Även jag är korkad ibland

Jag tränar smart och får hyggligt mycket "bang for the buck" som det heter men även jag är korkad ibland när det handlar om min egen träning. Summerar förra veckans träning i det här inlägget.

Förra veckan var tänkt som uppstartsvecka för lite tuffare träning igen. Hög tid en månad efter maran! Men kanske blev det lite för tufft! Redan innan veckan började sprang jag 6x1000m+5x400m på bana på midsommardagen. I tisdags sprang jag 15x400m med 1 min gåvila rakt igenom på Bergshamra IP på lunchen. Tanken var lite snabbare än milfart vilket är ganska kontrollerat på så korta intervaller. Känslan bra rakt igenom även om jag var rätt trött efter 10 st men de fem sista gick snabbast och på de två sista repetitionerna klarade jag att öka farten markant, 1:17 och 1:11 vilket är under 3 min/km. Efter den sista var jag fullkomligt slut!

I torsdags försökte jag också springa fort på lunchen. Joggade bort till banan för Vintermarathon och körde en förkortad variant av en av McMillans key 10k workouts. Det här är tuffa pass som ska förbereda en för en snabb mil och jag valde en förkortad variant av ett pass, "2 miles +4x1 mile 10kp" men kortade av tidsskäl ner till 2x1 mile, alltså 3,2 km+2x1,6 km. Tanken var 3:40-fart rakt igenom, lite fortare än tänkt milfart.

Det gick inte alls...var tungt från första steget och jag avbröt första långintervallen besviken redan halvvägs. Tänkte då köra 4-5x1500m istället. Avbröt efter tredje när jag inte kunde hålla farten och joggvila var det inte tal om utan ca 2 min ståvila krävdes mellan repetitionerna.

Frånsett den väldigt lätta milen med hustrun i söndags och 7 km jogg i tisdags kväll sprang jag alltså enbart intervaller förra veckan, inte så konstigt kanske att det gick tungt i torsdags? Jag drar inga stora växlar på det för för som en träningskompis uttryckte det:"Man måste ha misslyckade pass för att verkligen njuta av de lyckade".

I lördags blev det ett kort besök i skogen. Här Jägarskogen. Bild från tidigare tillfälle.

Sedan i torsdags har jag därför tagit det lugnt. Helvila i fredags och lufsade runt i skogen en dryg halvtimma i lördags med en lätt förkylningskänning dessutom. Igår sprang jag dock igen, 17km distans i 4:30-fart är ju OK men det var rätt segt och oinspirerat. Prova en km i 3:40-fart på slutet och det gick men kändes inte lätt.

Jag hade tänkt tävla på onsdag. Som kropp och skalle känns nu behöver det hända något dramatiskt, annars lutar det åt att inte det blir så. Inte tillräckligt sugen och inte i tillräckligt bra form. Så känns det idag. Definitivt beslut tas senare i veckan.

"När du är så jäkla bra med såpass begränsad träning är det då inte lockande att göra en riktigt seriös satsning?"

..."Frågan är väl snarare hur bra du skulle kunna bli om du tränar lika mycket mängd som andra som springer på 2:50 och bättre. ;-) Frågan är vad tex en snittdos på 10 mil / vecka skulle ge dig. När du är så jäkla bra med såpass begränsad träning är det då inte lockande att göra en riktigt seriös satsning?"

Den här frågan fick jag i veckan när mitt maratonresultat kom på tal. Det korta svaret på frågan är nej, givetvis vill jag bli snabbare men en riktigt seriös satsning med den träning och allt annat som följer med det, lockar inte! 

Jag har provat att träna 8-10 mil/ i veckan vid flera tillfällen i kortvariga perioder när tillvaron haft utrymme för det eller när jag tvingats till det som t ex när busschafförerna strejkade. Det har förvandlat löpningen från något jag tycker är roligt och mår bra av till något som känns slitsamt och som ett halvtråkigt halvtidsjobb. Givetvis förstår jag att det krävs mer än några enstaka veckor för att låta kroppen vänja sig och absorbera en sådan ökning i träningsmängd men jag är inte intresserad. 

Jag strävar efter balans. Att ha kul och må bra av min träning, att ha löpningen som ett utvecklande, roligt och också ibland utmanande intresse. Att hålla mig skadefri och behålla motivationen under lång tid - förhoppningsvis många många år - framöver och att förhoppningsvis också fortsätta utvecklas då jag är övertygad om att jag kan utvecklas mer utan att för den skull träna mer. 

Jag lägger redan en hel del tid på löpningen förutom själva träningen. Jag skriver den här bloggen, jag för träningsdagbok på nätet, läser en hel del om löpning. Har koll på svensk och internationell långlöpning eftersom det är mitt intresse! Samtidigt hinner jag med jobb, hus (nåja...), familjen och alla aktiviteter och min fru hinner träna i en omfattning hon vill. Skulle jag öka/dubbla min träningsmängd skulle det inte fungera, balansen skulle rubbas. Då skulle inte bara jag utan även hela familjen få "leva löpning" - min löpning - och det vill jag inte! Jag skulle missa för mycket av gemensamma aktiviteter och gemensam tid. Jag vet löpare som fixar att springa 15 mil i veckan trots familj och krävande jobb. Jag skulle kanske fixa det också men känner att priset för det skulle bli alldeles för högt och därför går det bort för mig! 

Givetvis är jag medveten om att när jag gör det här valet väljer jag också bort att nå min fulla potential som löpare! Det gör mig ingenting. Inspirationen, glädjen och utmaningen i löpningen är det viktigaste för mig och att ta reda på hur bra jag kan bli med mina förutsättningar genom att träna smart. Inte att ta redan på bra jag skulle kunna bli! 

Strax före 30 km på Stockholm Marathon i år. En glad, skadefri men också lite trött löpare

Midsommarskoj familjelöpning

Jag vet att jag lovade ett blogginlägg om varför jag förbättrat mig på maraton i år men jag har inte haft tid, inte prioriterat att skriva det sista. Istället har jag firat Valborg...nej just det Midsommar. Temperaturmässigt var de misstänkt lika varandra i år...

Midsommarhelgen tillbringades hos svärföräldrarna och det var lugnt och skönt. Vi åkte ut till landet och skaffade björkris. Gjorde en ministång, åt gott, spelade kubb, Mölkky, kubbstafett, fotboll och satt ute sent trots kylan.

På midsommardagen blev det dans på tartan. Joggade med äldsta sonen till Enavallen där det pågick någon slags lydnadsträning med stora schäferhundar på innerplan. Hundarna sprang en bana och rundade några skärmar. Bakom en eller två av dessa gömde sig en instruktör och då skulle hunden tydligen stanna och skälla. Sedan började instruktören slå (!!) hunden, visserligen löst, med en svart plastkäpp varav hunden då bet instruktören i armen (där det satt ett kraftigt skydd). Sedan sprang de mot varandra i olika varianter och hunden attackerade. Jag frågade vad det hette och fick en förkortning till svar där tydligen lydnad och spårning ingick och att det var VM i Malmö i september. Olika världar!

Trots att det såg aggressivt ut verkade hundarna glada och lät mig och sonen vara helt ifred där vi först körde lite löpskolning. Innan start var hundarna dock uppspelta så ibland väntade jag tills hunden startat sin löpning för att undvika att bli villebråd själv! Sonen sprang hundrametersruscher och lite blandad jogg och fartökningar medans jag körde 6x1000m. Jag var lite nervös inför passet då det var första riktiga fartpasset på länge. Farten hamnade på mellan 3:35-3:40 på tusingarna men det var mer slitsamt än det brukar och sex repetitioner fick räcka!

Jag fick många nyfikna frågor från hundmänniskorna;

De: -"Vad har du i puls"
Jag: -"Ca 185-190 på intervallerna"
De: "Oj, det var högt, ska inte pulsen vara så låg som möjligt?"

Detta och mycket annat spännande om hur ofta jag tränar, målsättningar och motivation avhandlades vilket gjorde att vilan ibland blev för lång och att de ibland var i vägen på bana 1 men vi tog överlag hänsyn till varandra och det är då det brukar bli bäst och att vilan blev lite lång ibland på mitt pass spelar ingen större roll. Det verkade för övrigt finnas många paralleller mellan löpning och hundträning vad gäller motivation och målsättningar!

Efter tusingarna fick jag ett infall att köra fyrahundringar i lite högre fart och det gjorde jag, ca 1:17-1:22 på dem och så en sista avslutande på 1:28 där jag ville springa i milfart och det kändes då riktigt lätt.
Totalt 6x1000m+5x400m, 14km. Hemjogg med sonen som också var riktigt nöjd och glad efter passet - så himla roligt att springa tillsammans!



På söndagen skulle min fru springa. Hon springer regelbundet, 1-2 gånger i veckan men tränar hellre RPM (spinning), bodypump eller step på vårt lokala gym. Nu ska hon springa Tjejmilen i september och jag frågade om hon ville prova att springa 8 km och jag följde med i hennes takt och det var trevligt och gick väldigt bra. När vi sprungit 8 km gjorde jag en luring. Jag frågade om hon inte ville springa en mil när vi ändå var ute? Efter några sekunders tystnad sa hon "Vi kör en mil". Sagt och gjort och det gick också jättebra och vi t o m ökade farten sista kilometern. Hennes glädje och stolthet efter längsta löprundan sedan Tjejmilen 1997 gick inte att ta miste på! Så himla roligt igen att få vara ute och springa tillsammans med familjen! 

Tankar om en öppen träningsdagbok och fortsatt tung löpkänsla

Det har verkligen inte varit mycket verkstad här på sistone! Kroppen är sedan länge återhämtad efter maran och sprungit har jag gjort men huvudet har varit fortsatt trött efter en intensiv period! En riktigt intensiv arbetsvecka har spätt på det och gjort att jag inte sprungit på tre dagar och det var ett tag sedan jag tog en sådan paus. Dock inget ont som inte för något gott med sig för ikväll var jag för första gången riktigt sugen på en löprunda! Snörade på mig nya skorna och gav mig iväg i kvällssolen och det blev 15km med lite fartlek där jag efter uppvärmning sprang varannan kilometer snabbt och varannan långsamt! Det gick kort och gott aptungt på de snabbare kilometrarna och formen just nu känns tyvärr som ett enda stort frågetecken tre veckor efter maran!

Jag fick en fråga idag varför jag har valt att föra träningsdagbok på nätet helt öppet. Jag har fört träningsdagbok på Jogg.se sedan 1/1 2009 och det går att välja sekretessinställningar så att ingen, ens "kompisar" på sidan, medlemmar (flera hundratusen) eller alla ser mina aktiviteter. Jag har från början valt att ha träningsdagboken öppen för medlemmar och det handlar inte om något slags bekräftelsebehov av att få höra hur "duktig" jag är även om det är trevligt med uppmuntrande kommentarer och hejarop när något gått bra likväl som att få pepp när något inte gått bra. Nej, att jag registrerat min träning så länge ger mig en kontinuitet som ger mig motivation som ger mig kontinuitet igen i ett evigt positivt kretslopp!

Genom att ha min träning synlig för många får jag frågor/synpunkter och ibland förslag på att testa andra upplägg och pass och därigenom har jag har lärt mig massor av löpning! Genom att jag dessutom ser hur och vad andra som har öppna träningsdagböcker tränat lär jag mig ännu mera. Träning intresserar mig och det är därför jag valt att hålla min träningsdagbok öppen för medlemmar!

Urklipp från träningsdagboken idag

Mot slutet av helgen kommer jag bjuda på inlägget jag utlovade tidigare där jag slutligen knyter ihop "maratonsäcken" genom att skriva om vad min förbättring på maratonsträckan i år beror på. Tills dess önskar jag en trevlig midsommar där förhoppningsvis lite löpning, lite trevligt umgänge med nära och kära samt några utfallssteg och djupa knäböj runt en midsommarstång ingår! Själv hoppas jag på ett banpass med tusingar med lättare känsla än idag!

Tankar bakom ett skoköp

Jag har köpt nya mängdskor. Med mängdskor menar jag skor för de vanliga distanspassen och långpassen. Först sprang jag mycket i Asics DS Trainer. Jag har nu slitit ut två par Saucony Kinvara som mängdskor, en sko jag uppskattar för löpkänslan, den tunna, flexibla ovandelen, den låga vikten och den generösa dämpningen. Nackdelen med mjukheten är att skon inte håller så länge även om jag fått ut mellan 90-110 mil av mina två par samt att sulan är dålig på grus och inte ger varken fäste eller markkontakt/löpkänsla i terräng. Version fyra som nu reas ut har dessutom fått extra mycket kritik för försämrad hållbarhet och passform!

Jag springer helst i lite lättare skor eftersom det gör löpningen så mycket roligare och jag springer inte så mycket att jag verkar bli sliten av det heller. Ändå får jag ibland kommentarer från snabbare löpare än jag om jag bara tränar i lättviktare? Jag har därför funderat på att att skaffa ett par som är "lite mer sko" för de vanliga passen, för att spara benen lite. Många duktiga löpare använder lite rejälare skor just för distanspassen. En sko som kanske inte framkallar den där wov-känslan utan en sko som är en pålitlig och hållbar "arbetshäst" i ur och skur. Wow-känslan skulle jag då istället få när jag plockar fram mina lättare skor för de snabbare passen.

Sagt och gjort så försökte jag tänka nytt och undersökte marknaden. Adidas Adizero Boston var en het kandidat först, liksom Saucony Mirage, Nike Flyknit Trainer, Puma Faas 500, Nike Pegasus m fl. Boston föll bort på den relativa hårdheten som Adizero-serien generellt har och det höga droppet på 11 mm. Jag är inte så känslig för skillnader i drop generellt men efter att sprungit mycket i 4 mm är 11 mm på gränsen. Mirage eller Nike hittade jag inte billigt på nätet.

Lite halvtråkig färg kanske men man kan inte få allt...

Valet föll till slut på New Balance 890 v3, en sko som överlag fått väldigt positiva omdömen (t ex här och här) för både kvalité, hållbarhet, löpkänsla och som många intygar att de också ibland använder på snabbare pass. Med 8 mm drop och en vikt på 260g (stl 44) är det lite "mer sko" än jag haft på ett tag men de första intrycken är positiva och jag tror jag har hittat en bra modell! Och vad jag letade efter! Då modellen reades ut på nätet då version 4 nu säljs blev priset också mindre än hälften av svenskt butikspris inkl frakt från UK.

Ikväll känner jag mig lite småförkyld så första passet får vänta lite men några hundra meter på gatan blev det ändå och första intrycket är positivt!

Vad händer här då?

Lite glesare mellan inläggen just nu. Har inte haft så mycket att skriva om och dessutom är det både en fantastisk och hektisk tid så här års och jag har varit extra trött även om det säkert delvis också beror på urladdningen på Stockholm marathon. I vardagen tänker jag ibland inte så mycket på att jag har fyra barn utan det rullar på, även om det ofta är ganska intensivt och jag har noll kvällar där jag bara slappar i soffan. Slappa i soffan är heller ingenting jag vill ägna mig åt men nu känner jag att jag behöver ta det lite lugnare i alla fall.

Maj och juni är en extra hektisk period, det är sommaravslutningar på barnens aktiviteter, utflykter med skola och dagis som kräver lunchmatsäckar, mycket på jobbet, förberedelser inför skolavslutning utöver allt vanligt. Jag försöker att prioritera och säger nej till en del saker vilket är tråkigt men ibland nödvändigt. Försöker ändå ta vara på ljuset - igår kväll var det rent magiskt! - och vara ute även om det vissa kvällar bara innebär en stund på studsmattan med barnen sent på kvällen, att gå en kort promenad runt kvarteret eller att som igår kasta lite frisbee på gräsmattan.

Träningen då? Jodå, den får ta lite plats och nu håller jag igång ungefär varannan dag med lättare löpning, det går fortfarande rätt tungt men jag gör mig ingen brådska! Kanske har jag trots allt en light-variant av lite Post Marathon Blues för jag har känt en tomhet vad gäller träningen men tar det som ett tecken på att även huvudet behöver återhämtning. Avslutade i alla fall ett lättare distanspass häromkvällen med två snabbare kilometer strax under 4 min/km och det gick vägen och igår kväll beslutade jag mig hastigt för att springa under sonens fotbollsträning och sprang två varv i vårt väldigt kuperade motionsspår Oxvreten. Första varvet väldigt lugnt med sällskap och andra varvet själv i högre fart och då började det kännas riktigt riktigt bra igen!

Den lugna träningen kommer fortsätta ca en vecka till. Efter tidigare maror har jag känt en tydlig formtopp och jag hoppas framkalla den även i år genom att ta det lite lugnare nu. Först fram emot mitten av nästa vecka är planen att börja köra lite kvalité igen! Apropå Stockholm Marathon så tänker jag knyta ihop bloggsäcken genom att skriva ett inlägg där jag ska försöka gå igenom varför jag tror jag utvecklats och nu sprang sex minuter snabbare än på Vintermarathon i höstas! Stay tuned! 

Känner lugnet

Veckan efter maran har karakteriserats av glädje, lugn och återhämtning. Har fått så otroligt mycket beröm och pepp från familj, vänner och arbetskamrater! Kommentarer som "Nämenfyfan, jag kan inte springa en kilometer i den farten" är ju roliga men det handlar inte om att jag jämför mig med andra! Nej, jag har tränat för detta och den som säger så har inte gjort det men den får mig ändå att inse hur långt min löpning tagit mig, vad den gjort med mig och också vad den på vägen, kommit att betyda för mig!

Dagen efter maran promenerade jag lätt, på måndagen cyklade jag en halvtimma, bl a ner till badet där jag gick i så vattnet nådde låren och stod där en stund och lät det svala vattnet kyla ömmande muskler, riktigt effektivt! På tisdagkvällen sprang jag för första gången, 6 km långsamt och försiktigt tassande på mjukt underlag i regnvåt skog följt av promenad på onsdag och en lugn terrängrunda med David på torsdagen igen. På fredagen var dock mitt vänstra lår ömt och irriterat på framsidan så jag vilade från löpning både fredag och lördag men idag har jag sprungit en lätt runda igen utan känningar. Fart, sträcka och annat just nu helt ointressant.

Bild från dagen före maran, på min vanliga terrängrunda

Jag hade svårt att sova de första dagarna efter loppet, var lite uppe i varv och sekvenser från loppet spelades om och om igen i huvudet. Jag har varit extra hungrig och självklart har jag varit sliten i benen och mitt vänstra knä gnällt lite men ganska fräsch i övrigt, ungefär samma känsla som efter Vintermaran där jag också kom igång relativt snart med regelbunden träning. Visst sliter hög fart på lång asfaltssträcka men jag var mer förstörd efter kylan 2012 eller mina första maror och så bra tränad som är nu så går också återhämtningen lättare!

Det existerar ingen post-marathon blues, tvärtom! Jag har aldrig tänkt så positiva tankar om marathon som nu! Det är lätt att låta all positiv feedback jag fått stiga mig åt huvudet men att jag gör en så bra tid som 2:50 i just Stockholm är riktigt bra och kanske har det inte riktigt sjunkit in ännu. Vill jag ta mig under den gränsen så gör jag det på en flackare bana, om det nu är viktigt, som jag skrev i race rapporten. Jag vet inte om jag varit gladare för 2:49 än jag är för mig 2:50. Framåt så ska jag tillåta mig själv att bara njutlöpa en period nu. Både skalle och kropp behöver det.

Tids nog följer nya målsättningar. Ni vet hur gärna jag vill komma ner på 36 minuter på 10 km och jag har hittat ett par riktigt motiverande tillfällen att prova lyckan på i sommar men jag gör ingen stor grej av det nu och behåller det också för mig själv så länge. Jag ser också fram emot Stockholm halvmarathon i september. Jag brukar ha en bra träningsperiod i början på sommaren och vara i bra form och ska nog kunna göra ett bra lopp där så småningom. Vem vet, det kanske t o m blir ett Vintermarathon till i höst om vädret är bra och träningen gått bra? Vi får se helt enkelt. Jag tänker positiva tankar om min löpning och livet i stort men också vilsamma tankar där jag känner lugnet och där tider och prestationer just nu är underordnade njutning och välmående.

Gott så!

Race Report Stockholm Marathon 2014 - 2:50:43 plats 142 (24:a i åldersklass, 7:a bland herrar födda 1971)

Intrycken från årets Stockholm marathon har sjunkit in lite men leendet sitter kvar! Som vid tidigare tillfället så känns loppet märkligt avlägset och som i ett töcken men bevisen att jag faktiskt sprang är många! Här är min långa rapport. Sätt er tillrätta och häng med på mina rekordsnabba 42,2 kilometrar på Stockholms gator!

Dagarna före

Stockholm Marathon i år föregicks av en långhelg vilket var både bra och dåligt. Torsdagen höll jag igång rätt mycket, var till soptippen med en fullastad bil, fixade hemma ute och inne och sprang ett mycket lätt pass på kvällen, 5 km jogg med 1 km marafart och några korta backsprinter och allt kändes mycket bra. På fredagen var jag också ledig och tog jag det lugnt med följden att jag blev rastlös hemma i duggregnet! Tog en kort skogspromenad med de yngsta barnen där "stubbhoppning" var populärt.  Ingenting jag vågade prova på, dock fick jag bära yngsta dottern en bit hem vilket kanske inte var idealiskt för på tävlingsdagen vaknade jag med samma ryggont jag haft någon vecka tidigare.

Stubbhoppning - ingen rekommenderad aktivitet dagen före maraton!

Före loppet

Ryggontet var dock inget som besvärade mig alls eller något jag ens tänkte på när jag satte mig i bilen och åkte in till stan. På tunnelbanan var det fullt med löpare att prata med och jag kom till Östermalms IP vid ca 10:30, fick min nummerlapp av och en kort pratstund med Fredrik Uhrbom innan jag hastade igenom mässan, bytte några ord med Mats och Johan från X-Kross. Köpte enligt tradition en kaffe och kexchoklad vilket intogs ihop med en banan samtidigt som jag nålade nummerlapp och snörade fast chippet i skon.

Kolhydratladdningen ska jag beskriva kortfattat. Jag gjorde precis som jag gjort tidigare. Jag har aldrig kört någon Carboloader, Vitargo eller liknande. Nej, det ska vara enkelt, och inte smaka tapetklister! Förutom lite extra ris, pasta, vatten från onsdagen bestod min kolhydratladdning torsdag-fredag av fyra påsar lösgodis (Basset's vingummin och Haribonappar med fruktsmak för den intresserade...), ett par glassar, ca en liter äppeljuice och en liter Mer med apelsinsmak.Det fungerade klockrent men att kolhydratladda själv hemma med fyra barn på torsdagen var inte så lätt, att hävda att det var Selleri, var inte ett framgångsrecept...De två flaskorna rödbetsjuice jag drack torsdag-fredag fick jag dock ha för mig själv...konstigt (även om jag vant mig vid smaken).

Tillbaka till Östermalms IP, Efter fixande med chip och nummerlapp lämnade jag in mina överdragskläder och besökte den blå enrummaren ett par gånger för att nervöskissa. Träffade sedan Louise och min klubbkamrat Eva och sedan Tobias. Kom på att jag igen gjort klassikern att glömma min energigeler i väskan (2012 insåg jag det i startfållan) och kunde tack och lov hämta dem denna gång. Jag klämde en tre portioners gel direkt  (!) men behöll en i vardera hand för användning under loppet. Tobias och jag gick ut i startgrupp B 15 minuter före start där Olov anslöt. Gott om plats i B innan start och peppen var maximal trots att det regnade en hel del minutrarna innan start. Önskade mina medlöpare lycka till och sade till mig själv; "inget fegande nu Staffan, GO FOR IT"!

Starten

Den sedvanliga handklappningen, nedräkningen, pang och iväg och jag som hade hoppats på lite mindre trängsel i grupp B, så blev det inte utan jag upplevde första biten lika trång som vanligt, hamnade automatiskt på nedre filen på Valhallavägen där jag inte sprungit tidigare, sprang i kanten nära nära parkerade bilar och ibland uppe på en trottoarkant.

Gick om farthållaren för tre timmar i slutet av Valhallavägen och sprang om Karin i "SVT-backen" precis som hon förutspått, redan tittade solen fram och nere på Strandvägen kom jag ifatt Tove och Karima och jag bytte några ord med dem men lämnade dem när de tog vätska vid kontrollen på Strandvägen. Passerade 5 km helt enligt min plan på 4:05 min/km första 5, dvs 20:22.

Har inga tydliga minnesbilder av resten av första varvet annat än att det gick väldigt bra, Gabriel från Jogg hejade på Skeppsbron tror jag och Kristian och Stefan vid Slussen. Södermälarstrand gick odramatiskt, noterade att det blåste lätt motvind med betoning på lätt, tog det lugnt uppför korta, branta Pålsundsbacken upp till Västerbron där jag kom ikapp Josephine Ambjörnsson, Hässelby. Såg att hon hade det tungt och peppade henne att fortsätta när jag passerade och blev väldigt glad över att långt senare få se henne igen i mål på en så förhållandevis bra tid som 2:55 efter en tung vår (hennes PB är så bra som 2:45). Västerbron gick bra både uppför och nerför och på Norrmälarstrand passerade jag 10 km på 40:29.
fortfarande helt enligt plan och passerade flera kända ansikten, t ex Mackan som tog dessa bilder. Jag ser pigg ut och trodde först att bilderna är från första varvet men frånvaron av andra löpare gör att jag inser att de faktiskt är från andra varvet och drygt 35 km även om jag undrar hur jag orkade spexa där?

Foto: Marcus Nilsson

Tillsammans med löpare nr 482 som visade sig heta Mark och inte Staffan...mer om det senare!
Foto: Marcus Nilsson

Foto: Marcus Nilsson

Den långa sega stigningen från Tegelbacken via Torsgatan-Odengatan gick bra men benen började tröttna lite oroväckande men jag noterade också min näst snabbaste femma här med 20:02 och passerade 15 km på 1:00:31 fortfarande bara halvminuten efter, trots uppförslöpning. Känslan i benen blev sedan inte värre förrän i slutet såklart då benen börjar säga ifrån alltmera högljutt.

Började räkna ner mot halvmarapasseringen och förundrades här över publikstödet till just mig, överallt hördes "Heja Staffan!", "Bra Staffan!", "Ser bra ut Staffan!", "Kör Staffan!". En kille framför mig i grönt linne (nr 482 i bilden ovan vinkade någonstans och jag tänkte därför att han heter säkert också Staffan vilket jag också frågade honom (!) när jag passerade i SVT-backen. "Nej, jag heter Mark, det är nog dig de hejar på" fick jag till svar, haha, galet roligt! Denna Mark skulle jag sedan växeldra med resten av loppet. Om du läser detta Mark, tack igen för sällskap och draghjälp! En av alla dem som hejade här var Ingmarie.

Många fruktar den knappa milen ute på gröna Djurgården där det inte är så mycket publik, jag har aldrig upplevt den så negativ förutom på min första mara 2008 när jag fick börja gå därute. Tvärtom tycker jag den är ganska trevlig. Vid ca 20 km kom ikapp en bra klunga med flera löpare från FK Studenterna bl a Herman Degselius och Clarence Ärlebrink och en till i en solhatt. Honom skulle jag återse senare!

Halvvägs

Passerade halvmaran på 1:25:04 och tog saltgurka. Inte så gott men salterna är säkert bra. Mitt energiintag i form av mina två treportioners Maxim-geler fungerade väldigt bra. Jag hade tömt första gelen vid halvmaran efter att ha tagit små "klunkar" regelbundet. Ute på Djurgården sprang jag sedan riktigt riktigt bra och visste att jag låg bra till mot 2:50 och tog in lite på det jag låg efter mitt mellantidsarmband som pekade 2:49:45. Femman mellan 20-25km gick på 20:01 och självklart började jag bli lite trött, självklart funderade jag då och då på hur långt det var kvar men jag lät aldrig de tankarna ta över och någon djupare dipp där jag ville slå av på takten eller t o m börja gå var jag aldrig ens i närheten av i år, samma starka känsla som på Stockholm 2012 eller på Vintermaran 2013! Nu hade jag lämnat klungan bakom mig och resten av Djurgårdssträckan gick riktigt smidigt och snart var jag tillbaka vid Waldemarsudde, Grönan och Skansen där jag återsåg Ingmarie som hejade friskt och frågade om jag ville ha något. Det kändes bra och jag avböjde.

Tillbaka bland publiken på Strandvägen och jag avböjde även dricka av Jonas i Spårvägens vätskekontroll då det kändes OK. Generellt med drickat så upplevde jag det jobbigt att dricka i den här farten, mycket hamnade utanför och det blev jobbigt att andas en stund efter varje mugg men jag tror jag drack en mugg vid varannan kontroll ungefär och det kändes lagom. Den berömda Colan och kaffet vid Stadshuset hoppade jag dock över i år, kände inget behov alls av den i år!

Jag brukar uppleva Strandvägen som lite tung, som om det är lite uppförsbacke, vet inte om det är så men i år gick det bra. Passerade Petra Kindlund, Salomon, precis vid speakern vid Dramaten, alla tjejerna i SM-klass får ju välförtjänt mycket uppmärksamhet av speakers och publik och det var grymt peppande och vid Norrmalmstorg och Kungsträdgården kunde jag inte hålla mig från att leka med publiken, jag höjde armarna över huvudet och applåderade, vinkade, gjorde tummen upp och gensvaret där jag sprang ganska ensam, herregud så många hejarop och leenden jag fick tillbaka, jag tror aldrig jag kommer glömma det ögonblicket faktiskt! OK, jag blev trött i axlarna och det kostade säkert ett par sekunder, men herregud så det var värt det!!

Någonstans vid Strandvägen runt ca 28 km. Drivet i steget ser bra ut!

På väg mot Slussen fick jag pepp av Gabriel igen och femman mellan 25-30 km gick på 20:10. på Södermälarstrand växlade jag några ord med nämnda Mark ovan som gick om mig. Valde medvetet en lite längre väg genom att hålla vänster i Pålsundsbacken där det inte är lika brant och jag fick då också svalka av ångduschen då det nu var varmare i solen. Väl uppe på Västerbron gick det såklart tungt nu och jag tillät farten att sjunka lite men tog igen det på nervägen där jag kom ikapp och gick förbi Mark som gått ifrån lite uppför. Femman 30-35 km som inkluderar Västerbron blev min långsammaste på 20:32 och jag tror att det framförallt var på bron jag tappade sekunder. Passerade en Hässelbytjej som fick lite pepp och tyckte jag sprang bra på Norrmälarstrand där Mackans bilder ovan är tagna. Kom också här ikapp Andreas som jag tyckte sprang helt fantastiskt i sin marapremiär och jag skrek något, högst oklart vad, när jag passerade honom och fick pepp av flera, t ex Alex och HAIS-Robert. Vid Centralen tog jag min sista mugg dricka och nu handlade allt om att övertyga benen om att fortsätta mata på för nu var de tunga! Uppför var jag ändå stark hela vägen och Torsgatan gick OK men visst var det skönt att nå krönet efter att ha sprungit om Therese Nordström, Ullevi som kom femma på SM med 2:51 precis innan. Precis i början av långa utförslöpan med 40km-skylten i fjärran blev jag plötsligt omsprungen av Studentenlöparen i hatten jag passerat efter halvmaran. Han kom som skjuten ur en kanon och jag hade verkligen inte en chans att hänga på, försökte inte ens vilket är så dags att gräma sig över nu! Jag identifierade honom i resultatlistan som Fredrik Pettersson, född 1975 och ser att han avslutade sista 2,2km i 3:46-fart och gick precis under 2:50 med 2:49:45, hatten av för den avslutningen!

Björn fångade mig och Mark i början på Vasagatan precis före centralen på andra varvet

Målgång

Passerade 40km på 2:41:43 efter en sista femma på 20:20. Arrgh, nu var det kamp mot benen på Karlavägen och det var underbart att till slut få svänga upp i Sturegatans backe med Stadions klocktorn i blickfånget. Tittade på klockan, 2:47 någonting, skulle det gå ändå att ta mig sub 2:50? Nej, upp på backkrönet, 2:48 någonting, hade sedan glömt hur långt det var efter vänstersvängen innan man får svänga in bredvid murarna, full fart framåt så mycket jag bara förmådde, svärfar hejade plötsligt på utsidan, in genom Sofiaporten och in på tartanen. Bjuder på några snodda skärmdumpar från Marathonfoto här:

Hann uppfatta mina fina svärföräldrar och barnen som ropade och vinkade på läktaren till höger innan kurvan, vinkade till dem och publiken i kurvan, en sista blick på klockan, insåg att 2:50 var helt lugnt, mäktade med en sista kort slutspurt över mållinjen varefter jag stannade sträckte armarna i skyn och bara skrek rakt ut: "JAAAA" innan jag tog Mark i hand och vi tackade varandra hjärtligt för hjälpen. Sedan kom faktiskt tårarna, glädjetårarna! Fick min medalj, skrattade, grät, log och dröjde mig kvar i vimlet och hälsade på kända och okända. Strax därefter kom Tobias i mål på finfint PB 2:56 och vi gjorde sällskap på vandringen mot IP där svärföräldrarna och barnen mötte mig på vägen för en pratstund. En trött Kent med nysatt PB kom förbi och Tobias L som nådde mållinjen bara ett par sekunder efter tre timmar.

Efter loppet

Efteråt försåg jag mig generöst med det som bjöds på IP och stannade kvar länge och bara njöt av inramningen, solen, stämningen! Den alkoholfria ölen smakade förträffligt! Träffade många bekanta och bloggläsare både på IP och i tunnelbanan på hemvägen och vill passa på att tacka igen för all pepp och värme, helt fantastiskt!! Jag blir lika glad varje gång!!

Jämnt och fint hela vägen!

Jag kan leva med sällskapet i M40-listan med elitlöpare som Anders Österlund, Jonas Larm, Anders Szalkai, Cedric Schwartzler m fl! Av årgång 1971 är jag på sjunde plats totalt och fyra i Sverige!!!

Analys och reflektion

Efter denna kavalkad av känslor och intryck är det på plats med lite objektivitet som avslutning:

Tid: 2:50:43
Plats: 142:a (24:a i åldersklass, totalt 7:a av män födda 1971)
Puls (snitt/max): 179/193
5km-splittar: 20:22-20:07-20:02-20:09-20:01-20:10-20:32-20:20 (så ska ett marathon springas!)

Ni undrar säkert om jag känt mig besviken på att jag missade drömmålet sub 2:50? Jag kan helt ärligt svara nej på den frågan! Jag är oerhört stolt över att jag gav mig själv chansen och inte fegade utan följde min plan till punkt och pricka inledningsvis! Visst sprang jag kontrollerat men jag kände hela tiden att det gick fort och fick fokusera på att stå på hela vägen utan att slappna för mycket. Jag kände att jag närmade mig lite ute på Djurgården men att jag sedan tappade lite igen nere i stan. Det stämmer inte riktigt med passertiderna som visar att jag förutom första femman inte tappade alls fram till 30 km utan sprang väldigt jämnt. Det var på sista milen som gick på 40:52 som det rann iväg lite över Västerbron men jag gjorde absolut så gott jag kunde och någon kraft på riktigt trötta ben att öka på slutet fanns aldrig och när jag blev omsprungen vid drygt 39 km av löparen från FK Studenterna som gjorde 2:49:45 kändes hans fart helt overklig! Jag sprang om löpare hela vägen in i mål och blev nästan inte passerad alls.

När jag tittar på bilderna från marathonfoto ser jag inte en ostbåge utan en stark och skadefri löpare som håller en bra hållning och ett bra löpsteg hela vägen in på Stockholms stadion trots obefintlig löparstyrka. Det är jag också stolt över! De nya skorna jag sprang i och övrig utrustning fungerade helt perfekt, tänkte inte ens på skorna på hela loppet, det bästa betyget som går att ge!!

Jag har insett efter flera års löpning att mål är bra och viktiga för mig men som Karin Boye ungefär uttryckte det, det är träningen (resan) som är värd något, som i sig är målet. Att nå ett mål är fantatiskt men glädjen det ger i sig ganska kortvarig innan hjärnan siktar vidare. Vill jag så kan jag springa 2:49 på en flackare mara men tror inte jag skulle vara så mycket gladare för det än jag är för mina 2:50 idag!

Jag sprang helt otroligt jämnt och att bara tappa 39 sekunder på andra halvan på den erkänt tuffa Stockholm marathon-banan är jag otroligt nöjd med. Jag hade en riktigt bra dag, nej, en helt magisk dag längs banan och nådde min potential fullt ut!

Nu ska jag tillåta mig själv att landa lite och mysspringa en stund innan jag siktar vidare! Smärta i låren kommer sitta i några dagar ytterligare, leendet däremot är livslångt! Tack igen alla ni (och ni är många!) som hejade på olika sätt i lördags och ni som läst ända hit!