Slutet på en inbillad men verklig resa

Knackar på hemma hos Daniel en vardagskväll i september. Han verkar lite förvånad att se mig men hämtar sig snabbt och jag väntar medan han byter om till löparkläder. Tillsammans springer vi ner mot Smygehuk och piren som markerar Sveriges sydligaste punkt. Tar upp en sten, blickar ut över ett disigt och gråmulet hav där stillheten bara störs av havstrutens ensliga klagan högt där ovanför mig. Kastar stenen långt ut i vattnet och ser den falla mot ytan och bilda ringar i vattnet vid nedslag och tänker att här slutar min resa, den 1572 km långa resan genom Sverige som började i ett vintrigt Treriksröset den första januari i år.

Under året har jag arbetat mig söderut genom Sverige. I alla fall i tanken. Upplevt snömodd, kyla, regn, sol och värme. Med-och motgångar i löparskor. I verkligheten.

Men resan slutar inte här. Tänker om. Vänder om. Tackar Daniel för sällskapet och springer landsvägen norrut, förbi fält med höstvete där fukten hänger i slöjor i luften. Det är nästan fyra månader kvar av året och jag springer tillbaka hem. Tänker att det blir alldeles lagom och kommer inte kräva något extraordinärt av mig. Tränar jag bara på som vanligt kommer jag att ha sprungit drygt 200 mil i år. 200 mil. Tänker att så mycket har jag aldrig sprungit tidigare. Tänker att det är en ganska häftig siffra. Tänker att jag är glad och lyckligt lottad. För att jag vill och för att jag kan.

Springa.