fredag 16 mars 2012

Stuff people who don't run say...

I en nu ganska lång diskussionstråd på Jogg.se diskuteras omgivningens reaktioner på att man tränar.

Trådskaparen upplever att hon får försvara sin träning och flera kvinnor känner igen och beskriver hur de fått negativa kommentarer medan killar generellt beskriver att omgivningen bemöter dem positivt och med intresse. Jante och avundssjuka spelar säkert in men har vi verkligen inte kommit längre i världens mest jämställda land? Det vore ju fördjävla trist om det faktiskt är så att kvinnor i större utsträckning än män behöver rättfärdiga sin träning!



Det handlar också om hur mycket man pratar om sin löpning med tanke på risken för negativa kommentarer och så här fungerar jag i det avseendet. Jag pratar väldigt gärna löpning (såklart!), prylar, skor, lopp, you name it om omgivningen är intresserad men jag tvångsmatar inte någon som inte är intresserad med löparsnack. Jag tycker man märker snabbt hur stort intresset är. Ibland räcker det med ett "Ja, jag springer regelbundet och mår väldigt bra av det och tycker det är roligt" och sedan kan diskussionen gå vidare och här ligger såklart en nyckel till förståelse hos icke-löpare. Vi som tränar regelbundet gör det inte för att vi måste eller känner oss tvingade till det (ok, det kanske gäller några..) utan för att vi mår bra av det trots att det kan vara jobbigt att ta ut sig. Vi har det som intresse precis som vilket intresse som helst och vi gillar att sätta mål och träna mot de målen. I löpningen finns dessutom en härlig gemenskap, t ex i samband med lopp, trots att det är en individuell idrott.

Jag har fler strängar på min lyra än träningen och är inte en av dem (för de finns!) som oavsett vad det handlar om alltid styr samtalet tillbaka in på löpning. Samtal om vädret blir till samtal om att det är perfekt att springa ute nu. Samtal om semestrar  och resmål blir till samtal om lopp och träningsläger. Pratar man jobb så nog får man höra att "vi är många som tränar på mitt jobb". Samtal om boende blir till ett samtal om förutsättningar för löpning där man bor o s v i oändlighet.

Vi hade t ex gäster hela förra lördagen och trots att en i familjen tränar en del pratade vi inte löpning eller träning på hela dagen och det var hur trevligt som helst ändå!

Hur mycket pratar du om din träning?

Idag blev det ett kort kombopass för lite återhämtning från gårdagen även om benen faktiskt varit väldigt pigga hela dagen. Lite trainer, roddmaskin, styrka och stretch och tre lugna kilometer på löpbandet. Imorgon är det vilodag och på söndag ska jag springa ett pass hos svärföräldrarna, jag är sugen på ett pass med fyrahundringar igen men borde också springa långpass. Kanske kan man kombinera de två?  Lång upp-och nerjogg och intervaller i mitten fast vad ger ett sådant pass? Äsch, på min nivå, ska man kanske inte tänka så mycket utan tänka att varje sprungen kilometer är bra! Det känns som om mina bloggposter har blivit längre på sistone så därför sätter jag punkt där för idag. Punkt. Trevlig helg. Punkt!

14 kommentarer:

  1. Hmmm, det där var en samvetsfråga. "Det hjärtat är fullt av talar munnen"... Jag mår bra av löpningen, gillar löpning och har ärligt ibland svårt att inte prata och tänka på löpningen. Precis som du säger så gäller det att försöka notera om omgivningen är lite eller inget intresserad av det som jag tycker är roligt. Därför är ju löparbloggar som din, jogg.se osv utmärkta där man får prata av sig med likasinnade och utbyta både tankar och erfarenheter. Det tjänar vi alla på (inkl de i vår omgivning som därmed blir avlastade :-)

    En tanke - att köra fyrahundringar i mitten av ett långt pass undrar jag vad det egentligen ger. Jag tror mer på ett långpass med inslag av fartlek eller tempoökningar. Kör det som känns roligast - det kan du unna dig efter väldigt bra genomförd vinter (för det är väl vår nu?).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis, bloggar och Jogg.se utgör alternativ där vi kan få nörda oss med likasinnade och precis som du skriver så tjänar alla på det.

      Just nu lutar det åt att det blir ett långpass imorgon med inslag av snabbdistans i marafart i slutet (snabbdistans, visserligen snabbare än M-fart, fanns också i programmet denna vecka).

      Radera
  2. Jag pratar så in i h-e om löpning, fast bara i bloggen. Annars förutsätter jag att ingen är intresserad om inte ämnet kommer upp. Träffar man likasinnade så mal man å andra sidan på desto mer.

    Tyvärr är det nog fortfarande så att kvinnor får ta mer skit män än överlag. Vi vill nog gärna tro att vi har kommit längre när det gäller jämställdhet än vad vi faktiskt har. Vilket suger.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fast nog är det väldigt många som är intresserade av löpning just nu Staffan med tanke på hur "inne" det är? Ja, trist med ojämnställdheten!!

      Radera
  3. Jag pratar inte så mycket om min träning med andra. Många kan fråga, men jag märker att många kanske inte tycker att det är så intressant. De kanske frågar för att vara trevliga. Jag vill inte heller "pracka på" någon min träning :-).

    Det fina med bloggen är att den uppfyller mitt behov av att prata om träning... :-), och då gör jag det med folk som är intresserade :-).

    SvaraRadera
  4. Intressanta tankar Staffan! Jag har ju haft liknande funderingar i min blogg som du vet. Detta är något jag själv ständigt får tänka på... att inte komma in på löpning hela tiden.

    Angående bemötandet kvinnor får så gör det mig väldigt upprörd också. Kanske är det så att många fortfarande har en syn att kvinnor på något sätt i första hand bör tänka på familj och barn och att egen träning eller egen tid bör lågprioriteras. I vårt relativt jämställda land borde vi naturligtvis ha kommit längre, men tyvärr har förlegade könsstrukturer och könsrollstänkade en tendens att leva kvar längre än vad vi tror.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, jag vet att du varit inne på liknande funderingar Tomas och känner man bara av så brukar det ju funka fint.

      Radera
  5. Jag har också följt tråden på jogg.se med stort intresse! För mig är det så att jag startade min blogg för att skriva av mig sådant jag känner att jag inte "kan" prata om. Det är inte så många i min omgivning som är löparintresserade förutom sambon och jag tillhör dem som då och då får kommentarer som antyder att man skulle vara ett "freak" för att man springer och tränar överhuvudtaget. Har en teori om att det har lite att göra med att killar verkar kunna umgås mer i stor grupp trots att man kanske är rätt olika, medan tjejer (tyvärr) ofta har två-och-två mentaliteten där den som då är annorlunda är stängs ut av de två... För, i allafall för mig, är det bara andra kvinnor som kommenterar "nedlåtande" om ens träning. Sorgligt, men... För mig är det i allafall så att jag framförallt på jobbet helt har slutat prata om löpning eller träning generellt (förutom med dem som tränar själva) eftersom det bemöts med suckar och irriterade kommentarer som "kan du inte unna dig en kväll i soffan". Nä, jag unnar mig att röra på mig, må bra och vara ute i friska luften...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tråkigt Bluemalin att du dels bekräftar det som står i tråden på Jogg.se och att du dessutom känner att du varit tvungen att sluta prata om träning!! Det där om att tjejer inte verkar kunna umgås i större grupp trodde jag mest var ett fenomen under uppväxten men jag kan ha fel. Tur att du kan prata löpning med sambon i alla fall, välkommen att delta i samtalet här på bloggen också :-)

      Radera
  6. Ja du Staffan jag måste nog instämma med föregående "talare". Jag uppfattar det som om jag ofta måste "försvara" min träning och att många tycker att jag är ett freak. De flesta som tycker detta är oftast de som inte tränar regelbundet själva och kanske att det då handlar om deras egna dåliga samvete?
    Precis som du väljer jag ofta att INTE prata om löpning/träning om jag märker att det inte finns ett intresse. Sen då jag är sjukgymnast råkar jag ofta ut för det som läkare brukar göra: Folk vill ha gratis tips om alltifrån en egen skada (tänker alltid på Johan Rheborg och Solsidan då) till att få tips om träning. Visst jag har inga problem att ge tips men ibland går det till överdrift tyvärr.
    En annan sak som jag även uppfattar som tränande person och smal och som kanske även du "råkar ut för" är hur konstig uppfattning folk har om vad man äter eller inte.
    En del verkar tro att bara för att man är smal äter man i princip INGENTING och att man bara äter NYTTIGA sker hela tiden.

    Således - folks uppfattningar om träning och mat säger oftast mer om deras egna uppfattningar och jag försöker att inte bry mig. I will do my thing no matter what.

    SvaraRadera
  7. Så sorgligt Eva, att du inte känner att du kan vara DU i alla sammanhang, "ett freak", så otroligt otroligt sorgligt!! Jag tror som sagt att avundssjukan spelar den största rollen här, folk fattar helt enkelt inte hur vi kan gilla något som för dem är förknippat med plåga och enformighet.

    Och den där kommentaren om vad jag äter brukar i min version ofta låta: "hur f-n kan du äta så där mycket och ändå se ut som du gör..." (dvs så smal)

    SvaraRadera
  8. Ja, dessvärre så tror jag också att det finns en klar könsskillnad i hur omgivningen reagerar på ens löpning (och i viss mån träning i allmänhet). Jag har fått ganska märkliga kommentarer på att jag springer (typ: det är f*n inte normaaaaalt att springa fyra mil) - och en hel del antydningar om att jag måste ha ett stört förhållningssätt till kropp/mat/träning då jag springer förhållandevis mycket och ser ut som jag gör (well, jag är smal, men det har jag alltid varit). Och alla dessa kommentarer har kommit från kvinnor. Allmänt träningsintresserade män, exempelvis jobbarkompisar, pratar dock gärna löpning med mig - och kommer med intresserade frågor om hur det går etc. En intressant parallell är att jag har ett par manliga kollegor som är synnerligen vältränade och ägnar sig åt ganska avancerade "kroppsprojekt" - men att ingen av dessa har fått konstiga kommentarer (jo, jag har faktiskt frågat den ena av dem). Tvärtom, här verkar samma personer bara vara imponerade eller inte fästa någon uppmärksamhet vid det hela.

    Och nej, jag kör inte ner löpar/träningsprat i halsen på omgivningen. Däremot så pratar jag gärna om sådana saker med folk som jag vet själva tränar.

    SvaraRadera
  9. Trist att även du J, bekräftar tesen i tråde på Jogg.se och här på bloggen men roligt att ha dig om läsare och roligt att du länkat till min blogg på din egen! Här får du prata träning hur mycket som helst utan risk för negativa kommentarer!! Lycka till med tränings inför maran och är det första gången så försök bara koppla av och njuta av festen!!

    SvaraRadera