Race Report Stockholm halvmarathon 2011

Så här dagarna efter årets löparhöjdpunkt känner jag bara en total glädje i löpningen fast jag inte sprungit en meter sedan David och jag joggade hem från tåget (!) efter loppet i lördags kväll. Inte blir det sämre av den stora mängden glada tillrop och kommentarer på förra inlägget, Stort Tack!!

Dagen innan loppet kände jag mig förkyld, seg och trött men på tävlingsdagen vaknade jag piggare igen och nervositeten tilltog under förmiddagen samtidigt som jag fixade med allt möjligt hemma som inte hade med Stockholm halvmarathon att göra.

Tog tåget in till Stockholm med David och hans familj och hämtade ut nummerlapp och chip i ett soligt Kungsträdgården och jag minskade på klädlagren och bestämde mig för att bara springa i tunt linne i värmen. Vi slog oss ner på en gräsplätt för att äta och dricka och jag gick sedan för att träffa några från Jogg.se samtidigt som jag kollade efter bekanta i folkhavet av löpare. Ett par bloggläsare kom också fram och hälsade - alltid lika trevligt! Jag pratade dessutom en stund med kommunalrådet i min kommun som sprang på fina 1:47! kul!

Efter klädinlämning och det sista besöket i den blå enrummaren var det sedan inte lätt att hitta någonstans att värma upp bland alla löpare och det blev bara lite jogg och några stegringar fram och tillbaka i startområdet. Hälsade på Sofie i trängseln, hamnade sedan ganska långt bak i startfållan ihop med David och det var trångt trångt när starten gick och vi trippade iväg under den första kilometern. David och jag kom ifrån varandra direkt och Thomas som jag hade hoppats skulle hjälpa mig med farthållningen, såg jag inte till. Farten var någonstans runt blygsamma 4:40 min/km under första kilometern vilket stressade mig då det inte var alls där jag ville ha den.

In i tunneln med nya bansträckningen och den digitala ljudmattan av hundratals Garminklockor som tappade satellitkontakten samtidigt och förbi farthållarna för 1:30 och mot slutet av tunneln gick det nu lite bättre att springa på i min fart. "Lapade" pulsklockan vid den första km-skylten jag såg efter tunneln för att få farten per km rätt och i det ganska tungsprungna partiet förbi centralen sprang jag i 3:45-fart och tänkte; "kan det verkligen stämma, kommer det här verkligen att hålla?" men det var enda gången under loppet jag hade sådana negativa tankar! Kom nu istället in i ett bra flyt och sprang kontrollerat och taktiskt bra. Tänkte hela tiden på att hålla en hög hållning och höft och att slappna av i axlar och ansikte, att släppa på och våga luta mig framåt i utförslöporna och att inte spränga mig och tillåta mig att springa lite lugnare i uppförsbackarna. Trots att jag tog det lugnare i backarna passerade jag hela tiden löpare på väg uppför.

Någon ropade "heja Staffan" och "heja Nykvarn" i hörnet Torsgatan/Odengatan och de fick tummen upp tillbaka.Första fem km på 19:49 (3:58 min/km), 15 sekunder tillgodo på mitt tidsmål. Över på Kungsholmen, tog det försiktigt i backen upp till Franzéngatan men passerade ett gäng löpare som tog vätska vid kontrollen. Kände mig sedan lite vilsen bland alla nya hus på Lindhagensgatan där jag jobbade för tiotalet år sedan. På bron över Rålambshovsparken mellan åtta och nio kilometer fick jag se en välbekant löpare och strax passerade jag Thomas som inte fick visa sin riktiga kapacitet den här dagen men som ändå sprang på finfina 1:28, en tid som varit ett grymt personbästa om det varit 2010. Vid 9km jag tog min enda mugg vätska och passerade 10km på 39:39 efter en andra femma på 19:50 (3:59 min/km), nu halvminuten före tidsschemat som jag kollade av varje kilometer. Det var sedan peppande att komma ner i stan och springa på Norrmälarstrand, förbi slottet, Skeppsbron och Slussen med täta högljudda åskådarled i solen.

Vid 14km tog jag min energigel, hejade på Robert i publiken och löpte bara igenom långa sega Södermälarstrand där jag fortsatte plocka ryggar. 15km på 59:28 efter ytterligare en tredje, jämn femma på 19:49 (3:58 min/km) och nu var jag 45 sekunder före mina mellantider som ju pekade på 1:24:45 i sluttid och jag insåg att även sub 1:24 var inom räckhåll plötsligt. Runt vid Hornstull och jag började ladda för den långa stigningen uppför Zinkensdamm men jag stressade inte utan hade råd att låta det gå någon sekund långsammare per kilometer i förvissning om att jag skulle ta igen det på den sista lättsprungna kilometern. Motlutet kändes inte alls lika tungt eller brant som jag minns den från tidigare lopp 2007 och 2009 men mot slutet var jag ändå duktigt trött och benen började kännas möra, kroppens sätt att tala om för mig att den faktiskt nu tagit mig nästan två mil i hög fart. In på Timmermansgatan och trots trötta ben höll jag fortfarande bättre fart än de flesta av mina medlöpare, ökade armpendlingen och tog all publik på Söder till hjälp för att dra på uppför sista backen på Sankt Paulsgatan. Här var det nu ganska glest mellan löparna så varje löpare fick ordentligt med pepp och hejarop men några high-fives orkade jag inte bjuda någon på!

Försökte istället få med mig all fart nerför branta Götbacksbacken vilket kändes svårt nu på timmerstockar till ben, förbi Slussen och 20km-markeringen på 1:19:39 efter den långsammaste femman på 20:11 (4:03 min/km). Fyra minuter och tjugo sekunder att springa 1,1km på för att göra sub 1:24 men sträckan tog istället 3:53 när jag plockade jag fram alla krafter jag hade och sprang sista kilometer på 3:33 min/km. Aldrig har väl Skeppsbron varit så lång! Tomas peppade friskt med kanske 500m kvar då det behövdes som mest, backen upp till upploppet minns jag knappt men inne på upploppet höjde jag stegfrekvensen ytterligare, njöt av att höja armarna i skyn och korsade mållinjen på 1:23:32 och plats 174. Så otroligt trött precis efter målgång så att jag sjönk ihop en kort stund på asfalten, reste mig, fick min medalj och vände mig om lagom för att se David gå i mål halvminuten efter mig.

Timmen innan tåget hem skulle gå spenderades sedan med härligt löparsnack med David och Thomas familjer med flera i Kungsträdgården. Ett härligt avslut på en fantastisk löpardag, otroligt bra förhållanden att springa i, riktigt mycket och entusiastisk publik. Ett kontrollerat lopp i hög fart där jag lyckades springa precis under den fart där jag drar på mig mjölksyra och stumnar och där jag också fick ut maxkapacitet på den sista snabba kilometern.

Jag fullkomligt pulvriserade min tuffa målsättning på 1:25:XX för halvmaran 2011 och jag hade en perfekt dag hop med så många härliga människor och satte ett nytt personbästa med över tre minuter. Löparglädje! 

Halvmaran är verkligen min distans och nästa år står jag definitivt på den här startlinjen igen!