Race Report Stockholm halvmarathon 2012 - En nöjeskryssning (nåja) som varade i 1:24:52 genom ett soligt Stockholm!

Vaknade utvilad på tävlingsdagen och tog en 1km testjogg på morgonen, två varv runt gatan med Adizero Hagio och Asics Tarther och när jag satte fötterna i Tarther kändes det självklart, det var inget att fundera på!

Klarade av en massa städ och fix innan det var dags för lite lätt lunch och tåg upp till Kungsträdgården. Gott om tid att insupa atmosfären, fixa med nummerlapp och chip och träffa en massa härliga löpare och snacka en massa härlig löpning med, bland dem Lennart som för dagen var laddad för att fixa en halvmara under 90 minuter för första gången. 

Pre-race pepp i Kungsan!

En av få dåliga saker med Stockholm halvmarathon är att det är tjockt med folk, i Kungsträdgården, på Strömbron och i startfållan och således svårt att värma upp någonstans. Nu blev det lite jogg längs Skeppsbron innan jag ganska tidigt tog plats väldigt långt fram i startgrupp A. Ett par meter framför mig kom Anders Szalkai och ställde sig med sin 1:20 ballong som syns på bilden nedan.

Starten går och vinnaren Haben Idris, Hässelby passerar startlinjen som tvåa. 

Det är lite knixigt och trångt i starten men jag stressade inte utan bidade min tid. In i tunneln och det blev lite bättre plats, hade fortfarande 1:20-ballongen ca 50m framför mig. Ut i solen igen och förbi centralstationen, så välbekant från Stockholm marathon. Betydligt piggare ben nu såklart efter bara 2km och allt kändes bra även uppför sega Torsgatan men Dalagatans nerförslöpa innan bron över till Kungsholmen var skön. Det lilla motlutet på Flemminggatan bekom mig inte utan jag tuffade på.

Kungsholms Strand efter 6km

Vid vätskestationen vid Kungsholms Strand passerade jag massor av löpare som stannade för dricka men i den efterföljande backen som inte är så lång men ganska brant blev jag väldigt trött i benen plötsligt. Efter 5km (19:40) hade jag öppnat något hårdare än förra året, ca 10 snabbare, vid 7km låg jag precis på samma tidsschema. Hade slagit följe med bl a en "barfotafjant" (OBS, lånat uttryck) i VFF och en lång löpare med ett oerhört långt löpsteg. Tänker ofta på det där, hur stilarna varierar, när man själv tycker man springer fort så tittar man på sina medlöpare som håller samma hastighet och tycker att det inte alls ser snabbt ut! Någon Five Fingers-löpare ville jag inte ta stryk av så i backen vid Lindhagensgatan lämnade jag både honom och långa löpsteget bakom mig.

Sedan hände något lustigt, trots tröttheten i benen efter backen tyckte jag ändå jag behöll rytmen och farten men väl nere på Norrmälarstrand tyckte jag att 10km-passeringen låg väldigt långt fram och nu dagen efter läser jag på Jogg.se och Facebook att den förmodligen var felplacerad med åtminstone 150m. Jag trodde nämligen att jag skulle passera 10km på ca 39:40-39:50 men klockan hann passera 40:10 innan jag var där.

Tappade sugen lite och rev mitt mellantidsarmband och bestämde mig för att sluta jaga en viss tid utan fortsätta göra mitt bästa men njuta av tillställningen, loppet och vädret istället. Nu kanske det låter som jag bara lattjade mig runt sista milen men det gjorde jag inte, jag gick mera på att hålla en jämn ansträngning istället för att försöka hålla en viss snitt-tid. Visst blev jag trött och sprang så gott jag kunde men det var inte den där uppgivna tröttheten när en måltid rinner iväg utan en kontrollerad trötthet där jag ändå kunde vara här-och nu och njuta av stämningen, inramningen och loppet!

I ensamt majestät efter 12km...

Ner genom city, Rosenbad, Riksdagshuset och Skeppsbron sprang jag ganska ensam med en klunga löpare ca 10m framför mig och ungefär lika stort avstånd bakåt och vilken känsla det var att passera de tjocka leden med entusiastiska åskådare!! Kända och okända människor ropade "heja Staffan" längs vägen och jag passar på att här tacka för det, enormt roligt såklart.

Inget fel på löpsteget inte!

Slussenpassering och jag blev passerad av en löpare som bara sprang liiiite snabbare än jag och jag bestämde mig för att ta hans rygg vilket gick bra. På långa Södermälarstrand fick jag också i mig lite energi i form av en powerbar och en mugg vatten. Det var det enda jag drack under loppet och kanske var det dumt i värmen men jag tyckte det var så stökigt vid alla tidigare kontroller så det blev inte av att stanna tidigare. Lite känningar från baklåret hade jag haft nu sedan 10km-passeringen men inget som egentligen oroade eller gjorde att jag behövde dra ner ytterligare på farten. Passerade 15km ganska exakt på en timma, ca 30 sek långsammare än i fjolåret.

Runt på "knivsöder" hände inget speciellt, jag höll min plats och passerade inte så många men blev heller inte passerad av så många. Motlutet från Tanto är sedan egentligen inte mycket att skryta om vad gäller antalet höjdmeter men det kommer sent i loppet när tröttheten är ett faktum och pågår ganska länge.  Fick ytterligare pepp här, möjligtvis av Liljeros? Tyckte ändå det gick helt OK uppför, tempot var dock uppemot 4:05-4:10 min/km och femman mellan 15-20km gick halvminuten långsammare i år än förra året. I toppen av backen stod en dam som inte var så vass på huvudräkning :), hon ropade nämligen "heja heja, ni klarar 1:30 precis" och jag och en löpare intill mig skrattade till när vi såg hur många framför oss som faktiskt kollade på sina klockor! Marginalen till 1:30 var stor och jag kände mig också rätt säker på att fixa 1:25. In på Timmermansgatan och där det var mycket publik begärde jag lite applåder genom att applådera själv och fick mångdubbelt tillbaka - härligt! Backen vid Sankt Paulsgatan och sista motlutet men jag krigade på och här någonstans lämnade jag löparen jag hängt på sedan Slussen bakom mig. Applåder igen nerför branta Götgatsbacken och försökte få med mig farten ner på Skeppsbron. Inga krafter kvar till någon monsterspurt som förra året men en tempoökning ner till 3:45-tempo i alla fall och jag krigade på. Uppfattade inte alla hejarop så trött måste jag varit, någon som sprang på andra sidan och hade 8km kvar hejade och till slut fick jag svänga vänster upp på Slottskajen och applådera publiken längs med upploppet, och springa i mål efter 1:24:52 med tummen upp och ett leende på läpparna.

Trötthet, medalj runt halsen och strax därefter kom Erik imål och det blev lite skönt eftersnack där jag också såg Lennart gå i mål på 1:28. Några bloggläsare kontrolläste min nummerlapp och kom sedan fram och gratulerade och tackade för en bra blogg vilket jag alltid uppskattar! Fick min påse med dricka och annat gick vidare med ett leende, hälsade på Snabba Fötter-Kenth innan det till sist innan hemresa blev lite ombyte och postrun-prat med Lennart i Kungsträdgården.

Min förmåga att springa i backe har verkligen blivit sämre, jag har alltid varit ganska bra på det tidigare, samtidigt har jag tränat på som vanligt och inte sprungit mindre i backar än vanligt men möjligtvis är det så att mina besvär med baksida lår som jag dragits med till och från sedan Stockholm marathon spelar viss roll? Backträning är tydligen färskvara och här har jag något att jobba på.

Stockholm halvmarathon är ett toppenarrangemang tycker jag, banan, stämningen, allt är riktigt bra men i år drar jag ner betyget något p g a den helt felplacerade milmattan, sådant spelar en inte obetydlig roll när man jagar en viss tid! Nu spelar det ingen roll, jag visste på förhand att jag skulle få svårt att matcha fjolårets tid då den farten känts ganska utmanande på träning. Jag gjorde mitt bästa för dagen och tyckte det räckte riktigt långt och hade en alltigenom positiv upplevelse och jag slogs av det flera gånger under loppet, hur mycket jag älskar att springa halvmarathon, det är verkligen min distans! Nästa år igen :)

Idag har jag njutit av gårdagen med ett leende, klämt på medaljen, joggat ett par kilometer med sonen på cykel bredvid mig och tagit en promenad i den härliga luften.Tack igen till alla kända och okända människor som hejade utmed banan och som kom fram och tackade för inspiration via bloggen, jag uppskattar det väldigt mycket!

Nu blev den här race-rapporten lika lång som vanligt trots att ambitionen var en annan. Hoppas ni inte tröttnar på att läsa dem?! Tonen den här gången är åtminstone mycket mer positiv än senast jag tävlade och kanske var det här också årets sista race rapport då jag inte vet om det blir någon mer tävling i år!