Summarizing another year of running - the 2019 take home messages

I usually summarize my season with a blog post. Every year I try to shorten this post and every year it still turns out to be quite a comprehensive novel...

With a couple of weeks left of 2019, a full decade of running as well as ten year as a runblogger also comes to a close and I'll probably want to write one or two separate posts about those.

I am happy about my 2019. As compared to 2018 which saw the death of my best friend and long term running partner and the long aftermath of that, I had one main goal for 2019 - making it a normal year and a normal running season again, obviously a terribly bad formulated as well as a non-SMART goal. Nevertheless I will say that I have met my objective.

The very sad event of 2018 really took a toll on me and my running! Less running, less racing and in 2019 I have again increased my mileage to a level I am happy with. Because of what's happened in 2018 I set a goal to run a total of 2600 kilometer (1662 miles) in 2019, which equals to 50 km (31,25 miles/week. This will be accomplished with a couple of weeks remaining of this year. This is not a record but a level I have been maintaining very consistently the last five years (with the exception of 2018 and 2015 when I was injured during the spring) with only minor variations.

2600 kilometers equals the distance Stockholm-Barcelona in running shoes during 2019. Perhaps not a lot seen in this way but a decent mileage that I can fit into my daily life without feeling of sacrifice or giving up something else I want to spend time doing.

The "comeback" in 2019 visualized by kilometer and hours (extrapolated data until year end).

Regarding the training I am very happy about how I executed during the spring, high mileage, focused high-quality long runs, in fact I did the best long run before a marathon ever in the end of april of this year, 37 km of which 17 km were at PR-marathon goal pace and it felt very good!

Finishing the best pre-marathon rehearsal long run ever outside the house in the end of april 2019...

Then I did a mistake and this is probably the biggest learning to make from this year! The focus during the spring was set on running Stockholm Marathon for the 8th time and run in fast. As shape peaked and self-confidence grew, a bit too much, in march and especially in april I came up with the idea of also running the half marathon Kungsholmen Runt in Stockholm, and not only that. I started to consider running a "sub80" half, something I have thought of as an unrealistic time for years with a five year old PB of 1:21:24. So, I threw in some very hard sessions of long intervals at target pace for a sub80 half-marathon in the training mix on top of my marathon training. It didn't turn out very well! I became worn out, had one of the hardest training weeks ever in april with a 10k race, the long run described above and a hard half marathon interval session. Stupid! No wonder I was worn out when attempting an easy pace long-run the following weekend and I also got injured and eventually DNF'ed the half...

When it comes to racing, there's been a mixture of results and perhaps the race season hasn't really turned out the way I had hoped for, with a couple of exceptions. Only four finished races was less than I had planned for, and also one DNS and one DNF was dissapointing.

Påsksmällen 10km in 38:10 in april. Not happy with that one, too defensive, almost like half marathon effort. Running the same time as I did ten years ago is not bad for a 47-year-old, being one minute slower than my best race on the same course in 2014 despite very good training, was howver bad! 

Kungsholmen Runt Half marathon in May and DNF due to calf pain. Perhaps the most dreaded three-letter abbreviation for runners? This time however it was a wise decision, one month before the biggest goal of the season, Stockholm Marathon.

Stockholm Marathon in june, here cheering on my dear family. Very happy with this one finishing in 2:53. Very stable performance and a great feast through-out and no calf pain! So many people cheering at me or the "wasp" as the kids say when they spot my club singlet. Very very fun and energizing!

Second disappointment of the year came in august. Following Stockholm marathon I usually enjoy some recovery and then focus the summer training on speed, running shorter intervals at higher speed. This summer saw no exception with the aim at competing at Stockholm Olympic Stadium at Sommarspelen 5000 m. Due to common cold I unfortunately had to cancel this race with very short notice. I had even my running gear packed and ready to go, this was very disappointing because I was in a very good shape.

Stockholm half marathon in september. Pleased also with this one. After a summer where I didn't train as much as during the spring I set the goal of running sub 4 min/km (1:24 finishing time), which I haven't achieved since spring of 2017 and this was accomplished through 1:23:38. This race is also one of my favourites, very well organised and friendly and with a lot of running friends participating, although Rikard pictured with bib 1937 was inpolite and pushed the pace at 11 km leaving me behind setting a new PR, congrats Rikard! .

August through october again turned out very solid with mileage in the 250 km range every month, I was motivated, injury-free and in good shape before november hit me with a stubborn cough and sickness requiring me to take antibiotics and rest from running. I was nevertheless able to bounce back quickly and thanks to the solid training from august-october I ran a decent local half marathon in Strängnäs on wet, muddy gravel roads hitting almost the same finishing time as last year.

Strängnäs half marathon, a fun low-prioritized race ended the racing season of 2019.

December has mostly been about easy running, some spontaneous fartlek and hill sessions and a few easier speed sessions on the treadmill.

Take home messages for 2019 are as follows:

• I have accomplished what I set out to do after the mournful spring and summer of 2018. I am one year older and nowadays that's something I take every moment to celebrate rather than feeling sorry for!
• I have executed my training quite well for the full year of 2019 indeed very well during the winter and early autumn. When I manage to balance running with the requirements of every day-life, I still perform very well, with my standards. I am able to maintain a decent age group level and I never fall through and run a terribly bad time at races. As I have written previously I have yet to see a deterioration in my running from age alone and I firmly believe I am still able to run some PB's if I am able to execute 10-12 weeks of uninterrupted, focused training with higher mileage before a prioritised A-race!
• Follow the plan and trust the process. Make it clear which race(s) are the important ones and structur my training accordingly. On top of that it's perfectly fine to throw in a few extra races but consider running them for fun or as high quality training sessions with a focus on learning to run by effort and let the finishing time be whatever it turns out to be on that particular day, rather than the main focus itself. 
• Changing running club last year and joining Enhörna IF, a well known running club with local presence and impact as well as a lot of tradition has had a very positive impact from a social point of view. Although my family schedule has made me take part in less than 10 training sessions throughout the year, I appreciate the opportunity to take part, the friendliness and camaraderie, the high quality when training with fast(er) runners and the fact that many runners, race volunteers and spectators recognize the yellow-and black striped Enhörna club singlet and cheer during racing!
• Racing results were mixed with a couple of stable results in Stockholm with my second fastest marathon ever (albeit with only eight seconds) as the highlight. This made me hitting the qualifying times with great margin for several major marathons including New York, Boston and Chicago and next year I have choosen, and been accepted as a time qualifier, into the Bank of America Chicago Marathon in October, somwething that I of course look forward to very much! I visited the windy city 20 years ago and look forward to running a very fast and flat marathon course for the first time!

A few Enhörna training sessions during the year, high-quality training runs with lots of fun with friendly people!

I am continuously inspired by the positive impact running has on my life and by the great camaraderie in the running community, following runners on social media and meeting them at races. Training with club friends, posting runs and interacting with fellow runners on jogg.se as well as sharing posts about my running on this blog and through other channels. To everyone that I have met during the year and to you that have read the blog for another year,

Thank you and hope to see you in 2020! Keep on running! 

Håller tummarna hårt i Köpenhamn på söndag!

Jag har bloggat om det här tidigare, Bieffekterna av att registrera sin träning på ett stort nätforum med likasinnade. Hur mycket positivt det medför! Inte bekräftelse utan gemenskap på distans, att följa varandra, få gratulationer och pepp i med-och motgång, inspireras av andras pass, få tips, kunskap och ibland i all välmening bli ifrågasatt. Det är ett vanligt förekommande fenomen att man som löpare ofta har goda råd att ge andra men själv beter sig ganska korkat i sin egen träning i en forcerad jakt på form och resultat.

Jag har funnits på Sveriges bästa löparsite jogg.se sedan 2009 och följer löpare jag har något gemensamt med och/eller inspireras av, oftast löpare som befinner sig ungefär på samma plats som jag i livet med familj, jobb, bostad men som vill något mer än med sin löpning än att jogga för hälsans skull ett par gånger i veckan. Många av dem jag följer har jag träffat och lärt känna ytterligare på diverse lopp eller resor, flera andra har jag aldrig träffat men det känns som om jag känner dem ändå.

Min egen träning har gått riktigt bra i veckan. Vilade helt måndag, återhämtande, lätt distans tisdag, blandade intervaller i onsdags (fyrahudringar och tusingar) och ett snabbare långpass i torsdags gick väldigt bra och självförtroendet har åkt upp ytterligare ett par pinnhål men nu ska det här blogginlägget inte handla om mig!

I helgen laddar stora delar av löpar-Sverige för Varvet och även jag tycker det ska bli intressant att följa täten bland svenskarna på både herr-och damsidan och se vad det leder till när det gäller placeringar, landslagsplatser, EM-biljetter och kanske t o m OS-biljetter längre fram för någon enstaka som Ekvall. Jag har också tänkt mig springa ett kortare långpass i marafart på lördagen och med tanke på hur tjock med familjeaktiviteter helgen är är det tveksamt om jag hinner se Varvet på TV.

Då bryr jag mig mer om vad som händer på Söndag! Då går Köpenhamn Maraton och två löpare från jogg.se jag följt länge står på startlinjen.Två löpare jag aldrig träffat men ändå känner väl! Två löpare med lite olika målsättningar, förutsättningar och uppladdningar. Att förbereda sig inför ett maraton är sällan en spikrak väg fram mot målet, något de erfarit och jag också fått erfara både förra året och i år.

Jag gläder mig åt kompisars framgångar som mina egna och det skulle glädja mig väldigt mycket att se er klara era målsättningar på söndag och jag kommer hålla tummarna hårt för er! Kör hårt, men klokt Magnus och Robban! Den här låten är till er!

en sak vet jag

jag vaknade i morse av ett dån

Köpenhamn stod och bankade på dörren

och vilsenheten skrämmer inte längre

överallt, av och till

den höga farten som rann

mellan husen...

Återhämtad

Veckan efter maran har, som sig bör, karakteriserats av återhämtning. Jag erkänner att jag varit rejält sliten trots en prestation på loppet som var några procent ifrån max. Ett lopp och en säsongsavslutning som jag är nöjd med, jag öppnade offensivt som jag lovat mig själv men justerade ner farten när jag märkte att det tidigt i loppet kändes ganska jobbigt. Jag hade gärna sprungit ett par minuter snabbare men givet förberedelserna och hur jag känt mig i kroppen innan loppet är jag klart nöjd med att springa några minuter snabbare än tre timmar! Det var en skön känsla att springa över mållinjen med armarna i vädret, trött men nöjd över hela den här säsongen. Ett fint ögonblick att återkomma till under vinterträningen!

Vader och framsida lår var rejält ömma ett par dagar efteråt men framförallt är det ryggen som besvärat mig - lustigt eftersom jag hade ont i ryggen veckan innan Stockholm marathon också. Detta är dock lite kraftigare och beror på att jag vred till ryggen när jag monterade ner studsmatta helgen före maran. Det kändes bra före loppet men 42,2 km asfalt i hygglig fart var inget som musklerna i rumpa och ryggslut uppskattade... Kanske ska ägna ryggmusklerna lite uppmärksamhet i vinter? Tips på övningar mottaget tacksamt trots att ni vet hur dålig jag är på att styrketräna!

En pryl jag faktiskt använder regelbundet - foamroller

Jag promenerade och "foamrullade" söndag och måndag. Jag och yngsta sonen gick en "utflykt" till skogen med pannlampa och gick några vändor i min branta "sprintbacke". Bra återhämtning för mig och bra träning för honom då han fått rådet av sjukgymnasten att gå i branta backar efter sitt benbrott. En trevlig och spännande stund och ett litet äventyr en vardagskväll, mycket uppskattat av oss båda!

Sedan i tisdags har jag sprungit varje dag men korta och väldigt lätta pass runt halvtimman. En runda med min fru med några lätta fartökningar, en sväng med pannlampa i skogen och de här korta passen har effektivt hjälpt mot träningsvärken i benen och sedan igår känner jag mig fult återhämtad. Att jag inte tog ut det där sista i lördags spelar nog stor roll! Idag på lunchen sprang jag runt Brunnsviken i riktigt fart - onödigt hög fart kanske men känslan var väldigt bra - och det var första normallånga träningspasset efter loppet.

Jag låter mig dock inte riktigt luras av kroppen. Även om den signalerar att den är pigg och återhämtad är den inte det ännu varför jag kommer springa med handbromsen i ännu en period. Imorgon vilar jag och på söndag blir det bara ett lugnt pass. Jag kommer springa en del pass nästa vecka men det blir lite mindre träning än vanligt och i lugnare fart! Trevlig helg alla läsare!

Världsrekord!

Idag gick återigen BMW Berlin Marathon av stapeln och återigen slutade herrarnas lopp med ett fantastiskt världsrekord, 2:02:57 av Dennis Kimetto, Kenya. Snabbaste marathonloppet i historien (det snabbaste loppet förut sprang i Boston av G. Mutai men den banan är inte godkänd som rekordbana p g a lutningen och att start och mål är för långt ifrån varandra). Jag följde sändningen och kompisar som sprang lite till och från under förmiddagen och häpnade över hur lätt det såg ut, killen såg i princip oberörd ut hela vägen in i mål. 2:02:57 motsvarar en snittfart på 2:55 min/km vilket är överjordiskt snabbt i över fyra mil. Fyra millopp i rad under 30 minuter helt enkelt och eftersom de öppnade "lugnt" och var efter världsrekordet i början gick sista milen på under 29 minuter då femman mellan 30-35 km avverkades på overkliga 14:09 (2:50 min/km). Vill ni veta hur otroligt snabbt 2:55 min/km är går det enkelt att ta reda på, ta er till en drottsplats och spring ett varv på 400m-bana på 1:10. Så snabbt är det! Riktigt snabbt!!

Hyffsad synkning i steget efter 33 km

Foto; Jocke Sandin, aka OfficeRatRunner, Salming Running, lånat med tillstånd.

Själv vann jag en plats i årets Berlin Marathon via lotteriet faktiskt. Jag valde dock att inte utnyttja den och är inte heller ett dugg ledsen för att jag inte sprang den flacka och snabba banan idag. Efter Stockholm hade jag inte orkat ladda om med fokuserad maratonträning och långa, snabba långpass under sommaren! Jag behövde pausen jag tog i juli! Med över 50% vinstchans i lotteriet kan jag springa i Berlin något annat år och det vill jag gärna göra någon gång framöver. Efter pausen från den fokuserade träningen har jag nu laddat och uteluter inte helt en start i Vintermarathon i november.

Jag hejade istället på många av mina löparkompisar som sprang loppet och allra mest hejade jag på mannen i blått nedan, Kent som är en löparkompis som liksom jag ofta tävlar i Stockholm där han bor med sin familj. Han har jagat sub3 på maraton länge och närmat sig stadigt och idag grejade han det med 2:58:40 och jag är väldigt glad för hans skull!

Två glada löpare efter Kungsholmen Runt halvmaraton

"När du är så jäkla bra med såpass begränsad träning är det då inte lockande att göra en riktigt seriös satsning?"

..."Frågan är väl snarare hur bra du skulle kunna bli om du tränar lika mycket mängd som andra som springer på 2:50 och bättre. ;-) Frågan är vad tex en snittdos på 10 mil / vecka skulle ge dig. När du är så jäkla bra med såpass begränsad träning är det då inte lockande att göra en riktigt seriös satsning?"

Den här frågan fick jag i veckan när mitt maratonresultat kom på tal. Det korta svaret på frågan är nej, givetvis vill jag bli snabbare men en riktigt seriös satsning med den träning och allt annat som följer med det, lockar inte! 

Jag har provat att träna 8-10 mil/ i veckan vid flera tillfällen i kortvariga perioder när tillvaron haft utrymme för det eller när jag tvingats till det som t ex när busschafförerna strejkade. Det har förvandlat löpningen från något jag tycker är roligt och mår bra av till något som känns slitsamt och som ett halvtråkigt halvtidsjobb. Givetvis förstår jag att det krävs mer än några enstaka veckor för att låta kroppen vänja sig och absorbera en sådan ökning i träningsmängd men jag är inte intresserad. 

Jag strävar efter balans. Att ha kul och må bra av min träning, att ha löpningen som ett utvecklande, roligt och också ibland utmanande intresse. Att hålla mig skadefri och behålla motivationen under lång tid - förhoppningsvis många många år - framöver och att förhoppningsvis också fortsätta utvecklas då jag är övertygad om att jag kan utvecklas mer utan att för den skull träna mer. 

Jag lägger redan en hel del tid på löpningen förutom själva träningen. Jag skriver den här bloggen, jag för träningsdagbok på nätet, läser en hel del om löpning. Har koll på svensk och internationell långlöpning eftersom det är mitt intresse! Samtidigt hinner jag med jobb, hus (nåja...), familjen och alla aktiviteter och min fru hinner träna i en omfattning hon vill. Skulle jag öka/dubbla min träningsmängd skulle det inte fungera, balansen skulle rubbas. Då skulle inte bara jag utan även hela familjen få "leva löpning" - min löpning - och det vill jag inte! Jag skulle missa för mycket av gemensamma aktiviteter och gemensam tid. Jag vet löpare som fixar att springa 15 mil i veckan trots familj och krävande jobb. Jag skulle kanske fixa det också men känner att priset för det skulle bli alldeles för högt och därför går det bort för mig! 

Givetvis är jag medveten om att när jag gör det här valet väljer jag också bort att nå min fulla potential som löpare! Det gör mig ingenting. Inspirationen, glädjen och utmaningen i löpningen är det viktigaste för mig och att ta reda på hur bra jag kan bli med mina förutsättningar genom att träna smart. Inte att ta redan på bra jag skulle kunna bli! 

Strax före 30 km på Stockholm Marathon i år. En glad, skadefri men också lite trött löpare

Bromsade lite men satte ändå PB

I helgen hade jag planerat ett långpass på 25 km eventuellt med lite fartinslag. Jag har tränat på bra, riktigt bra ett tag nu och trots att förra träningsveckan var relativt lätt kändes det trögt mot slutet. Det blev tydligt i fredags på en lunchjogg till Bergianska trädgården. Strålande solsken och vindstilla. Kortbyxor, solbrillor och massor av löpare ute. Sprang upp i backe med vackra gamla ekar och beundrade utsikten vid Pipers park och stannade på en klippa vid vattnet mittemot Haga och njöt i vårsolen. Fantastiskt men löpningen gick tungt. Pulsen högre än vanligt och vaderna stela och inte samarbetsvilliga. Helt enkelt slitsamt och tråkigt trots låg fart och fint väder.

Det var därför ett lätt beslut att backa lite från planeringen. Ta en mysig frukost med familjen och tidning istället för ett tidigt ensamt långpass lördag morgon. En lugn förmiddag hemma för att efter lunch istället för långpass ge mig ut på en väldigt lugn och skön runda i vårsolen.

Det är härligt att träna nu i vårsolen men nu börjar också en annan säsong, villaägarens högsäsong och igår hann jag rafsa lite i trädgården, röja lite på altanen, montera studsmattan till barnens stora glädje och tvätta bilen medan andra sprang Premiärmilen. Senare på kvällen blev det dock löpning igen, först 7 km lugnt med hustrun följt av ett par km i 4:30-fart och avslut med 5 km i 4 min/km. Kontrollerat men på lite halvtunga ben. Totalt 15 km och totalt 28 km i helgen. Tunga ben är inte så konstigt kanske då det var veckans sjätte pass och den tredje marsveckan med en veckomängd nära 70 km/v! Idag är det sista mars men jag tar inte tillfället att få in ytterligare en mil i träningsdagboken. Jag behöver vila idag och har redan sprungit 27 mil i mars vilket är en mil mer än den tidigare rekordnoteringen från mars 2012.

Det är en fin balansgång jag går. Mycket träning och mycket annat men att träna på den intensitet jag gjort de senaste dagarna frestar dock inte på utan är mera skönt. Min plan är att försöka hålla träningen på en bra volym ett par veckor till för att sedan ta en riktigt lugn vecka innan påsk då några dagar i London med de stora barnen hägrar. Uppstarten den här veckan blir också lugn så får jag se om kropp och skalle är sugen på kvalitétspass senare i veckan.

Lite maratontankar

Foto: Run The Edge

Jag har tidigare skrivit några inlägg om Stockholm marathon som jag sprungit fyra gånger. De här inläggen hör till de allra mest lästa på bloggen.

Mentala marathontips för rookies
Mina tankar om långpass inför marathon
Ett inlägg om marathonbanan i Stockholm

Ett tidigare inlägg om själv marathon-sträckan är också välläst handlar om fascinationen för marathonsträckan än om Stockholm marathon specifikt.

Vad är det med marathon som fascinerar så?

Jag står som bekant över Stockholm marathon i år och jag känner mig helt nöjd med det beslutet. Tre timmar var och är en riktig drömgräns för mig och när jag klarade det i förhållanden som nästan kan klassas som värsta tänkbara (även om 30 grader varmt säkert hade varit svårare att springa fort i) finns inget sjävklart nytt mål att sträva efter. 2:57? 2:55? 2:53? Fantastiskt fina tider, men drömgränser? Nej. 2:50 vore nästa drömgräns att ta sikte på men det innebär 4 min/km i drygt fyra mil och det känns för långt borta med min träningsmängd. Jag har sprungit halva sträckan fortare än så men nej, jag är inte beredd att lägga tiden som skulle krävas för en sådan satsning. Jag kommer springa marathon igen och som känslan är nu sikta mot tre timmar igen. När det någon gång blir dags igen får jag se om den motivationen finns där då.



Målgång på ett blött, kallt och regnigt Stockholm Stadion 2012. Minne för livet!

Men nu var det inte detta inlägget skulle handla om utan nu går vi in i april, den kanske viktigaste träningsmånaden inför just Stockholm. Grunden är förhoppningsvis lagd trots den långa vintern och det är dags att vässa upp träningen om man siktar på något annat än att bara ta sig runt. Långpass med fartökningar, längre tröskel, intervaller, vägen mot målet ser olika ut. En stor del av löpar-Sverige har siktet inställt på Stockholms Stadion 1 juni och det är lätt hänt att man nästa känner sig lite utanför festen (eller masspsykosen som jag kallade det vid tillfälle) som hela den långa våruppladdningen utgör. Team Stockholm marathon samlar stora skaror för långpass varje helg, det twittras och facebookas om långpass, det anordnas träningskvällar och events och allt möjligt i anknytning till Stockholm marathon. Varje gång jag kommer till Östermalms IP på tävlingsdagen, ser folkmyllret och hör speakern slås jag av känslan av förväntan och den samlade energin i luften, en rakt igenom fantastisk känsla som i mitt tycke saknar motsvarighet i löpar-Sverige.



Målgång på ett soligt Stockholm Stadion 2010. Minne för livet!

Min inställning till marathon är kluven. Jag har skrivit många gånger att träningen med de obligatoriska långpassen både stressar och tråkar ut mig även om den blev lite roligare och mer varierad med det nya periodiserade upplägget jag körde efter Mackans utmärkta bok förra våren. Uppladdningen tar mental fokus och kraft på ett helt annat sätt jämfört med kortare sträckor. Ett tiokilometerslopp kräver ingen mental uppladdning i jämförelse medans jag lever med marathonförberedelser på ett helt annat sätt.

Å andra sidan så sätter marathonsträckan spår efteråt på ett positivt sätt på ett helt annat sätt jämfört med kortare lopp. Ett millopp lägger jag till handlingarna efter några dagar medans jag minns ett marathon länge länge efteråt, minns målgången och går omkring med ett fånigt leende ibland i flera veckor efter loppet.

Hur laddar du för Stockholm marathon och hur går dina tankar just kring marathonsträckan jämfört med andra sträckor du tävlar på?

Vad är det med marathon som fascinerar så?

Jag och Daniel efter målgång i Stockholm 2010

Jag har mött reaktionen så många gånger nu, den här fascinationen för just marathonsträckan. Det är min erfarenhet att man i "icke-löpares" ögon verkligen är LÖPARE om man springer/sprungit maran. Om man sedan sprungit på tre eller fem timmar verkar inte spela någon roll utan det är det faktum att man sprungit marathonsträckan som fascinerar.

Längre sträckor än marathon - ultra - brukar inte väcka samma fascination enligt min erfarenhet, mera förundran alternativt viftas bort som något som knäppgökar ägnar sig åt, liksom vassa resultat på kortare sträckor som 5km, milen eller halvmaran inte heller brukar väcka samma intresse.

Bara upploppet kvar av Stockholm Marathon 2010

Min egen teori är denna. Personer som inte tränar löpning eller personer som försöker jogga någon gång då och då kan inte relatera till att springa en mil på riktigt snabba tider, säg 35-40 minuter eller halvmaran på 1:15-1:20, dvs riktigt snabba resultat, eftersom de inte förstår hur snabbt man springer och vilken träning som ligger bakom. Drygt 42km däremot kan alla som kämpat sig igenom sin fem eller sju-kilometersrunda relatera till. Tanken på att när de äntligen klarat rundan, fortsätta i ytterligare sju eller fem varv på samma runda förskräcker och fascinerar.

Känner ni igen er och har ni mött samma reaktion?

För övrigt börjar det bli dags att bestämma sig snart ang Stockholm Marathon 2012, det lutar åt att jag anmäler mig snart, mer om det i ett annat inlägg.

Till sist så mår jag alldeles fantastiskt just nu, jag njuter av att vara hemma med lilltjejen och kunna träna lite fler pass än vanligt den här fantastiska hösten! I förmiddags var jag ute i solskenet på ett fantastiskt skönt kort långpass, drygt nittio minuter och 18km i femfart med joggingvagnen - helt underbart!

10km snabbdistans på 39:30 med skuggan som sällskap och nytt världsrekord på maran.

Förra veckans 3x3km i sub 4 min/km-fart gav ett visst självförtroende och idag körde jag den snabbdistans jag skulle kört igår om disciplinen varit lite bättre.

Ren snabbdistans kör jag ganska sällan eftersom jag är ganska dålig på det, startar oftast för tufft i intervallfart och så orkar jag inte riktigt hålla i passet. Efter tisdagens långa intervaller var jag lite förväntansfull på hur känslan skulle vara idag.

Det kändes omgående bra i mina röda racerskor och första fem gick stabilt och väldigt kontrollerat på 19:36 efter kilometertiderna 3:57, 3:52, 3:52, 3:54, 4:01. På den sjätte kilometerna började GPS'en visa klart lägre fart uppåt 4:15-4:20 min/km när det enda jag gjort var att sakta ner en kort bit för att ta mig över en korsning. GPS är ju inte bra på att visa momentan fart men jag upplevde att jag fick jobba lite hårdare för att ta mig tillbaka till fyrafart men det sjätte kilometern landades på 3:56. Resten av passet sprang jag med lite högre ansträngningsgrad i den ganska blygsamma motvinden på tillbakavägen.

Istället för att tänka på att jag började jag bli trött fokuserade jag på löptekniken. Jag tyckte själv att jag sprang "högt och snyggt" men min egen skugga älgade på ganska fult alldeles bredvid mig så jag fick rätta till hållningen och kadensen så skuggan kunde göra likadant.

Höll ändå i det skapligt med kilometertiderna 3:58, 3:57, 4:01, 3:59 även om benen var ganska stumma på sista kilometern. Inte blev det bättre att jag här tvingades till två nästintill nittiogradiga sidoförflyttningar i hög fart när två barn som höll på att lära sig cyklade vinglade emot mig med blicken nere på tramporna. Klockade till slut 10km på 39:30 (3:57 min/km) med en snittpuls på 188 bpm (93% av max)

Till sist ser jag att de två första manliga löparna på Boston Marathon gick under det gällande världsrekordet på 2:03:59 från Berlin men tiden kan inte gälla som officiellt världsrekord eftersom banan i Boston är lättlöpt och går punkt-till-punkt och då kan man t ex råka ha medvind hela vägen! En vinnartid på 2:03:02 innebär ett snittempo över 42,2km på 2:55 min/km, dit är det en bit kvar....hahaha - vad kan man säga? Helt enkelt makalöst!!

En helt fantastisk Marathon-rapport

Jag bara måste länka till Spring-Therese race report from ING New York City Marathon så att ni som eventuellt inte läst den också får chansen. Otroligt bra sprunget på tiden 2:49:02 och fantastiskt bra skrivet, jag får både rysningar och gåshud och vill också uppleva det här loppet någon gång i livet! Läs och njut!