söndag 22 april 2012

En fråga

Jag är lite nyfiken på en sak. När ni springer och springer lite fortare, har ni någon speciellt fart som utgör en slags gräns eller "barriär" mentalt eller fysiskt? En fart där ni känner att "nu går det riktigt fort" eller där ni känner att ni inte riktigt längre förmår springa med en bra teknik utan det blir mest att kämpa sig framåt?

Jag har nämligen det och för närvarande ligger den farten ganska exakt vid 3:40 per kilometer. Givetvis kan jag springa mycket fortare än så, t ex när jag kör korta intervaller som fyrahundringar och jag fixar också några tusingar i det tempot utan att ta gå på riktigt max men ska jag springa lite längre, på tävling eller på en snabbdistans, känns det hyffsat kontrollerat i 3:45-tempo men kommer jag ner till 3:40 så händer det något. Jag liksom tappar hållningen som hjälper mig framåt och hjälper mig hålla fart och får påminna mig om att hålla rätt position och aktivt jobba för att inte stegfrekvensen ska bli för långsam. Det liksom känns i hela kroppen och i huvudet att jag nu springer riktigt fort!

Så här snabb kommer jag aldrig bli!
 Det här är en gräns jag gärna vill flytta lite neråt såklart! Ska jag t ex någon gång klara av att springa 5km under 18 minuter ska jag orka hålla ett 3:36 min/km-tempo och sedan också kunna spurta några sekunder på slutet och det känns i dagsläget som ett riktigt riktigt tufft mål!!

Det är naturligtvis kontraproduktivt att tänka  i termer av gränser eller barriärer men några ynka sekunder per kilometer gör markant skillnad i känsla! Hur tänker ni kring det här?

33 kommentarer:

  1. Jag springer ytterst sällan i de farterna som betyder att jag kommer ur mitt naturliga steg, men jag känner ändå igen det du beskriver. Jag skulle tro att min gräns ligger runt 3:45 min/km, men har som sagt inte full koll.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Då får du väl testa Simon :-)

      Radera
  2. Samma här Staffan. När jag kommer till en viss gräns (d v s fart o är lite osäker exakt tid) så är det precis som att löpsteget känns konstigt. Frånskjutet känns väl ok, men när jag sätter i foten får jag känslan av att farten lite bromsas, som om foten (benet) inte riktigt hänger med. Dessotum börjar jag ha svårt för att hålla en rak linje i löpningen. Börjar vingla liksom.. Svårt att få flyt, ingen teknik o okontrollerat. Behöver träna på detta. Kanske helt ointressant, vad vet jag.. ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag känner igen mig i ditt sätt att beskriva det Johan, det handlar nog dels om styrka, dels om mental träning och naturligtvis kondition (löpekonomi, syreupptag också).

      Radera
  3. Känns bekant, även på de lägre farter där jag befinner mig. Tror det (för mig) handlar mycket om muskelstyrka, balans mellan överkropp/core och ben samt koordination som är en funktion av dessa.

    Vid en viss fart tappar man helt enkelt koordinationen, och det beror på en kombination av orsaker. Då försvinner löpekonomin och ganska snabbt kroknar man.

    Tror lösningen för mig är en kombination av mer träning i högre fart och funktionell styrketräning. Utmabingen är att få tid till det... :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Är det du Roger som bloggade förut? Jag tror du har rätt i din beskrivning!

      Radera
    2. Jo, nog är det jag alltid. För nu en mer passiv nättillvaro pga lite tid, men är fortfarande en trogen läsare! :)

      Radera
    3. Huvudsaken att du springer i alla fall!! Jag tycker fortfarande skrivandet är kul och ger mig energi så jag ser till att ta mig tid till det, som det är nu fungerar det men man vet ju aldrig!

      Radera
  4. Känns bekant, även på de lägre farter där jag befinner mig. Tror det (för mig) handlar mycket om muskelstyrka, balans mellan överkropp/core och ben samt koordination som är en funktion av dessa.

    Vid en viss fart tappar man helt enkelt koordinationen, och det beror på en kombination av orsaker. Då försvinner löpekonomin och ganska snabbt kroknar man.

    Tror lösningen för mig är en kombination av mer träning i högre fart och funktionell styrketräning. Utmabingen är att få tid till det... :-)

    SvaraRadera
  5. Hallå igen. Jag hostar till sådär en gång i halvåret... ;-) Och ett halvår har väl gått nu?

    Hm. Intressant. Menar du att springer fortare än vad tekniken klarar av. Jag tror inte att jag har en sån gräns. För mig är det tvärtom. Jag lyckas upprätthålla farten med en någorlunda korrekt teknik. Men när jag blir trött tappar jag tekniken och tappar tempo.

    Men du menar att när du springer som fortast gör du det utan någon vidare teknik? Eller förstår jag fel?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Rosenblom, hallå där det var inte igår, fortfarande skadefri? Jag menar att jag tappar tekniken och då springer sämre vilket gör att jag blir ännu tröttare, tror jag...

      Radera
    2. Nja. Inte FORTFARANDE skadefri. Det har hänt en hel del. Sjuk och skadad och utredningar och bla bla. Men jag är på det igen nu.

      Tycker det låter märkligt. Att du först tappar tekniken och därför blir trött. Det naturliga borde vara att man blir trött och därför tappar tekniken. Men det finns säkert en rimlig förklaring till det. Eller så är det jag som tänker fel. Har inte fått igång min löparskalle riktigt än... ;-)

      Radera
    3. Ja, Visst blir jag trött i så hög fart men jag hävdar ändå att tröttheten kommer fortare av att jag inte har en bra teknik i överfart!

      Radera
  6. Jag tror att det är hos mig mer mentalt är fysiskt. Vetskapen om att det går under 3,40 (verkar vara på ungefär samma nivå som dig där) gör att jag på något dumt sätt förlänger steget lite. Förlängningen gör då att benen blir stumma när jag landar, och inte så spralliga och hoppiga som jag vill. Detta till trots att jag har erfarenheter att det hjälper mig att fokusera på många och korta steg..

    Om man lyckas intala sig själv att gränsen är lägre, t.ex. 3,30 så tror jag att det är möjligt att sänka den nämnda barriären..

    SvaraRadera
  7. Hej Emir! Det mentala spelar absolut roll! För mig är det också så att när jag försöker rätta till steget som blir lite långt så upplever jag att benen tar slut ganska fort när jag igen springer med hög frekvens i hög fart, säkert en fråga om bristande styrka.

    SvaraRadera
  8. Hej Staffan. Jag tror helt klart det är en kombination av mentala och fysiska gränser för kroppen. Supertusingar (Szalkai´s pass i Spring! vårsäsongen ´11) har fungerat bra för mig, när det har gällt att flytta gränserna fartmässigt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är det nog Magnus och de där supertusingarna har jag bara läst om någon gång...

      Radera
  9. Min gräns ligger vid 4.30 min/km. 4.40 går bra men 4.30 går jättetugnt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så liten skillnad kan göra så mycket Krille!

      Radera
  10. För mig är läget mer som Rosenblom resonerar. När jag blir trött tappar jag tekniken. Och det kan lika gärna ske i 4:30 som i 6:00.
    Kan det ha att göra med vilken som är sämst hos löparen i fråga: den absoluta syreupptagningsförmågan eller den lokala syreupptagningsförmågan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst blir jag trött när jag springer fort men jag upplever att jag tappar teknik och därmed blir jag tröttare fortare p g a sämre löpteknik!

      Radera
  11. Snygg bild! Frågan ska vi diskutera när vi ses IRL för annars får du en roman här. ;-)

    SvaraRadera
  12. Jag funderar väldigt sällan på tekniken. Jag bara springer!
    De få gånger jag tänker på tekniken är när jag är ute på lite lugnare pass och när jag springer uppför backar.

    Vid väldigt långsamma pass, långsammare än 5.30, tycker jag det är svårt att upprätthålla ett normalt löpsteg.
    S

    Sub 18 känns väldigt tufft. Gör ett första försök till att klara det till helgen. Det är första gången jag ger mig på distansen på tävling. Dessutom är banan 5.1 km så det gör det ännu tuffare att klara 18 minuter.

    Jag har en tid som jag kommer att vara nöjd med men det behåller jag för mig själv så länge :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tänker nog mest på tekniken när jag springer tröskelpass Mikael! Lycka till med sub18 - spännande!!!

      Radera
  13. Den självklara lösningen till detta "problem" är att du byter namn på din blogg till -
    3.30 fart genom tillvaron och blir då tre och trettio Staffan. Sedan är det inga bekymmer......

    SvaraRadera
    Svar
    1. Genialiskt enkelt Per :-) Jag för sådana förslag ibland att byta namn på bloggen men namnet känns så inarbetat vid det här laget!

      Radera
  14. vet inte var min kommentar tog vägen... :-( Skrev i alla fall att vi ska diskutera det där när vi ses IRL för annars blir det en roman här. ;-) Och att det var en snygg bild!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Trodde nog att du speciellt skulle gilla bilden Ingmarie :-)

      Ja, det vore skoj att prata om. Jag som hade tänkt att vi skulle springa ihop ett gäng i Sätrahallen i vår och nu är det redan slutet av april, vart tar tiden vägen...

      Radera
    2. När du vet svaret så vill jag veta det!;-) Men nog borde vi kunna få ihop ett gemensamt löppass!!??

      Radera
  15. Om vi hoppar över namnbytet på bloggen, kan en lösning vara att under en specifik period t.ex. en månad, bara tränar korta sträckor, d.v.s korta snabbdistanser och intervaller. Avsluta perioden med t.ex. ett 5-km lopp. Detta för att ge muskler m.m. tillräcklig tid att anpassa sig till ett snabbare löpsteg. Det är en artikel om detta i senaste Runners World. Jag tror att du är som många andra löpare, mig inräknad, och tränar mest för milen och halv-helmarathon och inte satsar så mycket på korta distanser.....

    SvaraRadera
  16. Helt rätt Per och jag har en del funderingar på att göra något sådant i sommar!

    SvaraRadera
  17. Det är väl den klassiska mjölksyratröskeln kanske?! Känns som en mur, men den GÅR att flytta på :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den anaeroba tröskeln i så fall Lisa för visst finns det väl både en aerob och en anaerob dito? Jag är ju långt förbi normal tröskelfart när den här känslan infinner sig nämligen men förhoppningsvis går även den här gränsen att flytta på.

      Hur går det med ditt rehabande egentligen? Det känns som om du inte kunnat springa nu på en väldigt lång tid och jag måste säga att jag är imponerad av din flit att alternativträna, själv hade jag nog gett upp vid det här laget!

      Radera