt få kännedom om var jag står rent formmässigt för dagen. 

Jag är nog en av de starkaste på min nivå som är duktig i uppförsbackar och när formen är bra för dagen, så är jag är en väldigt stark spurtare. Med detta i vetskap, så har jag fått gott självförtroende och vet att jag kan prestera på hög nivå. Sköter man sin träning, så blir man stark mentalt. Med 110+ lopp, så har man varit med om det mesta.

Mitt intryck av dig som löpare är att du går din egen väg. Du tror hårt på dig själv och sätter inte upp några begränsningar för dig själv, stämmer det på personen Andreas och har det alltid varit så?

- I takt med att självförtroendet har växt, så har personen Andreas också utanför tävlingsbanan. Ingenting är omöjligt. Det låter som en klyscha, men så länge du skaffar dig nya kunskaper och verktyg inför nya utmaningar, så går det alltid bryta nya barriärer. Med löpning är det så himla enkelt att se om utveckling sker. Slår jag nytt rekord, har jag blivit bättre och snabbare. Enklare än så är det inte

I början sprang du snabbt på en begränsad träningsmängd och du fortsätter utvecklas på alla sträckor från 3000m på bana till maraton. Hur mycket tränar du idag och hur ser en typisk träningsvecka ut? Hur många gånger i veckan springer och hur mycket varierar intensiteten mellan passen? I början fick jag intrycket av att du stack ut och sprang så snabbt du kunde på varje löppass?

- Beroende på om jag har tävling samma vecka, så skiljer sig träningen åt. Är den en tävlingsfri vecka, kan det bli 4-5 pass i veckan. Under helgen, så blir det oftast två längre pass. Alltifrån min favoritsträcka på 18 km och över det, har jag ett längre lopp i närtid, så blir det per automatik längre sträckor. Under veckan, så kan jag få banintervaller, ett längre pass och kanske en lugn mil om jag känner för det. Förutom banintervaller och när jag kör en snabbmil, så känner jag av i de längre passen var jag står och försöker köra på så gott det går. Det är ingen idé att sätta upp att jag ska springa så snabbt i längrepass, om kroppen inte pallar för dagen. Målet är alltid att vara nöjd med mitt pass utifrån dagens förutsättningar.

Jag springer nog mer än någonsin tidigare, men jag springer nog klokare. Jag bestämmer oftast samma vecka, hur den kommande tiden ska se ut. Det är ändå på tävling jag ska prestera, så jag behöver inte känna stressen att på alla pass springa snabbt.

Trots hårda träningspass och flitigt tävlande har du klarat dig från skador förutom att du haft problem med en fot, hur mår den idag och har du några andra känningar?

- Foten mår bra. Det har varit känningar till och från, men det är mer sällan nu. Jag stukade fotleden kraftigt ett par år innan jag började med löpning och det påverkar fortfarande. Annars har jag haft ont i benet också. Nu den senaste tiden har jag haft problem med en trött ljumske. Det är dock inget som har påverkat mig i någon högre grad. Jag är förvånad att jag *peppar* *peppar* har varit relativt fri från krämpor de senaste året, när jag kört tuffare än någonsin.



Tar du hand om kroppen på något speciellt under tuffare träningsperioder, tränar du något förutom löpning, t ex styrketräning eller någon annan form av konditionsträning för att spara kroppen lite?

- Jag gör kroppsövningar hemma bland annat. Där finns jägarvila, inslag med hantlar, sit-ups bland annat. Mest för att röra på andra delar av kroppen och på andra sätt. I övrigt har jag spelat mycket innebandy sedan jag var liten, nu sker det mest enbart i matchform och det gäller även korpfotbollen. Det är skönt att få fokusera på ett annat sätt och få en annan typ av rörelseglädje.



Du fortsätter träna själv och utvecklas trots att du skulle vara välkommen i vilken löparklubb som helst, hur ser du på det, friheten i att träna själv kontra möjligheten att utvecklas ännu mera med hjälp av kunniga tränare i en klubb?

- Jag har blivit tillfrågad tidigare om att träna i en klubb. Men jag insåg att det inte skulle fungera för mig. Det som är det fina med löpningen är att jag får möjligheten att träna helt på mina egna villkor. Jag kan komma hem från jobbet, byta om och sedan ut och springa. Då bestämmer jag själv hur långt och snabbt passet ska vara, sedan har jag resten av kvällen fri. Skulle jag träna med en klubb, så kanske jag låser upp flera kvällar i veckan, bara i ren transport till passen och passa tider. Då skulle en del av tjusningen av löpningen försvinna för mig. Samtidigt älskar jag att få vara för mig själv när jag springer, jag behöver inte anpassa mig efter någon eller något.

Sedan så tror jag säkert att jag skulle utveckla mig själv ännu mera med en tränare. Men så länge jag fortfarande slår nya rekord, så litar jag fullt på mitt alter ego tränar-Andreas.

Jag har tidigare tjatat på dig att sluta springa i så otroligt tunga, dämpade träningsskor. En så snabb löpare som du vinner på att tävla i lättare skor. Har du provat det eller fortsätter du köra på i dina tunga, väldämpade Adidas ;-) ?

- Jag är nog väldigt konservativ i den frågan, jag vägrar ändra på ett vinnande koncept och jag är väl envis på så sätt. Jag har köpt den nya modellen varje gång i den serie jag springer i. Men jag har faktiskt 3 andra par utöver mina Adidas-skor. De har jag inte hårdkört än, men jag hoppas kunna utnyttja det mera nu under sommaren, då tävlingarna inte är lika frekventa.  



Är det någon distans du satsar hårdare på/prioriterar högre än andra eller tycker är roligare än andra att tävla på? Vad innebär t ex den längre återhämtningstiden som t e x maratonlopp innebär för ditt flitiga tävlande?

- Milen är nog den roligaste distansen att springa. Den är intensiv, samtidigt som uthålligheten finns där. Jag hinner inte tröttna mentalt på samma sätt man kan göra ibland när man springer längre distanser.

När jag maradebuterade i Stockholm 2014, så blev jag skadad i ena foten, något som höll i sig för resten av 2014. Trots att jag var halvskadad, så tävlade jag ganska flitigt ändå. Jag har otroligt svårt att för att bara avstå, men jag har blivit bättre på att vila vid krasslighet och känningar.

När jag sprang maran på nytt året efter, så slog jag nytt rekord på både 5 km och 10 km inom två veckor efter maran utan att känna något särskilt. Jag tror helt enkelt att jag hade tränat bättre inför maran och var mer förberedd på det hela, men jag behövde ingen särskild återhämtningstid. Första träningspasset ett par dagar efteråt kan vara lite stelt. Sedan rullar det på, ungefär som vanligt. Så länge jag sköter träningen innan, så blir nog återkomsten efter en mara lite lättare. Det är nog mera mentalt som är krävande, en mara tömmer alla dina mentala depåer. Sedan börjar den långsamma vägen till att tycka det är kul med löpning. Ibland går det snabbt, ibland kan det ta många veckor innan man är där igen.



Vad har du framför dig mera i år i löpväg? Vilka mål har du? Har du några ”drömgränser” du fortfarande vill klara av?

- Jag har slagit rekordet på milen och på maran den här säsongen, så det skulle vara kul att utmana om halvmararekordet. Jag har nog inga drömgränser kvar att spränga. Utan jag vill se till att jag är så bra förberedd jag bara kan inför varje lopp och se varje möjlighet att slå ett nytt personligt rekord eller om det inte är möjligt, slå min tidigare tid på den banan, om banan inte är så snabb. 



Om vi tittar några år framåt i tiden, vad ser du då har hänt med löparen Andreas? Tror du att du kommer att fortsätta tävla i den nuvarande omfattningen och fortsätta springa den dagen lusten att tävla minskar? Är löpningen en given del i ditt liv numera?

- Löpningen har en stark position i min vardag. Jag har inga barn i dagsläget, men det är inte omöjligt att det kan ändras i framtiden. Men jag hoppas bedriva löpningen i en eller annan form, sedan har jag kanske svårt att se att jag tävlar lika intensivt som jag gör idag. Samtidigt så behöver jag löpningen för att fungera, fortsätta vara kreativ och må bra. Så den vill jag inte vara utan. Jag hoppas fortsätta springa nya lopp, både inom och utanför Sverige.

Rent mentalt har jag tänkt att sluta många gånger, men det dröjer inte så länge innan jag är ute i spåret och njuter av att springa ensam i skogen igen - mot nya möjligheter.

Med det vill jag rikta ett tag till Andreas för att han ville medverka i den här intervjun och önska fortsatt lycka till med löpningen!

- Tack!

Ett nog så tufft mål inför 2016 - att bli lika snabb som Kent Melin igen!

Jag följer ett antal löpares träning på jogg.se där jag själv registrerar min träning sedan 2009. Löpare jag träffat på tävlingar eller löpare som har ungefär samma målsättningar som jag och/eller som också befinner sig ungefär i livet där jag befinner mig.

Att följa andras träning ger inspiration, motivation och kunskap! Det blir en slags stark distansgemenskap och dialog som fyller en nog så viktig funktion, med pepp och uppmuntran efter väl genomförda pass, frågor och ibland konstruktiv kritik på min egen träning och varför jag t ex väljer att springa ett visst pass vid en viss tidpunkt. Frågor som får mig att stanna upp och betrakta min träning lite utifrån.

Glädjen när mina löparkompisar lyckas med något de siktat mot länge är därför nästan lika stor som min egen glädje över uppnådda målsättningar! När t ex Gabriel sprang sub3 i Berlin i höstas, när Jesper lyckades med motsvarande i London i våras och Kent förra hösten i Berlin för första gången sprang sub3, när Eva genomfört ett framgångsrikt Swimrun, när Robban som hade en fantastisk säsong 2014 sprang sub80 på halvmaran, när Magnus ryggrehab går framåt och han kan springa igen o s v i en lång rad.

En av dessa löpare är Kent Melin från Stockholm. Jag har tappat räkningen på hur många gånger vi träffats i Kungsträdgården i Stockholm innan Stockholm halvmaraton, hängt på Östermalms IP före eller efter Stockholm Marathon, joggat upp och suttit i gräset vid Sjöhistoriska och inväntat starten på Milspåret, pratat i ”Rålis” i samband med Kungsholmen Runt. Och så vidare. Lika trevligt varje gång!

En trevligare och mer ödmjuk kille än Kent får man leta länge efter! Han tränar flitigt och varierar sig och springer både millopp och halvmaror liksom fjällmaror och 100 miles och när han i år gått med klubb och börjat träna mer fart har det verkligen börjat hända saker med farten!

Jag brukade tidigare ha Kent strax bakom mig när jag korsar mållinjen men i år har det varit ombytta roller på de två lopp vi sprungit ihop. I Stockholm halvmarathon som jag sprang som en avstämning inför New York var han fräck nog att sätta personbästa och korsa mållinjen en sekund före mig och i New York tuffade han vidare uppför 1st Avenue som ett urstarkt lok efter att vi haft sällskap i över 20 km medan jag fick det allt tuffare och till slut fick släppa hans rygg.

Skärmdump från årets Stockholm halvmaraton, Kent i mål med nr 241 och min axel skymtar bakom löparen i grått...

Det är ännu för tidigt att göra några detaljerade planer inför 2016. Löpningen går lite på sparlåga och jag tvingas tyvärr erkänna att kroppen inte är helt fräsch och funktionell trots väldigt mycket vila efter maran. Ett nog så tufft mål för mig är nog ändå att försöka bli lika snabb som Kent igen på nästa gemensamma tävling.

Eller så bestämmer vi helt enkelt att vi båda springer sub 2:55 i juni i Stockholm men då vill jag helst vara 100 m före dig i mål Kent, någon måtta får det ändå vara! J

Två glada löparkompisar i Rålis efter Kungsholmen Runt 2013

New York Maraton och närmare bestämt 1st Avenue
och ca 30 km in i loppet 2015

Lång statusrapport

Hej igen bloggen....

Ett intensivt 2014, löpmässigt och familjemässigt, en segdragen virusinfektion, extra mycket på jobbet då jag täckt upp för kollega och låga blodvärden på det, där har ni den trista korta versionen av det här inlägget och varför det till slut gick ut över löpningen! 

Hur är status då? Det är fortfarande högt och lågt, gott och blandat vad gäller träningen och övriga livet, vissa dagar är jag pigg och kan träna bra, andra är jag trött och kan endast med svårighet jogga men den senaste veckan har det känts klart bättre och jag är mycket piggare nu än för ett par veckor sedan! Klockan föreslår konsekvent längre återhämtningstider efter passen samtidigt som den ändå påstår "Recovery Good" i början av varje pass. Känner ändå påtagligt att mitt behov av återhämtning är större än vanligt.

Jag har varit på läkarbesök och tagit prover som visade att mina blodvärden inte var så lysande men inte heller superdåliga den här gången. Jag har skrivit om min historia kring detta tidigare för er som inte läst bloggen så länge. Både Hb, järn och S-Ferritin (som är ett protein i blodet som järnet binder till och som utgör kroppens "järndepå") låg precis på eller under referengränserna. Depåerna töms först och sedan sjunker Hb. Det hela är lite förvånande denna gång då jag faktiskt inte slarvat med järntabletterna i vinter/vår p g a att jag känt mig pigg utan faktiskt ätit regelbundet hela vintern och riktigt mycket järn senaste två månaderna. Den goda nyheten är att det går ganska snabbt att åtgärda, den tråkiga är att jag alltid blir lite ytterligare "sänkt" vilket helt och hållet sitter i huvudet då jag blir påmind om att det faktiskt är något fel på mig och att jag inte har de rätta förutsättningarna eller en kropp som fungerar perfekt men det är ju bara att gilla läget och efter ett tag brukar jag komma igen mentalt. Jag har sedan dess ätit rejält höga doser med järn dagligen och det börjar ge effekt nu, jag är piggare, mer koncentrerad utan att tröttna och löppassen går fortare i samma ansträngning.

På gång igen? Kanske, känslan på just det här passet var bra, på nästa fullkomligt katastrofal...

Det lutar väl åt något slags utmattningssyndrom/utbrändhet "light" men utmattningsdepression är det inte eftersom jag varken är nedstämd, ledsen eller deprimerad. Jag mår inte dåligt på grund av några relationer, inte på grund av något i familjen eller på jobbet. Jag har bara varit rejält sliten och trött och jag känner igen symptomen från när jag tidigare haft dåliga blodvärden så däri ligger en stor del av förklaringen!

Tittar jag tillbaka så ser jag ett väldigt intensivt 2014, löpmässigt och familjemässigt, hösten innehåll ett svårt benbrott med lång rehab för yngsta sonen, när den processen var klar bröt äldsta sonen fingret, vi har hyrt häst hela året (några veckor till nu) och det har inneburit extra krav och extra åtaganden.på oss även om äldsta dottern har skött det helt perfekt. Jobbmässigt har det varit intensivt och jag har täckt för en föräldraledig kollega ett par månader fast jag bara jobbar 80%. En massa (mestadels roliga) aktiviteter med barnen är ju standard med fyra barn men sett utifrån, så visst har det varit mycket en längre period, alltför mycket faktiskt.

Träningsmässigt har jag stått över en del pass, skippat transportlöpningen helt under en period. April blev ändå en OK träningsmånad och jag återföll lite i slutet av månaden till dumstrutbeteendet att springa några pass bara för att få lite mer mängd i dagboken - Inledde maj - trött på att jogga omkring och fundera över hur jag mår - med ett tänk om att springa mer fart och skippa vissa utfyllnadspass men fick ett bakslag och det fungerade inte som jag ville. Tidigare har jag varit ett välkalibrerat maskineri med örnkoll på min egen kapacitet och kunnat skissa på ganska tuffa pass och ändå kunnat matcha dem perfekt, den förmågan har jag inte haft nu utan har fått avbryta en hel del pass eller ändra målsättning under passen. Ökade järnintaget efter läkarbesöket, lade in fler dubba vilodagar Vilket gjorde gott. Löpningen känns kantig, orytmisk och utan flyt och som allt ovan inte var nog kan känslan nog till viss del förklaras av att jag också under flera veckor haft en känning i vänster baksida lår. Känningen vandrar runt lite, först trodde jag det var en bristning som jag ådrog mig efter ett banpass i Påskhelgen men det är nu så länge sedan så det tror jag inte längre men det stramar när jag går och springer. Jag vilade extra under Kristi Himmelsfärdhelgen och kände inte av det i vila men när jag på söndagen sprang ett i övrigt bra pass tröskel (3++2+1+1+1 km i sub 4 min/km, totalt 17 km) kände jag tyvärr av det igen och även dagen efter i vila. Det går att springa med men känns hela tiden, extra mycket i högre fart. Jag bokade in mig hos en naprapat som tyvärr inte hade några goda nyheter men vad som sades väntar jag lite med att skriva om då det här inlägget redan är långt och jag vill ägna ett eget inlägg åt det efter nästa besök som är på torsdag.

Så, den långa versionen varsågoda. När det gäller "att leva löpning" som jag skrev om för ett tag sedan så kämpar jag fortfarande med min skärmnärvaro, det är så slentrianmässigt lätt att plocka upp mobilen och slösurfa en stund bland Instagram, Twitter och Facebook men som Magnus så insiktsfullt skrev i en kommentar på förra inlägget, "De sociala mediernas dragningskraft och positiva pushande när man är uppåt kan vara lika pressande och negativt belastande när man känner sig nere..." och så är det verkligen, det har mest gjort mig frustrerad utan att ge mig något så jag har försökt, men inte helt lyckats, minska min skärmtid och istället göra saker som att spela spel med barnen, ta en promenad, cykla en sväng. Frisk luft och tid att tänka som har gett mig väldigt mycket mer än kända och okända människors frukostar och träningsselfies. Så är läget, inte på topp med andra ord men jag kommer igen även om jag just nu faktiskt inte är så säker på det...

Långa tröskelintervaller och bokmingel

I tisdags sprang jag igen ett bra pass. 4x2000m med 1 km joggvila men istället för jämn fart på repetitionerna så varierade jag farten på varje intervall och sprang varannan 500m lite snabbare (3:50 min/km) och varannan lite långsammare men fortfarande ganska snabbt (4:10 min/km) utan vila mellan. Det blev ett riktigt bra och varierat pass. Kontrollerat och en bit från max men med en hög volym då jag totalt skrapade ihop 11 km i skaplig fart då även joggvila gick hyggligt fort. Totalt landade passet på 15 km. Jag är nästan lite rädd att köra på för hårt nu när det känns så bra och få en formtopp redan i april. Igår var det därför skönt med helvila och resten av veckan kommer inte bjuda på så hårda pass heller men jag hoppas kunna komma ut på ett långpass på lördag.

Jag är inte en av de hippa "innerstadsbloggare" som blir inbjuden på pressträffar, konvents och andra tillställningar men igår var jag inbjuden till Löplabbet där Petra Månström och Anders Szalkai hade en gemensam releasefest för de två böcker de släppt i dagarna. Petras bok har jag ju själv recenserat för Jogg.se.

Anders Szalkai och Petra Månström intervjuas av David Fridell

Det blev en riktigt trevlig kväll med många bekanta löpare på plats och jag fick också en kort pratstund med Ewy Palm! Minst sagt inspirerande! Att jag sedan fick den här personliga hälsningen av kvällens huvudperson Petra var ju ett trevligt avslut på kvällen :-)

Jag ser ett nytt löparmantra här...