2015 i sammanfattning - en löpares berg-och dalbana

Förra året gjorde jag min bästa säsong någonsin, 2015 har inneburit något helt annat. Välkommen att läsa min årssammanfattning av löparåret 2015. 

Vintern inleddes med mycket löpträning men också mycket annat både på jobbet och hemma. Jag körde en armhävningsutmaning med 60 armhävningar om dagen i 30 dagar i januari vilket gick fint och jag fick med mig flera träningskompisar på detta vilket var roligt. Jag tävlade för första gången på 3000m på bana inomhus i Huddinge där jag inte var i närheten av mitt tuffa mål att springa under tio minuter, det kändes lätt i ungefär 400m i den farten, sedan sackade jag allt längre efter Nino och Fredrik Uhrbom som agerade farthållare. Visst sprang jag fegt men jag hade inte nått målet även om mitt pannben varit tjockare. Kom i mål på 10:30 om jag minns rätt. Jag har sedan lärt mig att så korta lopp kräver en helt annan uppvärmning nära inpå loppet, nu joggade jag några kilometer och stod sedan och snackade länge innan start.

Februari fortsatte med bra och ganska mycket löpning men också en första antydan till lite bristande motivation och en tyngre period. 

I mars skrev jag två gånger om jämförelser mot året innan med anledning av att löpningen inte kändes bra, jag skrev om att jag var sliten, frusen, förkyld och hade konstiga känningar i kroppen. Flera varningstecken på att jag borde backat lite och ”sett om mitt hus”, inte minst kollat blodvärde, vilat lite extra etc eftersom träningsvolymen fortfarande var ganska hög och varit det hela våren.

Senvintern karakteriserades av flera misslyckade, förkortade och avbrutna pass. Känslan var långt ifrån bra och ofta ganska uppgiven.

I slutet av mars beslutade jag mig för att ta en lite längre vila p g a förkylningskänning och det blev 4-+3 dagar utan löpning med bara en kort jogg däremellan.

I början av april besökte jag Enhörnas Påsksmäll utan att springa själv och mådde bra av att få ”tjöta” med löparkompisarna. Avbröt ett pass och bokade en läkartid för att kolla mitt blodvärde vilket var lite lågt om än inte alarmerande dåligt. Nu dyker det också upp noteringar i träningsdagboken om att jag har besvär med baksida lår som stramar och ömmar vid löpning, och vissa noteringar om att baksidan inte alls känns av vid löpning. Det fortsatte att kännas motigt och att jag inte återhämtade mig mellan passen och jag fann ingen glädje i varken löpträningen eller bloggandet och tog en paus på en månad från skrivandet här. Under den här tiden umgicks jag allt oftare med tanken på att lägga ner löpningen, om inte helt så åtminstone tävlandet och jakten på resultat och tider. Eftersom jag vet att jag skulle tröttna på att springa lugnt enbart för hälsans skull är jag väldigt glad att jag tog mig ur detta!

Skrev sedan en ärlig statusrapport om läget där det verkligen inte allt var tjolahoppsan, fortsatte springa i maj men med tilltagande besvär i baksida lår och bokade till slut en naprapattid och fick göra en del tester, kände direkt att min enbensböj jag skulle visa inte gick direkt lysande och när naprapaten kände och klämde och provocerade lite så kunde diagnosen överansträngning i hamstringssenan ställas ganska omgående och jag fick ett rehabprogram i tre steg vilket höll mig borta från löpningen i sex hela veckor.

Den överansträngda hamstringssenan

Juni blev en månad utan ett enda löpsteg, nä, nu ljuger jag, jag sprang ett fåtal meter under rehabperioden för att se efter om det kändes något. Det blev trots total frånvaro av löpning en rekordmånad sett till träningstid och det beror naturligtvis på att jag cyklade en hel del på racern jag köpte men jag måste också här berömma mig själv för hur flitig jag var med rehaben, något jag också fick beröm för av naprapaten under de sista besöken som kommenterade att jag blivit mycket starkare.

   

Juli och uppstart av löpningen igen och här var jag förståndig som varvade lätt löpning med cykel och rehabstyrka samtidigt som det blev sommar och semester. Jag kände att cyklingen hjälpt till att hålla konditionen på en bra nivå och det var bara på ett par pass i början som det kändes lite ovant att springa igen. Jag skissade också en grovplanering för löpträningen fram till New York som jag höll mig till i stora drag vilket gjorde att jag fick en bra period med bra och smart, varierad träning under hela hösten!

Sommarlöpning med familjen, här i form av svåger, äldsta sonen och min kära fru!

Augusti och åter i normal träningsmängd, bra känsla i kroppen, både långpassen och fartpassen gick enligt plan med en allt bättre känsla i kroppen. Jag gjorde också ett ultraljud och arbets-EKG på hjärtat med bra resultat, dvs utan några abnormala fynd, vilket var en uppföljning på vårens läkarbesök där mitt blodvärde kontrollerades och ett snabb-EKG togs på vårdcentralen. 

Sommarcykling - väldigt trevligt (fast den här bilden är nog från september)

September, fortsatt bra träning, Stockholm halvmaraton på en helt OK tid - 1:24:27 - med fantastisk lätt känsla som ett avstämningslopp inför New York Maraton. Jag sprang ihop med Nino och Lona och sprang min tredje halvmara med 1:24 på sluttid men har aldrig tidigare känt mig så bekväm och "oansträngd" i den farten när jag sprang och pratade med Nino stora delar av loppet, en riktigt fint kvitto på att träningen sedan återstarten gått bra! September blev också den månad i år då jag sprang mest, 268 kilometer fördelade på 25 timmars träning. 

Nöjd efter ett bra långpass, med en outfit (långa strumpor) som brukar reta någon läsare

Oktober, tillbaka i riktigt bra form igen ett par veckor före New York, sprang flera tuffa långpass, t ex dryga 37 km med 12 kilometer i marafart och en halvmara kontrollerat på låga 1:25 som ett sista tuffare långpass utan större problem och självförtroendet som löpare var verkligen tillbaka!

November och äntligen dags för New York, som jag haft i sikte hela året och inte egentligen varit så orolig för trots skadeuppehållet då jag från första början aldrig varit inställd på att pressa fram en topprestation utan mera njuta av upplevelsen. Jag behöver inte skriva mer om det, det var en fantastisk upplevelse och en lyckad resa och trots att inte tiden blev vad jag önskade mig så är jag nöjd med mitt lopp, min upplevelse och blev ganska omgående sugen på att springa maraton igen.

December har också blivit en bra träningsmånad, efter en intensiv period på jobbet i november efter New York-resan tog jag återigen upp lunchlöpningen lite mera regelbundet och sprang också ganska många lugna pass hemma varje vecka samtidigt som jag nu i slutet experimenterat lite med korta, högintensiva intervaller vilket jag skrivit lite om nyligen.

Ännu ett år i sammanfattning, från träningsdagboken på jogg.se

Året slutar med bra träning ca 224 mil löpning fördelade på 181 löptimmar och 246 timmars träning totalt, ganska exakt 40 mil mindre än 2014 och fullt naturligt då jag tappade hela juni och halva maj och halva juli då löpningen trappades upp igen.     

Vad jag lärde mig av skadeupphållet?

• En längre paus från löpträningen är inte farligt, det går att komma tillbaka till fin löpform relativt fort så länge konditionen underhållits med annan träning! 
• Att träna något annat – alternativt som det kallas i löparkretsar – öppnar upp perspektiven. I klartext, det kan vara skönt att slippa ”jakten på löpta kilometer” som löpningen lätt leder till. Som bekant vet ju inte hjärtat om jag springer eller cyklar och annan löpning än träning kan vara nog så viktig, det har klart duktigare löpare än jag bevisat i år, se på Jonas Buud's återkomst i år efter stressfrakturen t ex.
• Jag behöver bli ännu bättre på att lyssna på kroppens signaler, jag trodde jag var bra på det innan men tydligen inte tillräckligt.
• Jag måste ta om hand om kroppen bättre och inte glömma att underhålla den styrka jag har och rehabprogrammet jag arbetade efter gav mig flera bra övningar som jag sedan dess kör regelbundet! Det gäller att fortsätta med det och skadan gav mig motivation att tänka bortom "det är tråkigt". 

Vad gäller bloggandet så har jag helt klart kommit av mig i år! Löparbloggande som fenomen har passerat bäst-före-datum. Många av de som började blogga samtidigt som jag har slutat, ännu fler slutat läsa eller kommentera och jag skriver inte lika ofta eller lika bra som jag gjorde 2011-2013 när jag skrev som mest. Det är också naturligt då bloggen inte på länge fyllt funktionen av en träningsdagbok vilket gjorde i början. I år har det inte ens blivit 70 inlägg mot drygt 170 när jag skrev som mest 2010-2011.

Jag har umgåtts med tanken på att sluta skriva av och till då jag tyckt att jag upprepar mig och inte längre har något nytt att skriva om men jag är inte där ännu. Det var länge sedan jag kände någon press att skriva med en viss frekvens eller om ett visst ämne. Vissa vill sluta på topp, då borde jag slutat redan men då jag inte lägger lika mycket tid på att skriva längre så kommer jag fortsätta, när jag känner att jag har något att skriva om, även om det då går en vecka eller två mellan inläggen. Det vore skillnad om jag lade väldigt mycket tid på det men ändå blev sämre och tappade läsare. Att sluta med något som jag lagt en hel del tid på sedan 2009 tar helt enkelt emot. 

Terränglöpning på en av mina favoritplatser - Jägarskogens naturreservat i Nykvarn och här Jägarskogsudden - i december

Jag hade gärna varit utan det där skadeuppehållet men är ändå tacksam för lärdomarna jag drog och för tillfället att vidga vyerna och prova nya saker. Jag är glad för att jag kom tillbaka starkare och att hela sensommaren och hösten bjudit på ganska mycket och härlig löpning. Jag har insett att jag behöver löpningen för mitt välbefinnande men också insett att mitt välbefinnande behövs för att löpningen ska gå bra! Livet utanför löpningen kräver i perioder sitt och det är lätt att bli för enkelspårig med tunnelseende med ett alltför smalt perspektiv där viktiga saker utanför löpningen får komma i andra rummet i jakten på nya prestationer. Kanske har jag min bästa tid som löpare bakom mig, kanske är det inte alls så. Kanske är det inte heller viktigt i ett större perspektiv.

Jag har definitivt blivit ett år äldre, och jag tror också, lite klokare. Gott Nytt År alla läsare! 

Det här med att springa fort - alltså riktigt fort.

Det här med att springa fort har jag alltid gillat trots att jag är bättre på att springa långt! Jag har utvecklat vad många skulle beskriva som ett lätt och ekonomiskt löpsteg. I de farter jag brukar tävla i vill säga. När jag är i hygglig form har jag inga problem att springa relativt länge i 4 min/km utan att behöva ta i speciellt mycket. Intervaller eller kortare snabbdistanser snabbare än så ner till ungefär 3:30-fart är heller inga problem. Det fungerar "automatiskt" och koordination, stegfrekvens, armrörelser m m är inget jag behöver fundera på eller laborera med.

När jag springer ännu snabbare däremot, då lämnar jag det invanda. På sistone har jag sprungit en del kortare intervaller på 30 sekunder med 30 sekunders vila i farter omkring 3 min/km och då tar jag verkligen i och då händer ingenting automatiskt och jag gissar att det ser allt annat än lätt och harmoniskt ut. Jag funderar på och laborerar med stegfrekvens, frånskjut, fotisättning och hur kraftig armpendlingen behöver vara. Jag märker att med högre stegfrekvens och snabbare upplyft av foten efter isättning går det fortare men kanske bara upp till en viss punkt, efter det känns det som om jag tjänar mer fart på att ta i och ta ut steget mera med ett kraftigare frånskjut. Ofta börjar jag mina kortare intervaller genom att öka farten via ökad stegfrekvens för att sedan öka mot slutet genom att "löpa ut" via ett kraftfullare, längre steg. Fast jag vet ju inte, egentligen, jag försöker här bara beskriva känslan av att springa i farter jag inte riktigt behärskar/är van vid.

Ett av mina mål är att någon gång kunna springa en kilometer under tre minuter, jag har aldrig riktigt provat på allvar. Det närmaste jag varit är att springa en kilometer på 3:08 när jag en gång sprang 4x1000m med ganska lång vila mellan. Vissa av mina löparbekanta tror att jag fixar det "ganska lätt". Det tror inte jag men övning ger väl färdighet och det är en av anledningarna till jag just nu springer de här intervallerna. Inte för att i närtid kunna springa en kilometer under tre minuter men för att bli mer van vid den här farten, och förhoppningsvis få mina "vanliga" tränings-och tävlingsfarter att kännas lättare.

Här var meningen att jag skulle bett något av barnen att filma när jag sprang i hög fart men det har inte hunnits med så istället får ni hålla till godo med en kort film jag spelade in i fredags när jag sprang 6x1000m progressivt i farter jag känner mig bekväm och avslappnad med enligt ovan, här är det 3:30-fart eller för den som vill 17 km/h, på bandet.

Detta blir sista blogginlägget före jul så jag passar på att önska alla läsare av den här bloggen en riktigt

God Jul! 

Jag avslutar löparåret 2015 med en ganska bra känsla i kroppen, tränar på hyggligt mycket på vad som känns som rätt intensitet, jag varierar mig och känner att träningen tar utan att jag blir så sliten vilket är bra. Jag brukar summera löparåret och kommer göra det även i år, håll utkik här i mellandagarna igen!

Tränar på men roar mig i det lilla...

Det har inte funnits så mycket att skriva om senaste veckorna. Så här års är det så mycket annat som pockar på uppmärksamhet. Det betyder dock inte att löparskorna vilar i skohyllan utan jag har tränat hyggligt mycket och bra med både löpning och hemmastyrka de senaste två veckorna. 

Jag provar just nu några nya hemmastyrkeövningar för att komma tillrätta med stelheten jag skrev om i förra inlägget, övningar som utmanar i sidled och inte bara i rörelseriktningen rakt fram som vi jobbar i när vi springer, övningar som bygger styrka och stabilitet. Det är för tidigt för att utvärdera men hittills tycker jag kroppens svarar positivt på det. Dessutom försöker jag stretcha baksida, insida lår/höftböjare lite extra.  

Löpningen består mest av lugn distans, t ex så sprang jag en timma terräng i helgen på riktigt hårda, frusna stigar. Det var länge sedan jag sprang i skogen nu då jag hela hösten efter mitt uppehåll prioriterade asfaltslöpningen. Två saker roar jag mig med just nu; Jag springer fartleksbetonade intervaller i ett försök att inte vara slav under klockan, det innebär att jag springer fartökningar med joggvila som blir precis så långa och så snabba som jag känner för, där jag varierar ansträngning, sträcka och fart utan att titta på klockan. Om man bara lär sig lyssna kan kroppen ge bättre feedback än vilken avancerad klocka som helst! 

Dessutom kommer jag ett par gånger i veckan att avsluta lugna distanspass med att springa några riktigt snabba, korta intervaller, t ex 4-5x 30/30s som jag springer i treminutersfart eller t o m något fortare. Tanken med det är stimulans, bygga lite löpstyrka och väcka eventuella snabba muskelfibrer. Naturligtvis finns också en förhoppning om att de här farterna ska bli lite mer bekväma och avslappnade så småningom vilket de inte är idag, då jag verkligen tar i.

Två små saker jag roar mig med nu/gör annorlunda alltså, jag är verkligen lättroad! Viktigast i slutändan är ändå variationen, för träningsglädjen, och förhoppningsvis för att nå resultat. 

En lågt stående decembersol kan ge skugga på stigen men en illusion om att träden "står i brand". 

En av mina favoritställen, Jägarskogsudden vid skön Yngern i Nykvarn. Här tar jag ofta en kort paus under lugna rundor för att stanna och njuta av stillheten vid sjön.

Lunchspring runt Brunnsviken, Stockholm förra veckan, en förmån att kunna springa i så vackra omgivningar!

Fokus återuppbyggnad

Så är november förpassad till handlingarna och också vilan efter New York Marathon som blev något längre än jag tänkt mig även om jag sprungit lite, drygt 141 km i november. Tanken är att komma upp i normal träningsdos nu i december och framförallt genom lugn löpning. Kroppen signalerar fortfarande motvillighet, det går ofta bra att springa men mellan löppassen är kroppen stel och inte helt smärtfri eller samarbetsvillig.

Att vara stel är inte är ovanligt bland löpare men viktigare är: Jag är stelare än jag vill vara och det påverkar min vardag negativt! Sitta på knä med benen under mig med hälarna mot rumpan går inte utan smärta, sitta i skräddarställning - fixar ni läsare det? - går inte heller, vilket alla som har yngre barn vet blir ett problem då de ofta leker/pysslar/ritar ”i sin höjd” vilket ofta betyder på golvet och inte sällan vill att jag ska vara med. Problemet är att det smärtar, svider och drar i muskelfästet på insida knä, den så kallade gåsfoten eller pes anserinus bursit. Detta har jag dragits med av och till i flera år i mitt högre knä, även om jag till största delen fått bukt med det men nu är det vänstra som börjat krångla på samma sätt och även i vila smärtar ibland en punkt några centimeter snett nedanför/innanför knäskålen. Det här har jag känt av ända sedan slutfasen av min rehab i somras, att jag blev stelare och stelare men det påverkar inte så löpningen så mycket då jag fick till 12 riktigt bra träningsveckor innan New York utan att ha ont.   

När jag tar ut löpsteget i högre fart med en högre bakåtkick drar det i musklerna ovanför knäskålen på framsida lår.

Vad gör jag åt det då? Problemet är att det inte verkar bli så mycket bättre av att ”bråka med det” i form av stretch och punktmassage. Istället reagerar det mera positivt på vila. Jag kör ändå stretch och punktmassage då jag är övertygad om att det behövs. Jag kör också just nu mera löparstyrka, t ex djupa benböj med extra bred ställning, sidoplanka, sidohöftlyft och några andra övningar i ett försök att stärka upp eventuella obalanser i benmuskulaturen. Skador och känningar orsakas ju ofta av att vi är asymmetriska i meningen olika starka i t ex fram-/baksida, in-/utsida.

Som sagt, jag kan springa  - idag gick 12 km på lunchen riktigt lätt och fint, men när jag springer – speciellt i högre farter, känner jag också nu att jag inte har en bra grund vilket jag borde ha efter maraträning och ett maraton. Därför ligger fokuset där just nu, så mycket lugn löpning som kroppen klarar utan att protestera allt för mycket,  benstyrka och fartlöpning i farter som känns kontrollerade just nu, inte som känns kontrollerade när jag är i bättre form – Gräv där du står som sagt! Jag har inte lust att lägga tid och pengar på naprapat igen utan försöker jobba med detta själv så länge det inte blir ännu värre. 

Just nu har jag också haft en paus från intaget av mina järntabletter jag behöver för att hålla mitt blodvärde på en bra nivå, annars är risken att löpningen framemot vårvintern kommer kännas lika tung som den gjorde i våras  när jag t o m hade allvarliga funderingar på att lägga ner löpningen eftersom det gick så tungt och dit vill jag verkligen inte igen! 

Det blev ganska långt detta. Motivationen är hög men just ligger mitt fokus helt på att få tillbaka en mera samarbetsvillig kropp. Bli starkare, återuppbygga en stabil, aerob grund. Som snart 44-årig löpare kommer jag nog alltid vara stel men jag vill inte vara så stel att det påverkar min vardag negativt!  När väl det jobbet är ordentligt gjort går det relativt fort sedan att bygga på farten och uthålligheten!

Ett nog så tufft mål inför 2016 - att bli lika snabb som Kent Melin igen!

Jag följer ett antal löpares träning på jogg.se där jag själv registrerar min träning sedan 2009. Löpare jag träffat på tävlingar eller löpare som har ungefär samma målsättningar som jag och/eller som också befinner sig ungefär i livet där jag befinner mig.

Att följa andras träning ger inspiration, motivation och kunskap! Det blir en slags stark distansgemenskap och dialog som fyller en nog så viktig funktion, med pepp och uppmuntran efter väl genomförda pass, frågor och ibland konstruktiv kritik på min egen träning och varför jag t ex väljer att springa ett visst pass vid en viss tidpunkt. Frågor som får mig att stanna upp och betrakta min träning lite utifrån.

Glädjen när mina löparkompisar lyckas med något de siktat mot länge är därför nästan lika stor som min egen glädje över uppnådda målsättningar! När t ex Gabriel sprang sub3 i Berlin i höstas, när Jesper lyckades med motsvarande i London i våras och Kent förra hösten i Berlin för första gången sprang sub3, när Eva genomfört ett framgångsrikt Swimrun, när Robban som hade en fantastisk säsong 2014 sprang sub80 på halvmaran, när Magnus ryggrehab går framåt och han kan springa igen o s v i en lång rad.

En av dessa löpare är Kent Melin från Stockholm. Jag har tappat räkningen på hur många gånger vi träffats i Kungsträdgården i Stockholm innan Stockholm halvmaraton, hängt på Östermalms IP före eller efter Stockholm Marathon, joggat upp och suttit i gräset vid Sjöhistoriska och inväntat starten på Milspåret, pratat i ”Rålis” i samband med Kungsholmen Runt. Och så vidare. Lika trevligt varje gång!

En trevligare och mer ödmjuk kille än Kent får man leta länge efter! Han tränar flitigt och varierar sig och springer både millopp och halvmaror liksom fjällmaror och 100 miles och när han i år gått med klubb och börjat träna mer fart har det verkligen börjat hända saker med farten!

Jag brukade tidigare ha Kent strax bakom mig när jag korsar mållinjen men i år har det varit ombytta roller på de två lopp vi sprungit ihop. I Stockholm halvmarathon som jag sprang som en avstämning inför New York var han fräck nog att sätta personbästa och korsa mållinjen en sekund före mig och i New York tuffade han vidare uppför 1st Avenue som ett urstarkt lok efter att vi haft sällskap i över 20 km medan jag fick det allt tuffare och till slut fick släppa hans rygg.

Skärmdump från årets Stockholm halvmaraton, Kent i mål med nr 241 och min axel skymtar bakom löparen i grått...

Det är ännu för tidigt att göra några detaljerade planer inför 2016. Löpningen går lite på sparlåga och jag tvingas tyvärr erkänna att kroppen inte är helt fräsch och funktionell trots väldigt mycket vila efter maran. Ett nog så tufft mål för mig är nog ändå att försöka bli lika snabb som Kent igen på nästa gemensamma tävling.

Eller så bestämmer vi helt enkelt att vi båda springer sub 2:55 i juni i Stockholm men då vill jag helst vara 100 m före dig i mål Kent, någon måtta får det ändå vara! J

Två glada löparkompisar i Rålis efter Kungsholmen Runt 2013

New York Maraton och närmare bestämt 1st Avenue
och ca 30 km in i loppet 2015

Mina tankar om begreppet "hälsa"

Den prestationstrend som funnits en längre period håller sakta på att ge vika för ett större fokus på hälsa och hälsa debatteras flitigt sedan en lång tid tillbaka på bloggar och andra sociala medier. Det är en viktig diskussion eftersom ohälsan ökar i många mätningar trots att vi lever i ett av världens mest välmående och tryggaste länder och får det materiellt allt bättre (Sverige och Skandinavien kommer ständigt i topp i olika organisationers mätningar över befolkningars uppfattning om livskvalité och nöjdhet). Det är dock en diskussion som jag varken brukar delta i eller skriva om här eftersom det är en väldigt svårt, näst intill omöjlig diskussion att föra i sociala medier, tycker jag. 

Vad som är hälsa för mig är inte hälsa för dig och vice versa. Vi lever olika liv, våra familjer ser olika ut, vi jobbar och transporterar oss olika långt till jobbet och har olika mängd åtaganden och vet så lite (såvida vi inte är nära vänner "IRL") om varandras liv. Vi har helt enkelt olika mycket tid till vårt förfogande även om, jag vet, tid är det mest rättvisa som finns. På sociala medier visar vi upp ögonblicksbilder av våra liv som berättar väldigt lite om hur våra liv egentligen ser ut, eller för den delen hur vi mår även om många, vilket jag uppskattar och också försöker efterleva, inte bara visar bilder på när allt är glatt och uppåt utan försöker visa en mera sann och varierad bild! 

En bild på en spenatsmoothie eller chiafrön på sociala medier lämnar jag därför därhän. Det är bra att personen i fråga äter nyttigt men hur ser helheten ut? Slänger man stressad ihop en smoothie i mixern när man jobbat över innan man hastar ut på ett hårt intervallpass kanske det inte är hälsa ändå? Eller är det just det, för den individen!

Det viktiga tycker jag är att man själv är klar över de val man gör och står för dem. Inför sig själv och andra och att andra i omgivningen är "med på tåget". Det viktiga är också att om man får frågan Varför (man t ex lägger viss tid på träning) svarar ”För att jag tycker det är kul” eller ”för att jag mår bra av det” och inte ”för att jag borde/måste… eller ”för att jag sett på Instagram att andra gör det”.

Jag skriver däremot en hel del om balans vilket kanske är samma sak som hälsa eller i alla fall för mig, samma sak. Pusselbitarna i livet måste vara i balans, inte i varje givet ögonblick såklart men i ett längre perspektiv. Jobbet som för de allra flesta av oss betalar vårt uppehälle, kommer i perioder kräva av oss att annat får stå åt sidan, ibland kräver familjen av olika anledningar mer uppmärksamhet och ibland kan träningen i perioder ta större plats inför en viktig prestation, t ex ett lopp som är viktigt. Det i sin tur bygger då också på att det är harmoni och balans i livets övriga beståndsdelar. Behöver jag jobba mycket övertid samtidigt som vi t ex är sjuka hemma fungerar det inte att samtidigt träna hårt och mycket under en längre period, även om det är nära till det där viktiga loppet, då går jag snart sönder, fysiskt och/eller mentalt! Det hände t ex vid min skada i våras! Läsare av den här bloggen frågar ibland: "Hur hinner han träna så mycket med fyra barn" medan andra frågar: "Varför tränar han inte mera och får ut mer av sin potential".

Balans, helhet. Det jag väljer att visa upp. Alla skapar sina bilder och sin egen uppfattning utifrån det!

Nu kanske jag glider ifrån ämnet något men klart är att det i samhället länge har funnit en "prestationstrend" exemplifierat av att utmaningar som maraton, ultralopp, triathlon och en svensk klassiker ökat lavinartat i popularitet, inte minst hos en grupp människor som redan är högpresterande och väldigt upptagna.  För några individer är en sådan satsning säkert hälsosam men säkerligen inte för alla. Lika klart är att det inte finns likhetstecken mellan denna prestationstrend och hälsa vilket Ann-Sofie Forsmark och Sara Rönne pratade om i podden Löparsnack, avsnitt 14 samt att det råder en väldig polarisering i samhället med en stor grupp människor som väljer att t ex inte alls träna eller att investera i "hälsa". Många av dem skanderar om "träningshets" på sociala medier (en debatt jag inte heller deltagit i) medans andra träningsfrälsta tycker vi borde prata om den "sitta-på-röven-hela-tiden-hets" som parallellt råder. Polarisering även där vilket Stefan Larsén också var inne på i ledarkrönikan på Runners World nyligen. Att det här läget prata om hälsa blir oerhört svårt då infallsvinklarna är så diametralt olika även om en sådan diskussion skulle medföra stora vinster, framförallt för den stora grupp människor som idag inte orkar, kan, upplever sig hinna eller ha råd, att fokusera på sin hälsa.

Själv är jag 20 år efter min tid och har aldrig ätit chiafrön. Solrosfrön däremot är riktigt gott och förmodligen också nyttigt. Om de bidrar till min hälsa låter jag i konsekvensen namn vara osagt. De 15 km distans jag sprang i dagsljus i eftermiddag i ett tempo som kroppen själv fick bestämma som lätt var definitivt hälsa, för mig och efter att medvetet har tagit det väldigt lugnt efter maran hela november vilket passat bra med mycket på jobbet och hemma börjar jag nu igen längta efter att springa lite mer igen! Balans! Hälsa!

Sätter punkt för New York och börjar blicka framåt

Det har varit mycket fokus på New York länge, här på bloggen, hemma, bland familj, vänner och arbetskamrater. Det var fantastiskt på så många sätt vilket jag redan beskrivit, jag hade tolv veckors bra löpträning i benen inför loppet men fick inte ut det jag hade hoppats på på loppet men med jetlagen och den tuffa banan var det inte överraskning och som jag också skrivit i race rapporten, det är OK, upplevelsen var viktigare än tiden, det blev så tydligt, där och då! Tänk om jag pressat mig hela vägen och gått i mål missnöjd på 3:02, så otroligt värdelöst det hade varit att gå och vara sur för det under hela veckan eller t o m ännu längre!

Henrik Orre som blev bästa Nordbo i New York på 2:32 och bloggar på Springlfa skrev ett bra blogginlägg om en checklista för optimal återhämtning efter ett maratonlopp, du hittar det inlägget här och det är en process jag är inne i just nu. Relax och Reward är avklarade under veckan i New York, Reflect, Rehab och Reload mera pågående. Jag var något mera muskulärt sliten i benen efter loppet, de första två dagarna är det sällan en rolig övning att gå nedför en brant trappa men många och långa promenader i New York gjorde gott. Jag missade en hel natts sömn på flyget på väg hem men är ifatt med sömn nu. Kroppen mår bättre, stelheten är i princip borta men knäna är ömma och stela vilket de var redan före maran. Något hände i vänster knä under mitt längsta pass på 37km tre veckor innan maran och det har inte varit helt smärtfritt sedan dess även om det gått att springa med det.

Fokus därför nu är att vila, träna lite alternativt, styrka, smidighet och förhoppningsvis cykla en sväng på helgerna om det är torrt och hyggligt varmt. Jag känner mig inte så bekväm på racer att jag cyklar i mörker! Två eller tre lättare löppass kommer jag hålla fast vid de närmaste två veckorna, så småningom lägger jag in mer och mer fart i form av fartlek. Så ser det ut just nu, resten av året kommer att ägnas åt ostrukturerad njutlöpning men i december räknar jag med att vara tillbaka i en normal träningsvolym.

Så här års ägnar många löpare tid åt att reflektera över säsongen och sätta mål för nästa och medans jag ändå tipsar om blogginlägg på Springlfa så tipsar jag gärna om Simon Wikstrands utmärkta blogginlägg om hur han resonerar kring att sätta mål. Jag känner att det är lite för tidigt för mig att göra de här reflektionerna och sätta nya mål ännu. Efter en säsong med väldigt lite tävlande följt av skadeupphåll och sedan mycket fokus på min första utlandsmara vill jag nog ha en "vanlig" säsong med några vanliga tävlingar på hemmaplan. Trots att jag nyss sprang maran är jag lite sugen på maraton igen, vilket är lite ovanligt för mig och ett tecken på att jag inte gick på max, det brukar annars ta ett tag för mig att bli sugen på en ny mara.

Halvmaran lockar också medan 10 km/5 km och ännu kortare inge alls lockar men förhoppningsvis springer jag ändå några miltävlingar nästa säsong eftersom det är roligt att tävla men utan att ha dem som viktiga, prioriterade tävlingar med mål. Sedan har jag sedan länge varit sugen på att testa något annorlunda, en trailtävling eller en riktigt kort distans men vi får se hur det blir med det.

Nu är jag visst igång i alla fall och formulerar mål ser jag och jag ska inte gå händelserna mer i förväg än så här, Jag vet vad som lockar mig just nu, jag är lite av den "motvilliga maratonlöparen" då jag tycker fartträningen är roligast men gillar att tävla bäst på längre distanser. Just nu får ni inte mer än så här, det blir inga detaljerade målsättningar, det får komma senare i så fall.

Nu är tid att njutspringa, känna höstregnet mot ansiktet och hoppas att skorna fäster i det geggiga underlaget, nu är tid för reflexväst och de mörka kvällsrundorna i det disiga, fuktiga ljuset. Nu är tid att vila, läka, och fokusera på annat än fokuserad löpträning.

Maran i New York var ett minne för livet men i och med detta blogginlägg sätter jag också för punkt skrivandet om årets New York Maraton på bloggen och jag gör det med lite bilder från veckan!

Freedom Tower eller nya World Trace Center, lägg märke till bryggan med fönsterputsare där uppe, huvaligen...

Hamninloppet med Statue of Liberty från 103:3 våningen på World Trade Center. Halvtaskig bild tagen genom fönster.

Manhattan norrut från World Trade Center

Brooklyn Heights med Downtown Manhattan i bakgrunden

Brooklyn Brigde med klassisk skolbuss

Brooklyn Bridge

Vårt hotell Pod51 hade en takterass och jag kunde inte motstå att fota därifrån på kvällen. Fjorton våningar var inte högt i sammanhanget...

Empire State Building

Central Park med Central Park South och maratonloppets sista kilometer i bakgrunden

Strawberry Fields, Central Park

Grand Central Station

Grand Central Station

Food market, Grand Central Station

Race Report TCS New York City Marathon 3:12:58

För er som läst min race rapport i träningsdagboken så kommer det här blogginlägget bygga på samma text, kompletterat med lite extra funderingar och intryck och lite bilder från före och efter då jag hade med mig mobilen i mitt Flipbelt under loppet. 

Mässan

Den här RR måste börja dagen innan för att sätta loppet i sitt perspektiv. Vi besökte mässan (underbart hysteriskt) när den öppnade, efter en timma där gick vi The High Line söderut i lugn takt och genom Greenwich Village till nya WTC1 som vi åkte upp i. På kvällen skulle vi se Halloween-paraden men det var för mycket folk redan i T-banan så vi vände hemåt. Vi var trötta redan när vi lämnade hotellet för att åka till paraden och i efterhand hade det varit smartare att stanna på hotellet, vila och sova tidigt men det var ju också roligt att uppleva Halloween i New York! Sedan följe en ren mardrömsnatt innan loppet!! Snorig och både dödstrött och helt klarvaken, både jetlag och nervositet såklart, rädd för att sova tungt på morgonen och försova mig. Låg och vred mig och var klarvaken kl 01:00 och redo att gå upp kl. 03:00. Uppskattar att jag till slut fick ett par timmars ytlig sömn i alla fall. 

Sällskap med massor av löpare från hela världen innan start, här två trevliga amerikaner från Los Angeles och Chicago som jag träffade på färjan

Gick upp kl 05:00 vilket båda telefonerna varit inställda på, kände mig yr av sömnbrist men också förväntansfull och nervös. Transporten fungerade klockrent. Massor av löpare i tunnelbanan, bara att slå följe till färjan. Pratade med en dansk tjej, köpte lite frukost innan så jag tog 06:30-färjan istället för planerade 06:00. Bara bra! Slog följe med två trevliga amerikaner i bussen (där jag också träffade Karima från jogg.se) och i min startby. Inte speciellt kallt att vänta, lite blåst bara, drack kaffe, lämnade mina överdragskläder (ett par gamla, vida jeans, en gammal fleecetröja, en lager-två-tröja och min äldsta löparjacka) till donation, gick på toa och in i min corall där jag träffade en 2:47-svensk som påstod att banan var lättare än Stockholm. Nu efteråt fattar jag överhuvudtaget inte hur man kan tycka det!

Mulet, lite blåsigt men sydlig vind vilket betydde medvind upp genom Brooklyn, ganska varmt, ca 13-15 grader och jag lämnade mina tunna vantar på marken i starten och slängde min tunna mössa efter blåsten på bron. Otroligt mäktigt med helikoptrarna, nationalsång, presentation av eliten och sedan pang och iväg till tonerna av Sinatra. Kom iväg bra över bron, 4:30-fart utan att pressa och ca 3:45-fart utför bromsande. Första 5 km gick bra, sprang på känsla och passerade på 20:30, tog in atmosfären men en sak oroade mig redan, pulsen gick inte ner under 180 ens i utförslöpan på bron eller efter och den fortsatte ligga för högt. Upp till 10 km gick det också bra, knappt 41 minuter och kontrollerat även om benen redan började kännas oroväckande stumma. Jag borde kanske sprungit ännu långsammare i början för att åstadkomma sub 3 men jag är inte säker på att det hade gått bättre för det med den tuffare andra halvan av loppet och det hårda underlaget. Jag sprang på känsla första biten och känslan sade att det gick lätt och det var skönt att för varje kilometer skaffa mig lite marginal till 4:15-fart. Vi sprang i princip rakt fram på en bred gata genom Brooklyn och jag tog det försiktigt i de svaga motluten och sprang på när det gick utför men en sak var jag inte beredd på trots att jag studerat banprofilen noga innan, det var aldrig helt platt utan hela tiden svagt med-eller motlut och ganska långa sådana och en hel del uppförslöpning och dessutom hårt underlag då det var mycket betongplattor! 

Ju högre upp i Brooklyn vi kom desto mer publik som lät alltmer ihop med alla band längs banan, helt galen volym ibland, "GO SWEDEN", "GO STAFFAN" (hade en hemmagjord lapp med flagga och namn på linnet) hela tiden. Kent Melin från jogg.se kom ifatt mig kring milpasseringen och vi följdes sedan åt till 30 km. Blev även snart omsprungen av Nino Lavecchia som sa att han trodde han hade feber och inte mådde bra och han låg sedan ca 50 m framför ganska länge. Mellan 10-15 km gick det bitvis bra med bra känsla men varje motlut var tungt och benen/vaderna oroväckande slitna redan. Det kändes som om mina skor plötsligt var helt utslitna och stumma, gatorna kändes riktigt hårda och broarna höga och tankarna började bli negativa. Försökte ta in omgivningarna, t ex judiska Williamsburg med männen i skägg, rock och hatt där det ändå inte var så tyst som jag förväntat mig. 

Vid halvmarapasseringen hade jag laddat för den tuffa bron över till Manhattan som ju kommer först vid 25 km, därför blev bron Pulaski Bridge över Newton Creek som dök upp vid halvmarapasseringen (1:27:40) både väldigt ovälkommen och väldigt tung men fortfarande kändes sub3 nåbart trots att jag visste att andra halvan skulle vara tuffare.

Queensboro Bridge vid 25 km som jag var förberedd på var sedan rejält tung och då jag tog det lugnt sprang Kent ifrån mig och även Kent Svensson sprang om mig här. Utför gick det OK och jag kom ifatt Kent Melin igen på 1st Avenue som var så magisk jag hört talas om. Galet mycket och högljudd publik och massor av svenskar som ropade på oss. 

Trots peppen kände jag att jag sprang för fort och släppte Kent i ett svagt motlut på den övre delen av 1st Avenue. Strax kom de negativa tankarna tillbaka trots publikstödet, jag tittandet på klockan istället för att njuta av publiken. Trots den höga pulsen var jag inte så flåsmässigt ansträngd utan mera sliten i benen. Vid 30 km insåg jag att jag hade knappt 54 minuter på mig att ändå klara sub3, dvs 4:30-fart och jag sprang ändå i 4:20-fart men kämpade med trötta ben och med skallen nu. Var det detta jag var här för? Att kanske pressa mig under sub3 till varje pris eller kanske gå i mål missnöjd på en tid strax över 3 timmar, eller för att njuta av upplevelsen? 

Stirrar sammanbiten ner i marken istället för att njuta av publiken, någonstans mellan 20-25km, Snabba-Fötter-Kent till höger om mig.

Bron i slutet av 1st Avenue från Manhattan över till Bronx vid 32 km kom att fälla avgörandet, ingen hög bro men jag sprang om en gående Nino och tog därefter själv en gångpaus på väldigt slitna ben. Publik skrek, "come on you can do this, go Sweden". Nino gjorde ett försök till och sprang iväg och jag sprang också igen och snart var jag ifatt honom igen och vi konstaterade att det inte var vår dag och att vi skulle ha kul, njuta och bjuda tillbaka lite till all fantastisk publik istället för att plåga och pressa oss och det blev så rätt!! Vi varvade jogg i pratfart med några gångpauser, applåderade publiken, gjorde high-fives, skrattade och var glada vilket vi fick pepp för, "I love your smiles", "you look great" ropades det blandat med leenden, massor av "heja Sverige" också. Några larviga "love you New Yorkers" från mig orsakade också jubel! In i Central Park var det kuperat hela tiden och det blev lite mer gång, makalös publik även här. Ut söder om parken, massivt publikstöd, vi log, vinkade och applåderade och fick samma men mångdubbelt tillbaka. Gåshud och minne för livet! In i parken och kuperat, sprang ut till kanten och gjorde high-fives i ett par hundra meter och fick idel leenden tillbaka innan jag sprang i mitten igen för att ta in målgången. Över mållinjen med ett leende, medalj och poncho och den långa promenaden norrut genom parken, nu i strålande sol. De ca 20 kvarterens promenad till hotellet var sedan värsta egoboosten, alla gratulerade mig!! 

Tiden blev till slut 3:12:58 och placeringen 1724 (age gender 1556, age group 318) men det spelade mindre roll en sådan här dag. Det hade varit mycket mycket värre att pressa mig sista tolv kilometerna och gå i mål missnöjd på 3:02, helt värdelöst faktiskt. Därför är jag fortfarande så nöjd över beslutet att sakta ner och njuta sista milen istället!

Gladare min här alldeles i slutet!

Målgång!

Dagen efter var jag sliten i benen men inte värre än vanligt! Det ironiska är också att jag tredje dygnet acklimatiserade mig till USA-tid, sov djupt natten efter maran (naturligtvis låg jag back på sömn) och vaknade morgonen efter loppet i ganska normal tid. Om det blir fler maror i USA är det nog bättre att åka en dag tidigare än vi gjorde nu, i alla fall om målet är att prestera bra. Under veckan i New York som följde blev det två korta joggar men jag var väldigt sliten i benen och det blev inga längre sträckor. 

Mitt primära mål var att njuta av upplevelsen och det uppfylldes med råge även om jag misslyckades med att springa min femte raka sub3 och därmed bröt den sviten.  Tittar jag på bilderna på maratonfoto så syns det ganska tydligt att jag har det tufft en bit in i loppet, bilderna från slutet av loppet visar istället en vinkande glad Staffan som njuter av publiken och stämningen. En helt frisk, utvilad Staffan utan jetlag kan springa sub3 i Stockholm i vår och kanske ännu fortare på någon annan maran. T ex "i en håla i Dalsland" som Gabriel uttryckte det på jogg, att uppleva stämningen under New York Marathon kommer jag nog inte göra så många gånger under mitt liv, därför är jag fortfarande nöjd över beslutet att inte kämpa mig i mål på 2:59 eller missnöjd på 3:02 utan att istället slå av på takten och njuta mig i mål sista milen! 

Jag har fått så mycket pepp och hejarop hemifrån före och efter loppet och jag visste att jag hade massor av kompisar som följde mig under loppet men det kändes aldrig pressande eller negativt ens jag när stannade och gick och det vill jag tacka för!

Efter loppet hade vi sedan en härlig New York-vecka med långa och många promenader genom stan och det kommer bilder från det! Det som händer härnäst i löpväg är att jag kommer vila en hel del från löpträning närmaste tiden och därefter i princip njutspringa utan några målsättningar resten av året men det finns anledning att återkomma till, senare!