Race Report Långlöparnas Kväll Stockholm Stadion 10000m - 36:44 (PB)

Dags då för Race rapport, det var länge sedan! Jag jobbade hela torsdagen och känslan på eftermiddagen var som vanligt innan millopp att jag hellre ville åka hem än att tävla, speciellt som min fru hade en ganska intensiv eftermiddag hemma. Jag åt en tidig middag i form av en liten pastasallad men kl. 17:30 kunde jag inte koncentrera mig längre utan bytte om och tog T-banan till Stadion och prickade av mig på listan i god tid före start och slog mig ner på läktaren, hälsade på Gunnar Durén som skulle springa 2000 m och flera andra bekanta.

Träffade Gabriel och Jakob och vi satt en bra stund i solen på läktaren och tittade på de två heaten på 2000 m och det första av de fyra heaten på 10000 m. Jag avböjde sedan gemensam uppvärmning av två anledningar. Dels kände jag ett behov att samla mig och vara själv med mina tankar. Men framförallt hade jag bestämt mig för att genomföra en rejäl uppvärmning denna gång men i ett så pass lågt tempo att jag skulle bli varm men inte trött. Därför ville jag inte dras med i någon annans tempo.

Jag är osäker på detta med uppvärmning trots alla tävlingar jag genomfört. Ofta blir det 1-2 km halvsnabb jogg och jag brukar bli lite trött men inte känna mig så uppvärmd. Nu joggade jag väldigt lätt drygt 3 km i Liljansskogen i 5:40-tempo. Ett stort gäng löpare sprang intervaller i Liljansskogen och de applåderade mig och önskade mig och andra som joggade upp lycka till vilket var peppande! Jag gick lite, genomförde några stegringslopp och lite löpskolning utanför stadion och avslutade med några höga spänsthopp innan jag gick in genom Sofiaporten igen.

Väl inne på Stadion var förutsättningarna nästan perfekta, en sval temperatur och endast en lätt lätt motvind på målrakan. Nu var jag inte så nervös längre, hälsade på Kent och Mackan som var där för att titta och Petter och Sabine från Jogg och flera medtävlande innan det var dags för calling och att ställa upp för start där jag hamnade i mitten av löparna vid den inre startlinjen. När skottet gick kom jag iväg bra och jag upplevde ingen större trängsel ens när löparna som sprungit runt konerna från den yttre starten kom ihop med oss övriga efter första kurvan.

Hur ska jag beskriva 25 varv runt runt? Den kan tyckas enformigt men varven rullar på relativt fort ihop med alla andra löpare men det är såklart svårt att beskriva när olika saker händer under loppet. Stadions nylagda banor kändes riktigt fina och snabba och mina skor DS Racer som jag även sprang maran i fungerade helt perfekt, igen. Jag hamnade mitt i en klunga, på ca femte plats ihop med Anders Rehn, HAIS och lite längre fram skymtade jag tio år äldre Jonas Hellström, Danderyd som slog mig på 5000 m inomhus i mars och som ikväll också lyckades springa sub37 vid 53 års ålder, imponerande! Dock var jag före honom i mål ikväll.

Bild från mitt heat med Järfälla-Lars med nr 300 och Jakob med nr 306. Foto: FK Studenterna.

Jag inledde precis i den fart jag ville, nämligen med varv på 1:30. Min plan var att hela tiden springa på 1:29-varv vilket ger 3:42 min/km eller 36:59 som sluttid och att inleda precis över kändes perfekt. Efter bara ett par varv kände jag att farten mattades något i klungan och dessutom snubblade en IF Linnea löpare framför mig på sargen så då valde jag att gå om flera löpare för att få fritt utrymme och hålla min fart. Noterade några varv på 1:26 och min varvräknare ropade åt mig att inte öka mera nu och då jag kunde hålla min egen fart bättre noterade jag jämna 1:28-1:29-varv på km 3-4. Passerade 5000 m på 18:30 på mina klocka, 18:32 rapporterade min varvräknare som stod 200 m bort vid mål som rapporterade att jag gick för låga 37 vilket inte var vad jag tänkt mig!

Någonstan ca halvvägs blev jag igen passerad av den klunga jag gått om inledningsvis och ytterligare ett par löpare men snart kände jag igen att jag fick bromsa något och ibland också trippa för att undvika att springa in i löparen framför så jag gick igen ut på bana två och passerade samma löpare igen. Det syns också på km-tiderna som varierade mellan 1:26-1:30 på km 5-6. Här någonstans blev jag också varvad av de två ledande löparna som gick i mål på låga 34. Plötsligt visade skylten med antalet varv kvar en entalssiffra och jag visste ju att jag hade ett varv mer än skylten visade till mål. Min varvräknare ropade passertider och peppade varje varvning och meddelande att jag nu gick för sub37 och många i de täta publikleden vid varvning hejade på mig - en härlig känsla samtidigt som EM-aktuella Patrik Engström och hans tränare och FK Studenternas Lorenzo Nesi gjorde förtjänstfulla jobb som speakers och serverade generöst med passertider.

Nu följde ett parti där jag sprang riktigt jämnt och fort i sju varv som alla gick på 1:27-1:28 samtidigt som många andra började tröttna. Järfälla-Lars låg precis framför mig och gjorde jämna 1:28-varv enligt hans familj på läktaren. Jag passerade en löpare i orange tröja som legat före hela loppet och jag sprang även om Lars och fick lite pepp och varvade också Gabriel här någonstans som ropade något efter mig och jag tror jag grymtade något tillbaka. Mera ensam nu, trött men ändå stark, noga med att inte börja slugga mig fram utan behålla en hög stegfrekvens. Blev passerade av en blåklädd löpare som efteråt tackade för draghjälpen då han tydligen legat i rygg ett tag och han klarade också sub37 tack vare min farthållning vilket var roligt att läsa här. Snart ville jag dock om igen trots att jag var trött nu och jag är nöjd med att jag hela tiden vågade gå om och förbi och göra mitt eget lopp hela vägen. Körde mitt mantra några gånger för att behålla skärpa och fokus. På sista kilometern passerade jag även Jonas Hellström, Danderyd.

Vinnarduon som båda sprang sub 34:30. Foto: FK Studenterna.

Jag hade sedan länge bestämt mig för hur jag skulle springa de två sista varven. Upp till 9200 m var min plan 1:29-varv vilket jag alltså lyckats med med mindre variationer. Planen för de två sista var 1:23 på näst sista varvet och under 1:20 som avslutning. Tog i på näst sista varvet och tryckte av varvtiden men brydde mig aldrig om att kolla för nu var jag riktigt trött! Det blev låga 1:26 på det varvet. Det var underbart att sedan gå ut på sista 400m med vetskapen om att jag definitivt skulle klara mitt mål efter en sista koll på klockan. Tog i rejält och pressade axlar och armar bakåt och höll en hög stegfrekvens och sprang fort förbi löpare som jag nog varvade, in i sista kurvan och ut på bana fem försökte jag öka farten ytterligare ett snäpp på andra sidan konerna som stod där för att underlätta för funktionärerna att hålla koll på dem som gick i mål. Bet ihop och såg mållinjen närma sig och jag blev lite yr på upploppet. Passerade mållinjen och var tvungen att lägga mig ner på banan en kort stund innan jag igen förmådde resa mig upp. Min varvräknare kom fram och berättade att tiden blev 36:43 preliminärt vilket sedan blev 36:44,35 och jag tackade honom för den utmärkta hjälpen under loppet.

Massor av folk kom fram och grattade och många sa att det såg lätt ut hela vägen. Det kändes, om inte lätt så stabilt och ganska kontrollerat utan negativa tankar eller någon djupare dipp. På millopp är det alltid jobbigt runt km 6-7 men där kände jag mig nu stark och full av självförtroende att jag skulle nå mitt mål för kvällen. Jag tror också jag har sprungit mig till en ganska bra löpekonomi och löpteknik som gör att det ser ganska lätt ut då jag fick samma kommentarer efter Stockholm Marathon!

Pratade kort med Jakob och Gabriel i mål innan jag sedan med ett stort leende hastade till T-banan för att hinna med mitt tåg hem. Nedjoggen genomförde jag morgonen efter genom att transportlöpa 8 km lugnt från Centralen till jobbet via Hagaparken.

Jag är väldigt nöjd med hur jag disponerade loppet och känslan under loppet! Jag var avslappnad och full av självförtroende och en positiv känsla. Det var länge sedan jag sprang 10 km med så bra känsla! Det brukar nästan alltid annars kännas riktigt motigt och jobbigt utan att ändå gå så fort som jag vill! Jag har siktat så länge på 36 minuter på milen att jag inte genast känner för att sikta vidare, vill njuta lite av detta först! Härnäst står halvmarathon i Stockholm för dörren, min tionde halvmara och min sjätte i Stockholm - en fin tradition och ett favoritlopp och nu med bra träning och det här loppet i ryggen siktar jag relativt högt. Personbästat på 1:23:32 är från 2011 sedan dess har jag noterat 1:24:52 2012 och 1:24:14 2013 och jag känner att jag i år borde ha chansen att komma ner på 1:22 åtminstone. Nåja, nu går jag händelserna alldeles på tok för mycket i förväg. Tack för att ni läst ända hit!

Tid: 36:44,35.
Placering: 10 (av 34 löpare i heat C. Total placering 46 av 93 löpare på 10000m).
Varvtider km:

1-2:   1:30.92, 1:30,75, 1:27,47, 1:26,74, 1:26,81
3-4:   1:29,19, 1:29,33, 1:29,87, 1:28,93, 1:29,36
5-6:   1:30,01, 1:28,56, 1:30,59, 1:26,55, 1:30,29
7-8:   1:29,81, 1:28,56, 1:28,06, 1:28,23, 1:28,36
9-10: 1:28,74, 1:28,20, 1:27,40, 1:26,11. 1:15,10

Officiella resultat här.

Tävling imorgon

Sedan förra inlägget har jag igen känt mig lite småförkyld igen och samtidigt minskat på träningen i förhoppningen om att få en formtopp och fräscha ben inför imorgon då jag ska tävla för första gången sedan Stockholm Marathon.

Sommaren blev ju inte riktigt som jag tänkt mig med två inställda banlopp men kanske var det nödvändigt med en paus från tävlandet för nu är jag tävlingssugen igen och ser fram emot morgondagen! Extra roligt att springa på Stockholm Stadion och de nylagda banorna där då jag har så många positiva löpupplevelser från mina målgångar på Stockholm Marathon på Stadion! Loppet jag springer imorgon är alltså Långlöparnas Kväll 10000m, fyra heat och totalt 150 löpare där jag springer i kvällens andra heat innan de snabbare löparna tar över banorna.

Träningen sedan förra inlägget har bestått av en lätt morgonjogg före frukost lördag morgon och ett fartlekspass på en mil på söndagskvällen inkl 2x1000 i milfart som kändes rätt tunga och lite avslutande fartlek med korta snabba fartökningar varvat med joggvila - ett pass som inte var så tungt men som ända gav ganska tunga ben i början av veckan. Vilade måndag och joggade en sväng runt Bergshamra igår och avslutade med några snabba backsprinter med joggvila ner och rejäl stretch av mina stela hamstrings efteråt vilket var välbehövligt. Idag har jag vilat och ska köra lite foamroller och hoppas på piggare ben sedan!

Under sommaren kände jag att min uthållighet var dålig men efter att ha fokuserat på det under några bra träningsveckor så har det känts allt bättre och därför har jag bestämt mig för att sikta på sub37 trots att jag inte vet om jag är där formmässigt. Passet 2x5x800m förra veckan - totalt 8 km/20 varv) - visade dock att farten finns där vilket gav mig lite självförtroende. Jag skulle ångra mig om jag inte vågade att spänna bågen! Jag behöver dessutom träna på att tävla även när jag känner att formen inte är på topp och inte betrakta varje tävling som högprioriterad! Jag känner mig positiv och förväntansfull och ganska avslappnad, bara lite nervös, och tror inte jag kommer bli besviken om jag inte når mitt (dröm-)mål. Då har jag i alla fall försökt i vad som förmodligen är årets sista millopp. Då vet jag också att jag fortfarande har en bit kvar till 36 minuter på milen och till den fantastiska form jag hade i april innan maran när jag sprang kuperade Påsksmällen på grus på 37:15.

Håll tummarna gott folk så återkommer jag med race rapport så småningom!

Kontinuiteten framför allt!

Jag pratar ofta om vikten av kontinuitet. Det är helt centralt för mig och för alla som vill göra löpträning till en bestående ingrediens i sin tillvaro! Att lära dig springa på ett sådant sätt att du behåller glädjen och förblir skadefri! Variera underlag, miljöer (kanske det svåraste av allt i en inrutad vardag) och fart. Visst har alla toppar och dalar i motivationen, så även jag men frånvaron av långa uppehåll helt utan löpning tror jag är oerhört viktig och definitivt så om målet är att utvecklas som löpare!

Om jag någon gång får tillfälle att prata om min träning inför publik skulle jag uppehålla mig ett tag vid den här bilden. Den sammanfattar min träningsdagbok - varenda löprunda under snart 8 års regelbunden löpning, över 13600 kilometer!

Jag tycker mönstret som framgår är ganska intressant. Att det ser  så"taggigt" ut med så varierande månadsmängder hänger främst ihop med skalningen på axlarna då jag tycker jag ligger relativt jämnt i träningsmängd från månad till månad. Mängdökningen över tid framgår tydligt liksom maraträningen med den något högre mängden under våren följt av minskad mängd under hösten de år jag sprungit Stockholm Marathon (2008-2010, 2012, 2014). En punkt i november 2008 har en röd ring runt sig för att illustrera att det var senaste månaden min träningsmängd i kilometer understeg 100 km på en månad - kontinuitet!

Löpningen är ingen quick fix som så mycket annat idag i samhället men för den tålmodiga som inte bara börjar utan kommer över den initiala flåsiga och jobbiga puckeln och fortsätter springa väntar en stor belöning i form av ökat välbefinnande och förbättrad kondition och mycket annat.

Vi håller på och ta farväl av en väldigt varm och fin sommar, en sommar som många har upplevt det jobbigt att springa i, och vi går mot en period med hög, klar och härlig höstluft och vackra färger som är ljuvlig att springa i innan kung Bore står i farstun och knackar på med frost i skägget. Vintern som älskas av vissa löpare men som många upplever som den tuffaste årstiden att springa i och där det mest är vi inbitna löpare som är ute och hälsar på varandra i löparspåret.

Är det givet för dig att springa året om eller har du några knep när motivationen tryter och i så fall vilka?

Vad gäller träningen går den bra nu, jag har de senaste tre veckorna sprungit fem pass i veckan med veckomängder på 63, 54 och 62 km vilket är bra för mig! Igår sprang jag ett riktigt bra pass på 2x5x800m på bana där alla åttahundringar gick lite snabbare än milfart med 1 minuts vila och 2 minuters serievila efter fem och där de två sista gick riktigt fort. Ett hårt men bra pass! Jag känner mig lite nedtränad med lite tunga ben vilket är enligt plan. Nu är planen nämligen att minska längden på passen och lätta lite på träningen med förhoppning om lätta och springsugna ben till på torsdag när jag ska tävla igen för första gången sedan Stockholm Marathon och det ser jag fram emot!

Den grabbiga löpningen

Det här inlägget har legat och bubblat en tid, min blogg brukar inte ge upphov till debatt, får se om det blir annorlunda nu...

Jag lyssnade på en Podcast under ett av sommarens längre löppass. Marcus Åberg intervjuar två av Sveriges främsta löpare i Möt Löparen och jag kommer på mig själv med att bli irriterad. Mycket är intressant och visst, med meriterna hos dessa löpare så har de erfarenhet och rätt att tycka precis vad de vill om det mesta. Det gör de också. Bana är lite finare, helst på medeldistans. Det är "riktig" löpning och vad motionärerna håller med befattar de sig inte med. Att springa för att springa ifrån sin ångest, att starta en egen blogg för att allt de läst på olika motionärers bloggar får dem att "må illa" och att ständigt redovisa hur många öl man druckit före eller efter lopp och hur lite man egentligen bryr sig om det mesta blir i längden tröttsamt. Att säga sig inte ha koll på skor och t ex klockor verkar vara en merit och att beskriva sin tekniska kompetens som noll och inte ens klara av att använda en GPS-klocka vilket en tolvåring lär sig på några minuter verkar också vara betydelsefullt.

Läser Claes Åkessons blogg och inte sällan möter jag samma attityd där. Det ska gå snabbt och vara hårt, alltid i bomulls T-shirt, gärna med några öl kvällen före och något ganska tveksamt att äta efter passet. Någon gubbe som "värmt upp" i 3:18-fart nämns, det körs bil i 140 km/h på motorvägen och det raljeras över många motionärers målsättningar, t ex att 1:30 skulle vara någon slags drömgräns på halvmaran. Det är klart att det är det! Det är en av de "klassiska drömgränserna" för motionärer ihop med sub40 på milen, tre timmar på maraton och silvermedalj på Lidingöloppet och det är målsättningar som långt fler har än att springa sub 32 på milen eller sub 70 på halvmaran. Tanken är säkert att det ska vara lite skojfriskt och det var det, i sisådär tre eller fyra inlägg, d v s för ganska länge sedan. Nu blir det mest bara barnsligt. Till Åkessons försvar ska tilläggas att jag tyckte Runners World var som allra bäst med honom som chefredaktör.

Visst sköna gubbar kan tyckas som inte går in så hårt för det längre, men det är just det jag tycker de gör, de går in lite väl hårt för att vara så där skönt coola och ha en jag-bryr-mig-väl-inte-så-djävla-mycket-attityd.

Självklart är det så att många motionärer skulle springa snabbare om de sket i GPS-klockans alla finesser, lade mindre tid på att surfa skor på nätet och sprang mer istället. Men för många av oss har löpningen blivit ett stort intresse, vi vill lära oss mer, om träning, fysiologi, kost och kanske också skor och prylar. Vissa kanske med tanken att försöka bli snabbare genom att ta genvägar utan att springa 15 mil i veckan, vissa utan den målsättningen och alla har kanske inte målet att springa fort i alla lägen och ännu färre hoppas jag har målet att springa ifrån sin ångest? Det har slagit mig i flera intervjuer hur dålig koll på både fysiologi, träning och t ex skor många elitlöpare verkar ha! Det är ju därför de har en tränare kanske ni hävdar? Det är möjligt men jag kan bara gå till mig själv, skulle jag lägga 15 timmar i veckan på något skulle jag vilja lära mig så mycket som möjligt om vad jag håller på med men nu glider jag ifrån ämnet.

Jag har sprungit ganska många år nu och har lärt känna både elitlöpare och motionärer. Ödmjuka, inkluderande personer och jag har ofta fascinerats över vilken kollektiv gemenskap det finns i den här individuella idrotten! Rekordmånga springer vilket är positivt ur ett folkhälsoperspektiv. Sverige skördade nyligen framgång i friidrotts-EM i Zürich med flera unga lovande löpare - inte minst på medeldistans. Den bredd som finns nu gör också att toppbredden visar tecken på att komma tillbaka igen, antalet löpare som t ex springer maraton under tre timmar ökar igen efter att ha varit nere på rekordlåga nivåer för några år sedan, även om det är långt ifrån 1980-talets rekordnivåer.

Att några av Sveriges ledande löparprofiler och skribenter har den här grabbiga attityden är inte något som löpningen som sport tjänar på, tvärtom! Låt oss istället för att tycka att allt var bättre förr glädjas åt att vår sport är populär, det springs som aldrig förr och det görs fina resultat också idag. Att det gjordes så fina resultat på t ex 80-talet beror självklart främst på att många sprang så mycket mer och tränade hårdare än idag men också, tror jag, på att samhället var mer ojämställt än idag, att det var mer socialt accepterat att mannen var ute och sprang 20-milaveckor medans frun skötte hemmet. Antalet kvinnor som i år sprang Stockholm marathon under tre timmar var större än på många år! Nu glider jag ifrån ämnet igen men det är väl ändå inte något vi vill tillbaka till?? Nej, bort med den exkluderande grabbigheten, in med mer inkluderande och förståelse, för olika val och målsättningar, över genrer och resultatnivåer!

Bättre och bättre - Projekt uthållighet

Helt ur slag är jag faktiskt inte och träningen som kändes motig och seg i juli känns nu allt bättre! Just nu är mitt fokus att förbättra uthålligheten och jag springer inga supersnabba intervaller utan i lite lägre intensitet. Jag har ett par bra träningsveckor bakom mig, fem pass per vecka och drygt 60 km och 50 km med bra kvalité de senaste två veckorna. I söndags sprang jag ett pratpass med David i terräng, drygt nio km varefter jag fortsatte själv med 5 km tröskel-isch i 3:53-fart och det gick helt OK.

Dagen efter hade jag tänkt vila men den åttaåriga sonen ville springa med mig och det var väldigt trevligt att springa två kilometer ihop i hans tempo under prat och skratt varefter jag fortsatte själv i några kilometer i lugn återhämtningsfart. Generellt är jag skeptisk till återhämtningsjogg som fenomen på min nivå. Känner jag mig sliten så sitter en vilodag bättre och gör mig fräschare snabbare jämfört med att ge mig ut och springa ett lugnt pass bara för att samla kilometer i dagboken. För en elitlöpare som springer mycket mer är det såklart en helt annan femma.

Igår var det dags för ett pass jag fick ladda lite för. Ett bra pass för mig är att närsomhelst kunna ge mig ut och springa en mil under 40 minuter utan att ta i för kung och fosterland. Då vet jag att formen är åtminstone hygglig. Igår tänkte jag mig 12 km i sub4-fart och så blev det. Det kändes lite motigt först och benen var inte så pigga som jag önskat men jag kom in i det efterhand även om jag fick förhandla lite med mig själv för att inte omvandla passet till långintervaller. På den åttonde kilometern kom jag ifatt ett innebandylag med grabbar i tjugoårsåldern. Nykvarn har en omfattande innebandyverksamhet och är framgångsrika. Kanske var det A-laget som spelar i division 1 vad vet jag men jag blåste förbi dem och ropade åt dem att hänga med och några av dem nappade skrattande på det. De orkade dock inte följa med mer än ca 300m. Tack vare sällskapet och att går lätt utför där gick den kilometern lite fortare - 3:42 - annars höll jag ett ganska jämnt tempo strax under 4 min/km och kände mig stark hela vägen. Så stark att jag orkade avsluta riktigt bra med en kilometer på 3:38 där jag tog i rejält och definitivt klev över (mjölksyra)tröskeln. Glad i hågen kunde jag summera 12 km i 3:53-fart när jag joggade ner en kilometer. Ett bra formbesked!

Den här skylten har jag sprungit förbi många gånger i sommar. Några tjuriga kärringar har jag inte stött på men kanske springer jag inte så fort att det väcker någon irritation...

Veckan fortsätter med lite fart imorgon i form av fyrahundringar i milfart imorgon på bana och så på söndag ska jag förhoppningsvis få till ett lite längre pass igen i hygglig fart. Det är inte så att jag har några nya glasklara mål och målsättningar men det är ändå skönt att känna att träningen är rolig igen och att formen faktiskt finns där även om jag inte är i toppform.

Sko-recension: Salming Distance, fortsatt bra träning och publik på en tävling

Jag har använt Salming Speed sedan i våras. En lätt sko med mycket löpkänsla vilket jag beskrev i ett inlägg i april. Efter en tids intensiv användning fick jag dock kraftigt skoskav över hälsenan av hälkappan vilket ledde till att jag under en period helt slutade springa i dem. Jag diskuterade problemet med hälkappan med Jocke på Salming och de lyssnade på min feedback och förde tillbaka den till utvecklarna. Till viss del kan problemet bero på storlek - mina Speed är något rymliga och med hårdare snörning och tunnare strumpor har problemet minskat om än inte helt försvunnit.

Jocke erbjöd mig att prova den ännu lättare modellen Race för att jämföra vilket jag tackade nej till då jag har många skor i den viktklassen. Då var jag mer intresserad av deras träningsmodell Distance och fick då ett par i en halv storlek mindre hemskickade. Dessa har jag nu sprungit en hel del mil med i sommar. Detta är alltså skor jag fått gratis av Salming vilket inte påverkar innehållet i den här bloggposten som jag skriver helt på eget initiativ. Inlägget är också taggat med "Reklam" för att vara extra tydlig.

Distance är Salmings tyngsta modell utan att vara speciellt tung, vikten i storlek 43,5 är 240 g, droppet häl-tå är 5 mm.

Passform och ovandel

Passformen i mellanfot, ovandel och framfot är relativt tight utan att kännas lika "limmad på foten" som en ren tävlingssko. Ovandelen som består av tre lager ger en viss stadga och stabilitet runt hela foten samtidigt som den klarar av att ventilera foten bra genom meshen.

Löpkänslan i skorna är mycket bra och skon är tillräckligt lätt för att användas både på lugna och snabbare träningspass. Med det lägre dropet hamnar man naturligt på mellanfoten. Skon påminner en del om tidigare versioner av Sauconys Kinvara (version 1 och 2) men är fastare i dämpningen än senare versioner av densamma och med mycket bättre markkontakt då sulan är tunnare.

Sulan består av olika gummiblandningar på utsatta ställen och ger bra fäste på asfalt, grus och fungerar också bra i terräng. Jag har sprungit ganska tekniska stigar och över bergshällar utan problem. Sulan och resten av skon är designad för lång hållbarhet och hittills ser jag inga tecken på slitage.

För vem?

Ni får kalla mig köpt men jag erkänner utan omsvep att jag gillar Salmings modeller, deras approach till "Natural Running" och kundbemötande och jag hoppas att Salming kommer vara framgångsrika då skorna är värda en bredare "publik"! Distance konkurrerar på en trång marknad av lättare trainers med Adidas Adizero Boston, Saucony Kinvara/Mirage, Asics DS Trainer, New Balance 1400, Mizuno Sayonara m fl. Med det lägre droppet föredrar jag Distance framför Adidas och Asics, hållbarheten på Distance verkar klart bättre än vad Saucony lyckats med på populära Kinvara som hittills varit min favoritträningssko men som nu fått konkurrens på den positionen.

Distance passar utmärkt som en träningssko för den mer vana löparen som uppskattar lättare skor med lägre drop. Den passar också utmärkt som en instegsmodell till lite lättare modeller för den mera ovana löparen.
Dessutom tycker jag att det är en väldigt snygg sko vilket ni själva får bedöma om det är viktigt. Själv tycker jag inte det är någon nackdel och flera har i sommmar kommenterat att skorna är snygga.

En recension borde väl också rada upp några nackdelar för att vara heltäckande! Hittills har jag inte hittat några. De är lätta med fin löpkänsla, de sitter fint på min fot utan att ge blåsor, skav eller smärta och för mig är de väldigt nära en perfekt träningssko! Alla bilder nedan tagna av mig.

Gula skor på en gul, sönderbränd gräsmatta. En slags löparsammanfattning av sommaren 2014

För övrigt tränar jag på, sprang ett ganska hårt pass med 2 km-intervaller i början av veckan, ett blandat fartlekspass och 15 km lugn distans har det också blivit. Idag vilar jag och det behöver jag! Imorgon tänker jag mig någon form av tröskelpass igen, veckans andra kvalitétspass.

I onsdags åkte jag in till Södertälje och tittade på Enhörna Challenge 5000m i hopp om att återfå lite tävlingsinspiration och så blev det! Det var väldigt trevligt att heja på en massa bekanta i B-heatet och sedan tillsammans med dem titta på A-heatet där Fredrik Uhrbom harade David Nilsson i 3000m (8:39) till seger på nya personbästat 14:24. Fascinerande att det inte ser ut att gå så fort ändå! Jag hoppas snart kunna vara tillbaka i tävling. Jag får försöka ändra mindset från PB varje gång till att göra så bra jag kan för dagen där jag är nu vilket ju egentligen är en självklarhet! Tävling är bästa träning och jag träffar alltid en massa bekanta när jag tävlar och det är alltid en stor del av behållning vid sidan av resultatet!

Uhrbom, Nilsson, Södergård. Foto: Privat

EM-aktuella David Nilsson, Högby imål på nya personbästat 14:24. Foto: Privat.

När 1572 blev en halv miljon

Det har känts bättre med träningen senaste dagarna, förutom intervallerna jag skrev om i förra inlägget har jag också sprungit ett progressivt distanspass som jag avslutade i milfart och ett varmt långpass i form av en halvmara i hygglig fart vilket gjorde att förra veckan landade på 63 km löpning och det var ett tag sedan jag var där. Det är lustigt det där hur fort det går att vänja sig av med långpassen! Innan ett maraton kan jag kuta 36 km och det är inget speciellt, nu kändes 21 km väldigt långt!

Ett par milstolpar har passerats sedan förra inlägget. Jag har återigen sprungit hela Sveriges längd 1572 km i år. Den matematiskt lagda räknar snabbt ut att det räcker med bara tre mil löpning i veckan under ett år för att fixa det och jag som springer lite mer kommer fram fortare och det är ingen speciellt alls förutom att jag tycker det ger ett fint perspektiv på det här med löpningen. Det är ändå en ansenlig sträcka att springa!! Jag skrev ett blogginlägg om samma sak för två år sedan, ett inlägg jag tycker blev väldigt väldigt bra, ni hittar det här.

En större milstolpe har också passerats, nämligen en halv miljon sidvisningar på den här bloggen! Jag vet inte riktigt hur statistiken fungerar. Jag har t ex många återkommande läsare och hur det räknas vet jag inte men jag bryr mig heller inte om det utan det känns riktigt stort för mig! Jag minns fortfarande när jag passerade tiotusen och inte minst etthundratusen sidvisningar vilket kändes väldigt stort. Att vara halvvägs mot en miljon fanns inte i min föreställningsvärld när jag började skriva 2009 och jag tackar ödmjukt för intresset!

Igår blev det vilodag och stranden, ikväll vankas det lite löpning i någon form igen! Nästa inlägg kommer blir en recension av de skor jag sprungit i mest i sommar, nämligen dessa.

Gräv där du står!

Jag vet inte hur det är med er men jag har en tendens att betrakta min löpkapacitet efter mitt senaste tävlingsresultat även om det var länge sedan jag tävlade! Sanningen är att jag inte är bättre än mitt senaste träningspass och just är jag ingen 2:50-marathonlöpare. Ingen marathonlöpare alls faktiskt, herregud, jag har inte sprungit ett enda långpass sedan sista maj. Det här tänket leder lätt att man blir besviken när det går sämre än man tänkt....

Igår kväll gav jag mig ut för att hyfsa julisiffrorna lite och därmed undvika den sämsta träningsmånaden på flera år men oj vad det tog emot! Jag har inte sprungit mycket och jag har inte sprungit långt på semestern och tanken var att åtminstone springa 15 km  - ett helt vanligt pass  - vilket kändes helt omöjligt!

Säkert är det så att en intensiv vår med fokuserad maraträning följt av ett Stockholm Marathon där jag fick ut min kapacitet satte sina spår och att kroppen har behövt ta det lugnare. Dessutom har vi haft en fantastisk sommar som gjort det tyngre att springa och jag har varit förkyld men motivationsdippen har känts riktigt djup de senaste dagarna och jag har t o m ifrågasatt mina motiv och min vilja att fortsätta springa!

Nåja ut kom jag och 16 km sprang jag inkl 5x1000m med god kontroll en bra bit från maxfart mellan 3:42-3:48 min/km vilket gjorde att jag i alla fall skrapade ihop 155km löpning i juli, inte så imponerande men OK en semestermånad med högsommarvärme! Passet kändes bra och jag utgick från min kapacitet just nu och hittade rätt intensitet och hoppas att passet ska ge mig en liten boost i rätt riktning!

Uthålligheten brister just nu men jag har massor att jobba med, en hel symfoniorkester om ni så vill där trumslagaren kan symbolisera rytmen och hjärtat, stråkarnas dans fram och tillbaka över strängarna lungornas arbete, pianisten vid flygeln får symbolisera koordinationen och löptekniken och dirigenten där framme viljan och motivationen att åstadkomma något bra tillsammans med sina musiker. Dagens pass ser jag lite som att jag stämde instrumenten istället för det dirigentlösa, oregelbundna jammande med ostämda instrument som skett under semestern.

Idag är det augusti och jag tänker gräva där jag står - inte där jag var i våras i bättre form - och hoppas att orkestern snart börjar lira bättre ihop!