Några reflektioner om löpbandsträning och detta med hälkick

Jag har p g a väglaget förlagt flera fartpass till löpband under november, något jag gör varje vinter, för att upprätthålla någon slags form jämfört med att bara springa långsam distans ute, och för att jag som vanligt gillar variationen det erbjuder även om det i sig är mördande tråkigt att springa på löpband. Springa lugn distans på band fixar jag inte någon längre stund men fartpass går bra.

Exempel på fartpass på band i november har varit:

• 4 x 600 m 3:45-3:30-fart med kort långsam joggvila (del av att styrkepass)
• 6 x 800 m 3:45-3:30-fart med kort långsam joggvila
• 3 x 3 km tröskel lätt progressivt 4:00/3:55/3:51 min/km med joggvila
• 200-400-600-800-800-600-400-200 m 3:30-fart, 300 m joggvila
• 12x300m+1x400m 3:20-fart
• 3x1000/600/400m 3:49/3:40/3:30-fart med 300 m joggvila

När jag ändå står där och försöker få tiden att gå och dessutom har en stor spegel på väggen brevid mig är det bra att studera hur jag springer. Jag tillhör gruppen löpare som inte tycker det är lättare att springa på band än ute trots att det måste vara det med tanke på hjälpen med framdrift som bandet ger och brist på luftmotstånd! Jag har länge funderat varför jag tycker det är så och jag tror jag är något på spåret.

Jag tycker att jag har en hyggligt bra löpteknik efter att ha sprungit i mer än tio år, med en bra, "stolt" hållning, en relativt hög stegfrekvens och en subjektivt uppskattad, hyggligt god löpekonomi i alla fall på längre sträckor och jag hör ibland att det ser lättt ut när jag springer. Därmed givetvis inte sagt att jag inte har saker att jobba på, självklart har jag det!! Ett par saker jag märker på band är att; 1. Min stegfrekvens är definitivt lägre jämfört med löpning utomhus, givet samma hastighet. Det skiljer 6-8 steg/minut enligt min Garmin. Jag kan också med spegelns hjälp konstatera att; 2. Min hållning är sämre, jag är mera tillbakalutad på löpband än ute och har inte riktigt samma "titta-över-ett-plank-hållning" där jag sätter i foten under mig utan att behöva tillföra kraft utan känner mig hela tiden lite "efter" benen.

Här efter knappt 30 km på 2014 års Stockholm Maraton fick jag i alla fall beröm för min hållning när löpare omkring mig började krokna...

Två av få löpbilder på undertecknad som visar en  rörelse i all fall på väg mot någon slags hälkick. På bilderna är det ca 100m var av 2016 års Stockholm maraton och jag har precis spurtat förbi min familj på läktaren i ca 3:50-fart på jakt efter ett nästpers. Hällandning efter 42,1 km får väl vara OK. Foto: Privat (brorsan).

En tredje sak jag funderat en hel del på vid löpning både utomhus och på löpband och nu först kommer jag till vad det här inlägget egentligen skulle handla om, och nu blir det nördigt, är detta med hälkick. Hur aktiv ska den egentligen vara? Ska den vara aktiv alls eller är den en ren funktion av farten för givetvis varierar den precis som stegfrekvensen, med hur fort jag springer och det finns knappast något självändamål med att springa och kicka mig själv i rumpan i vanlig distansfart. Jag har ett relativt lågt löpsteg, tror jag, som passar bra för längre sträckor, mera åt minimalisthållet än pjonglöpare för att citera löpcoachen Fredrik Zillén aka Spring Snabbare (även om jag till viss del också utnyttjar "pjonget" från fotvalv, hälsena och vad genom min relativt höga stegfrekvens) och när jag på band aktivt testar att springa med en högre hälkick märker jag objektivt på klockan hur min stegfrekvens går ner och jag ser definitivt i spegeln och i fönstret framför mig hur min vertikala rörelse ökar ganska kraftigt, två oönskade ting i löpekonomins värld!  En reflektion jag också gör är att det handlar om rörlighet, om jag springer med en för mig överdrivet hög hälkick så märker jag hur det stramar i framsida lår vilket förmodligen beror på stelhet i musklerna/dålig rörlighet.

Appropå hälkick så titta på det här videoklippet på upplösningen av 2016 års Berlin Maraton där Kenenisa Bekele avgör loppet i slutet då han drar ifrån förra världsrekordhållaren Wilson Kipsang. Från 15 sekunder in i klippet och framåt syns det väldigt tydligt  när kameran filmar löparna bakifrån hur olika hälkick de har! Medan Kipsans hälkick är ungefär i knähöjd eller strax däröver är Bekeles fotsulor hela tiden uppe i rumphöjd. Bekele som kommer från underdistans och blivit maratonlöpare på "äldre dar" medans Wilson Kipsang haft sina största framgångar som just maratonlöpare. Visst, farten är oerhört hög då det handlar om världsklasslöpare men förutom att det är inspirerande tycker jag skillnaden i löpstil är intressant!

Som den stela farbror jag är kan jag knappt springa med den där hälkicken ens när jag kör löpskolningsövningar...

Jag är intresserad av löpteknik men utövar det hellre på ett distanspass med fokus på bra löpteknik än kör en massa löpskolningsövningar. Jag fokuserar inte och kommer inte fokusera framöver på hur högt jag lyfter skorna – hälkicken – men jag vill heller inte begränsas i löpningen av svaga och stela muskler! Då löpning inte främjar rörlighet måste jag påminna mig själv om inte helt glömma lite stretch och rörlighet. Jag fyller 45 nästa vecka och helt säkert kommer jag inte bli rörligare framöver! Det får nog därför bli lite spänst, stretch och hälkickar redan i helgen. Jag kan ju alltid låtsas att jag spurtar ner Wilson Kipsang med Brandenburger Tor i blickfånget med tiotusentals i publiken som hejar på mig. Om jag inte hörs av på länge så har jag väl halkat på någon isfläck och brutit något… 

Trevlig helg alla läsare!