Känner lugnet

Veckan efter maran har karakteriserats av glädje, lugn och återhämtning. Har fått så otroligt mycket beröm och pepp från familj, vänner och arbetskamrater! Kommentarer som "Nämenfyfan, jag kan inte springa en kilometer i den farten" är ju roliga men det handlar inte om att jag jämför mig med andra! Nej, jag har tränat för detta och den som säger så har inte gjort det men den får mig ändå att inse hur långt min löpning tagit mig, vad den gjort med mig och också vad den på vägen, kommit att betyda för mig!

Dagen efter maran promenerade jag lätt, på måndagen cyklade jag en halvtimma, bl a ner till badet där jag gick i så vattnet nådde låren och stod där en stund och lät det svala vattnet kyla ömmande muskler, riktigt effektivt! På tisdagkvällen sprang jag för första gången, 6 km långsamt och försiktigt tassande på mjukt underlag i regnvåt skog följt av promenad på onsdag och en lugn terrängrunda med David på torsdagen igen. På fredagen var dock mitt vänstra lår ömt och irriterat på framsidan så jag vilade från löpning både fredag och lördag men idag har jag sprungit en lätt runda igen utan känningar. Fart, sträcka och annat just nu helt ointressant.

Bild från dagen före maran, på min vanliga terrängrunda

Jag hade svårt att sova de första dagarna efter loppet, var lite uppe i varv och sekvenser från loppet spelades om och om igen i huvudet. Jag har varit extra hungrig och självklart har jag varit sliten i benen och mitt vänstra knä gnällt lite men ganska fräsch i övrigt, ungefär samma känsla som efter Vintermaran där jag också kom igång relativt snart med regelbunden träning. Visst sliter hög fart på lång asfaltssträcka men jag var mer förstörd efter kylan 2012 eller mina första maror och så bra tränad som är nu så går också återhämtningen lättare!

Det existerar ingen post-marathon blues, tvärtom! Jag har aldrig tänkt så positiva tankar om marathon som nu! Det är lätt att låta all positiv feedback jag fått stiga mig åt huvudet men att jag gör en så bra tid som 2:50 i just Stockholm är riktigt bra och kanske har det inte riktigt sjunkit in ännu. Vill jag ta mig under den gränsen så gör jag det på en flackare bana, om det nu är viktigt, som jag skrev i race rapporten. Jag vet inte om jag varit gladare för 2:49 än jag är för mig 2:50. Framåt så ska jag tillåta mig själv att bara njutlöpa en period nu. Både skalle och kropp behöver det.

Tids nog följer nya målsättningar. Ni vet hur gärna jag vill komma ner på 36 minuter på 10 km och jag har hittat ett par riktigt motiverande tillfällen att prova lyckan på i sommar men jag gör ingen stor grej av det nu och behåller det också för mig själv så länge. Jag ser också fram emot Stockholm halvmarathon i september. Jag brukar ha en bra träningsperiod i början på sommaren och vara i bra form och ska nog kunna göra ett bra lopp där så småningom. Vem vet, det kanske t o m blir ett Vintermarathon till i höst om vädret är bra och träningen gått bra? Vi får se helt enkelt. Jag tänker positiva tankar om min löpning och livet i stort men också vilsamma tankar där jag känner lugnet och där tider och prestationer just nu är underordnade njutning och välmående.

Gott så!