 |
| Jag och Daniel efter målgång i Stockholm 2010 |
Jag har mött reaktionen så många gånger nu, den här fascinationen för just marathonsträckan. Det är min erfarenhet att man i "icke-löpares" ögon verkligen är LÖPARE om man springer/sprungit maran. Om man sedan sprungit på tre eller fem timmar verkar inte spela någon roll utan det är det faktum att man sprungit marathonsträckan som fascinerar.
Längre sträckor än marathon - ultra - brukar inte väcka samma fascination enligt min erfarenhet, mera förundran alternativt viftas bort som något som knäppgökar ägnar sig åt, liksom vassa resultat på kortare sträckor som 5km, milen eller halvmaran inte heller brukar väcka samma intresse.
 |
| Bara upploppet kvar av Stockholm Marathon 2010 |
Min egen teori är denna. Personer som inte tränar löpning eller personer som försöker jogga någon gång då och då kan inte relatera till att springa en mil på riktigt snabba tider, säg 35-40 minuter eller halvmaran på 1:15-1:20, dvs riktigt snabba resultat, eftersom de inte förstår hur snabbt man springer och vilken träning som ligger bakom. Drygt 42km däremot kan alla som kämpat sig igenom sin fem eller sju-kilometersrunda relatera till. Tanken på att när de äntligen klarat rundan, fortsätta i ytterligare sju eller fem varv på samma runda förskräcker och fascinerar.
Känner ni igen er och har ni mött samma reaktion?
För övrigt börjar det bli dags att bestämma sig snart ang Stockholm Marathon 2012, det lutar åt att jag anmäler mig snart, mer om det i ett annat inlägg.
Till sist så mår jag alldeles fantastiskt just nu, jag njuter av att vara hemma med lilltjejen och kunna träna lite fler pass än vanligt den här fantastiska hösten! I förmiddags var jag ute i solskenet på ett fantastiskt skönt kort långpass, drygt nittio minuter och 18km i femfart med joggingvagnen - helt underbart!
Ja, att springa 4,2 verkar ju omöjligt för många så det fascinerar tydligen. Nu när jag sprungit ett kan jag äntligen svara "ja" på frågan..folk är tydligen enbart intresserad av hur långt man sprungit, inte hur snabbt.
SvaraRaderaJa, och vad är det med triathlon... Så fort jag säger att jag har gjort ett triathlon (olympisk ditstans) så tror folk att jag är stålmannen.
SvaraRaderaSjälv tyckte jag att det var bra mycket mer meriterande att springa en mara på 3:20 eller milen på 40 min än mitt triathlon i somras... :-)
Jag tror att marathon är greppbart just för att många vet vad det betyder (ungefär), och att det typ är ngt man gör en gång i livet, inte kan gå en vecka efter osv. Alla känner någon som känner någon som sprungit marathon; en distans som alla liksom vet hur lång den är.
SvaraRaderaTror folk inser att en mil kan de flesta springa, och gör ingen skillnad på om man bara tar sig runt milen eller om man flyger runt, men en mara anses så långt att de flesta tror att de inte kan och då blir det imponerande att bara ta sig runt - om man så går hela vägen.
SvaraRaderaSka köra min första mara i juni, har respekt för den men vet att tränar man så går det att inte bara överleva utan att springa på en hyfsad tid också.
Där är ju jag på bild! :)
SvaraRaderaFolk i min närhet som inte springer är bara intresserade av hur långt man klarar springa och inte tiden. Dom har svårt att förstå hur mitt PB på halvmaran kunde vara så mycket jobbigare än dom 50km jag sprang på ultran i helgen.
Hej! Bra blogg (såg den via Mirandas lista) och intressant inlägg.
SvaraRaderaHar hållit på med löpning i många år.
Vanligt folk tycker jag förstår att prestation kan vara vertikal (de har sett stjärnorna på TV) eller horisontell (långa distanser ex marathon, ultra, En Svensk Klassiker, Ironman, etc). De har nog genom extrapolering lättare att relatera till löpning under lång tid. Det om ultra håller jag inte riktigt med om. Är det något bland mina meriter som andra har värderat riktigt högt så är det En Svensk Klassiker och mina ultraresultat. Har vunnit stor respekt och exempelvis fått kommentarer som "övermänniska" och liknande. Ett problem med långlöpningen (marathon inkluderat) är att Sverige saknar löpare som håller fullt ut internationellt, med undantag för Jonas Buud (ultra). Intresset och antalet deltagare inom ultra växer snabbt.
De kunniga verkar i allmänhet inte värdera någon distans högre än den andra. De fäster mer vikt vid prestationshöjden, vilket jag tycker är helt rätt.
/Fredric
Håller med flera av de tidigare talarna. Distansen är så lång att de flesta förnuftsmässigt förstår att det är en enorma prestation att genomföra det. Några tolkade citat från "Spirit of the marathon": "När du passerar mållinjen i ett maraton så kommer det förändra ditt liv för evigt", "Jag gör det för vetskapen att jag gör något som de flesta människor inte klarar av". Dessa två tycker jag sammanfattar det på ett bra sätt.
SvaraRaderaMagnus, ett klockrent bekräftande av min teori alltså.
SvaraRaderaJa triathleter finns det nog en bild av att de tränar för jämnan och är någon slags supermänniskor Lennart, precis en sådan som du :)
Så är det nog Sofie!
Elisabeth, välkommen hit! Du har något att se fram emot. Att gå i mål på Stockholms Stadion (om det nu är i Stockholm du ska springa) är något alldeles särskilt efter 42 km löpning! Och visst har du rätt i att om man kommer lite förberedd så kommer man både runt och kan göra en bra tid!
Daniel, precis, tänk så det kan bli :) Ja, just så verkar folk funka!!
Fredric, tack! Jag tror faktiskt vi sågs på Enhörna Challenge i somras (kollade lite på din blogg...), jag minns att det var en kille i B-heatet med en grön tröja från Västerås Löparklubb där! Ultra har jag ingen erfarenhet av (och inget direkt intresse för heller) utan jag delgav bara min erfarenheter från när jag pratar om löpning med folk. Visst tycker många det är imponerande, även jag, att springa 100km också!
Det gör det Erik, även om min fru skulle fnysa lite föraktfullt och säga att jag fått hybris om jag citerade det första citatet :)
För mig blev det en anmälan till sthlm marathon, min aldrig första så snar är jag med en andra ord en riktig löpare :)
SvaraRaderaTror precis som många av föregående kommentarer; Många som ibland springer sin vanliga runda på 6 km eller liknande får perspektiv och genom enkel logik inser att 42 km är rätt långt...Ett marathon är lätt att relatera till.
SvaraRaderaStaffan: Exakt, sprang min första tävling i det gröna VLK-linnet på Södertälje IP. Pratade med en som hade köpt nya spikskor (var möjligen du?) och med Mario (Astra). Kul med Södertälje och Astra eftersom jag bodde och jobbade där ett år på 90-talet.
SvaraRaderaLovely, att vara hemma rockar!
SvaraRaderaHaha, hybris alltså... Har hon själv sprungit mara? Jag vill nog mena på att det ändå stämmer (för mig i alla fall. Det är inte samma person som stod på startlinjen på Verrazano 7 november 2010 som sen gick i mål i Central park.
SvaraRaderaMen det är kanske olika. Ha en fin helg!
Sofia och Mikaela, välkomna till bloggen och första maran är en riktig upplevelse!!
SvaraRaderaSå är det nog Henke!
Nej, det var inte jag med spikskorna. Kolla i race rapporten från Enhörna Challenge till vänster bland tävlingarna för i år så hittar du en bild.
Anna, exakt vilken otrolig förmån vi har, ibland förmår man inte ta in hur man man har det!
Erik, nej min fru har inte riktigt fastnat för löpning även om hon gillar att träna så någon mara kommer hon nog aldrig att springa. Visst ligger det ändå något i det där citatet, har man klarat att springa 42 km för första gången så blir det ändrade perspektiv på vad som är möjligt!
Säg såhär: "Never is a long time" :D
SvaraRaderahttp://www.metro.se/nyheter/varldens-aldste-maratonlopare/EVHkjq!5PbS7s71RuEw/
Väldigt träffande artikel.
SvaraRaderaNär jag pratar med kollegor, som sällan eller aldrig joggar, och berättar vilka tider jag gjort på 10 km och halvmaran får man ett "Jaha" till svar.
När man berättar om marathon är de imponerad av att man sprungit så långt men när jag berättar om tiden så säger den inget för dom.
Tack Mikael, även du bekräftar alltså tesen att det är sträckan framför allt som fascinerar!
SvaraRadera