fredag 23 november 2012

"Fan vad det ser lätt ut"

Med några mil i benen efter förkylningsuppehållet är jag på gång igen! I onsdags 11 km lugn distans på kvällen, igår kväll en fartlek på 10 km över min förmåga för tillfället. Idag var jag också ute och kutade på lunchen, 10km på ganska tunga ben men med en försiktig farthöjning ner till marathonfart på sista kilometern och ett tufft, brant backdrag på ca 150m som avslutning.

"Över min förmåga" på torsdagens fartlek innebär att det blev lite för tufft och att jag fick ta några gångpauser efter de korta, snabbare fartökningarna. Marafart går helt OK och ganska lätt, 4 min/km går också OK om än inte lika lätt som under "säsong" men de korta, snabba fartökningarna blev lite för tuffa det saknades både lite flås och lite koordination. Nåväl, det vore konstigt om sex dagars förkylning med halsont inte satte sina spår och dessutom har inte fokus legat på kvalitétspassen den senaste tiden!

Det ganska varma, fuktiga väder som råder tycker jag faktiskt är trevligt att springa i, tids nog blir det snö. minusgrader och halt ändå, var så säkra! Rätt många som var ute och sprang hemma i veckan också, både en bekant löpare jag mött många gånger och som jag brukar hälsa på i ett slags samförstånd och andra löpare vars tempo och löpstil skvallrade om att de inte sprungit lika länge.

Jag tävlar inte när jag tränar vilket betyder att jag inte ökar farten för att "vinna över" en annan löpare framför mig. Nu håller jag ofta en något högre fart än andra löpare där jag bor varför jag brukar passera förr eller senare ändå. Igår sprang jag förbi en kille som såg ut att ha det rätt tungt i motvinden, han fick ett kort "bra jobbat" när jag passerade när jag passerat honom en bit hörde jag hur han ropade åt mig: "Fan, vad det ser lätt ut..." och ett leende spred sig över mitt ansikte.

Här är en annan kille där det ser ut att gå väldigt lätt, dessutom i en fart bra mycket snabbare än jag orkar hålla någon längre sträcka. Kolla hållningen, hans "core" och Soleus-muskel i vaden måste vara gjorda av stål för att orka hålla det löpsteget i den farten i ett helt marathon! Vackert!



Trevlig helg!

7 kommentarer:

  1. Visst är det underbart att få positiva kommentarer från andra (löpare eller flanörer) när man springer! Och att det ser lätt ut när du springer - det vet jag för det har jag sett. det måste ju betyda att du har en ekonomisk löpstil tänker jag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Anneli, jag tror också jag utvecklat en ekonomiskt löpstil men bra kan alltid bli ännu bättre! Min nästan totala frånvaro av löparskador talar också om det för mig! Ja, det är roligt att få den typen av kommentarer!

      Radera
  2. Fick höra av både en naprapat och en fysioterapeut att jag (också) måste ha otroligt starka vader eftersom jag har ett väldigt framfota löpsteg och mest skjuter iväg från tårna och orkar hålla det löpsteget i 100 km. På mina längre ultran tror jag däremot nog att jag landat lite hipp som happ. Det blir väl så då fötterna värker :)

    Däremot har jag en hel del att jobba med då det kommer till höften. Där är jag inte tillräckligt stark för att hålla en hög och stabil höft.

    SvaraRadera
    Svar
    1. På längre sträckor Johanna är det ju naturligt att man sjunker ihop lite i steget när tröttheten sätter in! Hur det är att springa 100km kan jag knappt föreställa mig! Vi har alla våra svaga punkter, min är höger knä, jag är inte skadad men har av till haft känningar och stelhet ända sedan Stockholm marathon!

      Radera
  3. Spännande ämne det där med fotisättning och teknik. Att springa snabbare kommer alltid att få även ett löpsteg som mitt, att likna Mosops. Ju snabbare man springer desto mer springer man på tårna helt enkelt. Frågan är hur mycket man ska sträva efter att härma ett sånt steg, då man aldrig är i närheten av de farterna?

    Just nu går mina tankar i stil med att foisättningen är ett resultat av farten, inte tvärtom. Och att tekniken man bör arbeta med är som Johanna säger, från höft och bål.

    Men å andra sidan så funderar jag mycket på det här och mina åsikter ändras lika ofta som vädret känns det som...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst kan det kännas konstlad att springa och tänka på tekniken i lägre fart Johny, ett kardinalfel som många gör är dock att fokusera på fotens landning. Motionärer bör istället fokusera på en något högre stegfrekvens - lite trippande steg - så kommer automatiskt landning ske närmare kroppen och landningen blir mer mittfota, jag är övertygad om att det är skadeförebyggande!

      Radera