Ett par fina kvällar nu och kanske är det snart sommar i alla fall. Det var varit svårt att hinna njuta av kvällarna ett tag men ett sätt är ju att strunta i alla måsten hemma och ta med delar av familjen ut i löparspåret. Ikväll följde hustrun med på en jogg och lilltjejen med, sovandes i joggingvagnen, drygt fem kilometer skön jogg i solen i sexminuterstempo - härligt!
inga kompressionsstrumpor på ikväll dock men jag började springa med kompressionsstrumpor på långpassen för något år sedan och upplever det positivt ur återhämtningsssyfte. Först testade jag att köpa ett par på Apoteket och de är OK men deras ribbstickade variant kliar ganska rejält och fungerar därför inte så bra för träningsändamål.
CEP
Go Co Co
Sedan dess har jag köpt två märken av kompressionsstrumpor - Go Co Co och de dubbelt så dyra CEP och jag tänkte jag dela med mig av lite intryck av dem. Numera har jag oftast också kompressionsstrumpor när jag tävlar och ibland när jag kör tuffare träningspass, jag vet egentligen inte om det ger någon effekt på löpningen men det ger en bra känsla och jag tycker det påverkar återhämtningen positivt.
CEP ger något mera kompression än Go Co Co, främst tycker jag det märks genom att det är svårare att krångla på sig dem. De är ganska tjocka och varma men min främsta invändning mot CEP är att de faktiskt är för långa! Jag har köpt rätt storlek utifrån vadens omkrets och det är nästan så att CEP-strumporna går upp på knät och att jag skulle behöva rulla ner dem någon centimeter. CEP köpte jag för ett presentkort jag vann på en blogg och hade jag betalat 500 pix själv för ett par strumpor hade jag varit ganska besviken på produkten.
Go Co Co är sydda i ett lite tunnare material men erbjuder tillräckligt bra kompresssion till en kostnad som är hälften av den för ett par CEP (249kr på Runners Store vs 500kr för CEP). Passformen är riktigt bra och jag behöver sällan justera någonting då strumporna ofta "hamnar" rätt i sidled på foten direkt. Strumparn sitter på plats, är bra i längd, kompressionen bra och materialet andas skönt mot huden och de därför mina favoriter att träna och tävla i!
Rent estetiskt kan man fråga sig hur snyggt det är! Mina barn är fullt på det klara vad de tycker om det - Ärligt Pappa, ska du ha på dig de där? - men jag har vant mig och tänker inte på den aspekten längre. En lite mera grundlig genomgång av detta med kompressionsstrumpor och löpning hittar du slutligen här.
Trött trots långa strumpor :) Några hundra meter kvar av Stockholm halvmarathon 2011...
Vintern, våren och början på sommaren har innehållit ganska mycket löpning med fokus på att prestera tider. Jag har redan i år uppnått så mycket, sprängt en gräns jag inte ens funderade på att nå för ett par år sedan. Jag har visserligen haft roligt under tiden men efter Stockholms-maran fick jag en liten motivationsdipp som gjorde att jag inte förmådde fullfölja banloppet förra veckan. Inte ett dugg konstigt utan en reaktion på att något jag siktat på under en längre tid nu var avklarat och förbi.
Foto: Privat. Canon EOS 550D
Jag har fortfarande saker jag vill uppnå och pass jag vill prova senare i sommar, t ex ett maxtest på både en och fem kilometer men inte just nu. Nu vill jag istället under en period springa lite mera kravlöst! Njuta av att bara vara ute och röra på mig i lätta skor och solbrillor, känna sommarvinden mot bara armar och ben och kanske avsluta löprundan med att ta ett dopp i vår fina sjö om nu bara värmen kommer också istället för den här reprisen av oktober som just nu pågår! Springa och lyssna till fågelsången och använda löpningen till att fokusera på njuta av omgivningen och att jag kan och vill springa snarare än att fokusera på att springa i en viss hastighet.
Gäsp! Katten - en mästare på att vara i nuet utan en tanke på att prestera något!! Foto: Agnes Dahlgren
Mängden träning brukar bli lite mindre under högsommaren fast jag ofta planerar för motsatsen! Säkert blir det likadant i år. Kvalitétspassen tänker jag inte upphöra med då jag tycker det är roliga, jag tror jag kommer springa en hel del kortintervaller och intervallstegar i sommar till exempel.
Jag tjuvstartade med lite sommarlöpning i form av ett fartlekspass redan i söndags kväll. Första halvan i Jägarskogen, knixigt, halt på stenhällarna, geggigt och med lika mycket mygg som jordgubbar på en midsommartårta men vansinnigt roligt. Andra halvan på min vanliga milrunda och med lite fartökningar, en längre över tre kilometer strax under fyrafart och så avslut med några klassiska "varannan-lyktstolpe"-intervaller. Totalt drygt 12km. Bilderna nedan är tagna med mobilen och inte riktigt av samma kvalité som de ovan.
Farthinder!
Idag på lunchen blev det faktiskt kvalité igen, då jag fick ett mail från David som undrade om jag inte ville köra intervaller på Södertälje IP och självklart ville jag det! Jag känner av baksidorna lite igen efter banloppet men 6x1000m tänkte jag ändå skulle vara ett bra lunchpass och det blev det. Tiderna 3:42, 3:35, 3:32, 3:36, 3:32, 3:22 skäms inte för sig och det var med en bra känsla hela vägen, gott så! Jag fick lite revansch på Södertälje IP också.
Man kan väl njuta fast man inte latar sig hela tiden :)
Jag har inte direkt gått och grävt ner mig efter onsdagens misslyckande, för visst var det ett sådant! Jag var lite irriterad dagen efter men sedan har jag gått vidare och midommarfirande med nära och kära, små grodorna, jordgubbar, snaps, en kall öl till sillen och fotboll och kubb med barnen tog vid! Jag har också pausat både från bloggande och träning men ikväll blir det löpning igen och det ser jag redan fram emot!
Race rapporterna är allra roligast att skriva och därför kommer här en lång rapport trots att jag inte fullföljde och som reder ut varför jag tror det gick som det gick. Förra året var jag rejält nervös hela dagen då det var min bandebut. I år hade jag inte alls den känslan utan var helt lugn och otaggad. Inte ens när jag bytte om och åkte in till IP vid åttatiden och kom fram när A-heatet pågick infann sig någon nervositet. Träffade Tobias och vi joggade ett par kilometer runt IP och ett varv på terrängspåret i Kusens Backe mittemot IP. Några stegringslopp på banan och sedan lite kort löparsnack med några bekanta.
Anders Grahl, Enhörna vinner A-heatet på 32:40, jag hämtar ut nummerlappen i bakgrunden i gul tröja. Bild lånad från Anders blogg.
Samling för start och pang och iväg och de flesta sprang om oss trots att vi startade i ett lite snabbare tempo än vårt tänkta 3:42 min/km. Jag drog de första 3-4 varven och det gick så lätt så lätt och vi t o m skämtade om det, jag sa till Tobias: "orkar man prata på 10000 m så springer man nog för långsamt". Efter några varv gick Tobias upp och drog och vi började komma ikapp löpare som öppnat för hårt. Det fortsatte kännas ganska stabilt och jag drog igen då jag låg lite för nära Tobias och råkade snudda hans hälar några gånger och jag inte ville orsaka att hans sko skulle trampas av.
Garmin stämmer rätt dåligt på banlopp då hälften av löpningen görs i kurva där mätningen blir för kort och klockan pep för kilometermarkering när det ofta var ca 50-60m kvar till banmarkeringen. Nu började vi varva de långsammare löparna men samtidigt började jag få allt mer negativa tankar. Vem som var min varvräknare fick jag inte koll på förrän en bit in i loppet utan jag lyssnade till Tobias varvräknare som ropade att vi gjorde jämna varv på 90s. Studenternas tränare Lorenzo Nesi stod vid 5000m-markeringen och ropade att vi passerade på 18:40-18:42 någonstans med mig först, med jämnt tempo andra halvan skulle det betyda ca 37:25 i mål. Tobias gick upp och drog och vid något tillfälle blev det en liten lucka som jag lyckades täppa till. Här någonstans släppte jag alla tankar på sub37 och jag vet inte varför jag sedan helt plötsligt började få det så jobbigt mentalt. Lyckades inte alls vara ”här och nu” utan fokuserade bara på hur långt det var kvar vilket varvräknaren berättade vid varje varvning. Någonstans runt 6km kom första tankarna på hur skönt det vore att sluta springa och jag tog till mitt mantra och det kändes tillfälligt bättre. Strax därefter reviderade mitt mål till att överhuvudtaget ta mig i mål och jag tror att har man väl hamnat i det läget med sådana tankar i huvudet under flera varv är det inte lätt att fullfölja, när det dessutom på ett banlopp är så lätt att bara kliva av utan att behöva ta sig tillbaka till någon startplats.
Passerade 7km men nu var det riktigt tungt och när varvräknaren meddelade ”sju varv kvar” vid 7200m på 26:57 (3:45 min/km i snitt) tänkte jag bara ”Nä, det går inte, inte sju varv till" och jag bara joggade ut i ytterbana och stannade, helt tom i huvudet, inte så trött, inte så besviken, inte arg, ingenting faktiskt just där, just då, bara tom på tankar. För en millisekund svor jag till och ville börja springa igen men nej, inte tillräckligt mycket.
Hejade lite halvhjärtat på Tobias på de avlutande varven men var fortsatt rätt nollställd, åkte hem och försökte förklara för hustrun vad som hände utan att riktigt lyckas. Också dagen efter var jag rätt nollställd även om jag grämde mig en del och irriterat tänkte på att om jag bara hade varit mera i nuet och fokuserat på varje varv och använt mitt mantra så hade jag nog hängt i några varv till och då hade det varit så få varv kvar att jag mentalt hade orkat fullfölja och fått det där nya personbästat med mig hem! Dagen efter gav jag mig ut på en 11km lugn lunchjogg där jag totalt struntade i klockan och där jag tillät mig själv att vara irriterad på gårdagens lopp och då började det också klarna varför det blev som det blev.
En DNF och ett PB, Jag och Tobias på Södertälje IP
Med lite distans är min analys denna:
Ett bra genomfört millopp kräver mental styrka och närvaro och att man är laddad och sugen på uppgiften och att springa sig trött. Att springa milen på bana kräver ytterligare en dimension av det och jag hade varken tillräcklig närvaro eller styrka den här gången. Här bara måste jag citera HAIS-Robert: "Att ha huvudet med sig är nog en förutsättning för att fixa 25 varv på bana. Alternativet är förstås att helt lämna det hemma och hoppas att någon plockar av en när man är klar".Haha, det roligaste jag läst på länge!!!
Hela våren har inneburit målmedveten löpträning med ett enda stort mål i sikta, att springa Stockholm marathon under tre timmar. Det lyckades jag med i värsta tänkbara förhållanden och det var en urladdning! Milspåret en dryg vecka innan maran var också en urladdning där jag satsade offensivt och satte ett nytt PB på 10km landsväg men där jag missade mitt mil-PB med sju sekunder.
Efter de här urladdningarna har jag drabbats av lite Post Marathon Blues - inte nedstämdhet på något sätt men jag har varit trött och inte så sugen på löpträning och då är det inte så konstigt att jag inte förmådda ladda in ny energi för att nå ett så tufft mål som jag satt upp.
Jag är en ganska defensiv löpare, komfortlöpare - en snällare beskrivning är kanske att jag springer klokt och taktiskt och öppnar lugnt - och jag är rätt dålig på att ligga och pressa mig länge i hög fart!
Sub37 var - är - ett för tufft mål i dagsläget. Visserligen intalade jag mig att sub37:30 också var godkänt men ni vet hur det är, har man en gång satt ett drömmål så duger inget annat. I efterhand hade det varit smartare att sikta på 37:30 som huvudmål och hela tiden få energi av att ligga före tidsschemat (så var det vid förra årets lopp då vi låg före sub38-schemat hela vägen) istället för att hela tiden tappa tid målet!
Nåja, jag tycker fortfarande 10km bana är roligt att springa och lär stå på samma startlinje även nästa år. Dock med målsättningen 37:30 om jag inte klarat det vid det laget. Nu ska jag släppa lite på kraven att prestera i löparskor under en period och sedan sikta vidare! Det har sagts förut i bloggvärlden. Vem vill väl läsa en löparblogg med enbart solskenshistorier om ständigt nya framgångar?
Fullständiga resultat hittar ni här. Km-tider på egen klocka; 3:39, 3:40, 3:39, 3:43, 3:40, 3:41, 3:44. En rätt hyffsad snabbdistans... Puls: 187/193 (92/95% av HRMax) Passertider/varvtider:
400m: 1:27,1/1:27
800m: 2:59,0/1:32
1200m: 4:30,3/1:31
1600m: 5:59,9/1:29
2000m: 7:30,1/1:30
2400m: 9:00,4/1:30
2800m: 10:30,6/1:30
3200m: 11:59,9/1:29
3600m: 13:29,8/1:30
4000m: 14:59,2/1:30
4400m: 16:29,2/1:30
4800m: 17:59,4/1:30
5200m: 19:29,0/1:30
5600m: 20:59,0/1:30
6000m: 22:28,1/1:29
6400m: 23:58,4/1:30
6800m: 25:28,4/1:30
7200m: 26:57,81:29
-
Fantastiskt jämna varv hela vägen utan att tappa tempo i slutet!
Inte var det skornas fel i alla fall. Helt helt fantastiska Räserskor. Love 'em!!
Det här blev ett naveskåderi av sällan skådat slag men jag tror ni som löpare och läsare förstår, både vad som hände och hur jag kände. Ni förstår nog betydligt bättre än vad kollegorna på jobbet gjorde när jag försökte förklara. Det är som Stenmark uttryckte det: "He går int förklar för de som int begrip".
Hoppas att ni haft en trevlig midsommarhelg! Nu dags att se framåt och gå vidare!
Passerar 5km stabilt i rygg på Tobias efter 18.40 men de negativa tankarna har malt i huvudet ett tag trots att ansträngningsgraden inte är så hög. Varvräknaren rapporterar om stabila 90s-varv när vi egentligen ska ligga på 88s-varv för att nå vårt mål.
Ett personbästa ska vi ju definitvt klara ikväll men varje varv känns så långt. Ett millopp ska vara jobbigt så här dags drygt halvvägs men jag har ingen motmedicin mot de negativa tankarna ikväll. Använder mitt mantra pch det känns tillfälligt bättre, vi varvar en del löpare som gått ut för hårt men jag får allt svårare att hålla Tobias rygg och när min tidtagare vid 7,2km säger att det är sju varv kvar så finns bara en tanke i mitt medvetande "Det här går inte" och jag kliver helt enkelt av, inte speciellt slutkörd, inte ens speciellt besviken trots att jag definitivt borde kunnat borra mig fast vid Tobias ryggtavla i ytterligare 2,8km och sätta ett nytt personbästa på milen! Tiden vid 7,2km var 26:57 (3:45 min/km).
Jag känner igen beteendet och tankarna under loppet från Hässelbyloppet 2011 när jag visserligen fullföljde men på en tid som var klart sämre (37:54) än jag tänkt mig. Då var jag nog både mätt och nöjd efter min fina halvmara i september och kanske var det samma sak nu efter Stockholm marathon då jag kanske inte lyckats varken ladda om eller tagga till.
Jag kan inte ens säga att jag lärt mig något av mitt livs första DNF. Jag klev helt enkelt bara av. Med ett personbästa inom räckhåll. Slutade springa. Tomt på tankar. Jaha.
En mera fullständig rapport kommer med tider och annat. Avslutar med att gratulera Tobias till finfina 37:19 ikväll!
Då är det snart dags att springa fort igen! Imorgon är det Enhörna Challenge 10000m på Södertälje IP med första start kl. 20.00. Startlista hittar ni här.
Jag är helt återhämtad från Stockholm marathon och har nog aldrig varit i så bra form vad gäller uthållighet men har i ärlighetens namn inte en susning om hur det är med farten eftersom det inte varit i fokus på ganska länge även om söndagens blandade intervaller gick riktigt bra! Det blir alltså repris på fjolåret och det är från det här loppet jag har mitt PB 37:43 på milen.
Tre nöjda sub38-löpare efter förra årets 25 varv. Fr. vänster Hempa, undertecknad och Robert.
Förra årets lopp var en joint venture med Hempa där vi bestämde oss för att göra en attack på sub38 och sedan växeldrog disciplinerat i 24 varv och båda nådde målet. I år kommer jag inte ha den hjälpen men i söndags fick jag ett SMS från min marathon-kompis Tobias där han skrev att han skulle anmäla sig och sikta på 88-89 sekunder per varv. "Herregud så snabbt vågar jag nog inte köra" tänkte jag först tills jag insåg att det är vad som krävs för sub37 vilket är vad jag tänker satsa på!
Jag är en bättre löpare nu än för ett år sedan och jag gjorde en stark insats på kuperade Milspåret innan maran där nettotiden till slut blev 37:49. För att inte bli besviken och för att gardera mig tänker jag så här; Drömgräns sub37, fullt godkänt: sub 37:30, skamgräns: PB (37:43). Håll tummarna gott folk!
Jag kom ut på mitt fartpass när förmiddagens Oktoberväder övergått i solsken! Fast passet bjöd ändå på omväxlande väderlek - efter uppjoggen kom en rejäl skur på första kortintervallserien och passet avslutades i solsken med vattenånga som steg från den våta asfalten.
Det var lite spännande att igen springa ett fartpass, det första efter Stockholm marathon. Nu har jag tagit det väldigt lugnt i veckan och det senaste passet var en kort och lugn lunchjogg i torsdags så det var inga problem och benen kändes pigga och löpsugna. Jag tänkte inte trycka på speciellt hårt utan vill mest bara smaka på lite snabbare löpning igen men de första tusingarna gick ganska lätt och passet blev rätt hårt och med hög kvalité ändå.
Upplägget liknade det jag körde med Malin Ewerlöf, att de avslutande tusingarna skulle kännas ganska lätta efter den snabbare löpningen på de kortare intervallerna. Nu blev det inte riktigt så då jag var riktigt trött och benen syratunga på de två sista tusingarna fast å andra sidan blev farten överraskande hög också. Överlag fick jag den progression och de besked jag ville ha, att återhämtningen efter maran är över och att formen verkar riktigt bra. Nu blir det nog två dagars vila eller möjligen bara en kortkort jogg på tisdag för på onsdag ska det förhoppningsvis springas snabbt igen!
Jag skulle vilja hinna med ett kortare träningspass med lite fart idag men jag har ungefär en triljon saker att göra så det ser mörkt ut. Min fru jobbar och jag har precis skjutsat dottern till stallet och ska strax skjutsa sonen till fotbollsträning fast det skippar vi nog med tanke på hur mycket det regnar ute. Efter lunch ska yngsta sonen på kalas hos en kompis och däremellan ska det fixas lunch, städas och tvättas lite. Senare i eftermiddag är jag matchvärd när dottern spelar fotboll och efter det ska vi bort till goda vänner på en bit mat. Som sagt, fullt upp!
Igår en ledig dag, först en sväng till Ikea för att fixa lite småsaker. Det var dock ganska lugnt en vardag. Sedan in till Stockholm för fler ärenden, dock utan att besöka Löplabbet. På E4:an söderut åkte en karavan med bilar med racercyklar på taket på väg mot Motala och Vätternrundan. Även om jag i korta stunder tycker det vore häftigt att susa fram på vägarna på ett lätt racerhoj så vet jag vilken tid cykelträning tar och det skulle aldrig fungera och jag är så glad att jag har hittat löpningen istället!!
Det är ingen större sak om det inte blir någon löpning idag, då blir det imorgon istället. Idag håller jag istället tummarna för min vän Daniel som springer Malmömilen. Även om han påstår att han springer hellre än bra just nu så tror jag nog att det kan gå undan när tävlingshornen växer ut i pannan!
Jag hade helt glömt bort att jag gissat min tid i Stockholm marathon i den av Löplabbet sponsrade tävlingen Time Target Challenge. Jag hade gissat min tid till 2:59:17 och bara två löpare var närmare sin gissade sluttider än jag och dessutom vann jag ett pris i form av presentkort på skor!
Kanske dags att besöka Andréa nästa gång jag är inne i stan? Ett angenämt bekymmer blir vilka skor jag behöver. I ärlighetens namn borde vanliga distansskor stå högst upp på listan då jag nu nästan bara har lätta skor vilket min snabba kollega Niclas förvånat påpekar varje gång vi springer ihop "Du springer bara i så där lätta skor va'?"
Samtidigt är det lite tråkigt med tyngre skor, typ Asics 2170 eller liknande och kanske behöver jag inte så stabila skor eftersom jag inte skadar mig. Kanske byter jag ut mina utslitna favoriter Brooks ST4 Racer mot ett par Asics DS Racer eller ett par Adizero Boston eller så ger jag presentkortet till min fru så att hon får byta ut sina gamla Asics, vi får se. Skor är roligt, gratisskor naturligtvis ännu roligare!
För övrigt idag, kort lunchjogg över 7km med bara en liten fartökning över 200m i slutet. Vansinnigt ospännande helt enkelt!
Det händer inte så mycket värt att skriva om på träningsfronten nu. Jag är rätt så trött och träningssuget finns inte riktigt där, kanske kroppens sätt att tala om för mig att jag sprang rätt långt rätt fort förra helgen?! Sveriges insats i fotbolls-EM blir jag dessutom extra trött av - Gäsp! Löpning i söndags, löpning ikväll - en härlig fartlek med stegringar över drygt en mil, tempo 4:23 min/km, kanske lite onödigt snabbt - och känslan i benen är allt bättre! So far so good som min gamla engelskalärare på gymnasiet alltid tjatade om. Mtt högra knä gnäller lite, inte när jag springer utan när jag är stilla.
Skissen för resten av veckan innehåller en kort lunchrunda på torsdag och så lugn löpning med fartleksinslag lördag och/eller söndag. Jag tar det lugnt nu och hoppas att kroppen ska vara fullt återhämtad till onsdag 20/6 då det är dags att springa milen igen om jag är fullt återhämtad, annars startar jag inte.
Då arrangeras Enhörna Challenge 10000m på bana i Södertälje och det blir alltså repris på fjolåret. Det är från det loppet jag har mitt PB 37:43 på milen och det borde jag kunna slå nu. Bana betyder garanterat backfritt och med full koll på hur långt det är kvar :)
Det fortsätter vara lugnt på träningsfronten men projekt mjuka upp hamstrings fortsätter. Idag med 11km lugn löpning utan protester från baksida lår och med en helt annan känsla än i torsdags. Bara lite stelhet kvar nu i det knä som gnällde lite även veckan före maran. Det känns som om jag fått tillbaka mina egna ben! Nu ska jag ta mig tillbaka till mina minst tre pass i veckan men kvalitétspassen väntar jag med ett tag till!
Den uppmärksamme har kanske märkt att sidoinnnehållet till höger på bloggen har laddats väldigt långsamt ett tag och det beror på att scriptet för "besöksräknaren" har strulat ett tag. Jag har inte varit inne och petat i det då jag inte kan HTML men nu har det helt plötsligt börjat fungera igen men ett par tusen besök som varit inne och tittat på marathon-resultatet har inte registrerats.
När jag var inne och kollade på statistik-sidan på Blogger hittade jag vad jag tror är en lista på de mest lästa inläggen här på bloggen och det handlar ganska mycket om Stockholm marathon - inte så förvånande just nu kanske och mitt inlägg om mentala tips inför maran leder överlägset - men det handlar också om löparryggsäckar och så kommer överraskande resultatet från en halvmara från 2010 näst högst upp. Är det vilsna resenärar som letat på "E18" och hittat hit?
Jag har inte riktigt landat ännu! Loppet känns märkligt avlägset och det är nästan att jag undrar om det verkligen har hänt trots att jag strosat runt i Finisher-tröjan, klämt på medaljen och att ömheten i lårmusklerna påminde om loppet i början av veckan.
Kanske är det så att mina bättre förberedelser, att jag var mindre nervös och hade mindre respekt för distansen i år gjorde att loppet lämnade färre intryck trots att jag nådde mitt mål? Träningmässigt finns det inget att rapportera om då jag tagit ett break både från träning och bloggande den här veckan och det har varit skönt.
Tidigt Målgångsvrål :)
Jag cyklade långsamt ett par kilometer i söndags då jag skulle ha ett "kiosk-pass" med dotterns fotbollslag, lägg till ett par korta promenader och lite lätta töjningar senaste dagarna och där har den aktivitet som genomförts. Mina hamstrings är fortfarande väldigt spända och ömma och träningssuget har inte funnits där. Ikväll kände jag mig dock redo att springa en sväng men jag låter mig inte luras till något högre tempo just nu, även om jag känner mig fräschare är inte kroppen det ännu. En lugn jogg på ca halvtimman blev det men skönt var det inte, stela vader och ömma baksidor lår fortfarande. Kanske är jag bara sliten, kanske är det en liten sträckning eller kanske t o m en liten bristning i vänster baksida, jag vet inte men även om det kändes bättre i mitten av joggen fortsätter jag ta det mycket lugnt!
Jag har lite idéer för resten av säsongen som jag återkommer till, föga förvånande inkluderar de en halvmara i september, något 5km-lopp i sommar för att förbättra det där 5km-perset, kanske ytterligare något millopp också. Milen ska i alla fall springas snart igen men då på bana och därför hoppas jag att kroppen kommer kännas fräsch om ett par veckor!
Vad gör man när man är full av intryck och för uppe i varv för att sova lördag kväll, sover dåligt med stela lår, ömmande höftböjare, knän och ljumskar och därför vaknar tidigt söndag morgon? Jo man skriver ihop utkastet till race rapporten från Stockholm marathon!
Jag fixar drömgränsen - vilken känsla!
Fast jag visste att det skulle vara kasst väder var jag ganska missmodig på lördag morgon, svärföräldrarna och barnen (min fru jobbade) gjorde helt rätt som gjorde en DNS som stadionsupporters och stannade hemma! Tågresan upp till Stockholm ihop med David förflöt utan SJ-kaos och likaså T-banefärden till Stadion. Smidigt att hämta nummerlappen på mässan där jag också träffade på mitt löparsällskap för dagen, Tobias. Inte lika smidigt sedan att ta sig ut därifrån bland alla löpare som ville ha tak över huvudet! Anledningen att jag överhuvudtaget gick vidare in på mässan var att jag ville ha ett mellantidsarmband för tre timmar men de var slut när vi äntligen kom fram till montern.
Fördelen med trängseln var att det inte blev någon dötid att fördriva när vi väl kommit ut igen, hejade på Fredrik, svepte en kaffe, kissade sådär en femtioelva gånger, lämnade överdragskläderna men behöll en regnponcho som jag tagit med mig, värmde upp med att jogga en 20m-sträcka fram och tillbaka och tog ytterligare några kisspauser.
Dags för start. Foto: Marathon.se
I startfållan träffade jag Morgan och vi önskade varandra lycka till. Det regnade och och vinden blåste rakt i ansiktet ändå var det lika mäktigt som alltid att stå där! Precis före start inser jag att mina tre geler ligger kvar i väskan, klantskalle! Inget att göra åt, starten gick och vi kom iväg fint och kunde hålla målfart i princip direkt. Tappade bort David snabbt och det visade sig att han valt högerfil på Valhallavägen och öppnade första fem något snabbare än jag och hamnade strax före mig, en position som han sedan höll hela loppet och vi sågs inte förrän i mål. Tobias och jag sprang ihop och väl igång kändes det bara kul och stabilt och inte så farligt med blåsten eller regnet i början. Initialt undvek jag de allra värsta pölarna först men ganska snart var ändå skor och strumpor genomsura.
Passerade fem km med drygt 20 sekunders marginal, hälsade på Robert, vi skulle sedan följas åt resten av loppet. Söder Mälarstrand och Västerbron gick lätt första varvet och jag sprang ett tag med Hässelby-Karin på bron. Erik stod och hejade vid Rålambshovsparken, passerade 10km på 42:06, tog en mugg sportdryck men höll igen lite på drickat eftersom jag redan började känna mig lite kissnödig och drack kanske bara tre muggar sportdryck på första varvet. Olov kom upp bredvid mig och hälsade - trevligt och eftersom även han siktade på sub3 sprang vi i närheten av varandra de följande två milen innan han tyvärr började tappa lite i slutet. Precis innan stadion-passering vid ca 15km kom farthållarna för 3:00 ikapp med ett stort gäng löpare men eftersom farthållarna springer på bruttotid så valde vi att inte gå med utan sprang kontrollerat, måna om att inte springa på för snabbt men samtidigt inte låta luckan till farthållarna blir för stor. Ungefär här kom de första tendenserna till lite stelhet i yttersida vänster lår liksom i höger knä som varit lite irriterat och ömt veckan innan maran.
Täten på väg ner från Västerbron på första varvet. Foto: Fotosidan.se/Dieter
Ut på Djurgården och det kändes lätt och stabilt med vinden i ryggen men vid den skarpa kurvan vid 20km bjöd nästa km på tuff motvind och regn i ansiktet upp till halvmarapassering på 1:28:58. Peppade de superduktiga men fåtaliga tjejer jag passerade som måste legat topp 20-25 eftersom jag bara hade 14 damer totalt före mig i mål! Jag som inte gillar saltgurka tog några bitar för att få något i mig och resten av varvet på Djurgården upplevde jag som mycket lättare och snabbare avklarat i år jämfört med tidigare, inga svackor heller utan stabilt och i jämn fart hela tiden. Fördelen med att springa lite fortare är givetvis att kilometerskyltarna tickar förbi i en snabbare hastigheter! Stelheten i utsida vänster lår blev inte värre och högerknät kändes inte av heller. Det var ändå, som alltid, lika skönt att komma tillbaka till stan och Djurgårdsbron.
Strandvägen brukar gå lite tungt tycker jag och så även nu och jag började fundera på konsekvenserna av att jag glömt gelerna, dricka var jag inte orolig för då det var så kallt. Försåg mig med två bitar banan någonstans och ungefär vid Dramaten tog jag en hel näve, dvs tre, Powerbar-bitar vilka jag sedan sprang och knaprade på förbi 30km passeringen på 2:06 och ända förbi slussen och det var nog ett smart drag för det gav energi även om det var jobbigt att äta i farten.
Jag och Tobias efter 29km vid Nybroplan. Jag lyckas hålla ett fint löpsteg och samtidigt äta powerbar, haha
Backen upp vid Slussen gick fint men Södermälarstrand var tuffare andra varvet då jag tror vinden ökat, dessutom var kläderna nu genomblöta, shortsen satt klistrade mot låren och tröjan mot överkropp och armar och kylde rejält. I den branta knixen upp till Västerbron tappade tyvärr Tobias, saktade ner kort får att låta honom komma ifatt men när avståndet inte krympte körde jag på, precis som vi kommit överens om. Sprang försiktigt med korta steg nedför bron och kom ner i lä, passerade Robert och sade något intelligent om att "nu kör vi" och det gjorde vi. Jag kände mig stark här och nu, tyckte jag ökade farten i medvinden på Norrmälarstrand men mellantiderna visar att jag bara återgick till mitt måltempo eftersom femman mellan 30-35km som inkluderar Västerbron varit min långsammaste. Strax innan Stadshuset vid "Cola-stationen" fick jag istället en colaflaska av min kollega, Enhörnalöparen Niclas. Inget som var planerat men jag tog tacksamt emot den såklart! Passerade 35km på 2:28 och min reptilhjärna räknade på det och kom fram till att jag hade marginal. På Torsgatan efter centralstationen kändes det dock tungt och nu blev jag riktig oroligför att sub 3 höll på att rinna iväg när jag varken såg 37 eller 38km-skyltarna. Kom till slut upp för det långa motlutet och kunde sträcka ut i utförslöpan efter Odenplan och där någonstans uppenbarade sig 39km-skylten och klockan stod bara på höga 2:45 och där och då förstod jag att jag var "hemma"! Garmin visade fart strax över 4 min/km, inte för att jag lät mig luras av den men jag kände hur jag skaffade mig mer marginal för varje steg och peppade mina medlöpare med "nu går vi sub3".
Efter att ha plockat 195 placeringar på fjärde milen enligt resultatlistan nådde jag 40km efter 2:49 och nu var jag ännu säkrare att jag hade det som i en liten ask! Vid foten av sista backen ropade speakern "här kommer nr 3000 Staffan Dahlgren och han kommer springa under tre timmar". Jag sträckte handen i luften och skrek "Yes" och tog mig uppför backen med ett leende, vänster, tittade på klockan - 2:56 någonting, det är lugnt - in höger bredvid Stadions murar, in genom porten och vilken glädje! Hann uppfatta en tapper Ingmarie som ropade glatt iklädd regnställ i en funktionärsroll. Höll farten, försökte mig på en halvhjärtad spurt när jag såg att klockan närmade sig 2:58:59 men det fanns inte riktigt någon extraväxel på stelfrusna lår, Tog mig också tid att vinka till den tappra publiken, i mål var glädjen total, fick en kram av Robert som var alldeles bakom mig och bloggläsaren Emir som tydligen använt min rygg som farthållare sista sju och som också fixade sub3 - stort grattis!
Väntade in Tobias och stapplade och då menar jag verkligen stapplade, sedan till IP. Hade knutit in chipet i skosnörena som vanligt och bad de superduktiga funktionärstjejerna om ursäkt att jag inte fixade att böja mig ner och knyta upp skorna men de bara skrattade och hjälpte mig. Fick en kaffe i handen av nästa gulliga funktionär men spillde ut i princip allt eftersom jag skakade så. In i massagetältet, inte för att få massage utan för att byta om och där i värmen från gasolbrännaren brast det för mig och tårarna kom! Gulliga funktionörer kom igen fram och undrade hur det var men jag skakade så att jag inte kunde prata utan förmådde bara göra tummen upp. Efter ombyte gick jag in i mässhallen, satte mig klumpigt ned för att få i mig lite energi och där träffade jag David som kommit in på finfina 2:58:21, 35 placeringar före mig. Efter en stund hade vi uppbådat tillräckligt med kraft för att stappla till tunnelbanan, en promenad som tog rekordlång tid.
Jag skulle igen vilja tacka publiken som trotsade vädret och framförallt alla fantastiska funktionärer som i timtals stod stilla i kylan och peppade och hejade och hjälpte oss löpare före, under och efter loppet, helt, helt fantastiskt!!
Det var tuffa förhållanden i år, framförallt före start, på Gärdet, Södermälarstrand och på Västerbron. Köldrekord, ca 4-6 plusgrader och kallaste junidagen sedan 1928 och många som inte kom till start men väl igång gick det ganska bra att springa och likt maran 2010 hade jag knappt några fysiska eller mentala svackor den här gången. Jag var inte nervös eller hade ingen respekt för distansen under loppet, det var enbart kul att springa ihop med Tobias och det kändes väldigt stabilt och jag sprang loppet till stora delar på känsla då jag inte hade något mellantidsarmband att gå på. Jag gissar att det faktum att jag tränat ganska mycket i marafart i slutet gett mig en bra löpekonomi och en bra känsla för marafarten! Inte en enda gång tänkte jag de vanliga tankarna på att stanna, börja gå eller ens sakta ner och jag behövde bara använda mitt mantra Snabb-Stark-Lätt någon enstaka gång.
Micke Sjöbloms film från hemsidan sammanfattar förhållanden rätt bra under helgens Stockholm marathon.
Med bättre förhållanden kunde tiden blivit ännu lite bättre men jag är bara så totalt nöjd och stolt över att nu ha fixat maran under tre timmar, dessutom under dessa tuffa förhållanden!! Maraträning kostar på för mig eftersom jag verkar sakna förmågan att ta lätt på uppgiften och bara springa runt en mara för att det är kul. De sista veckorna innan loppet har jag lagt väldigt mycket fokus och energi, för mycket tycker jag ibland, på förberedelser. Jag har nu sprungit Stockholm marathon fyra gånger på fem år och kanske nöjer jag mig ett tag nu. Att stå över förra året var en bra medicin för att återfå lusten till att springa marathon! Det är ett fantastiskt bra arrangemang, känslan vid start och målgång tycker jag inte har någon motsvarighet i Sverige men träningsmässigt har jag inte lust att fokusera så hårt på att få till långpassen och på Stockholm marathon varje senvår. Däremot vore det roligt att någon gång springa ett marathon utomlands, nu klarade jag ju t ex kvaltiden till Boston marathon med över 15 minuter...
Nåja, vi får se! Undertecknad ler fortfarande men grimaserar ganska illa när jag går i trappor, sätter punkt för den här race rapporten men börjar förhoppningsvis snart ladda om för nya äventyr med nummerlapp på bröstet! Tack till alla som kom fram och hälsade i lördags, tack för att ni läser, kommenterar och peppar, det ger mig mycket!!
Jag är så sliten men framförallt är jag så innerligt stolt, glad och tacksam! Tacksam för alla som hälsade och hejade på mig idag! Tacksam för alla som följt mig och gett mig positiva kommentarer här på bloggen och på Jogg.se! Tacksam för att jag kunnat träna obehindrat hela våren och lagt grunden för detta, för att både kropp och skalle levererade och var helt med på noterna idag och utan större protester än lite stumma ben i slutet svarade upp mot alla påfrestningar jag utsatte den för! Tack Kroppen, Tack Skallen! Jag har samlat på mig så många fina löparminnen idag, minnen jag kommer bära med mig under mycket lång tid framöver, kanske t o m för resten av livet!!
Ni får helt enkelt ursäkta att detta inlägg kanske är lite högtravande och hybrisartat och att det låter som om jag slagit världsrekord men för mig är detta stort och ett alldeles eget världsrekord :)
Efter loppet i vätan, kylan och blåsten var bland det vidrigaste jag någonsin upplevt men mera om det i den längre rapporten här på bloggen om några dagar. Jag måste återhämta mig och smälta detta lite först!
Det senaste riktiga" passet sprang jag i onsdags, 6,5km varav 2km något snabbare än marafart. Morgondagens tävlingsdojjor satt på fötterna och känslan var riktigt lätt, pulsen låg och humöret på topp! Jag hade tänkt sträcka ut benen på 2-3km jogg ikväll men ställer in det med tanke på vädret.
Skor, linne, shorts och kompressionsstrumpor ligger framme, Garmin är laddad, väskan packad, nummerlapp och chip hämtas på IP imorgon förmiddag! Idag har det varit kallt och regnat hela dagen och väderprognosen ser ut att lova busväder även imorgon. Enda kvarvarande klädfrågan är om jag ska köra långärmat eller T-shirt under linnet. I övrigt försöker jag fokusera på sådant jag kan påverka, jag har sovit lite extra mycket i veckan, varit konstant mätt nu i ett par dagar, laddat med extra kolhydrater i form av godis och druckit extra mycket. Naglarna har jag ännu faktiskt inte bitit ner men jag har ju kvällen på mig!
Precis som under Stockholm halvmarathon i september vet jag att ni är många som följer mig och det ger mig positiv energi som jag ska försöka använda mig av imorgon! Det går att följa loppet via Stockholm marathons hemsida eller att mot en kostnad få SMS med mellantiderna. Är ni på plats i Stockholm, håll utkik efter en löpare med gröna skor och grönt linne, svarta shorts och nr 3000 på bröstet med ett förhoppningsvis lätt steg alldeles i närheten av farthållaren för tre timmar!
Jag känner igen tecknen i kroppen och de betyder att jag är laddad och och förväntansfull. Jag vill helst börja springa nu genast!! Äntligen är det dags, den här dagen som jag har väntat på så länge nu! Hoppas på en rolig och bra dag längs Stockholms gator imorgon!!
