Jag ska försöka sammanfatta helgen och maran i Boston utan att det blir en roman, vilket blir lättare sagt än gjort. Jag landade i Boston kl. 15:00 lokal tid i fredags och eftersom flygplatsen bara ligger fem kilometer utanför centrala stan och lätt nås med tunnelbana var jag snabbt incheckad på hotellet. Jag tyckte det skulle vara skönt med en promenad efter alla timmar på flyget så jag tog tunnelbanan några få stationer downtown till Boylston street och klev direkt ut i världens fest på upploppet och mållinjen där tidigare vinnare av Boston presenterades under festliga former. Jag hämtade nummerlappen och shoppade den dyra med berömda Bostonjackan som jag bestämt mig för att köpa då årets färger (vit och blå) var väldigt snygga och kostade på mig några brandade plagg till, bland annat ett par korta grå Adidas-tights med stora fickor för gels som jag använde på loppet.
Lördagen bjöd på sommarvärme med 28 grader på eftermiddagen, och jag turistade genom att gå Freedom Trail tidigt på morgonen jetlaggad, en knappt 3 km lång slinga i stan som tar en förbi många historiska platser för Boston innehåller mycket historia om frigörelsen från engelsmännen. På eftermiddagen joggade jag lätt i värmen i Boston Garden och längs havet. Söndag förmiddag blev det en tunnelbaneutflykt till Harvard innan jag tog det lugnt på hotellet och laddade med Gatorade, godis och en pizza och en Cola på kvällen, något som för övrigt mina bordsgrannar betalade åt mig efter att vi småpratat lite, signifikativt för den otroliga generositet och positivism och gästfrihet jag upplevt hela helgen!
På tävlingsdagen vaknade jag i god tid och gjorde mig i ordning och promenerade de tio minuterna ner till Boston Common där de gula skolbussarna avgick och bussresan till Hopkinton tog en timme och det blev inte så lång väntan i "Athletes Village" som jag hade befarat, en knapp timme, lagom för ett par besök i Bajamajorna och att slappa lite innan vi fick börja promenera till starten. Starten var förresten väldigt anonym jämfört med andra maror, även Stockholm. Ingen sång, ingen musik, ingen nationalsång (det fick bara elit och första startvågen). När vi väl kommit in i rätt fålla började vi promenera över ett backkrön och löpare framför mig började mig och plötsligt passerade vi en tidtagningsmatta och loppet hade börjat. Det var ganska trångt de första 4-5 kilometerna och jag ville inte lägga energi på att springa runt, springa om och ut längs kanterna utan jag började i en fart omkring 4:30-fart, vilket kändes rimligt för dagen och var ett tempo som de flesta andra runt mig höll också. 
Jag hade såklart studerat banprofilen men slogs ändå av hur ovant det var att springa så brant utför i början men det var inte bara utför, redan efter någon kilometer kom en backe som kändes lite tung i benen men snart blev det mer utför igen. Banan passerar orterna Ashland-Framingham-Natick-Wellesley med sitt flick-college som har sin "Scream tunnel"-Newton med de berömda backarna-Brooklin innan man är inne i centrala Boston i slutet.
Orterna var i sig ganska lika varandra även om banan ändrade karaktär under loppet och de hade det gemensamt att publikstödet var i princip öronbedövande. Jag sprang i ett Sverige-linne och kan inte räkna hur många "Go Sweden" jag fick längs banan och vinkade jag och manade på publiken så blev gensvaret enormt!
Det fortsatte mestadels utför och centralt var jag i princip oberörd med låg puls men benen kändes inte jättefräscha så jag sprang på ansträngning snarare än fart, sprang lite försiktigare i de få motlut som fanns i början och sprang fortare utför med bra hållning och fotisättning för att få med mig extra fart "gratis" och vara snäll mot framsida lår, något som jag tränat på innan. Det började bli varmt då det inte var så molnigt som prognosen visat och banan inte erbjöd någon skugga att tala om och jag började också känna mig kissnödig. Efter så många maraton tycker jag fortfarande det är svårt att inte dricka för mycket trots att jag kissade flera gånger innan start. Vid ett lugnare parti på 18 km kände jag mig tvungen att stanna vid en buske och kissa och där tappade jag nog en minut eftersom dubbelknuten på tightsen trilskades lite men det kändes bättre efter och jag var ganska snart ifatt löpare jag tidigare haft runt mig.
Scream Tunnel i Wellesley passerades under öronbedövande skrik från studenterna och strax därefter halvmaran på 1:38. Jag sprang sedan i jämn fart, om den varit ganska exakt 4:30-första milen så var den nu mellan 4:30-4:40 min/km och laddade för Newtonbackarna. Den första kom och jag sprang den och resten av backarna också i ca 4:50-fart. Så här i efterhand har jag svårt att skilja dem åt, om det var den första eller den andra jag upplevde som lite tuffare men sett till banprofilen var det nog den första men, generellt tycker jag inte de var så tuffa med den lilla temposänkningen jag gjorde och med publikens hjälp och genom att mana på dem lite hade jag inga problem att springa uppför den ökända sista Heartbreak Hill heller. Om någon är nyfiken på själva höjden och längden på backarna som kommer cirka mellan km 26-24 så får jag ungefär de här siffrorna från klocka och höjdkurva och det kan vara roligt att ha det dokumenterat också:
Backe 2: 21 höjdmeter på ca 600m
Backe 3: 19 höjdmeter på ca 600m
Backe 4 (Heartbreak Hill): 28 höjdmeter på 700m.
De sista 8 km på banan bjuder på långa raka partier som går lätt utför och flacka partier och bara något enstaka motlut och här kände jag mig väldigt stark. Min snabbaste kilometer blev nummer 35 vilket måste ha varit i en sådan lång utförslöpa. Många var trötta runtomkring mig men jag hade en bra hållning och kände att "fjongskorna" hjälpte mig med extra fart så länge jag var noggrann med hur jag sprang. Endast i något litet motlut vid 37-38km någonstans kom en kort impuls om att ta en gångpaus, en tanke jag omedelbart slog bort och tog istället min sista gel. Det delades ut Maurten gels längs banan och jag tog tre stycken och hade med mig fler Umara-gels i tightsfickorna och jag tog 4-5 egna gel och kanske 4-5 muggar totalt med sportdryck och ett par muggar vatten. Efter första kisspausen kände jag inget mer behov av att tömma blåsan och upplevde att jag hade gott om energi. Den berömda Citgo-skylten dök upp och visst var benen ganska trötta nu såklart och även om jag varit opåverkad centralt en stor del av loppet började nu även pulsen bli högre men känslan var fortsatt stark. Jag väntade på den sista viadukten med en uppförsbacke jag sett på live-streamen från loppen tidigare men förstod inte hur sent den kom för när vi klarat av den var det dags för den berömda "Right on Hereford", alltså en högersväng in på gatan med samma namn och "Left on Boylston", den sista vänstersvängen in på det lätt sluttande 600m långa berömda upploppet. Publikstödet här var konstigt nog inte lika massivt som tidigare under banan och jag kostade faktiskt på mig att ta upp mobilen ur tightsen för att filma upploppet men det blev en ganska svajjig film eftersom jag både var ganska trött och fortfarande sprang ganska fort här och till slut kom den stora blå målportalen närmare och den målade mållinjen passerades. Det kom faktiskt en glädjetår efter målgång innan vi fick medalj, dryck, energi och en "safety-blanket" och många löpare slog sig sedan ner på gräset i Boston Garden några hundra meter längre fram, för att få i sig lite energi. Så även jag men jag stannade inte så länge eftersom vinden kylde en del så jag promenerade istället till hotellet för en varm dusch innan jag igen begav mig ner på stan med hjälp av tunnelbanan för att njuta lite till av stämningen.
Tack vare kisspausen blev det en negativ split då jag sprang den andra kuperade halvan på 1:37. Jag åkte till Boston framförallt för upplevelsen men ville samtidigt inte bara jogga banan utan lyckades hitta vad jag tycker var exakt rätt balans mellan att springa ganska bra/fort, men samtidigt kunna njuta och ta in stämningen hela vägen. Jag har skrivit tidigare att detta nog var mitt sista maraton, något jag i dagsläget står fast vid, då motivationen för att maratonträna för att springa på 3:10-3:20 inte finns i tillräckligt hög utsträckning för att det ska kännas roligt och om det var mitt sista maraton så kan jag inte tänka mig ett bättre slut på mina 18 år av maratonlöpning än denna helt igenom fantastiska helg och detta fantastiska lopp och jag är så glad och tacksam att jag bestämde mig för att göra och fick uppleva detta. Jag kan bara jämföra med New York och det må vara en mer spektakulär stad på många sätt men som helhet så rankar jag den här helgen och Boston Maraton som en finare upplevelse än New York och då tänker jag på den otroliga atmosfären i stan hela helgen och hur lokalbor som inte ens springer gång på gång uttryckte att maratonhelgen var den bästa helgen på hela året.
Jag klarade kvaltiden till nästa år då den blir lite tuffare (från 3:25 till 3:20 för min åldergrupp) men inte med tillräcklig marginal för att få en plats. Chicago har samma kvaltid men nej, jag kommer inte springa. Däremot kanske jag kommer vilja uppleva Boston maraton åtminstone en gång till tvärtemot vad jag skrivit ovan men det ligger i så fall några år framåt i tiden. Då behöver jag springa ett maraton igen för att kvala in men 2027 kommer jag att ha fyllt 55 år och då är kvaltiden bara 3:30 och när jag fyllt 60 hoppar kvaltiden till hela 3:50 så återvänder lusten till långpass så är det inte omöjligt att det blir en repris någon gång i framtiden.
Jag mötte så många härliga löpare under helgen och såklart pratade vi löpning och jag sade flera gånger under helgen att "my prime as a runner is behind me" och på något sätt kändes det bra att faktiskt säga det högt för så är det ju. Jag är fortfarande en väldigt duktig löpare för min åldergrupp och har gjort resultat jag verkligen kan vara stolt över men sub3 på maraton för mig är numera historia och ett mål jag släppt nu.
På tal om kvaltider och statistik så gick jag igenom mina maratonresultat och ser att jag kvalat in till Boston hela tio gånger. Så dumt att jag inte genomfört detta tidigare! Störst marginal hade jag 2017 (2:54:00 och 2019 (2:53:42) med 26 minuter (kvaltid 3:20) och när jag sprang mitt personbästa 2014 hade jag 19 minuters marginal (kvaltid 3:10).
På flygplatsen på hemresan fick alla som kunde visa upp en Bostonmedalj prioritet i en egen kö vid säkerhetskontrollen och slapp den vanliga långa kön, symptomatiskt för hur hela helgen varit.
Statistik
Placering 8687 av totalt 28390
Plats 7040 av 16102 män
Plats 596 av 1994 i ålderklass herrar 50-54 (140 män i min åldersklass sprang sub3)
Det blev en roman ändå. Tack för att ni läst!
