Har jag haft fel under så många år?

Min oförmåga att prestera på mina vanliga nivå och min upplevda känsla av brist på återhämtning har varit ett återkommande tema de senaste två åren.

Då magsmärtor, vilket jag drabbades av på Stockholm halvmaraton och också hade lite före det, alltid är en varningssignal beställde jag tid för provtagning och uppföljande läkarbesök, vilket gav samma resultat som vanligt. Hb-värdet var OK och inom referensvärdet om än inte strålande, däremot var kroppens järndepå i form av Ferritin, lågt, denna gång 23 mikrogram/L (referensvärde 30-400). Alla andra värden var normala. Dessa värden är i princip identiska med hur det såg ut för ett år sedan. Jag är förmodligen en av de friskaste patienterna läkaren ser på mottagningen på hela veckan och han tyckte inte det fanns anledning just nu att gå vidare med några andra undersökningar och då dessa undersökningar är jobbiga att genomgå och det är ganska hög sannolikhet att de inte visar något (been there done that x flera) så höll jag med. 

Provresultaten betyder att min kropp innehåller för lite lagrat järn. Jag har för lite järn på "bankkontot" men tillräckligt med "pengar i plånboken" för att klara vardagen och också kunna springa men det är inte optimalt då järn är den centrala jonen i hemoglobinmolekylen som binder syret som ska transporteras ut i musklerna vid arbete. 

Jag lyssnade på ett poddasvnitt om låga ferritinnivåer hos löpare (ja, det finns så nischade poddar) där det diskuterades hur svårt och hårt det är för kroppen att t ex maratonträna eller överhuvudtaget springa med för lite järn i kroppen/för lågt ferritin och det var som om de beskrev mig personligen! Trötta ovilliga ben, hög(re) ansträngning än normalt trots svårigheter att pressa upp pulsen dit den ska, svårt att återhämta sig, brist på energi, trötthet, koncentrationssvårigheter, lättirritabilitet, "I feel like arguing all the time" som en uttryckte det. Allt det jag upplever och har upplevt en längre tid. De pratade också  i podden om att går det så långt att också blodvärdet är påverkat blir det ännu tuffare för kroppen att klara av någon form av konditionsträning.

Jag har varit inne på att min brist på återhämtning senaste året också kan ha att göra med att familjen skaffat hund och då jag jobbar hemma mycket är det också jag som promenerar mycket med hunden i skogen, det blir lätt uppemot 90 minuter per dag, vissa dagar mer. Jag har därför nu i oktober börjat logga alla hundpromenader för att få en bättre uppskattning om hur mycket det faktiskt handlar om varje vecka. Första fulla veckan landade på drygt fem mils hundpromenader och nästan 12 timmar första veckan. Kanske påverkar det känslan i benen. 

Men, kanske är jag också något annat på spåret här. Det som talar emot att mina upplevda brist på återhämtning skulle ha att göra med lågt Ferritin är att jag haft låga det under ganska många år, också i perioder när jag inte upplevt symptomen jag gör nu. Men, efter läkarbesöket gör jag ett mer seriöst försök att igen bygga upp järnförrådet i kroppen igen genom att äta en hög dos järntabletter, åtminstone 200 mg om dagen. Jag har i många år slentrianmässigt ätit ca 100 mg kanske 2-3 gånger i veckan och det har räckt för att hålla blodvärdet på en OK nivå men varit otillräckligt för att bygga upp järndepåerna. Ett blodvärde kan förväntas stiga redan inom några veckor med regelbunden hög dosering av järntabletterna medans järndepåerna tar flera månader, upp till ett halvår att bygga upp så jag är beredd att ge det här tid för att se resultat men det är ändå med en viss spänning jag väntar på om detta högre järnintag om ett tag kan omsättas till en annan känsla i löpningen!

Det har nu gått några veckor och kanske upplever jag att jag är lite piggare i benen, har lite lättare att koncentrera mig och är lite mer stabil i humöret. På grund av en segdragen förkylning med hosta och halsont som nog min dotter smittade mig med så har de senaste två veckorna innehållit väldigt lite löpning så jag ser fram emot att utvärdera hur kroppen känns med lite mer löpning i benen framöver! 

DNF på Stockholm halvmaraton 2022

Stockholm halvmaraton är alltid ett lopp jag ser fram emot, banan är inte den mest lättsprungna men jag gillar arrangemanget och inramningen och vädret brukar vara bra men i år slutade min elfte start i en DNF, vilket ändå var helt rätt. Ni som inte är så intresserade av detaljer kan bespara er resten. 

Efter att det gått ganska trögt att träna i sommar hade det börjat kännas aningen bättre i slutet av augusti och början av september och efter tre längre pass hade jag ändå en förhoppning om att kunna springa hyggligt även om jag inte alls var lika taggad som jag brukar vara. Jag har också haft en period med lite ont i magen till och från. Magen hade fungerat bra på morgonen, hade t o m varit på toa lite väl många gånger men inget som direkt oroade.

Åkte in till loppet med min löparkompis Marie och trots att vi hade en dryg timme till start blev det ändå stressigt att hämta ut nummerlapparna och hinna med ett toabesök och det är väl min största kritik av det här loppet, logistiken runt klädinlämningen är verkligen inte bra och det är än värre när det regnar och alla deltagare väntar så länge som möjligt! Hann med det jag skulle men hade gärna hunnit med något ytterligare toabesök. Någon tid eller plats att värma upp på fanns inte heller.

Efter start följde en något lugnare första km med lite trängsel följt av ett par där jag sprang i ca 4:10-fart. Tunneln i början kändes ovanligt jobbig men tänkte att det släpper väl. Uppför första backen innan bron över till Kungsholmen och jag började känna av en slags magknip högt upp i magen, trots att jag tog det lugnt. Blev passerad av 1:30-farthållarna strax före bron vilket inte ökade motivationen heller. Över på Kungsholmen och uppför Flemminggatan med orolig mage och värre blev det i den ganska branta backen ner till Karlbergskanalen efter ca 4 km, där jag plötsligt fick rejält ont. Så pass att jag faktiskt gick åt sidan och stannade. 

Efter en kort stund fortsatte jag springa men i ett lite lägre tempo men magontet släppte inte, i småbackarna borta vid Hornsberg blev det värre och jag fick stanna igen och nu både sätta mig huk och också ställa mig dubbelvikt vid sidan. Började jogga igen och gjorde också ett försök att öka till ungefärlig tänkt tävlingsfart men det kändes inte alls bra och ute på Norr Mälarstrand fick jag stanna återigen. En sjukvårdare kom och tittade till mig och ställde några frågor och jag försäkrade att det "bara" var magen snarare än hjärtat. Här tog jag beslutet att kliva av lite längre fram där det var nära till målet. Jag joggade makligt förbi Stadshuset och vid Tegelbacken tog jag av mig nummerlappen och klev av. Jag var frusen och ledsen och att fortsätta försöka ta mig framåt en knapp mil till och bli konstant omsprungen lockade inte alls! 

Var rätt ledsen en stund, inte bara för det brutna loppet utan för att min löpning inte på länge nu känts som "förr", att jag inte förmår prestera riktigt som jag vill, varken på träningen eller på tävling sedan nu ett par år tillbaka, 2020 för att vara exakt. Försämringen är så påtaglig och jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. Enstaka pass kan gå bra men överlag går det mycket sämre! Jag vet att min löpning och mina resultat vare sig de är bra eller dåliga, överhuvudtaget inte definierar mig som människa men min bild av mig själv som en relativt duktig motionslöpare har nog varit en viktigare och större del av min identitet och självbild än jag velat medge, och det under många år. 

Det var helt rätt att kliva. Magontet fortsatte under resten av helgen och idag måndag och jag har ätit omeprazol, mera känt som Losec. Med min långa historia av dåliga blodvärden så är magont alltid en varningsklocka och en oro att jag "läcker" blod så jag har idag beställt tid på vårdcentralen för provtagning och en läkarundersökning. Det brukar oftast sluta med en rekommendation att öka på dosen järntabletter då de sällan bryr som att undersöka saken vidare. Jag är också extremt välutredd sedan tidigare men det är 20 år sedan nu. Förra gången jag kollade mina värden var för ett år sedan och då var blodvärdet OK, medan järndepåerna som vanligt var för låga, vilket är det vanligaste fyndet. 

Jag kommer att ta några lugna dagar, kanske/förmodligen en lugn träningsvecka och hoppas att detta släpper och så får jag se sedan. Det finns ett par lopp till i år jag skulle vilja springa, att "misslyckas" med dem är jag dock inte så sugen på igen så innan jag bestämmer mig för det, vill jag känna att jag sätter några nyckelpass i så fall men först som sagt vila, och tänka bort de där tankarna om att jag tränar alldeles för lite och att det då inte är så konstigt att resultaten då blir därefter också! Min tänkta väg framåt var jag inne på i förra inlägget så det finns ingen anledning att upprepa det men det där med att vila helt istället för att ge sig ut på en lugn, skön jogg, det är inte det lättaste , vilket säkert flera som springer regelbundet kan relatera till!

Grattis till er som sprang bra både i Stockholm och Köpenhamn i helgen!

På väg upp ur källaren med hjälp av spikdieten!

En dryg vecka sedan jag skrev något och det är med avsikt jag låtit det gå lite tid. En av många saker den här bloggen gett mig är ett stort nätverk av väldigt kloka människor som ger mig både pepp, kommentarer och får mig att se saker i ett annat perspektiv och det är jag väldigt tacksam för! 

En av dessa vänner är Ingmarie, före detta elitlöpare som fortfarande brinner av träningsglädje vilket inspirerar! Hon har sedan länge som "tänk" att tävla bara när det känns bra och inte göra upp planer månader i förväg, hon har skrivit om det alldeles nyligen här och det tänket passar mig perfekt och därför tänker jag ta efter det. Jag är trött just nu på att göra upp planer månader i förväg och sedan stöta på problem vilket även var fallet förra året! 

Om vårt hus nu haft en källare hade jag kunnat skriva att jag är på väg upp ur densamma. Sedan jag tillbringade lördagsförmiddagen på Valborg på akuten och fick smärtlindning har höften blivit mycket bättre och det snabbt! Smärtlinding ger sömn vilket ger snabbare återhämtning. Jag cyklade redan på söndagen på sega ben och jag stretchade och körde foamroller. Efter det har jag faktiskt sprungit varje dag och det har gått bra vad gäller höften, inga känningar, inte ont. Första rundan stannade jag flera gånger och kollade status men höften förblev tyst.

Dock gick det otroligt tungt i början av veckan, jag var väldigt andfådd redan i låg fart och ansträngningen matchade inte alls fart eller puls och minsta pyttemotlut gjorde benen fulla med mjölksyra, symptom som pollenallergiker brukar beskriva men också symptom som får varningsklockorna hos mig att blinka rött. Jag har inte varit helt öppen på bloggen men fick tillbaka mina magbesvär vilket jag skrivit om tidigare i slutet av april och i fredags togs prover vilka visade att både Hb (115, ref 134-170 för män) och järn var låga. Däremot var järndepåerna ("det du har på banken") inom normalvärde vilket tyder på att det inte gått så långt denna gång och därmed borde det också snabbare att "fylla på" hemoglobin ("plånboken") och få upp blodvärdet. Jag har sedan detta inträffade ätit bra med järn och kanske har jag varit nere på nivåer lägre än 115 och är nu på väg upp igen.

Kanske jag också känner av lite pollen. Jag har ofta trott jag varit allergisk men tester har visat att jag inte är det, dock är det mycket pollen i år och kanske ändå att jag känner av det. Även om jag sprungit varje dag har jag tagit det väldigt lugnt, sprungit lätt i skogen och njutit av vitsippor och fågelsång, i lördags sprang Linda och jag Kungsholmen Runt tillsammans och det var väldigt trevligt och jag var rätt så glad i värmen över att slippa stå längst fram vid repet med fokus på att ”persa”. Nu blev det en trevlig gemensam upplevelse istället.

Med gångna veckornas strul föregås varje löppass av en viss nervositet men kanske har det börjats känna lite bättre ändå. I söndags pallade jag med 12 km i 4:15-fart eller strax under innan jag avbröt passet och det får jag vara nöjd med. Extra nöjd med det är jag i efterhand när mitt dåliga blodvärde nu uppdagats. Idag körde jag banintervaller på lunchen, absolut inte hårt. Det gick inte jättebra men jag gjorde det ändå. Kan jag upp blodvärdet till 130-140 på ett par veckor bör det kännas markant mycket bättre!

Fokus nu är att ta hand om mig, träna mycket men träna klokt och på rätt nivå för att förhoppningsvis undvika fler bakslag nu. Det finns inte mycket tid att spela på om det nu ska bli marastart - för jag VILL verkligen springa till skillnad mot för någon vecka sedan men samtidigt måste jag vara extremt varsam och beredd att backa om kroppen protesterar! Hälsan kommer först i alla lägen! Om tre veckor ska jag ta nya prover, känslan i löpningen fram tills dess och vad provsvaren visar avgör om jag står på Lidingövägen fjärde juni eller inte. Tills dess gäller det nya svarta

Spikdieten! 

Arbets-EKG och ultraljud (ekokardiografi) på hjärtatt

På senare år har det skett några tragiska och uppmärksammade dödsfall i samband med löpartävlingar vilket skapat rubriker om löpningens "farlighet". I många fall när en till synes frisk person segnar ner vid hög ansträngning beror det på ett dolt eller "tyst" hjärtfel hos individen som inte upptäckts och det har t o m diskuteras screening för detta bland idrottare.

Därför blev jag både glad och lite orolig när läkaren på vårdcentralen i våras när jag var och kollade mitt blodvärde visade engagemang och ville ta ett EKG på mig "med tanke på din ålder och att du springer" som han uttryckte det. Det togs ett snabb-EKG som tolkas av maskinen och i mitt fall blev svaret "patologiskt" dvs onormalt varför jag fick en remiss till Hjärtcentrum i Södertälje. Nu vet jag inte hur många EKG-kunniga läsare jag har men "QRS-komplexet" på mitt EKG som lite förenklat visar hur hjärtats kammare drar ihop sig och sedan utvidgas vid ett hjärtslag var för högt och det fanns tecken på hjärtförstoring vilket antingen kunde bero på träningen eller på min långvariga blodbrist.

I onsdags var det dags och först gjordes ekokardiografi vilket är ett ultraljud där hjärtat mäts och funktionen hos hjärta och klaffar studeras. Det såg helt normalt och "jättebra" ut enligt läkaren. Därefter arbets-EKG där jag med elektroder på bröstet fick cykla på en testcykel på väldigt (onaturligt)  låg kadens (55-65 varv per minut) med ett gradvis ökande motstånd. Jag fick regelbundet skatta ansträngning enligt Borgskalan och blodtrycket mättes. I början var det väldigt lätt men efter en stund ökade ansträngningen, konstigt nog mer flåsmässigt än i benen vilket brukar vara fallet för mig som främst springer. Jag orkade cykla 12 minuter vilket var den maximala tiden men visst var det rejält jobbigt sista minuten och jag hade nog bara orkat någon minut till ändå, pulsen var 193 när jag slutade och effekten jag kom upp i var 340 watt. Jag är inte så inne i cykling att jag vet vad det betyder men allt över 200 var bra enligt läkaren jag fick träffa efteråt. EKG-registreringen fortsatte sedan några minuter i vila innan jag fick gå och duscha.

Hon sade att resultat av arbets-EKG't visar att jag är vältränad - "bara idrottare och brandmän klarar att cykla så länge". Pulsen och blodtrycket ökade såklart som ett svar på den ökande ansträngningen men inga arytmier (oregelbundna hjärtslag), extraslag eller andra förändringar i de olika intervallerna på EKG't registrerades när ansträngningen ökade och det är dessa förändringar som kan indikera ett fel i hjärtats "retledningssystem" där hjärtslagen initieras.

Jag var inte orolig för att det skulle vara något fel på mitt hjärta men det är såklart skönt att få det bekräftat! För övrigt rullar träningen på rätt så OK med framförallt distanslöpning som blir ansträngande nog i den kvarhängande härliga sommarvärmen, Mitt självförtroende behöver snart några snabbare pass för att inte enbart känna mig seg och långsam och idag på lunchen fick jag till ett sådant, 8x1000m på bana med farter mellan 3:45-3:50 på samtliga med fin, kontrollerad känsla och 3:31 på sista tusingen genom att trycka på lite sista 250m. Precis vad jag behövde! Nu hoppas jag att helgen bjuder på både löpning, sol, värme och bad!

Lång statusrapport

Hej igen bloggen....

Ett intensivt 2014, löpmässigt och familjemässigt, en segdragen virusinfektion, extra mycket på jobbet då jag täckt upp för kollega och låga blodvärden på det, där har ni den trista korta versionen av det här inlägget och varför det till slut gick ut över löpningen! 

Hur är status då? Det är fortfarande högt och lågt, gott och blandat vad gäller träningen och övriga livet, vissa dagar är jag pigg och kan träna bra, andra är jag trött och kan endast med svårighet jogga men den senaste veckan har det känts klart bättre och jag är mycket piggare nu än för ett par veckor sedan! Klockan föreslår konsekvent längre återhämtningstider efter passen samtidigt som den ändå påstår "Recovery Good" i början av varje pass. Känner ändå påtagligt att mitt behov av återhämtning är större än vanligt.

Jag har varit på läkarbesök och tagit prover som visade att mina blodvärden inte var så lysande men inte heller superdåliga den här gången. Jag har skrivit om min historia kring detta tidigare för er som inte läst bloggen så länge. Både Hb, järn och S-Ferritin (som är ett protein i blodet som järnet binder till och som utgör kroppens "järndepå") låg precis på eller under referengränserna. Depåerna töms först och sedan sjunker Hb. Det hela är lite förvånande denna gång då jag faktiskt inte slarvat med järntabletterna i vinter/vår p g a att jag känt mig pigg utan faktiskt ätit regelbundet hela vintern och riktigt mycket järn senaste två månaderna. Den goda nyheten är att det går ganska snabbt att åtgärda, den tråkiga är att jag alltid blir lite ytterligare "sänkt" vilket helt och hållet sitter i huvudet då jag blir påmind om att det faktiskt är något fel på mig och att jag inte har de rätta förutsättningarna eller en kropp som fungerar perfekt men det är ju bara att gilla läget och efter ett tag brukar jag komma igen mentalt. Jag har sedan dess ätit rejält höga doser med järn dagligen och det börjar ge effekt nu, jag är piggare, mer koncentrerad utan att tröttna och löppassen går fortare i samma ansträngning.

På gång igen? Kanske, känslan på just det här passet var bra, på nästa fullkomligt katastrofal...

Det lutar väl åt något slags utmattningssyndrom/utbrändhet "light" men utmattningsdepression är det inte eftersom jag varken är nedstämd, ledsen eller deprimerad. Jag mår inte dåligt på grund av några relationer, inte på grund av något i familjen eller på jobbet. Jag har bara varit rejält sliten och trött och jag känner igen symptomen från när jag tidigare haft dåliga blodvärden så däri ligger en stor del av förklaringen!

Tittar jag tillbaka så ser jag ett väldigt intensivt 2014, löpmässigt och familjemässigt, hösten innehåll ett svårt benbrott med lång rehab för yngsta sonen, när den processen var klar bröt äldsta sonen fingret, vi har hyrt häst hela året (några veckor till nu) och det har inneburit extra krav och extra åtaganden.på oss även om äldsta dottern har skött det helt perfekt. Jobbmässigt har det varit intensivt och jag har täckt för en föräldraledig kollega ett par månader fast jag bara jobbar 80%. En massa (mestadels roliga) aktiviteter med barnen är ju standard med fyra barn men sett utifrån, så visst har det varit mycket en längre period, alltför mycket faktiskt.

Träningsmässigt har jag stått över en del pass, skippat transportlöpningen helt under en period. April blev ändå en OK träningsmånad och jag återföll lite i slutet av månaden till dumstrutbeteendet att springa några pass bara för att få lite mer mängd i dagboken - Inledde maj - trött på att jogga omkring och fundera över hur jag mår - med ett tänk om att springa mer fart och skippa vissa utfyllnadspass men fick ett bakslag och det fungerade inte som jag ville. Tidigare har jag varit ett välkalibrerat maskineri med örnkoll på min egen kapacitet och kunnat skissa på ganska tuffa pass och ändå kunnat matcha dem perfekt, den förmågan har jag inte haft nu utan har fått avbryta en hel del pass eller ändra målsättning under passen. Ökade järnintaget efter läkarbesöket, lade in fler dubba vilodagar Vilket gjorde gott. Löpningen känns kantig, orytmisk och utan flyt och som allt ovan inte var nog kan känslan nog till viss del förklaras av att jag också under flera veckor haft en känning i vänster baksida lår. Känningen vandrar runt lite, först trodde jag det var en bristning som jag ådrog mig efter ett banpass i Påskhelgen men det är nu så länge sedan så det tror jag inte längre men det stramar när jag går och springer. Jag vilade extra under Kristi Himmelsfärdhelgen och kände inte av det i vila men när jag på söndagen sprang ett i övrigt bra pass tröskel (3++2+1+1+1 km i sub 4 min/km, totalt 17 km) kände jag tyvärr av det igen och även dagen efter i vila. Det går att springa med men känns hela tiden, extra mycket i högre fart. Jag bokade in mig hos en naprapat som tyvärr inte hade några goda nyheter men vad som sades väntar jag lite med att skriva om då det här inlägget redan är långt och jag vill ägna ett eget inlägg åt det efter nästa besök som är på torsdag.

Så, den långa versionen varsågoda. När det gäller "att leva löpning" som jag skrev om för ett tag sedan så kämpar jag fortfarande med min skärmnärvaro, det är så slentrianmässigt lätt att plocka upp mobilen och slösurfa en stund bland Instagram, Twitter och Facebook men som Magnus så insiktsfullt skrev i en kommentar på förra inlägget, "De sociala mediernas dragningskraft och positiva pushande när man är uppåt kan vara lika pressande och negativt belastande när man känner sig nere..." och så är det verkligen, det har mest gjort mig frustrerad utan att ge mig något så jag har försökt, men inte helt lyckats, minska min skärmtid och istället göra saker som att spela spel med barnen, ta en promenad, cykla en sväng. Frisk luft och tid att tänka som har gett mig väldigt mycket mer än kända och okända människors frukostar och träningsselfies. Så är läget, inte på topp med andra ord men jag kommer igen även om jag just nu faktiskt inte är så säker på det...

En del av mig - En anemikers berättelse.

Har ni läst bloggen länge vet ni att jag äter järntabletter för att hålla mitt "Blodvärde"/Hemoglobin-värde på en bra nivå. Om jag slarvar med det töms mina järndepåer (S-Ferritin, googla...) sakta följt av att hemoglobinvärdet i blodet sjunker vilket har en direkt påverkan på mitt välmående och min prestationsförmåga då hemoglobinet är den syretransporterande molekylen i de röda blodkropparna. Det går dock sakta över lång tid varför det inte alltid är uppenbart. Jag läcker alltså blod någonstans vilket en kille inte ska göra! I det här inlägget gör jag en tillbakablick och skriver om vilka undersökningar jag gjort och vad man kommit fram till och inte. Det är ett långt inlägg och det kommer handla en del om kroppsöppningar och kroppsliga restprodukter men det är som alltid frivilligt att läsa.

Hemoglobin

De fyra hemgrupperna, var och en kapabla att binda en syremolekyl,
 och en järnatom i mitten

I efterhand kan jag se att något hände med min prestationsförmåga 1991 när jag gjorde värnplikten. Under det knappa åtta månaderna gick jag från att vara klart bäst på löpning i plutonen (eftersom jag förberett mig genom ganska mycket löpträning) till att vara bland de sämsta. Jag var rätt så bra faktiskt, i början. Sedan hände något. Magkramper, vattniga diarréer, matthet och det var som att springa med handbromsen i på slutet och alla tyckte det var konstigt, även jag. Förutom magproblemen som inte var så uttalade, hade jag inga andra symptom under den här perioden.

Jag flyttade till Uppsala och började plugga, joggade ett par gånger i veckan utan någon mer ambition än så. En kväll våren 1993 efter att ha ätit någon slags korvgryta till middag var jag och min flickvän ute och utan förvarning upptäckte jag att att jag hade kraftig, blodig svart/mörkröd diarré. Det höll i sig under hela natten och jag var verkligen rädd! Vågade inte väcka min flickvän (numera sedan snart nio år min hustru) för att tala om hur illa det var men naturligtvis märkte hon det till slut ändå. Framemot morgonen stillade det sig men jag var så otroligt matt och blek! Hade säkerligen förlorat både vätska och en hel del blod! Jag sökte aldrig för detta och min enda ursäkt är rädsla, jag var helt enkelt livrädd! Det gick över och livet fortsatte och sakta sakta måste jag ha repat mig även om jag var svag länge!

I hela denna historia är det detta jag ångrar mest, att jag aldrig sökte akut den där natten. Med tanke på hur kraftigt anfallet var och hur akut och utan förvarning det började, utesluter jag inte heller att det var någon skit i den där korven jag ätit innan.

Våren 1994 fick jag laktosintolerans konstaterad på Studenthälsan i Uppsala efter en vår med mycket magsmärtor och diarré, dock inget blod denna gång. Diffusa buksmärtor i perioder är något jag levt med under större delen av mitt vuxna liv vilket nu fick en förklaring. Undvikande av mjölkprodukter och ätande av laktasenzym-kapslar vid speciella tillfällen och magen började fungera bättre. Gluten testades jag naturligtvis för, både då och senare men inga tecken på glutenintolerans fanns då eller senare.

Jag tog examen, vi flyttade till Stockholm. Under de här åren tränade jag sporadiskt, lite joggning, ett pass på Friskis&Svettis då och då. Min fysiska status var dock fortsatt ganska dålig, Jag fick t ex avbryta pass på Friskis då jag inte orkade. Vi sprang lite ihop men medans min flickvän orkade ett varv i motionsspåret hände det att jag var så trött att jag stannade när vi kommit fram till spåret och väntade/vilade medans hon sprang sitt varv och så joggade vi hem tillsammans igen. Det slog mig aldrig under de här åren att något kunde vara fel, jag var symptomfri och tänkte hela tiden att jag bara var otränad. Nu i efterhand verkar det inte klokt att jag inte reagerade och när jag nu ser bilder på mig själv från de här åren slår det mig hur sjukligt blek jag ser ut på många av dem!

Våren 1999, efter en långvarig infektion med matthet sökte jag företagsläkare. Prover togs och jag gick tillbaka till jobbet. Strax kom telefonsamtalet och det glömmer jag inte: "Kom hit. Nu!". Det var läkaren. Hans tonfall lämnade inget utrymme för att ifrågasätta något. Alla prover var OK förutom Hemoglobin (Hb) som var 63 g/L. Referensvärdet för män brukar anges till 130-170 g/L.... "Du borde inte ens kunna stå upp" sade läkaren allvarligt. "Vid 90 går gränsen för blodtransfusion, har du verkligen inte märkt något? Du måste ha anpassat dig till den här extrema nivån under flera flera år".  Jag minns orden som det var igår!

Familjen och läkare på jobbet blev såklart oroliga, ord som "benmärg", "malignitet" blandades med omtanke. Akut remiss till Ersta sjukhus där följande undersökningar genomfördes. Gastroskopi (kameraundersökning av magsäck via mun-matstrupe) och coloskopi (samma sak fast "bakvägen" av tjocktarm och tunntarm, och fan så mycket obehagligare!) inkl biopsier (vävnadsprover), "push-enteroskopi", (samma som gastroskopi fast man går längre ner i tarmen och patienten (jag) är sederad och varken märker eller minns något efteråt,  tacksamt nog), tunntarmsröntgen med kontrast, samtliga undersökningar utan anmärkning (H pylori negativ, viss irritation i ventrikeln, samt lång tarm enda fynden). Upptäckten att magsår orsakas av bakterien Helicobacter Pylori har belönats med Nobelpriset men jag hade alltså inte denna bakterie i min magslemhinna). Blev ordinerad järntabletter Duroferon två gånger om dagen och efter ca 1 månad låg Hb på 130-140. Fortsatta kontroller av Hb hos företagsläkaren, hela tiden på bra nivåer. Försök nu föreställa er skillnaden! Innan var en trappa jobbig, nu flög jag uppför trappor! Tillvaron fortsatte och jag mådde bra, huruvida jag sprang något nu kommer jag inte ihåg, men förmodligen sprang jag ibland och fascinerades över hur mycket lättare det kändes.

I maj 2000 var det dock tyvärr dags igen. Mörkrött blod från tarmen tillsammans med svart avföring. Blev inlagd på Huddinge. Hb var ca 90 g/L. Jag minns att jag var ledsen där ensam i sjukhussängen och att jag fick vänta otroligt länge ihop med en massa gamla, sjuka människor! Gastroskopi var utan anmärkning, likaså var coloskopi samt Scint-undersökning för undersökning av ”Meckel’s divertikel” utan anmärkning. Meckels divertikel är en rest från fosterlivet där en liten del av magslemhinnan "hamnar" i tunntarmen när organen bildas och man kan därför, precis som i magen, ha ett "magsår" där också. Jag ökade på järnmedicinen igen och Hb förbättrades. Ett ultraljud av levern gjordes också. Levern är ju kroppens ämnesomsättningsfabrik och ett viktig organ men den visade helt normalt resultat. Benmärgsundersökning för att titta på om det kunde vara något fel på bildandet av röda blodkroppar diskuterades men då det enbart var Hb-värdet och järndepåerna som var låga och inget fel på antalet eller formen på de röda blodkropparna blev det aldrig aktuellt.

Många kapslar har det blivit...

Det som däremot gjordes var att jag fick testa ny teknik. Nämligen att svälja den största kapsel jag nog kommer att svälja i mitt liv. Att den var så stor berodde på att den innehöll en kamera som under tolv timmar sände bilder till en stor låda jag hade runt midjan hela den dagen. Jag behövde tack och lov inte återfinna och lämna tillbaka kapselkameran utan den fick komma ut när den behagade den naturliga vägen. Vilken actionrulle förresten, att följa kamerakapselns passage genom min magtarmkanal under flera timmar...

I februari 2001 visade rutinkontroll ingen ett Hb på 86 g/L och dosen Duroferon ökades från 1 gång om dagen till det dubbla. Prover visade att mina järndepåer var tömda medans andra prover inkl vitamin B12 som är viktig för järnupptaget var normalt. Tre upprepade prover där blod i avföringen mättes var alla positiva, alla andra standardprover inkl leverprover, infektionsprover etc var normala. En operation började nu diskuteras, en s k periooperativ skopi där man via titthållskirurgi helt enkelt skulle "leta" efter källan till att jag läckte blod och avlägsna den delen. Jag var dock symptomfri och efter att ha diskuterat ingreppet med ett par läkare på jobbet avböjde jag detta ingreppet då de bedömde att sannolikheten att jag skulle utsätta mig för en operation utan att de skulle hitta något var väldigt stor. Efter diskussion med min läkare gjordes istället en ny "push-enteroskopi" som ígen var utan anmärkning.

Nu sommaren 2001, jag hade beslutat mig för att stå över operationen. Blodvärdet höll sig väldigt bra, ca 155 på ganska sparsam järnmedicinering, ca 3-4 ggr/v 100mg x1. Så fortsatte det nu under flera år, jag kollade mitt Hb ca varannan var tredje månad och hela tiden var det OK, ibland nere på 120 men ofta runt 130-140 g/L. Jag mådde bra och åt järn ganska sporadiskt och så har det fortsatt, inga fler episoder med synligt blod i avföringen, inga katastrofalt låga Hb-värden vid kontroller, utan helt OK om än inte speciellt höga värden.

Jag har dock haft magbesvär efter detta men då av mera stressrelaterad karaktär, t ex hösten 2005 då jag en helt vanlig dag på jobbet fick jag akuta magsmärtor. Chefen anmärkte på att jag "faktiskt inte såg något vidare ut" och skickade hem mig. På akuten skulle det naturligtvis ha gjorts en gastroskopi där och då men läkaren satte, efter att jag fått vänta ca 8 timmar på en brits på akuten, kallsvettig och med tårar i ögonen p g a magsmärtorna, in mig på en kur med Nexium (en uppföljare till Losec mot magsår). Jag var för svag för att resonera och argumentera och två veckor senare vid gastroskopi, var naturligtvis magslemhinnan fin och oirriterad p ga medicinen...Hb var i alla fall normalt så jag blödde inte.

 

Tillvaron fortsatte, vi fick vårt tredje barn våren 2006 och jag hade börjat springa lite. I september 2009 kontroll hos företagsläkaren på eget initiativ, Hb något lågt, 121 och järndepåerna var låga, och jag blev rekommenderad att öka Duroferon-dosen till 1x1 och ny kontroll inom 5-6 veckor. En fullständig blodstatus en månad senare visade enbart låga järndepåer, alla andra värden OK, kapillärt Hb nu 153. Många faktorer är viktiga för ett bra upptag av järn i tarmen, vitamin B12, vitamin B6, zink m fl. Dessa ämnen har mätts ett otal gånger hos mig och alltid varit normala!
 

Våren 2011 sökte jag läkare igen i samband med stress, uttalad trötthet, lite viktnedgång, illamående i samband med måltid, orolig mage. Hb, något lågt 136 men inom normalt intervall, järndepåer låga. Jag rekommenderades att äta en koncentrerad kur med järn på tre månader vilket jag gjorde och det var min sista kontakt med vården.
 

Jag har fortsatt kontrollera mitt Hb-värde ibland, kanske 2-3 gånger om året, det brukar visa OK, om än inte strålande värden, ca 130-145 g/L. Jag har slarvat med järntabletterna i flera perioder sedan dess. Senast jag tog en lång paus på flera månader eftersom jag tyckte jag mådde bra var hösten 2012 vilket fick till följd av att säsongsstarten i år var trög, riktigt trög och jag sprang också mycket riktigt min sämsta mil någonsin på Premiärmilen i mars i år med ett blodvärde som inte var så bra (men heller inte uselt ) och på ben som kändes allt annat än pigga.

Trots alla undersökningar har man alltså aldrig hittat minsta spår efter någonting. Jag är utredd både på Ersta sjukhus, Huddinge sjukhus och Södersjukhuset i Stockholm och den duktiga gastroenterologen jag då hade kontakt med har jag tyvärr sedan länge tappat kontakten med då jag är besvärs-och symptomfri förutom att jag inte över tid kan upprätthålla en bra nivå på mitt Hb-värde. Hans slutsats under ett av de sista besöken var att det med största säkerhet är ett litet kärl i tarmslemhinnan som av och till ligger och läcker ut blod i tarmen, att jag blöder därifrån är bevisat flera gånger och att det inte är några ytliga hemorrojder i ändtarmen utan att läckaget med stor sannoliket sitter någonstans högre upp i tunntarmen som är väldigt lång och tydligen extra lång hos mig. Det är inget farligt och förekommer hos vissa patienter och är som att "leta efter en nål i en höstack" bostavligen som han uttryckte det.
 

Löpning kan tyckas som ett riktigt dålig val av konditionsidrott av någon som periodvis lider av dåligt blodvärde. Jag tänker då på att löpare "trampar sönder" röda blodkroppar under fotsulan vid varje fotisättning då kapillärer i foten pressas samman och använder man främst tunna skor skulle detta ytterligare förvärras. Jag har diskuterat detta med läkare som haft lite olika åsikter under åren. Det jag själv kommit fram till genom att läsa på är att det inte glasklart att påståendet att löpare trampar sönder blodkroppar (s k "foot-strike hemolysis" eller "exertional hemolysis") stämmer då det även rapporterats hos t ex simmare och roddare. Om det inträffar så kan förmodligen hemoglobinet eller åtminstone järnet resorberas och återanvändas. Det finns istället några studier som tyder på att det är ett försämrat järnupptag i tarmslemhinnan som drabbar vissa konditionsidrottare. Helt enkelt att blodförsörjningen till dessa områden blir sämre under tuffare fysisk träning vilket skulle leda till en funktionsnedsättning av näringsupptaget i tarmslemhinnan.
 

Jag mår bra idag. Jag är trygg i det faktum att det inte är något allvarligt fel på mig då man skulle hittat det efter alla undersökningar jag genomgått. Jag skulle heller inte kunna springa som jag gör och hålla nivån jag gör om det vore något allvarligt fel på mig. Jag har inte haft några kraftiga anfall med blod nu på över tio år även om jag med all säkerhet läcker lite hela tiden utan att märka något. Jag måste därför äta järntabletter och inte slarva med långa uppehåll! Det är inget roligt att äta järntabletter när jag känner mig frisk, det ger vissa biverkningar , t ex lös mage (inte hård i magen vilket de flesta blir), magont, trötthet och en viss metallsmak i munnen men jag accepterar det och har lärt mig hantera det genom att ta tabletten sent på eftermiddagen och på så vis "sova över" det mesta av biverkningarna. Jag har också bytt från 100mg Duroferon till 100mg Niferex vilket jag tolererar bättre.

Jag har funderat på långtidsperspektivet, vad händer i min kropp och med mina organ om jag under många år äter 100-200mg järn om dagen men har kommit fram till att min kropp behöver den här mängden järn för att hålla hemoglobinvärdet på en bra nivå. För mig räcker det alltså inte att äta en kost rik på järn, t ex kött, bönor, broccoli, spenat etc för att få i mig tillräckligt med järn den naturliga vägen och då måste jag tillföra en hög dos järn. Kroppen är nog så smart att behöver jag det för att hålla en bra koncentration på mitt hemoglobin och fylla på mina järndepåer är det säkert inte skadligt heller och ingen farlig inlagring av järn sker i inre organ då kroppen använder det järn jag stoppar i mig. Jag har provat "naturliga" varianter av järntillskott också som Blütsaft, främst i tillägg till järntabletter när värdet varit sämre men håller mig oftast till den högre dosen järn jag får via tabletter.

Där är vi idag, jag och mitt hemoglobin. Inga nya kontakter med vården är planerade och jag har ingen fast kontakt som "kan" mig och min historia och som håller koll på mig. Det är tråkigt men samtidigt finns ingen anledning att hålla kontakt med en patient vars besvär började för 20 år sedan och som idag i princip är besvärsfri. Vården fungerar inte så och vad skulle en läkare göra som inte redan är gjort? Jag kommer att få dras med detta och det är OK.  Jag kan utöva det intresse jag lärt mig älska, löpningen. Magen mår bra och har gjort så i många år nu. En lång historia utan ett riktigt bra slut är det och en långt inlägg blev det. Syftet var att ge er hela bilden då jag ibland får frågor om detta när jag i tidigare inlägg gett små brottsstycken av historien. Tack för att ni läser och har ni några frågor så ska jag som vanligt försöka besvara dem efter bästa förmåga! 

Uppdatering oktober 2020

jag fick anledning att läsa igenom det här blogginlägget en gång till och för den händelse nya läsare hittar så här djupt ner i arkivet passar jag också på att uppdatera er om läget. I korthet så är läget bra och har varit så sedan jag skrev det här inlägget. Jag springer lite mer idag än jag gjorde för sju år sedan även om det bara handlar om någon enstaka mil mer per vecka. Jag har inte haft några fler kraftiga "attacker" eller episoder med blod i avföringen och mitt Hb-värde har hållit sig på en bra nivå sedan dess med sporadiska kontroller. Jag vet fortfarande inte vad som utlöste framförallt den där kraftiga attacken den här vårkvällen 1993 och kommer aldrig få veta men jag slås av hur fullkomligt livrädd och handlingsförlamad jag måste varit som inte sökte vård, jag minns med all oönskad tydlighet hur svag jag var dagarna efter inser att tillståndet nog gränsande till livshotande när det hände och jag är glad och tacksam över att jag tog mig igenom det och sitter här idag, besvärsfri sedan många år. 

Tidigare hade jag en hög remisser hemma och kunde bara boka tid på vårdcentralen där jag var "känd". Nu har jag inte varit där på länge och så länge jag känner mig frisk behöver jag inte ta förnyad kontakt och förklara hela min långa historia för att få blodvärdet kontrollerat. Mellan 2017 och 2020 arbetade jag på Karolinska och hade då möjligheten att med personalens hjälp få "blodstatus" kontrollerad vilket jag då gjorde i alla fall en gång per år eller lite oftare och senaste gången jag tog prover, i början av 2020, var Hb om inte "all-time high" så i all fall det högsta det varit sedan jag började kontrollera det, 163 g/L. 

Visst har löpningen gått trögt i perioder under de här åren, konstigt vore det annars, jag har då ökat på dosen av järntabletter marginellt under en period och det har alltid gått över, om det sedan berott på att blodvärdet förbättrats eller om det gått trögt av någon annan orsak vet jag naturligtvis inte. 

Jag betraktar mig som frisk idag eller i alla fall färdigutredd, vi kommer inte längre och jag mår bra. Förmodligen läcker jag lite blod fortfarande i alla fall i perioder och/eller har något problem med upptag av järn i tarmen. Hemoglobinvärdet ger också en förenklad bild och måste ses ihop med t ex Ferritin som är kroppens järndepå. Om Hemoglobinet är "pengarna i plånboken" och så är Ferritinet "pengarna på bankkontot" och kroppen gör tvärtom mot vad vi kanske skulle göra, tömmer bankkontot före plånboken och mina Ferritin-nivåer har oftast legat ganska lågt och först på senare år visat prov på att bli påfyllda. Det är därför jag fortsätter äta järn regelbundet eller kanske jag snarare ska säga i perioder, för idag är det så att det kan gå både en och två månader utan en enda järntablett eftersom jag som sagt känner mig mig själv väl och känner mig frisk! Tack för att Du läste som sagt! 

Syrefattig och fundersam löpare

En skön påskhelg med finväder har passerat! 10km långsam löpning på sega ben på långfredagen och 16km i måndags varav knappt 13km i lite högre fart, 2x6,3km i 4:20-tempo. OK känsla men lite jobbigare än det "ska" vara. Trots vila sedan i måndags är låren sega och trötta och "känns" eller småvärker/pirrar hela tiden som efter ett tuffare pass, mycket konstigt! Jag har varit ganska trött också och därför kollade jag mitt Hb-värde i helgen, 120 g/L är inte så dåligt, för att vara jag, men inte heller bra, riktvärdet för killar är 130-170 g/L.

Någon gång ska jag skriva en sammanfattning av min "historia" kring detta men för nya läsare så har jag dragits med dåligt Hb-värde i perioder sedan 1999 då det upptäcktes vid en rutinkontroll att mitt Hb-värde var riktigt dåligt, 63 g/L. Läkaren var förvånad att jag överhuvudtaget kunde stå upp och trodde jag anpassat mig till det här under flera år. Jag hade ett enda kraftigt anfall med blodiga diarréer om vi nu ska gå in på detaljer, när jag pluggade i mitten av nittiotalet men ung och dum som jag var så sökte jag aldrig vård för det!

Sedan dess har otaliga röntgenundersökningar passerat, ultraljud, gastroskopier, coloskopier, filmning av hela magtarmkanalen med en liten kamera i en kapsel, scintigrafier m m men någon orsak har aldrig hittats. Tyvärr, även om det är betryggande att jag är välutredd. Närmaste gissning är att det är ett ytligt kärl i tarmslemhinnan som "läcker" då och då.

Som sagt, 120 är inte uselt, inte för att vara jag, men jag är mest förvånad över timingen. Jag äter järntabletter regelbundet (Duroferon eller Niferex) 2-3 ggr/vecka men i ärlighetens namn tar jag ibland pauser, ganska långa pauser då jag känner mig pigg och frisk. En sådan lång paus, och då menar jag flera månader, hade jag i höstas. Samtidigt tyckte jag under hela hösten att det gick ganska trögt att träna även om jag presterade OK på tävling.

I vinter har jag ätit järn mera regelbundet, åtminstone 4-5 gånger i veckan och att Hb-värdet skulle vara lågt nu var faktiskt inte vad jag väntade mig och det gjorde mig lite nedslagen. Tankar som, "det är ingen idé att hålla på med målinriktad löpträning när jag ändå inte kan göra mig själv rättvisa utan ständigt måste fightas mot dåliga Hb-värden" har infunnit sig. Prio nr 1 just nu är att få upp värdet i mer normala nivåer. Det gör jag genom att öka på dosen av järn till två gånger om dagen till att börja med.

Får jag snart upp Hb till normala nivåer hoppas jag den tröga känslan försvinner och att det därmed blir både lättare och roligare att springa igen. Känslan i benen vet jag inte hur jag ska råda bot på. Om känslan inte vänder kan jag se min löpning ta lite olika vägar härifrån. En väg är att försöka omvärdera min löpning och helt lägga ner den delen som handlar om målinriktade prestationer och tider och bara springa för hälsans skull. En ganska stor förändring för mig som drivits av att förbättra min prestation på olika distanser. Ett annat alternativ är att jag provar nya saker för att hitta tillbaka till glädje och motivation. Jag är lite rådvill om vägen framåt för tillfället men fortsätter hoppas att jag om några veckor ska ha hittat en annan känsla i min löpning igen!

Slutligen, grattis till er som sprang bra på Påsksmällen. Jag ler åt ironin åt att jag anmälde mig till Premiärmilen istället för jag ville testa något nytt och en snabbare bana och så drar Påsksmällen om banan p g a snö och is så att backarna försvann och banan istället blev en väldigt snabb och flack 2,5km varvbana på asfalt.

Uppföljning av förra veckans läkarbesök och 14km medelhård distans

Sökte ju läkare förra veckan för mina magbesvär och min trötthet under juni och juli, en trötthet som bevisligen inte hindrat mig från att prestera i löparskor men som ändå legat där som en halvgenomskinlig grådaskig plastfilm över hela tillvaron, åtminstone vissa dagar.

Nästan alla prover såg dock bra ut, mitt Hemoglobin (Hb)-värde var 136 g/L vilket är om inte toppen så i alla fall helt OK för att vara jag. Det var inte tillräckligt lågt för att förklara min trötthet utan den kan nog ha andra, mera jobbrelaterade orsaker som stress och långvarig osäkerhet.

Det enda som var lite lågt var S-Ferritin, 23 mikrogram/L och gränsvärden variera lite beroende på metod men bör inte ligga under 30 i alla fall. Ferritin är ett intracellulärt protein som förenklat utgör kroppens förråd av järn och vid en järnbristanemi vilket jag har sedan många år tillbaka och tidigare även skrivit om här på bloggen (om det är någon som vill veta hur det känns att försöka springa med ett Hb-värde på 63 så fråga mig) så tar kroppen först av förrådet, dvs Ferritin innan "blodvärdet", dvs hemoglobin, sjunker. Detta är något jag är bekant med och jag har nu under en period tagit en rejäl paus från knaprandet av järntabletterna eftersom jag tror det är bra för kroppen att ibland slippa kontinuerligt tillförsel av stora doser järn. Jag rekommenderades att öka på dosen av järntabletter till att äta varje dag under tre månader, vilket kommer att fylla på förråden och dessutom öka mitt blodvärde.

Illustration som visar hur järn lagras inuti det stora proteinet Ferritin som i sin tur består av 24 subenheter med peptider som i sin tur består av långa kedjor med aminosyror - kroppens byggstenar för protein.

Jag fick också en kur med syrahämmande läkemedel utskriva för att komma åt problemen med ont i magen, illamående och dålig aptit vilket har göra med utsöndringen av magsyra det är mycket bättre redan efter några dagar.

Det här ska ju föreställa en löparblogg och därför kan jag också rapportera att jag sprang 14km medelhård distans igår med David, två varv i vårt mycket kuperade motionsspår Oxvreten och pulsen var ofta uppe på nosade på tröskelnivåer kring 90% trots att farten i snitt "bara" var 4:34 min/km inkl dit-och hemlöpning och ett par snabba backdrag i slutet.

Blodvärde och de två senaste passen

Jag var på min regelbundna koll av blodvärdet för någon vecka sedan och kan nu glatt konstatera att mitt Hb-värde var 153 g/L. Ett så högt värde (nej, jag har inte EPO-dopat mig, det är ett normalvärde för män) har jag inte haft på flera år och det bidrar säkert till att löpningen känts ganska lätt på sistone.

Jag fortsätter äta järntabletter varje dag eftersom mina järndepåer var väldigt låga under hösten även om Hb-värdet var OK och det verkar som om jag behöver äta mer regelbundet för att hålla blodvärdet på en normal nivå. Jag har ju haft detta sedan 1997 då mitt Hb var katastrofalt dåliga 60 g/L (vid 90 brukar man få akut blodtransfusion!) vid ett läkarbesök. Sedan dess brukar det ligga runt 120 med hjälp av järntabletter, vilket är i lägsta laget. Jag har vid det här laget gett upp hoppet att man ska hitta någon orsak och jag mår bra nu.

Löpmässigt kan jag åstadkomma en +50km vecka med hjälp av ett pass på söndag. Efter måndagens långpass har det blivit två ytterligare pass den här veckan ännu så länge:

Igår lätt eftermiddagsjogg 7,1 km i -8 grader med låga 162 i snittpuls @4:51 min/km tack vare de två sista kilometrarna i 4:31-fart som drev upp puls och snittfart . Annars lätt jogg i 5 minutersfart. Det känns som ett bra kvitto på formen att det verkligen känns som just jogg och inte löpning fast farten ligger omkring 5 min/km.

Idag lätt morgonpass innan jobbet på löpbandet. Först snabb promenad i ett par minuter för att vakna sedan första 7km i jämn 4.55-fart. Avslutade sista kilometer progressivt med 400m i 14 km/h (4:17 min/km), 300m i 16 km/h (3:45 min/km), 200m i 18 km/h (3:20 min/km) och 100m i 21 km/h (2:51 min/km). Avslutade med stretch, lite hantelövningar och ryggresningar med 10kg viktplatta.

Nu lunch.