Läste intervju i en tidning i fikarummet med VD'n för Robur fonder där han beskrev hur han gick upp klockan fem nästan varje morgon för att hinna träna ett par timmar innan en fullspäckad arbetsdag tog vid och att målet i år var att köra två thriathlon-tävlingar på Ironmandistans och att springa ett par marathon.
Jag dömer inte någon och jag kan ha helt fel men det kändes som om han var ännu ett offer för "duktighetsfällan". Jag har sett det förut. Duktiga, ambitiösa, drivande och högpresterade personer med krävande arbeten som börjar träna med motivet att få lite balans, må bättre, orka mer, få lite egen tid och som en motvikt till all stress i tillvaron. Ganska snart brukar den kravlösa träningen övergå i betydligt mer strukturerad dito, träningsprogram börjar följas, mål sätts upp, de första tävlingarna avverkas, träningsmängden ökas ganska hastigt och intensiteten skruvas upp med krav på att bli snabbare och bättre.
Ganska många skadar sig längs vägen och får börja om och det kanske för något gott med sig ändå, att de tvingas stanna upp. För de som inte gör det, vad händer med dem? Jo, de upptäcker plötsligt en dag att de tappat bort hela anledningen till att de började träna och att den ursprungliga träningsglädjen de kände är borta! Istället har glädjen ersatts av krav på att prestera i ännu en "livsgren", träningen och man spär på den mentala stressen. Det blir bara en negativ spiral av alltsammans och man mår ännu sämre och är ännu mera stressad än innan.
Ni högpresterare som känner igen er, gå inte i den här fällan! Låt träningen istället vara den frizon ni behöver från kraven och pressen!
Till sist har det lunchlöpts idag, 12 km distans i femfart på ganska bedrövligt underlag från hjälpligt plogat till oplogad, gråbrun, upptrampad snömodd. En klassisk "junk mile" i ingemanslandet mellan lugn distans och tröskel där ansträngningsgraden var högre än farten! I slutet hittade jag i alla fall en raka med ren, solbelyst asfalt och kunde sträcka ut några hundra meter i 3:40-tempo. Till helgen ska jag bara få in ett långpass, det var ett tag sedan nu! Inte superlångt men åtminstone dryga två mil på förhoppningsvis plogade vägar! Trevlig helg!
Tack Staffan
SvaraRaderaIntressant läsning
Jo, så kan det vara förstås. För vissa högpresterare är dock normaltillståndet att alltid ha många bollar i luften och höga målsättningar, och de riskerar att bli uttråkade om de tvingas ägna sig åt något på ett halvhjärtat sätt. Bara en tanke.
SvaraRaderaBalansen är hårfin för hur det än är så krävs det viss envishet och "prestationsfokus" för att nå sina mål. Och allt är relativt. För en del skulle din vardag verka oöverkomlig medan för andra ganska "lätt". Det svåraste är väl att hitta balansen...
SvaraRaderaIntressant! Min massör brukar varna för just det - att låta träningen bli ytterligare ett stressmoment.
SvaraRaderaSkriver under på det! Har precis skrivit ett inlägg om att byta jobb, kommer att börja arbeta heltid i april. Träningen får verkligen inte vara ytterligare ett krav eller en stress, så jag har tagit bort alla tävlingar i år utom en halvmara på hemmaplan som jag hoppas genomföra.
SvaraRaderaVarsågod Johan!!
SvaraRaderaVisst kan det vara så Magnus, det finns ett litet fåtal som konstant förmår ligga på den höga ambitionsnivån medans väldigt många klarar det en längre period för att sedan drabbas av stressen och kraven och ramla ner.
Precis Ingmarie och jag tycker att många av dessa, har några i min närhet, får balans ett tag genom träning för att sedan orsaka ännu mera obalans p g a träningen.
Klok massör du har Annelie!
SvaraRaderaLåter bra Rosa Milton. När du blir lite uttråkad som Magnus skriver så hittar du nog någon tävling att springa!
Ja, man kanske måste välja lite. Svårt att vara bra på allt.
SvaraRaderaJag brukar säga "att man inte ska mäta sig med summan av alla andra människors prestationer".
Dock tror jag att det är vanligt att man försöker leva upp till vad alla andra presterar på alla områden.....
Det sorgliga är väl att man inte upptäcker att det blivit stressmoment förrän efteråt. Iallafall var det så för mig. Nu när jag av olika anledningar ännu inte är anmäld till en enda tävling i år så tränar jag mer, med mer variation och har det roligare och mer avstressat än tidigare.
SvaraRaderaVälkommen till bloggen Malin! Så är det nog för de flesta, att man inser försent att träningen tagit för mycket kraft och energi! Vad gäller tävlingarna så tycker dock jag att det är ett roligt och socialt avbrott i träningen!
SvaraRaderaÄven andra personen kan hamna i den här fällan tänker jag mig. Det känns som träning, att hålla sig i form är lite på modet. De sociala medierna ger människor utrymme att skylta med sin träning. Det blir en sporre och ett "måste" för vissa att träna mer än sin kompis
SvaraRaderasom du ser just har skrapat ihop ytterligare 50 min gym.
Jag själv är inne i en period där jag har ett stort fokus på tider. Då kan jag känna en stress när jag blir sjuk och inte hinner träna det jag önskar.
Märklig känsla faktiskt. Jag tränar enbart mot mig själv fast samtidigt är ju jag den största kritikern :)
Ja sociala medier kan definitivt späda på detta Mikael då allt blir så mycket mera synligt!
RaderaSamtidigt som du har fokus på tider så har ni precis fått hem en ny familjemedlem och då tycker jag du ska fokusera på att få ut så mycket som möjligt av varje enskilt träningspass istället för att tänka volym!
Ja, gud vad bra skrivet! Haller helt klart med om det. Just nar man tranar sa dar fokuserat infor ett marathon (och formodligen annu mer infor ett triathlon) sa ar det sa latt att man dras in i prestationsvagen. Ar man mitt uppe i karriaren med langa arbetsdagar sa ar det ratt svart att halla den dar balansen, just att man tycker att traningen ar rolig och att det tillfor nagot i ens liv. Det ar sa latt att det blir tvartom.
SvaraRaderaTack Petra!! Precis och ofta upptäcker man inte hur det blivit förrän det gått alldeles för långt och då kan det vara svårt att tagga ner och ta sig tillbaka till den njutningsfulla, kravlösa träningen!
SvaraRadera