måndag 30 maj 2011

Stockholm Marathon #2 - Film från starten och att växa genom möten med människor!

Att jag inte sprang maran i lördags gjorde mig paradoxalt nog till en bättre löpare och satte igång tankar som kanske också gör mig till en mer närvarande människa!

video

Mobil-film från 11:30-starten.
Jag tänkte skriva om för och emot att springa maran i Stockholm 2012. Vad som stod på för-listan är givet; stämningen, löpargemenskapen, känslorna vid målgången o s v. På emot-listan stod tidiga vintriga långpass, att maran tar ett stort mentalt fokus och att jag sätter press på mig själv och ta det hela på för stort allvar och det är här lördagen kommer in.

Thomas som imponerade i lördags, med kompisar
När jag stod och pratade med Sofie, nyss hemkommen från en transatlantisk jobbresa, Anneli som haft en minst sagt turbulent arbetsvecka och coola Janne med flera slog det mig att jag kan springa maran ändå. Det ska vara kul att springa maran och inte någon press! Jag måste inte sikta på pers eller att gå under någon drömgräns. Jag har inget att bevisa, 2010 kom jag på plats 554 av ca 15 000 fullföljande med mina 3:09:46. Jag kan ta ett "fikalopp" och känna mig helt tillfreds bara för att få vara en del av festen (och kanske ändå knipa en pallplats ihop med Janne och Lars i tävlingsklassen för fyrabarnsfarsor?).

Jag kan också gå ut tufft i 4:15-tempo för att se hur långt det håller, men jag måste inte prestera något!

Jag behöver heller inte börja med 30km-pass i december utan träna på som vanligt under en eventuell lång vinter och börja köra några långpass lite senare under våren när det mentalt inte är så tungt att sticka ut tidiga morgnar vilket varit min lösning på kombinationen stor familj - marathonförberedelser. Jag känner löpare som sprang sub 3:10 i lördags efter bara fem långpass under våren, inte närmare 15 som jag haft i benen.

Lyckas jag tänka och agera annorlunda så skulle den press jag av någon anledning sätter på mig själv i samband med tävling i allmänhet och maran i synnerhet försvinna. Jag har lagt ett väldigt fokus - för stort fokus - under våren på maran de tre gånger jag sprungit. Ett fokus som förmodligen bara marginellt bidragit till slutresultatet och som inte gagnat mig eller min omgivning.

Så tack Anneli, Sofie och Janne m fl som gissningsvis helt omedvetet fick mig att inse några saker om mig själv. Saker som gör mig till en bättre löpare och en mera närvarande människa som man faktiskt kan prata vettigt med i slutet av maj nästa år! Inlägget om för-och emot maran kommer jag nog aldrig att publicera för det är klart att jag vill uppleva Stockholm Marathon igen, med nummerlapp på bröstet!

11 kommentarer:

  1. Klokt resonemang Staffan! Det skulle vara skoj att springa maran helt utan press, att bara kunna slappna av före och under loppet. Bara njuta av 42 km med grym stämning och härlig gemenskap. Det kanske är en utmaning som skulle kunna krydda tillvaron, dvs att springa en stor tävling och INTE satsa på en bra tid.

    Men, det skulle kännas lite ensamt att springa in ensam på Stadion utan dig och se klockan stanna under 3 timmar :-) Om jag nu bestämmer mig för den planen vill säga...

    SvaraRadera
  2. Såklart du ska vara med nästa år! Du, precis som alla andra, "får" vara med även om du precis klarar repgränsen!
    Du har all rätt att vara med på festen, njuta av att kunna och springa i exakt den fart DU vill.
    Du är en klok människa Staffan och jag är säker på att du kan prata förstånd med dig själv. Annars ska vi andra här se till att du tar ditt förnuft till fånga och anmäler dig. :-)
    För inte vill du väl sitta på hemmet och ångra dig? Du vet ju "det är sällan man ångrar det man gjort men ofta det man INTE gjort".
    KRAM

    SvaraRadera
  3. Glad att hjälpa till även om det var högst omedvetet. Så länge man inte har löpningen som yrke får man inte glömma att det ska vara kul. Jag tänker så. När pressen är stor på andra håll slutar jag pressa mig själv i löpningen. Jag tror man kan "gå in i väggen" med sin löpning om det blir för allvarligt - och då har man ju förstört det roliga. Balans! Samtidigt skulle jag inte tycka att det var lika kul om det bara var sås-pass hela tiden. Jag vill experimentera med min tant-kropp.

    SvaraRadera
  4. Det är väl givet att du skall springa Staffan. Jag anmälde mig igår så det är väl ett till plus på listan ;)

    SvaraRadera
  5. Följer din blogg sen länge och måste säga att detta var ett av de mest vältajmade inläggen. Har fyra barn precis som du och lever ständigt i den inre konflikten med hur mycket tid man kan "stjäla" från familjen. Hade en lång diskussion där hemma igår kväll som slutade med att jag surt lät bli att anmäla mig till nästa millopp. Men det är som du säger, det finns inget att bevisa, inget man måste prestera. Ibland behöver man sätta in sin löpning i ett perspektiv och ta det för vad det är...
    för övrigt hoppas jag fortfarande på lite tips om olika "mördarpass" här på bloggen ;)

    SvaraRadera
  6. Det är bara att gratulera till de som lyckas springa tävlingar utan press och vara avslappnad.

    Sånt funkar inte för mig. Är alldeles för tävlingsinriktad. Ställer jag upp i en tävling vill jag göra mitt yttersta och då kommer pressen in.

    SvaraRadera
  7. Thomas, det är ju inte lätt att vara så där avslappnad och går träningen bra i höst/vinter vill jag såklart förbättra mig men vetskapen om att jag inte MÅSTE någonting (speciellt inte när/om det är mycket annat i tillvaron) underlättar.

    Blotta tanken på 4:15-fart i 42km var skrattretande idag på lunchpasset när det tog emot en del för första gången på länge...

    Ingmarie, tack! Du är också en väldigt klok människa och det känns väldigt bra att jag lärt känna dig tack vare bloggen!! Repgränsen ska jag i alla fall inte känna någon press att klara :)

    Anneli, kan tänka mig att det var omedvetet och jag brukar/kan också använda löpningen som ventil men behöver också ibland påminna mig om att släppa prestationskravet och jakten på tider.

    John, ha ha, ja det avgör saken :-)

    Magnus, det där verkar bekant, tack för att du läser om kommenterar! Om jag kan locka dig att också börja blogga skulle vi nog kunna utväxla mycket erfarenheter och peppa varandra! Känner igen känslan av att "sura" när man inte kommer iväg till den där tävlingen.

    Hoppas det progressiva passet ett par inlägg ner är ett exempel, jag sprang också "Olgor" i fredags och det kommer ett inlägg om det i veckan också, kan rekommenderas!

    Mikael, nej, det är inte så lätt trots att jag inte är speciellt tävlingsinriktad som människa men jag ställer krav på mig själv ändå!

    SvaraRadera
  8. Huvudet på spiken igen! är sugen på att starta en blogg men vet inte om jag orkar ta det i hamn. jag följer många bloggar och har en del favoriter, de flesta av dem uppdateras rätt ofta. Ska det vara läsvärt krävs ju regelbundna updateringar. Dessutom har jag inget bra bloggnamn ;)
    Blir det gästblogg för besökare nr 100 000 också? Isåfall hoppas jag på det...

    SvaraRadera
  9. Magnus, du är välkommen att gästblogga hos mig redan nu om du vill, min mailadress finns här på bloggen. Skriv om hur du kombinerar träning och familjeliv, om din löpträning och vad du vill med den eller om något annat som har med löpning att göra - det vore bara roligt!!

    Och du, ett bloggnamn kan jag hjälpa dig med efter det och inte behöver man uppdatera så ofta. Jag skriver inte varje dag men kanske tre gånger i veckan men då brukar det bli lite längre texter som jag filar på på lediga stunder.

    SvaraRadera
  10. Du är klok som en uggla, du Staffan ;-) Klart du ska vara med nästa år. Jag kommer också att stå på startlinjen. Vet inte om det beror på vara-med-på-folkfest-glädje eller ett tvångsmässigt självplågardrag som får mig ställa upp på något som jag bevisligen inte bemästrat. Eller bara för den märkliga känsloblandningen man upplever i startfållan 5 min innan start.

    SvaraRadera
  11. Precis Ulf, jag gissar att det är blandning av önskan om folkfest och en tvångsmässighet toppat med ett visst mått av glömska av den där sista milen...

    SvaraRadera