Igång igen och lite osorterade tankar om löpformen

Smart-Staffan besegrade Dum-Staffan på knock-out den här gången! Redan igår kväll var jag tillräckligt OK för att ta en kort runda men då det duggregnade och blåste beslutade smart-Staffan att det inte var någon bra idé att i det här läget bli blöt och kall och löpningen sköts upp ännu en dag.

Ikväll blev det en mycket lätt känna-efter runda på 6 km så nu räknar jag med att vara igång igen men det blir enbart lugna pass några dagar nu. Jag har sprungit mindre i början av 2011 än både 2010 och 2009 vilket delvis förklaras av färre (marathon-förberedande) långpass och visst känns det som om jag tappat lite uthållighet och fart, speciellt just nu. Jag läser om mina löparkompisar Daniel, Thomas och Tomas som tränar på, likt tomtar på uppåttjack dagen före julafton, och radar upp långpass, imponerande intervallpass och snabbdistanser med imponerande snittfart och känner mig förbisprungen. Löpare som jag förra säsongen höll jämna steg med. Som det känns nu lär jag behöva bogserlina eller en superstark spindeltråd att kasta på deras ryggar när de dundrar förbi om jag ska hänga med.

Fast ändå, formen finns där någonstans. Ni som läst under fliken Mål 2010/2011 vet att jag lovat mig själv två kvalitétspass per vecka varav ett renodlat intervallpass. Jag ligger lite efter planen vilket den enkla planeringen nedan där bara kvalitétspassen finns med visar men jag har trots allt genomfört en hel del bra pass under det första kvartalet och sprungit intervaller med en regelbundenhet jag inte gjort tidigare. Passet i Sätrahallen visade också att snabbheten finns där och jag ser positivt på möjligheten att komma ikapp med kvalitétspassen.

Nu längtar jag efter att få snäppa upp intensiteten i träningen lite för att kompensera bristande volym. Jag vill springa i backar med barmark, korta intervaller, längre tröskelintervaller och progressiva distanspass och längre pass med fartinslag inför halvmara. Lyckas jag finns det hopp om att göra hyggliga resultat på milen och halvmaran även i år.

Är det inte förresten lustigt hur huvudet fungerar? Nu när jag klarat sub40 på milen så har 40 minuter plötsligt blivit en gräns jag absolut inte vill över på nästa miltävling vilket ser ut att bli Påsksmällen 10km i Enhörna  den 25 april.  Nästan så att 40 minuter blivit en "skamgräns". Löjligt! Skulle jag springa på t ex 40:25 går det ju inte att vara missnöjd över en tid som skulle varit ett bra PB bara för sex månader sedan eller hur?