Att knäcka koden!

Många kämpar med att knäcka koden med träning. Att komma till att tycka det är roligt för träningens egen skull och därigenom träna regelbundet över längre tid. Många lyckas aldrig utan försöker ett tag för att sedan lägga av följt av ytterligare en nystart. Det blir extra tydligt efter semestern när en nystart ska göras eller efter nyår när skumpalöftena avlagts.

Det här är min äldsta son, Henrik. En vanlig, just nu väldigt långhårig, femtonåring. Innebandyspelare, trumpetare med intresse för kompisar, musik, sport och dataspel. Skötsam, rolig och omtänksam, slarvig och glömsk så man som som förälder ibland sliter sitt hår, snarstucken och med väldigt kort stubin ibland. Ni med tonårsbarn känner säkert igen er i de snabba kasten mellan känslolägen.

Ja, sonen är numera längst i familjen och pappas löparskor i storlek 43 passar även på hans fot. Tur att jag har några att välja på. Just nu har han mina Adizero Boston på långlån.

Det som gläder mig är att han knäckt koden, att han tycker det är roligt att träna, insett att träningen är viktig för honom själv, att han mår bra av den. Att han tränar för sin egen skull. Inte för att vi som föräldrar eller hans innebandytränare tycker att han borde eller måste. Som femtonåring börjar innebandyn bli ganska seriös, inte minst när man spelar i en förening med anor och ambitioner. För ett par år sedan var det ofta lite suckar och gnäll innan träningarna.  Inte nu längre. Nu kommer han istället hem trött men med ett brett leende efter träningspassen och nämner ofta spontant hur roligt det var på träningen idag. När han beskriver i vilka backar de kört vilka intervaller i så förstår jag som kan alla backar här vilka ibland galet tuffa träningspass de kör med laget (det är klart det blir extra hårt med ett gäng femtonåringar som nog vill tävla mot varandra).

Förutom innebandyträningarna sticker han också ut och springer sedan något år tillbaka. Ibland kanske bara 1-2 gånger i veckan, ibland oftare. Bara det att han gör det på eget initiativ. Vi uppmuntrar honom utan att det längre behövs. Med Runkeeper och favoritspellistan sticker han ut och springer och kommer hem glad och vill prata löpning. Han frågar mig var jag sprungit, hur långt eller hur fort. Ibland gör vi sällskap och i sommar har han sprungit med både mig och min fru och han klarar numera tillräcklig längd och fart på rundorna så att det blir träning även för mig samtidigt som vi får tid tillsammans. Drygt tolv kilometer joggade vi runt tillsammans en fin sommarkväll i juli. En riktig win-win för oss båda!

Ni ser att jag inte är löparklädd. Tyvärr kunde jag inte motstå "ett sista dopp" i blåsten i lördags och har sedan dess känt mig hängig och förkyld men jag är på bättringsvägen och hoppas snart vara i löparskorna igen!

Varmt i vattnet i lördags men inte lika varmt på land...

Lyckade eller misslyckade intervaller?

Tack för en tänkvärd feedback här och på jogg.se på förra inlägget, kanske är det så enkelt att blogginspirationen hänger ihop med löpinspirationen och att det är lätt att vilja för mycket och krånga till det. Här kommer därför helt enkelt en beskrivning av veckans intervallpass rakt upp-och-ner. Tusingar på bana, en klassiker!

Jag har tidigare bloggat om några av mina favoritintervallpass, ett tips för nytillkomna läsare och ett inlägg som jag tycker står sig bra fortfarande!

Ett bra intervallpass utförs i en serie fartökningar där farten är jämn eller något ökande. Tvingas du sänka farten eller förlänga vilan har du kört för hårt. Det kräver några saker av dig som löpare. 1. Självkännedom och ärlighet kring din egen kapacitet just nu och INTE en kapacitet du haft tidigare. 2. En plan, de allra bästa passen är de när du med hjälp av självkännedom och ärlighet har en plan för passet som du sedan utför. 3. En förmåga att springa jämnt, fast OK, känns det bra på sista repetitionen så tryck på lite extra men intervaller ska sällan eller aldrig handla om maxlöpning! Det sliter för mycket fysiskt och mentalt. Träningseffekten blir bättre och återhämtningstiden kortare med lite återhållsamhet. 

I onsdags sprang jag 8x1000m på bana på lunchen där vilan på ca 90 s var tiden det tog att gå från mållinjen till starten för 1000 m. Min plan var att springa alla tusingar på 3:40-3:45 vilket är en ansträngande men kontrollerad fart en bra bit från max. Det gick ganska bra. Några av intervallerna gick en eller ett par sekunder för snabbt men det kan tillskrivas att GPS'en inte mäter avstånd på bana så bra då halva löpningen sker i kurva och då kan farten diffa någon sekund mot vad klockan visar. Det blev ändå en jämn serie med god kontroll och en växel kvar vad gäller ansträningning. Jag genomförde hela serien med ett lätt tilltagande trötthet där jag blev lite tröttare lite tidigare på varje intervall men hade gott om krafter kvar på de två sista som blev de snabbaste och på den allra sista intervallen tillätt jag mig själv att trycka på lite extra de sista 200 m och sprang den på 3:30 utan att för den skull gå på max.

Snittet för de åtta tusingarna blev därmed 3:38 och trots att jag inte matchade min plan var passet lyckat sett till jämnheten i utförandet!

Ett annat tips för intervallpass är att inte låta tankarna vara iväg utan vara fokuserad och här och nu. Med 200 m kvar av den femte intervallen blev jag plötsligt osäker på om det var dags att "gå i mål" eller om jag hade ett varv kvar. Jag borde litat på min känsla men vågade inte utan sprang ett varv till och givetvis blev den intervallen då 1400 m. Tipset för att undvika just detta är att visa tiden för pågående sträcka/etapp på din klocka och inte bara totaltiden för passet!

Ett sista tips är att det är fult när kalsongerna syns under splitshorten :) Löparbekanta hävdar att passet inte ens gills med kalsonger under splitshorts utan att jag nu måste göra om det :) well, gärna för mig, banintervaller är roligt!

Trevlig helg läsare! 

Sällan trångt på Bergshamra Arena!

Blogg- och delvis löptorka

Jag är drabbad av bloggtorka, något jag insett långt innan det här inlägget. På sommaren blir det naturligt färre inlägg men torkan har varit mera långvarig än så. Det är inte samma trafik till bloggen längre, vilket säkert har att göra med att bloggar som företeelse minskar i popularitet men det har också att göra med att jag inte skriver lika ofta eller lika bra längre. Det är bara att erkänna!

Mitt syfte med bloggen från början var att skildra min träning och hur den rymdes med familj, jobb och allt annat mitt i livet. Det var länge sedan bloggen var en träningsdagbok och när jag nu avrapporterar min träning blir det inte speciellt intressant tycker jag själv och då kan jag inte förvänta mig att andra tycker det är intressant heller. Självklart beror det på att min träning just nu inte är så spännande. Jag tränar med en bra volym och har också variation på passen men fokus och målsättningar saknas vilket gör träningen uddlös. Tävlingslusten lyser dessvärre också nästan helt med sin frånvaro och så har det varit en längre tid, vilket ytterligare gör träningen mer konturlös. Det är lite för många lugna distanspass och för få pass som lyfter mig och även om jag fortfarande försöker träna i olika farter och variera passen beroende på vad jag framför mig är det halvhjärtat jämfört med för några år sedan.

Det händer inte heller ofta att jag får små underfundiga idéer eller gör iakttagelser under mina löppass som räcker till ett helt blogginlägg. Återstår de längre texter jag ibland skriver i krönikeform, texter jag lägger mera krut på och som ofta blir vällästa och ibland också väcker debatt, som t ex inlägget om SOK uttagningskriterier nyligen eller det äldre inlägget om den grabbiga löpningen.

Med löpningen känns det som om jag borde göra något för att åstadkomma en förändring men vad detta något är står inte klart för mig! Jag var innan semestern inne på att jag nog skulle försöka springa lite försiktigare, i farter jag behärskar och i farter som motsvarar där jag är nu istället för där jag vill vara och det jobbar jag fortfarande med, med en del "återfall" i form av för snabba stegringslopp i sommar. Ett trevligt distanspass i veckan med en mycket snabbare löpare än jag bekräftade också de tankarna.

Jag är och kommer naturligtvis alltid vara en "gubbe" och föredetting men nu känner jag tyvärr mig som en föredetting jämfört med mig själv och det är värre.

Vill jag fortfarande utvecklas som löpare? Ja, men viljan är just nu inte lika stark som förut eller så är det bara en demotiverande nedåtgående spiral där halvdålig form ger halvdålig träning vilket ger halvdålig form.

Tycker jag fortfarande det är roligt med löpning eller värt tiden jag lägger ner på det? Tveklöst ja! Löpningen är en given del av mig och jag har svårt att se mig själv vara utan den. Den ger mig mervärde på så många sätt, fortfarande!

Ska jag springa mera? Tveksamt om motivationen räcker för det just nu eller om det ens är rätt väg att gå. Dessutom får jag då prioritera löpningen hårdare i min vardag och då blir det på bekostnad av familjetid vilket jag inte vill.

Borde jag springa lite mindre, färre pass för att istället vara fräschare till de viktigare passen? Kanske, det är en tanke jag lekt med en del i år då jag oftare känner mig förkyld, trött och lite sliten, men samtidigt, väldigt få löpare blir bättre av att springa mindre. Jag uppskattar de lugna distanspassen för just vad de är, lugna, sköna, avkopplande, för det mesta i alla fall. En del är ju faktiskt bara tråkiga och slitsamma och kunde jag veta innan passet vilka de är skulle jag gärna hoppa över dem.

Löpning i Oxvreten. Foto: Philip Persson, med tillstånd.

Jag har funderat flera gånger på att avsluta bloggen. Att sluta på topp är det redan för sent för, då skulle jag slutat för ett bra tag sedan och det är inte helt enkelt att säga hej då till något jag hållit på med så länge och som gett mig mer än jag någonsin kunde ana när jag började skriva sensommaren 2009. Jag gillar fortfarande att skriva och det här är mitt lilla hörn där jag kan göra det. Jag uppskattar kontakten med er läsare även om ni blivit färre, och att ni kommer fram och hälsar på de mest oväntade ställen, som nu senast under semestern på Öland till exempel.Tack för det!

Jag ser mig själv som en uthållig person som inte ger upp så lätt. Jag har alltid bloggat ärligt i både med-och motgång eftersom jag tycker det blir intressantare att följa så. Men nu har jag inte haft några direkta med-eller motgångar på ett tag och bloggandet liksom löpningen har därmed blivit spretigt, och saknat både skärpa, riktning och inspiration.

Jag tar gärna hjälp av er läsare, finns det något ni saknat på bloggen, något ni vill att jag ska skriva om?

Tills vidare kommer jag fortsätta som jag gör. Tidigare pauser har alltid resulterat i både saknad och skrivklåda. Att sluta känns fortfarande drastiskt och jag ger mig tusan på att jag då helt plötsligt skulle få ett lyft i både löpning och bloggande och få massor att skriva om. Så jag fortsätter. Det blir nog färre inlägg där jag bara avrapporterar träning (i alla fall om träningen fortsätter som nu) men förhoppningsvis en bra kvalité på de inlägg jag väljer att publicera.

Det finns tecken på att jag är på väg uppåt igen vad gäller löpningen och då kanske blogginspirationen följer efter. Jag har fått till en hel del bra träning i slutet av semestern och nu åter i rutinerna. Om tre veckor ska jag springa halvmaraton igen och där har jag tänkt bevisa för mig själv att jag fortfarande kan springa halvmaraton under 4 min/km i snitt. Ett kortsiktigt och tydligt mål! Långsiktiga mål finns också men nu är det här inlägget tillräckligt långt varför ni får läsa om dem någon annan gång! Se där, lite av den "gamla" Staffan som skymtar bakom den här grå bloggtorkan!

snabba shorts och skönt linne packade för tusingar på bana på lunchen!

Race Report Bellmanstaffetten

I onsdags sprang jag Bellmanstafetten med jobbet och även om det mera var en social tillställning med jobbet än en prioriterad löpartävling blir det en kort rapport. Vår lagledare hade satt ihop vad som skämtsamt kallades ”elitlaget” där jag skulle ingå, tråkigt nog var det laget inte mixat vilket alla andra lag var. Medlemskapet i lagen ändrades fram till sista stund, en av våra bästa löpare blev pappa en månad för tidigt och var då naturligtvis inte med, namn föll bort och tillkom men från planerade tio lag blev vi till slut åtta kompletta lag och 40 löpare från jobbet på plats på Stora Skuggan på Norra Djurgården i Stockholm.

Lagen i "Mitt Val" förbereder sig för start. Foto: Privat

Jag passade på att ”jogga upp” till startplatsen från kontoret, vilket blev drygt tre kilometer i den kyliga sensommarkvällen, väl på plats i myllret vid Stora Skuggan fick vi vår pinne och nummerlappar och jag blev tilldelad andrasträckan, Jag värmde upp med några stegringar och ställde mig i god tid för växling och jag såg min lagmedlem på första sträckan direkt och fick ta över pinnen och stack iväg på de mycket bekanta vägarna där jag ofta lunchtränar och där t ex Vintermaraton också går.

Jag lade mig i ett snabbt tempo, lite för snabbt i början men utan att tokrusa, det var trångt också på andrasträckan och jag fick kryssa mig fram, kilometerskyltarna stod lite för tidigt i början men 3:37-tempo fram till första skylten. Det var en lite för optimistisk öppning för sedan hamnade tempot strax över 3:40. Jag sprang om väldigt många hela vägen och jag tror faktiskt inte någon sprang om mig på min sträcka. Tredje och fjärde kilometern är jag inte så nöjd med då det blev lite mer kuperat och tempot gick ner men jag sprang mig trött och fortsatte springa strax utanför bekvämlighetszonen så att det kändes mera som tävling än som ett vanligt träningspass i alla fall! Den avslutande delen var lite småknixig på krokigare och smalare promenadgrusvägar och här kommer jag bara ihåg två detaljer, en kille framför sprang hyggligt fort i svarta långbyxor och vit skjorta (!) och jag tänkte högt för mig själv att ”honom tänker jag fan inte ta stryk av”. Det visade sig vara GANT som hade en sådan lagoutfit. Nästa incident kom väl 500 m före mål då jag tittade för mycket på publiken efter lagkamrater och efter en kurva upptäckte en löpare som plötsligt började gå alldeles framför mig, det blev ett raskt löpsteg åt sidan för att undvika krock…

Jag höll ihop det hyggligt mot slutet med en sista kilometer på 3:44 enligt min klocka, var trött och önskade mig i mål och i mål kom jag såklart och kunde smidigt växla över till min lagkamrat. Efter min sträcka joggade jag kort ner innan det blev socialt snack med kollegorna. En kraftig men kortvarig störtskur störde picknickplanerna men vi fick till slut i oss lite lax med matvete och skumpa och banan, en underbar kombination! För att underlätta logistiken hade jag med min löparrygga och jag avslutade dagen med att jogga ner (igen) från Stora Skuggan till Centralen och tåget hem och fick på så sätt ihop en riktigt bra träningsdag med mer än 15 km löpning varav fem km i bra fart. 

"Elitlaget", haha

Vårt lag kom till slut i mål på en hedrande 47:e plats bland ca 1300 lag och alla sprang bra efter förmåga på tider mellan 20-22 minuter men framförallt var det roligt att springa tillsammans! Tiden känns ganska oväsentlig i trängseln men min klocka visade 18:21 i mål men i resultatlistan står det hela 18:54 och så långsamt sprang jag inte! Tydligen är första sträckan lite kortare och de sekunder det tog från målbågen fram till min växling läggs tydligen på andra sträckan. Det är lite svårt att acceptera för en tidsfixerad löpare att man inte får sin riktiga löptid noterad. men som sagt, det spelar ingen roll, Det var roligt att träffa kollegorna i löparkläder, jag blev trött och fick en bra träningspass och jag springer gärna Bellmanstafetten fler gånger!

Olympiska tvivel och tillbaka till rutinerna

Friidrotten har börjat på OS men det enda jag hittills sett direktsänt är damernas 10.000 m i fredags eftermiddag svensk tid. Tidsskillnaden spelar in men också tilltagande ointresse. Jag brukade älska att kolla på friidrott, de snabba löparna, den fulländade tekniken i kast-och hoppmomenten, explosiviteten, snabbheten, koncentrationen, glädjen och besvikelsen. Allt det finns naturligtvis kvar men över allt ligger nu en solkig hinna av misstänksamhet. Doping har naturligtvis alltid funnits och det var ju knappast bättre på 80-talet men nu känns det lika illa igen. Statsfinansierad rysk doping, undermåliga eller obefintliga dopingkontroller ”out-of-competion” både på Jamaica, och i Etiopien och Kenya, kända tränare som åker fast med dopingpreparat på hotellrummet ett par rum ifrån världsstjärnor i deras ”stall”. Friidrotten känns bara nedsolkad och smutsig för mig just nu, tyvärr.

Vem är dopad och vem är inte? I damernas 10.000 m-lopp vann en etiopiska överlägset när hon krossade ett gammalt ”omöjligt” världsrekord satt av en erkänt dopad kinesisk löpare. Vinnaren såg varken trött eller glad ut vid målgång. Till hennes försvar ska sägas att många andra också sprang bra i loppet, t ex gick fyra kvinnor under 30 minuter på milen där tidigare enbart tre kvinnor sprungit så snabbt någonsin.

Jag ser ett 400 m-lopp där vinnaren slår världsrekord från den svåra ytterbanan utan koll på sina konkurrenter och trummar på som en robot på upploppsrakan utan tillstymmelse till mjölksyrestinna ben eller avstannande fart i mål. 

Usain Bolt tar sitt tredje raka OS-guld på 100m, glädjande nog inte på en ny fantasitid efter en skadefyllt säsong utan på en mera "normal" tid denna gång. Är han ett naturbarn som bara förvaltat och byggt vidare på framgångarna han hade tidigt? Ligger förklaringen bakom hans framgång att han förmår utnyttja sin accelerationsförmåga som han trots sin längd besitter? Längden ger honom en fördel gentemot hans konkurrenter då hans större rörelseomfång förflyttar honom längre på varje steg och där han når sin toppfart senare i loppet och där den avstannande fasen i slutet då blir kortare vilket gör skillnaden under andra halvan av loppet på klassiskt Bolt-manér. Naturbarn eller fuskare likt nästan alla av de snabbaste på 100 meter genom tiderna?

Mo Farah tränad av den av dopingrykten omgärdade Salazar tar hem ännu ett OS-guld på 10.000 meter. Och så vidare. Fantastiska prestationer och jag påstår inte med säkerhet att någon av de nämnda är dopad. Hur skulle jag kunna veta det? Men skepsis, tvivel och vacklande mellan vad jag tror och vad jag vill tro förstör glädjen och förtar fascinationen för mig! Heter det inte att när något är för bra för att vara sant så är det oftast just det.

Time will tell vem som fuskat och vem inte? Kanske, eller så får vi aldrig reda på sanningen om t ex Bolt då ledande företrädare för friidrotten uttryckligen sagt att det vore en katastrof för friidrotten om han åkte fast för doping och det kanske man inte kan riskera. Ett godkänt dopingprov är heller inte värt mer än pappret det är skrivet på då det fuskas med prover och provresultat och dyra pengar betalats för att dölja positiva dopingtest. Jag tror på hårdare straff för den idrottaren som väljer att dopa sig. Att se Justin Gatlin tävla på 100 meter efter två dopingavstängningar har jag och uppenbarligen inte publiken i Rio heller något behov av, att döma av busvisslingarna. Hur man ska komma tillrätta med korruption, mutor och fiffel har jag dessvärre inget recept på.  Jag respekterar både dem som avfärdar varje fantastisk prestation som doping liksom de som väljer att tro på prestationen och tycka att man är ren till motsatsen bevisats enligt traditionell rättspraxis.

Själv är jag både tillbaka på rutinerna och på jobbet efter fyra veckors semester. En semester jag är nöjd med, det går alltid att önska sig ännu bättre väder, men jag har kopplat av, solat och badat i hav och sjö, fått miljöombyte, tränat hyggligt, haft gott om tid att umgås mycket med min familj och det räcker väldigt långt i min värld! Den sista veckan var jag hemma själv med barnen och vädret var lite svalare och jag fick till hela sex pass och drygt 70 km löpning med bra variation vad gäller fart och innehåll! Både backträning, intervaller och snabbdistans rymdes under veckan där jag sprang 10 km på 38:30 i fredags vilket är OK även om det inte gick riktigt lika lätt som det brukar att springa en mil sub40 på träning.

Närmast på tur väntar Bellmanstafetten med jobbet imorgon, något jag främst betraktar som ett bra träningspass och trevligt umgänge med mina arbetskamrater där tid och resultat är av underordnad betydelse.

Sveriges bästa motionsspår goes Oxvreten

I början av sommaren läste jag på jogg.se om killarna som skulle ut och springa Sveriges alla motionsspår under devisen "2 löpare - 3 månader - 290 kommuner". De har inte möjlighet att springa alla spår men målsättningen är att springa ett spår i varje kommun och jag slängde iväg ett kort mail och erbjöd mig att visa dem mitt hemmaspår Oxvreten som jag ofta nämner här på bloggen.

Jag tänkte väl att det dröjer en bit in på hösten innan det blir aktuellt men igår ringde plötsligt telefonen då de var på väg söderut från Stockholm och undrade om jag hade möjlighet att träffa dem? Det hade jag och vi stämde träff vid Oxvreten. Det blev en mycket trevlig pratstund om löpning, träning, om spåret naturligtvis, om Nykvarn, löparskor, bloggen, familj och livspussel och mycket annat medans vi joggade runt spåret och efter löpturen! Spåret bedömdes utifrån en mängd kriterier, underlag, hur bra/dåligt skyltat det är, dvs hur lätt det är att hitta runt, naturupplevelse och kupering där Oxvreten fick en trea på den tregradiga skalan vilket t ex också Lidingöloppets sista mil också fick.

"Riktigt glada nu". Foto: Philip Persson från deras blogg, lånad med tillstånd.

Från vänster undertecknad, Oskar Jensen och Philip Persson

Gårdagens spårskörd innehöll Salem, Nykvarn, Södertälje (Enhörna) och Strängnäs kommun där Philip som representerar Team Blekinge i löpning och har fina meriter inom orientering (gäller även Oskar) avslutade dagen med att springa milen i Ulvaspåret i Åkers Styckebruk på 37 minuter! Följ projektet på killarnas blogg där de beskriver olika spår blandat med filosofiska funderingar och möten med olika löpare som kommer deras väg! Där hittar ni också en detaljerad färdplan med karta och varje kommun de besöker med datum i ett Excelark. De hade i måndags avverkat 111 av Sveriges 290 kommuner och härnäst går resan söderut mot Norrköping innan de vänder västerut mot västkusten via Örebro och Karlstad.

Tränar Du i ett motionsspår som du tycker att killarna bör uppleva, det kanske är väldigt vackert beläget, lättsprunget, kuperat eller något helt annat. Tveka inte att höra av dig till dem kanske också erbjuda dig att springa med dem, trevligt löparsnack utlovas! Kanske kommer ditt spår och du själv att hamna i den bok som projektet så småningom kommer utmynna i? 

Löpning i Oxvreten. Foto: Philip Persson

Nostalgi-löpning och jogg med familjen - vad är "bättre" träning egentligen?

Titeln på förra inlägget var sommarslö, ett tillstånd jag fortfarande befinner mig i men är på väg ur. Starten på min semester sammanföll med rejäl sommarvärme och även om den framförallt var här första veckan har jag njutit av en semester med sol och bad. En semester som nu är inne på sista veckan samtidigt som det känns som om höstvindarna tar i det bästa de kan utanför fönstret.

Jag har hållit igång OK under semester men inte sprungit lika målmedvetet som tidigare somrar. Sedan förra inlägget som handlade om 5x1000m har jag mest joggat men korta inslag av snabbare löpning. Lite nostalgilöpning har det också blivit. Semesterresan i Sverige gick Söderut och en kväll hamnade vi tack vare GPS'en på en grusväg och en nedförsbacke som aldrig tog slut, eller jo, det gjorde den efter 1,6 km ganska brant utför. Sådana backar står inte att finna här hemma och genast föddes tanken på att springa uppför den vilket jag gjorde. Jag joggade med sonen, till en gammal bandybana där jag spelat många matcher som ungdom, nu verkade den nedlagd och övergiven. Sedan attackerade jag backen 1,6 km uppför vilket enligt grafen på jogg gav 100 höjdmeter. Jag var hyggligt trött på toppen men inte helt slut. Sedan snabbt utför, 1,6 brant utför i 3:10-fart var inte så bra för mina framsida lår, de var rätt schletna efteråt...

Sedan tillbringade vi en knapp vecka på Öland där jag mest joggade med sonen och hustrun. Det är något med Öland som gör att jag tycker väldigt mycket om det. Jag har varit mycket där som barn både med båt och bil då jag växte upp i närheten, kanske är det vidderna, det platta landskapet, närheten till det alltid lika närvarande havet på båda sidor om den smala ön, den alltid lika närvarande historien. Vet inte vad det är men himlen känns lite högre på Öland och tanken lite friare :-)

De gånger jag försökt springa fort på semester - framförallt snabbdistans i måttlig fart - har det gått riktigt dåligt och jag har avbrutit flera pass och sprungit och badat istället. Nu är lite svalare väderlek här och igår kväll sprang jag en riktigt bra intevallstege på 1000-800-500-300-2000-800-500-300m, i farter mellan 3:45 på tvåtusingen till 3:10-fart på trehundringen, totalt drygt 12 km och jag hoppas det är startskottet för lite "bättre" träning igen, i den mån det går att värdera träning som bättre eller sämre. Snabbare/hårdare behöver ju inte alltid vara bättre, det beror ju helt på var man är, hur man mår och vad man har framför sig i form av målsättningar. Jag ska springa halvmaran i september och har inte formulerat någon målsättning för den, eller rättare sagt, kanske är jag på väg att omformulera det mål jag satte upp tidigare, det får träningen den närmaste tiden utvisa.

Traillöpning på Lönneberga leden och uppförslöpning på en väg i Lönneberga gav den här höjdkurvan

Bandybanan i Silverdalen, numera övergiven och kanske också nedlagd. Laget som hette Hebe lyckades vi i alla fall slå ibland...

Solnedgång på västra Öland

Vickleby Ädellövskog på Öland