Motivation och dess följder

Förmodligen dags att sluta sura nu över att ett lopp - Kungsholmen Runt - som jag inte ens tänkt springa och inte hade möjlighet att delta i p g a familjelogistiska skäl, bara hde 50 platser kvar på tävlingsdagen så att en efteranmälan skulle varit en riskabel strategi. Jag känner mig nästan alltid i toppform när det drar ihop sig till tävling och då kostar det på att inte kunna delta samtidigt som det också kostar på ibland att dra iväg och tävla vilket det här långa inlägget handlar om. I och med bloggandet så är också en löpartävling numera så mycket mera än en löpartävling - ett tillfälle att igen träffa löpare som jag numera betraktar som både bekanta och vänner!

Den är hög ibland och låg ibland - motivationen. För mig är den hög just nu, jag är i form och löpningen går lätt. Kombinerat med att det är en fantastisk vår där man kan springa runt i lätta tunna kläder och lyssna till koltrastarnas konsert på kvällarna och samtidigt uppleva den vackra skira grönskan, doften av dagg i gräset, rensopad asfalt och torra stigar...för att inte bli för poetisk här och nu så avslutar jag med...och den omistliga doften av när de okänsliga grannarna kryddat samtliga rabatter i villakvarteret med kogödsel...så är löparlivet ganska fantastiskt här och nu.

Nu är också tävlingssäsongen igång och man behöver man inte åka särskilt långt för att varje helg kunna springa med en nummerlapp på bröstet.

Maj är samtidigt, i skarp konkurrens med december, en av de mest intensiva tiderna på året. På jobbet ska diverse saker avslutas innan semestrarna tar vid, på hemmafronten bör trädgården om man nu har en sådan, åtminstone hjälpligt gås igenom med en räfsa, utemöbler fräschas upp, huset ses över efter den långa vintern och eventuella skavanker fixas till. Har man dessutom idrottande barn i skol-eller förskoleålder så brukar det knös in diverse avslutningar på vinteraktiviterna och föräldramöten inför t ex fotbollssäsongen, skolorna håller öppet hus och i villakvarteret är det städdag. Det fina vädret gör att man vill vara ute så mycket som möjligt och det blir mera social samvaro med grillning under den här perioden. Nu ska också sommarsemestern bokas om man ska få tag på den där eftertraktade stugan eller resan. Det är inte konstigt att vi är helt slut när det är dags för semester vilken också brukar vara intensiv och vips så är det höst igen och dags att igen kliva upp i ekorrhjulet...

Näe, vänta nu, nu är jag både lite väl nattsvart och off-topic, det var inte detta som inlägget skulle handla om. Jag vill verkligen inte klaga, jag lever i ett fritt och vackert land, har en fantastisk familj, bor bra och har tid och råd att ägna mig åt egna intressen.

Men det är nu, när motivationen är som högst, det är som härligast att springa och det finns massor av roliga lopp att välja på som jag också brukar fråga mig vad som är rimligt, när det gäller tid att lägga på löpningen och framförallt tävlandet? Visst, jag tränar inte jättemycket räknat i tid (eller kilometer). Jag läser fascinerat bloggar där duktiga löpare tillika flerbarnsföräldrar arbetar heltid och ändå plöjer 15-milaveckor och fattar inte hur de får ihop det även om jag själv inte har någon strävan efter att träna i den omfattningen.

Jag springer främst för att det är kul och för att jag mår bra av det men då och då är det också kul att få nåla fast den där nummerlappen och få ett objektivt mått på hur bra eller dålig jag faktiskt är. Det sägs ofta att det bara är att prioritera men ibland är det lättare sagt än gjort om alla i en familj ska känna att de har lika möjligheter att få tid till egna intressen.

Förra året sprang jag fem tävlingar (Kungsholmen Runt halvmara, Stockholm Marathon, E18-toppet halvmara, Telge Stadslopp 5km och Hässelbyloppet 10km), ett par tävlingar mer än jag brukar springa. I år lär antalet tävlingar bli 3-4st. Jag bor inte speciellt långt från Stockholm, dryga halvtimman med bilen eller knappa halvtimman med snabbtåget men ändå, med transporttid och tid att värma upp, varva ner och slippa stressa hem direkt så går det åt en halv dag om jag ska tävla i huvudstaden, en hel dag om det är dags för maran. En dag då vi kunde fått något annat gjort eller spenderat tillsammans hela familjen. Min familj supporterar mig i min löpträning och har ett flertal gånger hejat fram mig på olika lopp men det är en hel del lopp jag skulle vilja springa som jag aldrig kommer iväg på. Kanske finns det inget givet svar men jag känner ibland  när det drar ihop sig till tävling och jag som vanligt råkar ha prickat in toppformen, att det kostar på för mig och familjen att jag sticker iväg och tävla samtidigt som jag vill tävla. Att enbart löpträna och aldrig ställa upp i någon tävling skulle kännas väldigt trist. Frågor som; är det rimligt att dra iväg för att springa den här tävlingen? Hur mycket tålamod kan jag kräva av min familj, snurruar runt i mitt huvud samtidigt som jag lätt blir lite småsur om jag inte kommer iväg på ett lopp jag sett fram emot.

Hur resonerar ni kring detta? Känner ni igen tankarna (för jag är väl inte vara ensam om att fundera i de här banorna?) och hur går era tankar om att få in tid till både träning och sedan också tävling i en vardag och på helger när mycket annat bör hinnas med?

För övrigt har jag sprungit ett par bra pass sedan sist, senast igår ett ganska långt pass med Daniels stege  men det här inlägget är redan långt nog så det tar vi en annan gång. Idag blir en heldag med familjen då Skansenbesök står på programmet! Hörs!