 |
| Nöjda sub 90-löpare, Jag, Thomas, Tobias och Espen efter Kungsholmen Runt 2010 |
- Göteborgsvarvet 2007: 1:44:59
- Stockholm halvmarathon 2007: 1:32:59
- Stockholm halvmarathon 2009: 1:32:15
- Kungsholmen Runt 2010: 1:28:08
- E18-loppet 2010: 1:26.50
De två första sprangs utan riktiga ambitioner på resultat, Varvet 2007 ville jag ändå klara i feminuters-tempo (1:45) och det gick ju vägen :). Mitt främsta minne av halvmaran i Stockholm 2007 är ett 21km långt leende, det gick så lätt trots att träningsvolymen då var knappt hälften så mycket jag springer idag.
 |
| Stockholm halvmarathon 2009 |
På samma halvmara 2009 hade jag för första gången den uttalade ambitionen att göra ett bra resultat och då sub90, vilket inte lyckades, Jag sprang ihop med Tobias och efter 11km kom farthållaren för 1:30 ikapp oss och vi förmådde inte riktigt följa med men jag höll ändå ihop löpningen bra sista milen.
På Kungsholmen Runt förra året passerades drömgränsen 90 minuter och det med marginal med 1:28:08 och underrubriken på den race rapporten är "tröttheten som aldrig kom" och så kändes det, jämnt disponerat, milarna på 41:50/41:35 ungefär och en ganska snabb avslutning omkring 4 min/km på de två sista km. Jag var toknöjd länge efter det loppet och red på en positiv våg av känslor ända fram till maran några veckor senare.
 |
| Fullständigt slut efter målgång i E18-loppet |
Det senaste personbästat på E18-loppet var både väntat och oväntat. Jag var i grymt bra form hela tävlingssäsongen förra året men i september hade vi precis fått barn och vi stressade iväg samma morgon och det blev minst sagt en stressig uppladdning. Banan var ny för mig och tiderna därmed svåra att jämföra men jag upplevde loppet som relativt kuperat. Det som var annorlunda den gången mot de större loppen var att det var så gott om plats så långt fram i fältet och att jag slutade på elfte plats.
Vilken är din favoritdistans och varför?
Hej Staffan. Intressant blogginlägg.
SvaraRaderaHar sprungit "på allvar" nu i ca ett år och halvmaran också blivit en distans som jag verkligen känner som en favorit. Hittar en rytm som kroppen "hanterar" på ett bra sätt. Tuggar på liksom.. (svårt att förklara).
Har endast sprungit 2 halvmaror (1:30,19 och 1:28,23) på tävling samt en på 11 km (bokskogsrundan ca 48min) och en på 12 km (yddingeloppet ca 53 min).
Milen är en distans som jag känner att jag nästan är lite "rädd" för. Pb på 41.14 (sist jag testade på träning) och det känns lite som att kroppen inte hänger med på ett tempo under 4min/km (kanske för dålig kondis helt enkelt). 5 km är mer att bara stå ut och trycka på :-). Sist jag testade så hamnade jag på runt 19 min. Har inte provat mara än men det verkar låååångt och hoppas kroppen kommer att hålla denna distans. Önskar att jag kunde knäcka milen på under 40 min och känna samma känsla som sist jag kom under 1:30 på halvmaran.
Vilka framsteg du har gjort! Fantastiskt!
SvaraRaderaJag kan dock inte svara på din fråga för "det beror på". ;-)
När allt stämmer kan jag springa vad som helst. Om det INTE stämmer kan även 100 m jogg vara en plåga... Men ½maran ÄR rolig. Lite svenska "lagom". ;-)
svenskt menade jag....
SvaraRaderaKul att jag kunde inspirera dig och att du också har fem raka personbästan! :-)
SvaraRaderaFavoritdistansen är till att börja med inte marathon. De här riktigt långa passen (>28 km) är inte min melodi, något jag under våren blivit ännu mer varse om. Under halvmaror är det en mer behaglig (skvallrar i mitt fall om stor respekt för distansen..) och kontrollerad känsla än jämfört med 5/10K. Tror dock man måste våga ligga i mer från start på halvmaran för att bli riktigt snabb, då lär känslan vara närapå densamma som 5/10K.
Nog babblat. Då jag gillar fart sätter jag lopp 3-10K som favoritdistans.
Johan, bra beskrivning av känslan att springa halvmara, jag förstår precis hur du menar. Jag har också, och har fortfarande stor respekt för milen och 5km tycker jag är riktigt plågsamt men med kontinuitet är det bara en tidsfråga innan du springer milen under 40 minuter, tro mig!
SvaraRaderaTack Ingmarie, och visst är det som du skriver, ibland känns det som om man kan springa i evighet, ibland vill kroppen inte alls.
Thomas, Jag har mera respekt för milen än för halvmaran. Visst ska man våga stå på även på halvmaran men man hinner tillåta sig ett par kilometer av att komma in i tempot, dessutom kan känslan variera under ett så långt lopp som halvmaran även om man trycker på. Av distanser kortare än milen har jag bara erfarenhet av 5km och det är mest plågsamt tycker jag, har liksom ingen kontroll över ansträngningen då...