måndag 12 november 2012

Skoinvigning och vilse i skogen (som vanligt) på fars dag

Igår invigde jag mina Inov-8 Xtalon 190 och det var med ett stort leende jag stack iväg en mulen och trist söndagseftermiddag när helgens gäster i form av min bror med familj hade påbörjat hemresan. Det upphör inte att förvåna mig hur löpning kan vara så njutningsfullt för oss som knäckt koden och etablerat det som en vana när det är så jobbigt och tråkigt, t o m plågsamt för dem som inte springer regelbundet.

I sitt rätta element - skogen

Märkte direkt att det är en väldigt löpglad sko, låg vikt, låg drop, utmärkt löpkänsla, bra fäste förutom på alla blöta rötter där ingenting fäster. Jag sprang den vanliga terrängrundan jag brukar springa med David och jag brukar alltid, trots mitt goda lokalsinne, springa fel eller bli osäker på vägen, så också igår men jag kom längre nu än jag brukar innan jag blev osäker. Uppe på de högt belägna berghällarna vände jag om för att leta efter den stig som leder vänster ner i skogen igen men jag hittade den inte så jag vände tillbaka samma väg runt kalhygget igen.

Här vände jag tillbaka...första gången...

På tillbakavägen måste jag missat en högersväng vid hörnet av kalhygget för plötsligt befann jag mig i ett igenväxt traktorspår vid ett nedfallet träd jag inte kände igen. Fortsatte ändå framåt och kom upp på en ny höjd där nya stigar korsade vägen. Jag vände återigen tillbaka för att försöka hitta tillbaka till kalhygget men kom istället ner till sjön som ligger längre åt sydväst. Himlen var mulen och dessutom började det skymma så jag hade ingen vägledning där.

Skymning i skogen

Jag lämnade stigen och sprang obanat för att hitta rätt stig och nu kändes det som om jag sprang i cirklar och under några minuter kändes det lite olustigt. Fågelvägen var jag inte mer än 3km hemifrån men vad hjälper det när jag inte visste åt vilket håll hem låg? Lättnaden var därför påtaglig när jag plötsligt kände igen mig då jag kom på rätt stig igen från motsatt håll och kunde springa hem i halvdunklet. Under den sista kilometern på asfalt blev det 4st stegringslopp på ca 100m med bra känsla. Med irrandet i skogen blev det 8 sköna kilometer med en snittfart på 5:34 min/km med lite naturlig fartlek i skogen och med en känsla av medveten närvaro, som stundtals var lite väl stark!

12 kommentarer:

  1. Älskar de skorna och älskar att springa i terräng!
    Och jag vet många gånger som jag sprungit vilse i Änggårdsbergen men nu efter tre år så har jag lärt mig att hitta lite bättre :-)
    Fortsatt lycka till med skorna och dina terrängpass!

    SvaraRadera
  2. Spannande med terrang for din del! Om jag inte misstar mig sa har du val inte varit sa fortjust i terrang tidigare? Eller har jag fel? Roligt i vilket fall som helst att springa i lite andra miljoer aven om det ibland kan innebara att man springer vilse. :-) Finfina skor btw.

    SvaraRadera
  3. Tack Eva, lustigt hur svårt det kan vara och hur lika alla stigarna kan vara! Skorna är väldigt trevliga och kommer nog göra att jag springer mera i skogen, hur det fungerar på vintern när snö täcker stenar och rötter vet jag dock inte...

    Absolut Petra och du har rätt, jag har tidigare tränat mest på asfalt och grus men börjat uppskatta löpning i skogen alltmer! Variation helt enkelt!

    SvaraRadera
  4. Snygga skor! Hur känns lästen? Har Inov8 FLite 230 med suverän löpkänsla i terräng, men ingen höjdare på asfalt. Du hittar ut mer och mer i terräng ser jag och du har ju så nära till den. Och så vågar du även ta steget ut i obanad terräng!:-) Medveten närvaro? Här-och-nu-känsla? Riktigt härliga hällmarker på bilden.

    SvaraRadera
  5. Vilken fin skog du har att springa i! Men du, med tanke på ditt"virrande" - en kompass är en riktigt bra kompis!

    SvaraRadera
  6. Hoppsan! Jag är sällan lost - har något slags inbyggd kompass tror jag (men så ska man väl inte säga - då springer jag väl bort mig nästa gång :-)). Kanske är de skorna något för mig?

    SvaraRadera
  7. Jobbigt det där att känna sig vilse på hemmaplan och kanske det vanligaste stället att gå vilse på?! Hände mig när jag var ute med mina söner att plocka svamp i skogen hemma. Visste ju exakt var jag var ... och ändå inte. Det tog nog säkert 30 minuter innan jag lyckades få oss rätt spår igen med bibehållet lugn utåt trots en stark olustkänsla inombords.

    Jag har varit lite nyfiken på de där skorna, låter ju riktigt bra att du är så nöjd! :-)

    SvaraRadera
  8. Haha! Läste först texten som att du sprang iväg med ett stort leende för att din bror med familj äntligen åkt hem ;)
    Skorna verkar grymma! Lycka till med dom!

    SvaraRadera
  9. Niklas, lästen är riktigt åtsmitande och smal, framförallt runt häl och mittfot medans tåboxen är relativt rymlig och ovandelen runt snörningen ganska ombonad. På asfalt känns dock de kraftiga plastdobbarna igenom den tunna sulan så jag ser det framförallt som en terräng-och en komplementsko för mig.

    Ja, jag har nära ut till skogen, 200m bort bara och det bjuds på omväxlande blandskog, gammal barrskog, ung lövskog, bergshällar som på bilden. Rundan jag tänkte springa är 12km men nu hittade jag ju inte runt...

    Sofia, ja, se min kommentar till Niklas, jag har nära till skog som är både väldigt springvänlig i början och ganska tuff lite senare. Oväxlande förhållanden bjuds det på och en kompass kanske inte vore så dumt...

    Jag har också bra lokalsinne Anneli men i skogen blir det svårare med alla stigar som korsar varandra men det börjar bli lite löjligt att jag alltid springer vilse på den här rundan...Skon är löpglad och lätt, lite dämpning men mycket bra fäste. En härlig sko i skogen!

    Usch ja, Niklas med barnen gäller det ju att inte spä på deras oro om man själv känner sig vilsen. Det kommer en recension av skon när jag sprungit mera i den men första intrycken är enbart positiva!

    Ojdå Daniel, syftningsfel brukar inte vara min grej :) Nejdå, det var bara skönta att få komma ut och springa, har blivit ganska lite av den varan på sistone. Skorna är grymma, kanske inte helt olika dina tunna Puma med spikes. Tack!

    SvaraRadera
  10. Hej Staffan.

    Har lite följt din blogg nu ett tag, och tänkte att det skulle vara dags att säga hej.

    Jag känner igen det du skriver om. Jag gjorde samma sak i somras/höstas, men på olika pass. Ett långpass var jag ut och upptäckte nya skogsstigar, och ett tag blev jag lite orolig att det skulle bli ett väldigt långt långpass. :)
    Ett pass i början på september kom jag iväg lite sent, och sprang lite längre än planerat. Då blev det mörkt i skogen innan jag han hem. Som tur var det bekanta skogsstigar, annars hade jag blivit orolig på allvar.

    Hälsningar från Finland,
    /Mikael

    SvaraRadera
  11. Hej Mikael, välkommen till bloggen och tack för din kommentar! Det är ju just så, man har tänkt sig vara ute en viss tid och sagt det hemma och man sedan springer vilse kan det bli avsevärt längre och en telefon har man ju heller ingen nytta av om man inte själv vet var man är...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja visst är det så. Man borde alltid ha telefonen med sig, men jag har nästan aldrig. Kan ju vara bra ifall man exempelvis vrickar foten. En gång i somras lade jag eld i bastun och meddelade frun att jag far en liten runda, typ 40-50 min. Hade sånt flyt och allting fungerade perfekt, så jag for lite längre, och lite längre, och när jag kom hem drygt 2 timmar senare hade jag stolt sprungit 21 km. Men beröm fick jag inte den gången. :)

      /Mikael
      http://runningmima.blogspot.fi/

      Radera