4000 löpta mil

Jordens omkrets runt ekvatorn är 40007 km och jag har i helgen sprungit klart ett varv om jag räknar all löpning jag har i dagboken på jogg.se sedan 2007. Det har tagit sin tid men ger perspektiv. Så mycket som hänt under de här åren, så många möten med människor, så många utslitna löparskor, och det känns onekligen stort att fullfölja ett helt varv och påbörja ett nytt! I realiteten har jag redan sprungit ett par hundra mil på ett andra varv redan men alla mil jag sprungit innan jag började föra träningsdagbok finns inte registrerade. 

Många års träning i en och samma bild...

Jag har ingen aning om kroppen kommer orka eller huvudet vilja fullborda ett varv till. Skulle ett andra varv igen ta 17 år att fullfölja så kommer jag vara 70 år gammal vid nästa målgång men sannolikt kommer det i så fall ta betydligt längre tid än så då jag inte tror jag kommer fortsätta träna så pass fokuserat som jag gjort de senaste åren, till jag är 70 år gammal. Varje resa oavsett hur lång den är, börjar som bekant med ett enda steg och det steget är redan taget så får jag sedan se vart och hur långt den resan tar mig. 

Vi ses längs vägarna och stigarna! Nu ska jag lägga champagnen på kylning inför helgen!

En bild tagen för mer än 4000 mil sedan, Brolöpet i Södertälje, osäker på årtal men antingen 2006 eller 2007.

Race Report Semesterloppet Mariefred 10 km - 39:41 och plats 16/150 herrar

I lördags sprang jag ett lopp igen, Semesterloppet 10 km i idylliska grannbyn Mariefred, känt för Gripsholms slott bland annat. Det här loppet, som jag aldrig sprungit tidigare trots att det är så nära, var inget prioriterat lopp utan något jag ville springa för att det är roligt och jag hade heller inte gjort några speciella förberedelser även om dagarna innan p g a livet innehåll lite extra vila. På tävlingsdagen var det överraskande varmt trots att vädret hade slagit om med kraftigt regn kvällen innan, dessutom blåste det rejält i Mariefred, upp till tolv sekundmeter i byarna. Starten gick ifrån byns centrala torg och jag stod ganska långt fram och kom iväg bra, Banan gick svagt uppför första kilometern för att sedan gå brantare uppför i en lång backe på den andra kilometern och farten var lite över 4 min/km. Den tredje kilometern gick sedan lika mycket utför igen och dessutom fick vi en del medvind och den avverkades på 3:50. Vi kom tillbaka till torget där starten gick och banan blev lite knixigare med många skarpa kurvor, något som hela banan bestod av. Bort från centrum igen fick vi återigen lite medvind och jag passerade 5 km på strax under 20 minuter. Det var glest mellan löparna efter att 5 och 10 km-banorna delat på sig. Sex km passerades på strax över 24 minuter på min klocka och här kom banans tuffaste parti, en ganska brant och lång backe och och klockan visade strax under 5 min/km på krönet, men återigen följde en längre utförslöpa efteråt. Ansträngningen var hög trots den måttliga farten och jag trodde inte jag skulle klara att springa under 40 minuter i blåsten på den här knixiga banan.

Vid sju km låg jag tidsmässigt en del efter sub40 efter den långsamma backen men trots att avslutningen på loppet tillbaka in mot centrum bjöd på tuff motvind längs strandpromenaden så sprang jag bra och måste ha tjänat in tid de sista två kilometerna. På den sista kilometern med ungefär 600m kvar till mål, blev jag omsprungen av Henrik Sandén från Strängnäs Löparklubb och jag ökade farten ganska rejält i ett försök att hänga på, vilket jag inte riktigt lyckades med. Jag kom dock ikapp och förbi två löpare som jag haft framför mig en stor del av loppet och när jag svängde in på den smala gågatan med gatsten, som var kantat av publik så insåg jag med ett par hundra meter kvar att springa att jag skulle fixa sub40 då jag hade cirka en minut på mig. Det var ganska häftigt att springa på den smala gågatan i för mig hög fart och de täta publikleden gjorde att det kändes som om jag sprang riktigt snabbt, det var bara tur att inget barn eller annan åskådare korsade gatan och kom i vägen. Efter en sista spurt tvärs över torget gick jag i mål på 39:41 och en sextonde plats av 150 herrar som sprang 10 km. 

30 meter kvar till mål fotat av hustrun som följde med som support idag.

Jag har lovat mig själv att numera aldrig vara missnöjd så länge jag klarar sub40 på milen och eftersom jag trodde att jag inte skulle fixa det idag så blev det istället en positiv överraskning att marginalen blev så stor till slut. Jag hade liksom flera andra 9,9 km på Garmin men tror inte banan är för kort, utan trängsel kunde jag springa närmaste väg hela tiden. Efter en nerjogg runt Gripsholms slott blev det lite mysigt häng tillsammans med andra löpare på torget i väntan på prisutdelning innan hemfärd. 

Det här loppet som sprungits sedan 1993 skulle gått för sista gången i år men nu verkar det som om loppet ändå får en fortsättning och det är positivt. De här små loppen är mysiga och trots att banan både är knixig med en del kupering och med både gräs- grus-och asfaltspartier så är en kombinerad lopp-och Mariefredsutflykt något jag verkligen rekommenderar till alla som har möjlighet. Möjligheterna till en trevlig fika i idylliska omgivningar är i princip oändliga i Mariefred! 

Resultat här. 

Medaljselfie

Och nu då?

Efter Stockholm Maraton och Långlöparnas kväll har jag nu belönat kroppen med lite vila och lugn löpträning och det kommer jag fortsätta med under en period med kravlös sommarlöpning men med en hel del kvalité, det är något jag uppskattar. Med det sagt så kommer jag kanske springa ett lokalt millopp redan på lördag igen men det är inget jag satsar hårt på utan mera för att det är roligt och med få deltagare kan jag springa för placering istället för att jaga en viss tid. Men blir det vackert sommarväder kanske latmasken vinner och jag åker och badar med familjen istället...

Kanske springer jag några pass på Södertälje IP i spikskor och bar överkropp i sommar? Kanske testar att maxa 1500 meter för att se om jag fortfarande klarar sub 5 minuter (tror jag inte just nu)? Förhoppningsvis springa lite längre och långsamt i skogen med en vän? Definitivt springa och bada och träna vad jag känner för utan någon större struktur eller tanke.

Är anmäld till Sommarspelen 5000m på Stadion i slutet av augusti och Stockholm Halvmaraton i början av september, som också är veteran-SM i år, där jag vill ha någon slags revansch efter en överraskande DNF senast p g a magsmärtor. Sedan har jag en lista på lopp, mest de gamla vanliga, som jag hoppas kunna och vilja springa men inget som är viktigare än något annat just nu. 

Semestern vilket brukar innebära brist på rutiner och att vara på resande fot är fortfarande ett par veckor bort så jag passar på att springa i en omfattning jag känner för.

Jag njuter också av en friidrotts-sommar på TV och kommer följa OS och framförallt ska det blir spännande att se vad Andreas Almgren kan åstadkomma där, efter lite stolpe ut på EM. Givet nivån på 10000 meter där t ex sju löpare från Etiopien sprang sub 27 minuter på deras OS-uttagning nyligen, är det inte läge att ha så höga förväntningar på Almgren i en OS-final. Vem som vinner olympiskt guld i Paris på 1500 meter är också högintressant för en löparnörd. Jag är inte säker på att Jakob Ingebrigtsen som haft skadebekymmer under vintern, är så full av självförtroende som han ger sken av efter att ha fått stryk av Josh Kerr två gånger i rad och vunnit 1500m på Bislett enbart p g a en dykning över mållinjen. Hans taktik att springa ifrån sina konkurrenter genom hög fart under loppets sista del fungerade väldigt övertygande i EM utan hans största konkurrenter på startlinjen men i tuffare konkurrens har han fortfarande haft löpare i rygg med 300 m kvar och då har det inte gått lika bra i de två senaste VM-finalerna. Han blev dessutom pappa nyligen med allt vad det innebär. Han tror på sig själv och i intervjun efter förlusten mot Josh Kerr på "majlen" på Prefointaine Classic i Oregon så vände han förlusten istället till något positivt och sa ungefär "Jag tror mina konkurrenter är överraskade och rädda när de såg hur nära jag var dem", syftandes på sitt skadeupphåll och frånvaron av tävlingar under vintern. En attityd att le åt. Jag kan ibland ha svårt för alltför kaxiga idrottare men någonstans finns en glimt i ögat och jag tror friidrott och löpning behöver sådana här profiler och det är extra roligt när vi nordbor är bland de bästa i världen i en gren som annars totalt domineras av löpare från Afrika, eller USA.

Race Report Långlöparnas kväll Stockholm Stadion 2024 - 39:10.20 och fjärde plats i F-heatet

Jag anmälde mig till "LLK" - Långlöparnas kväll - så fort anmälan öppnade, väl medveten om att det var tidigt efter Stockholm Maraton men det är roligt att springa på Stadion och ett fint arrangemang jag ogärna missar. Jag vill fortsätta min  "sub40-på-milen" serie och dagens lopp skulle vara 25:e gången milen Sub40 på tävling sedan premiären, 38:46 på Hässelbyloppet i oktober 2010. Alla min millopp hittar ni rapporter från här. 

Jag var på Stadion i god tid efter jobb i Solna, fick en kort pratstund med "Musse" och gänget bakom YMR Track Club, joggade upp och körde några stegringar. Skovalet för dagen var ett experiment, Nike Streakfly, min lättaste sko (180 gram,  20 gram lättare än Vaporfly) och utan kolfiberplatta, vilket föll väl ut och jag märkte ingen skillnad mot "superskorna". Jag startade längst in vid sargen i det första heatet och direkt efter start gick jag upp i rygg på första haren som skulle hålla fart för 38:30, med en löpare från Fredrikshof mellan.  Även om 38:30 nog var aningen optimistiskt så var jag motiverad att verkligen försöka. 

Det ser verkligen inte speciellt spänstigt eller snabbt ut...

Jag hamnar ofta själv på banlopp och det kändes annorlunda att nu ligga bakom varv efter varv och bara fokusera på att hålla rygg. Farthållaren skulle springa lite progressivt och det kändes lätt till en början även om det ibland blev lite ryckigt, men vid passering 4000m skruvades farten upp en del och jag valde att släppa en lucka då det var tidigt och fick därefter springa resten av loppet själv utan draghjälp. 

Jag passerade 5000m på 19:35 och insåg att sub39 skulle bli tufft också idag. Resten av loppet blev ganska händelsefattigt med tilltagande trötthet, som det ska vara. Jag varvade Anders Szalkai som agerade hare för en sub45 klunga några gånger och även haren för sub42 och måste ha tappat lite tempo under andra halvan även om det kändes som om jag sprang ganska jämnt. Klockan, som jag tyvärr missade att starta i läge banlöpning och därmed inte mätte distans helt korrekt och därför också gav lite felaktiga km-tider, visade relativt jämna kilometertider med den åttonde kilometern som den långsammaste på 3:57. Uppemot 8000m sa Lorenzo som var överallt på banan som speaker att jag sprang mot en tid på 39:30 vilket jag trodde jag skulle klara med lite marginal med en bra avslutning. Här någonstans blev jag också passerad av en löpare från FK Studenterna som jag tyvärr inte orkade följa och som måste avslutat riktigt bra då han gick i mål på 38:40. 

Sista varven kämpade jag riktigt bra och speciellt de två sista där jag ökade farten trots att jag var riktigt trött. Lorenzo, igen vid 5000m-starten ropade att jag behövde en 3:36-kilometer för att klara sub39 och det visade sig stämma på sekunden för även om jag inte mäktade med det, så gick den sista kilometern snabbast på 3:46 och jag gick i mål på 39:10,20 på en fjärde plats (haren borträknad) och måste därmed ha sprungit även andra halvan på 19:35. 

Det är "roligt" att springa 10000m på bana...

Tio dagar efter Stockholm Maraton fick jag absolut ut det jag hade i mig för dagen och det var länge sedan jag var så trött efter målgång. Var tvungen att lägga mig ner på banan en stund och pusta ut innan jag sedan fick en kort men trevlig pratstund med Anders Szalkai.

Jag får fortsätta jaga sub39 men till nivån jag hade innan pandemin när jag sprang LLK på 37:00,21 2020 är det långt. Tyvärr. Några har frågat mig om jag haft Corona, och det har jag säkert då jag hade ett par förkylningar med feber under pandemin, även om jag aldrig testade mig positivt för Covid-19. 

Hursomhelst så känns det som en väl enkel ursäkt för min försämrade nivå, men alltjämt är jag väldigt fundersam när jag ser löpare som är lika gamla som jag och som jag brukade springa jämnt med tidigare, fortfarande springa milen på låga 37 minuter och maran stabilt en bit under tre timmar och har lika svårt att både förstå och acceptera läget. Jag tränar bra fortfarande med bra kvalité och tycker fortfarande att en åldersförsämring "borde" vara en rakare nedåtgående linje med försämrade resultat och inte ett så plötsligt hack nedåt i kurvan. 

Nu ska jag inte solka ner lopprapporten med att älta detta då det var en maxinsats för dagen och jag kan bara gräva där jag står. Jag är nöjd med loppet, årsbästa och slog tiden från i fjol med åtta sekunder! Det var min sjätte raka mil i spannet 39:30-39:02, jag är stabil där och det är riktigt bra för en blivande femtiotreåring! Få slår mig vad gäller kontinuitet och långsiktighet och tänk att det är fjorton år sedan jag sprang milen sub40 första gången och att jag inte försämrats så mycket sedan dess ändå!!

Som vanligt var det också kul att träffa så många bekanta ansikten, vilken är en allt större anledning att springa lopp och som vanligt ett mycket fint arrangemang av FK Studenterna i samarbete med YMR Track Club, stort tack! 

Preliminära resultat här. 

Det där påståendet om att pulsen var ovanligt hög på Stockholm Maraton i år...

...visade sig vara en sanning med modifikation och jag har sprungit maraton  med klart högre snittpuls än de 177 jag noterade förra lördagen. 

En snabbtitt i träningsdagboken gav följande data över snittpuls/maxpuls. Loppet är Stockholm Maraton om inget annat anges: 

• 2008, inga pulsdata tillgängliga, soligt och ganska varmt, Tid. 3:41:44
• 2009: 184/197 bpm, väder taget fritt ur minnet: Soligt och varmt. Tid: 3:23:38
• 2010: 177/193, soligt, ganska varmt. Tid 3:09:46
• 2012: 173/194, kraftigt regn, blåst och riktigt kallt: Tid 2:59:01
• 2013 (Vintermaraton): 172/189, mulet, svalt, i princip idealiska förhållanden. Tid. 2:57:02
• 2014: 179/193, växlande molnighet med en del sol, normal temperatur. Tid 2:50:43
• 2014 (Vintermaraon): 176/188, nollgradigt, mulet, svag vind. Tid 2:55:52
• 2015 (NYC): 176/201, mulet, svalt men relativt varmt för årstiden. Tid 3:12:58
• 2016: 176/181, soligt men inte supervarmt. Tid: 2:55:36
• 2017: 174/194, mulet. Tid 2:54:00
• 2019: 174/191, mulet, lite regnstänkt, bitvis ganska blåsigt, ca 15 grader. Tid 2:54:00
• 2022: -/191, Dåligt fungerande pulsmätning, soligt och uppåt 24 grader varmt. Tid. 3:13.37
• 2024: 177/197, Soligt, 26 grader ökande under loppet, svag vind. Tid 3:13:55

Högsta snittpulsen noterades alltså 2009 i mitt andra maratonlopp, ett varmt lopp jag minns som tungt och ganska misslyckat, fick ta en första gångpaus på Strandvägen andra varvet (annan bana då) och hade det ganska jobbigt när 3:15-farthållarna sprang ifrån mig på Västerbron. Lika hög eller högre snittpuls hade jag också 2010 och 2014. Det går annars inte att dra så mycket slutsatser och efter att haft ganska stora svårigheter att pressa upp pulsen högt på träning och funderingar kring om maxpulsen börjat sjunka lite, kan jag konstatera att så inte är fallet. Jag noterade 197 bpm som maxpuls nu och spurten över mållinjen i lördags var ingen spurt som på ett kortare lopp utan ett relativt kontrollerat fartökning så jag kan utgå från att min maxpuls fortfarande ligger i trakten av 200 bpm. Nog om det.

Återhämtningen i veckan har gått bra. Det är alltid framsida lår som är mest ömma och slitna och så även denna gång. Att gå nedför trappor och sätta mig på en stol brukar vara plågsamt i ett par dagar, och så även i år. Jag tror ändå att det lite lägre tempot i lördags gjort att jag inte känt mig fullt lika sliten efteråt. Jag promenerade en runda med hunden redan i lördags kväll och i skogen på söndagen. Cyklade drygt 40 minuter i måndags, promenerade tisdag och joggade drygt 40 minuter lätt i onsdags, någon dag tidigare än jag brukar. Promenerade bara på nationaldagen, idag blir det en jogg i skogen, kanske med hund och i helgen blir det ett löppass med korta intervaller i flytfart och kanske en kort jogg också. Jag kommer inte stressa med träning nu utan det blir luststyrd och i en omfattning jag känner för.

Race Report Stockholm Maraton 2024 - 3:13:55 och plats 538

Det stod tidigt klart att årets Stockholm Maraton igen skulle bli en varm upplaga, frågan sista veckan var hur varmt det skulle bli, skulle det komma lite regn eller t o m en regnskur? Nej, inget av det inträffade utan tävlingsdagen bjöd på blå himmel, något enstaka litet moln, en starkt lysande sol, cirka 25 grader vid start som sedan steg till 27-28 grader och ännu varmare senare på eftermiddagen, och knappt någon vind att tala om. Mina första maror i Stockholm är länge sedan men jag kommer ihåg att det var varmt också 2009, den varmaste upplagan de senaste åren 2018 sprang jag inte men jag insåg att årets upplaga skulle bli den varmaste jag sprungit.

Vi tävlingsinriktade löpare lägger ner månader på förberedelser men har ändå inget val än att acceptera förhållandena på tävlingsdagen, Alternativet är förstås att strunta i dem och köra på enligt den målsättning och plan man haft tidigare, ett tillvägagångssätt som nästan alltid slutar i en oönskat kraftig positiv split, en total "bonk" med promenad i mål, en DNF eller någon ännu värre som att bli omhändertagen av sjukvården. 

En alltid lika glad löpare med otroligt hög lägstanivå, tillika årets vinnare i M50 med 2:46, Andreas Mathson IF Linnea

Det är ändå något alldeles speciellt med Stockholm Maraton, förväntan i luften, tunnelbanan till Stadion fullpackad med löpare som talar olika språk, stämningen på Östermalms IP. Jag var på plats kl. 10:30 och lämnade in mina överdragskläder och tog det lugnt i skuggan. När startfållorna öppnade satt jag precis vid avspärrningsbanden och jag var därför först ut av alla i fållan i grupp C. Mina försök att seeda upp mig till grupp B på mässan var fruktlösa då mina tider som krävts var äldre än de tre år som de vill ha, men det gjorde ingenting. Jag tog plats på trottoaren i skuggan till vänster, sippade på en Umara Intend, pratade med andra löpare, kunde kissa ett par gånger utan att förlora min plats längst fram och det var en mäktig upplevelse att vara både avslappnad och redo och koncentrerad när vi släpptes fram till grupp B, Molly Hammar sjöng nationalsången och sköts iväg av Daniel Ståhl.

Jag hade bestämt mig att öppningstempot skulle vara kontrollerat och styrt av känsla mer än tempo då jag insåg att ett sub3 försök idag inte skulle sluta väl för min del och målgång för medaljen för tio genomförda lopp var det viktiga. Förutom guldmålet sub3 hade jag inga mål på lägre nivå som 3:05, 3:10 eller 3.15. Däremot hade jag ett försiktighetsmål, Bostonkval, 3:25 för mig som M50 och det brukar krävas några minuter snabbare för att garanteras plats, och det kände jag ändå helt trygg med att klara trots värmen.

Vi kom iväg hela odramatiskt utan trängsel och farthållarna för sub3 passerade sakta men jag hade dem strax framför i flera kilometer så de verkar också ha öppnat relativt lugnt. Tempot låg 4:20-4:25 per kilometer på min klocka, jag hade klockan på manuell lap och tänkte trycka lap vid varje 5 km vilket jag glömde vid första mellantiden. Min Fenix 7 har trippelband GPS och mäter mer exakt än mina gamla Forerunnerklockor, vilket syns genom att linjen på kartan är väldigt exakt men vid målgång hade jag ändå 42,8 km, lika mycket eller t o m mer felmarginal är jag brukar ha i Stockholm, och fartangivelserna var därmed heller inte helt korrekta under loppet. Hade ett mellantidsarmband för sub3 men slutade kolla på det ganska snabbt och tog av mig det senare vid Slussen. 

Hur min klocka tyckte jag sprang (glömde stänga av den vid mågång)...

vs...den officiella tidtagningen. Genomgående lite lägre tempo här men noterbart att jag sprang förbi nästan 450 löpare från 10 km och in i mål.

Nya bansträckningen (sedan 2023) Sveavägen, Torsgatan upp-Flemminggatan-Kungsholms Torg upplevde jag som positivt. Vid första vätskan sneddade en tjej in direkt framför mig så jag fick hejda mig, det var enda gången jag upplevde någon stress vid vätskekontrollerna, jag har efteråt läst om kaoset som löpare längre bak upplevde under dagen. Jag hoppade över ett par vätskekontroller totalt, i övrigt var jag noga med att få i mig dryck, mest sportdryck, ibland sportdryck och vatten, nästan vid alla stationer hällde jag en mugg vatten i nacken så att linnet blev kallt och svalkade i ryggen. Energimässigt brukar jag ha geler med skruvkork, det hittade jag inte denna gång så jag hade med mig sju Umarageler i mitt Flipbelt, vilket inte störde, många med koffein i, kanske för många trodde jag, och jag tog dem regelbundet  före vätskekontrollerna, utan att bli koffeinförgiftad på kuppen.

Känslan var mycket lätt genom stan tillbaka till Stadion, jag njöt av publiken och sprang på lätta ben, pulsen var dock hög, över 170, upp emot 175 fast det var tidigt i loppet men det motsvarades inte alls av någon känsla av hög ansträngning eller flås, tvärtom. Väldigt många i publiken ropade "Heja Enhörna", jätteroligt och många ropade också "Heja Staffan", otroligt uppskattat! Stockholm Maraton känns som hemmaplan, något som lång och trogen tjänst på den här bloggen och på Jogg.se säkert bidragit till. 

Valde vita shorts för dagen, tillsammans med solglasögon från Goodr (rekommenderas) och vit keps som solskydd, ibland som här var det dock skönt att ta av mig den. Nike Vaporfly fungerade lika bra som vanligt hela loppet (även om jag känner mig lika sliten i låren som vanligt efteråt) och få klubblinnen matchar Enhörnas vad gäller synlighet i mängden!

Vi kom ut på Djurgården där det tyvärr inte var någon vind att tala om längs vattnet, någon snäll människa hade här en vattenspridare på i trädgården vilket hon fick uppskattning för. Jag passerade halvmaran på 1:35 ganska exakt och tänkte här att det kommer nog bli en tid strax under 3:15 med en lite långsammare andra halva över Södermalm. Tillbaka genom stan och fortsatt lätt känsla och jag laddade för Söder. Den långa omtalade backen längs Katarinavägen jag sprang för första gången var jag inte så imponerad av, visst lång och lite brant i början men långt ifrån så tuff som jag tänkt mig. Av respekt för backarna på Söder fäste jag ingen vikt vid tempo här utan gick lite mer på jämn ansträngning samtidigt som jag höll koll på pulsen. Pulsen ja, efter 25 km låg den i princip över 175 bpm hela vägen, ofta uppemot 180 eller strax över 183, vilket jag nämnde för Olof från Jogg.se när vi sprang ihop en bit från Söder. Det var tydligt att ganska många runt omkring nu började få det kämpigt och trots att jag tog det klart lugnare uppför sprang jag om väldigt många samtidigt som i princip ingen passerade mig och mitt steg kändes fortfarande lätt och studsigt. Lundagatan och banans högsta punkt passerades utan problem och Västerbron likaså, Västerbron med dagens bansträckning känns lätt nu när vi kommer in ganska högt på brons början och slipper den branta knixen upp på bron som fanns före banomläggningen 2018. 

Jag kunde njuta av utsikten men inte riktigt av utförslöpan för nu började jag ändå känna av ett visst muskulärt slitage även om jag flåsmässigt fortfarande var ganska opåverkad. På Norrmälarstrand kom faktiskt första impulsen att ta en kort gångpaus i värmen, en tanke jag omedelbart slog bort och tog dricka istället, jag höll fortfarande bra tempo och det fanns ansträngningsmässigt ingen anledning att ta en paus. Uppför Scheelegatan och Flemminggatan var inga problem, skönare än den långa utförslöpan längs Torsgatan som jag sett fram emot. Den var tvärtom ganska plågsam. Kom ner i stan och passerade 36-37 km och västra sidan av Gamla stan i gassande sol, någon ropade "topp 500", vilket kändes peppande då någon ropat "topp 1000" ute på Djurgården, siffror som i efterhand visade sig stämma väldigt bra. Peppade mig själv med att nu ska jag bara springa Skeppsbron och Strandvägen och sedan är jag nästan i mål. Mera muskulärt sliten nu och tempot hade sjunkit lite och pulsen låg över 185 men känslan var ändå helt OK fortfarande. 

Johan Forsstedt från podden Maratonlabbet, för dagen springande reporter för TV4, passerade mig tillsammans med en motorcykel vid Dramaten och första farthållaren för 3:15 passerade mig strax därefter också på Strandvägen vilket förvånade mig lite för jag var rätt trygg med att klara det målet hela vägen. Narvavägen lite jobbigare nu såklart, i rondellen på Karlaplan var pulsen uppe på 190 och jag kände mig nu ganska påverkad, både muskulärt såklart och av värmen och gav noga akt på kroppens signaler så att inget skulle hända den sista biten. Vid minsta tecken på yrsel eller att det svartnade för ögonen var jag beredd att sänka tempot och gå om så krävdes. Tvärtom så kunde jag faktiskt göra en ganska markant tempo-ökning även om det inte kändes så, och passerade ytterligare ca 30 löpare de sista två km. Backen på Sturegatan avverkades och visst var det lite segt att springa så långt förbi Stadion men det var också snabbt avklarat och det var lika härligt som vanligt att äntra tartanen där och springa sista kurvan och vinka till publiken. Jag såg på klockans sekunder att jag närmade mig en ny minut, trodde faktiskt klockan stod på 3:12:XX men var väl lite mentalt dimmig här, hursomhelst ökade jag tempot sista 50-60 meterna innan jag korsade mållinjen och det var en befrielse att få stanna!

Målgången fångad av Cia Bildt Sandgren.

Då jag var ganska yr höll jag mig i rörelse efter att ha fått min medalj, jag pratade med några klubb-och löparkompisar på Stadion men vattenflaskan lockade så jag begav mig mot ÖIP där en snygg Finisher-tröja hämtades. Har läst att de inte räckte till alla vilket känns ganska obegripligt. Såklart beställs de några veckor i förväg men arrangörerna har ju stenkoll på anmälningsläget och när 20% av löparna inte kommer till start och ca 17000 av 23000 anmälda går i mål borde de räcka till alla. 

Det blev trevligt häng på ÖIP med Fredrik från Jogg.se och några andra, ett par alkoholfria Erdinger och vätskeersättning. Däremot var magen inte sugen på varmkorv och den svarta påsen med energi vi fick i år, den blir bara fattigare för varje år, i år en banan, en energibar och en påse nötter/russin/torkad frukt. Snålt. Istället för att promenera till tåget blev det tunnelbanan till Centralen där en Piggelin och en Cola inhandlades, mycket gott. Resten av kvällen innehåll middag med familjen, ett par kalla Peroni, en kort återhämtande hundpromenad och att kolla på Champions League-finalen med sonen, även om han klagade lite på att jag mest kollade mobilen :-)

Löpningen ger vänner. Fredrik är en sådan trots att vi bara träffats ett fåtal gånger, i år sprang han på finfina 3:05 - grattis!

Jag var och är väldigt nöjd med mitt lopp, under loppet och efteråt. Nöjd med mitt beslut att sänka utgångsfarten givet förutsättningarna. Jag sprang mitt långsammaste maraton sedan 2009 men också mitt varmaste och förmodligen det där jag legat högst i puls (EDIT, det stämmer inte, sprang med högre puls både 2009 och 2014 och i princip lika hög snittpuls 2010, 2015 och 2016). Jag fick en till väldigt stora delar härlig upplevelse i vad som kanske var mitt sista Stockholm Maraton, i alla fall behöver vi en paus från varandra, vad gäller prestationsfokus. Banan är tuff och det är ofta varmt. Kanske springer jag igen längre fram, som farthållare, helt kravlöst eller med någon annan målsättning men det får framtiden utvisa. Allt bara fungerade, bra uppladdning före med kost och kolhydrater, lite mer avslappnat än tidigare år. Frukost, toabesök på tävlingsdagen, drack lagom mycket innan start så jag behövde inte kissa lika många gånger som vanligt, fick i mig mycket dryck under loppet utan att behöva kissa under detsamma och all energi intogs utan att magen protesterade det minsta, tack kroppen! 

Arrangörerna har lite att fundera på efter årets lopp. Stockholm Maratons adelsmärke är att det är så välarrangerat, i år har man slagit sig för bröstet länge med att loppet är rekordstort men när det inträffade tillsammans med värme kunde man inte erbjuda löpare längre bak i fältet den service med vätska de har betalat för och rätt att förvänta sig. Det är naturligtvis extra illa att det inte finns vätska när termometern visar 28-29 grader varmt vilket den gjorde sen eftermiddag, och givetvis har man rätt att få en Finishertröja efter målgång. Jag upplever aldrig någon trängsel på banan men finns ambitionen att loppet ska växa ytterligare behöver nog också vissa passager på banan ses över. Det kommer knappast bli svalare i Stockholm i månadsskiftet maj-juni och därmed bör även Maratongruppen fundera över om det är vårt att tidigarelägga starten. Visst reser många in med tåg t ex till stan på tävlingsdagen men många skulle säkert vara beredd att spendera en hotellnatten för att få slippa värmen mitt på dagen. Stockholm är ganska ensamma i Europa om att starta ett större lopp kl. 12:00 och jag pratade med några löpare från Spanien efter målgång som tyckte just starttiden var väldigt konstigt. 

Banan har ändrats i flera omgångar sedan den klassiska banan före 2018 där Västerbron sprangs två gånger. Att springa halva Norr Mälarstrand och istället Kungsholms Torg-Scheelegatan-Flemminggatan-Torsgatan upplevde jag i år som en förbättring liksom förändringen på Södermalm. Så länge arrangörerna vill ha med Söder på banan får vi löpare finnas oss i en tuffare andra halvan men backen uppför Katarinavägen upplevde jag alls som lika tuff jämfört med att först springa uppför Hornsgatan, brant nedför till Söder Mälarstrand direkt igen, det tråkiga partiet förbi Viking Line-terminalen och slutligen uppför den långa och branta backen på Folkungagatan följt av en biltunnel full med avgaser. Nej, då är nuvarande dragning mycket trevligare och snällare och jag gissar att den nuvarande banan är här för att stanna några år nu. 

Jag skriver ingen mer detaljerad analys eller framåtblick. Jag kvalade till Boston med marginal och det känns både roligt, inspirerande och som en väldigt bra timad present till mig själv efter att snart ha reggat 4000 löpta mil i träningsdagboken, ett varv runt ekvatorn! Jag behöver inte bestämma mig förrän i September när anmälan öppnar men just nu pekar allt på att jag anmäler mig dit. 

I övrigt blir det nu fokus på kortare distanser och mer fart, det lockar och, ska jag igen springa maraton under tre timmar någonstans, någon gång så behöver jag bli snabbare! Mera om detta framåt! 

Till sist återigen, stort tack till alla som hälsade på mig längs banan, kända och för mig helt okända människor. Jag är helt överväldigad av publikstödet för just mig! Tack tack också till alla härliga löparkompisar för gott "tjöt" före, under och efter, IRL och digitalt! Ni vet vilka ni är och hur mycket ni betyder! 

Årets långpass innan Stockholm Maraton

Jag gör som jag brukar. Här är en summering av årets långpass innan årets Stockholm Maraton. Långpass är som bekant inte allt men det går inte att komma ifrån att de är extra viktiga inför att försöka springa 42,2 km så snabbt som möjligt.  

Januari 

27/1 21,1 km 5:29 min/km i vintriga, kalla förhållanden.

Februari

3/2 20 km 5:10-fart med en snabbare km i slutet.

16/2 27 km 4:41-fart.

Mars

3/3 24 km  4:47-fart med sju km omkring 4:30-fart andra halvan.

17/3 25 km 5:05-fart.

27/3 17 km 6:01-fart, stiglöpning på Sörmlandsleden, 1h 43 minuter.

28/3 31 km 4:54-fart med nio km lättare fartökning (4:40-4:30 min/km ca) efter två timmar, sista km på 4:13.

April:

21/4 25 km 4:54-fart.

28/3 35 km 4:53-fart med nio km fartökning  (4:40-4:30 min/km) efter två timmar.

Maj

5/5 37 km 4:36-fart, relativt jämn fart hela vägen utan fartökning.

15/5  17 km 6:02-fart, stiglöpning på Sörmlandsleden 1h 42 min.

20/5 23,5 km med 3 x 7 km maratonfart omkring 4:15 min/km.

Går det att dra några slutsatser av det här och finns det några skillnader mot hur det brukar se ut? Totalt sett är långpassen några färre i år, jag brukar ha 14-15 st på 20 veckor och ca fem stycken över 30 km, i år är det totalt 12 st på 20 veckor varav tre stycken över 30 km även om det längsta väl matchar det längsta jag gjort förut. En annan skillnad är att marafart i betydelsen 4:15 min/km för att springa under tre timmar, i princip helt saknas i långpassen i år, förutom på det allra sista jag sprang idag på lunchen.

Visst har jag sprungit några långpass med fartökning men då har det snarare handlat om fart runt 4:40-4:30 min/km. Jag brukar avsluta med ett långt långpass med 10-12 km i 4:15-fart men det har känts för hårt i år, jag brukar också springa en halvmara i marafart och det har jag heller inte gjort i år. Jag har sprungit 3x7 km i marafart för sub3 och 16 km sammanhängande som längst, och det känns otillräckligt och med för hög ansträngning för att hålla i knappt tre timmar. Jag är också generellt ganska långt ifrån farten har tidigare hållit på de kortare, snabba långpassen jag brukat springa några veckor innan men nu är i alla fall långpassen genomförda och det känns skönt och jag är också ganska lugn inför loppet. Då jag tyvärr inte riktigt tror på den enda målsättning jag har så ser jag mest fram emot att ticka av mitt tionde Stockholm Maraton för att förmodligen sedan betrakta mig som maraton-"pensionär" i alla fall vad gäller att prestera en viss tid på maraton.

En tio år yngre version av mig själv som precis genomfört 36 km progressivt några veckor innan jag sprang mitt personbästa på Stockholm Maraton, 2:50:43 och en 142:a plats. Också lite tunnare skor än idag :-)

Orsak och verkan

Med drygt två veckor kvar innan årets Stockholm Maraton, eller om man så vill, en knapp träningsvecka följt av nedtrappning, så är formen på uppåtgående och eftersom en så stor del av en löpares vardag består av att fundera på hur man ska träna för att bli så bra som möjligt, är det intressant att fundera på varför. 

Jag har piggare ben än vanligt och farter, t ex maratonfart, som tidigare har känts ganska jobbiga på träning, känns just nu inte lika jobbiga längre. En orsak kan vara att jag de senaste två veckorna gått ner från fem till fyra pass per vecka, vilket såklart ger mer vila för benen. En annan förklaring kan vara att uthållighet och form fått en skjuts uppåt av att jag de senaste tre veckorna sprungit fyra långpass inklusive de två längsta på 35 respektive 37 km inför maran och långpass kan vara ganska formskapande.

Trots att jag gått ner på bara fyra pass de två senaste veckorna har jag sprungit omkring 70-75 km/vecka tre veckor i rad, något jag i vanliga fall uppnår genom att springa fler gånger per vecka kombinerat med ett långpass eller ett par längre distanspass. Detta kan såklart också bidra till bättre form men att veta vad av detta som gett känsla av en bättre form är inte lätt och det är väl sannolikt att det är en kombination av både lite ökad veckomängd, längre pass och flera vilodagar. 

Förra veckan innehåll också fyra pass men mindre mängd, 46 km men där tränade jag mer som jag gjort de senaste åren, sprang t ex fyra dagar i rad. En resultat av att det var så fint väder och det var härligt att vara ute och springa lugnt, men trots att jag sprang flera dagar i rad så satte jag ändå ett pass med 16 km marafart och tio åttahundringar igår. 

Einstein lär enligt internet ha sagt något i stil med att endast en dåre upprepar samma experiment med förhoppningen om ett annorlunda utfall och krasst sett har jag nu befunnit mig i en formsvacka i fyra år och egentligen är det bara det otroligt, hur jag motiverat mig till att fortsätta träna men det får bli ämnet för ett annat inlägg. Under pandemin sprang jag ofta sex dagar i veckan, med överträningssymptom och försämrade resultat som följd. Det är väldigt lätt hänt att ge sig ut och springa 7-8 km i lugn distansfart på slentrian, för att det är skönt att komma ut och röra på mig och visst, även dessa pass hjälper upp volymen. Men, jag bör nu verkligen både fundera på och också göra verkstad av att faktiskt springa lite mindre. Jag tycker kvalitetspassen är roligare än distanspassen och någonstans är det ju ändå därför vi springer, för att vi tycker det är roligt eller åtminstone tycker om det. Efter alla år av löpning bör jag ha en gedigen aerob bas som nog inte blir sämre av att står över ett kortare distanspass varje vecka. 

En konsekvens av det bör då bli att jag överger volymmål jag har som att springa en viss volym varje år och att försöka hejda mig från att ge mig ut och slentrianspringa bara för att jag längtar efter att komma ut en runda. Jag säger inte att det blir lätt, men det är värt ett försök för just nu med den här piggare känslan i ben och kropp är det roligt att springa och jag sätter passen bättre eller lika bra som jag tänkt mig. 

Utdrag ur träningsdagboken

Går jag i mål med maraton i år?

Den grammatiskt orienterade reagerar nog på att det heter "Gått i mål på maraton" och det hoppas jag göra i år igen och har gjort tolv gånger hittills men detta ska inte handla om det. 

Nej, det handlar om det jag känt den här träningscykeln inför årets Stockholm Maraton och till viss del ända sedan jag sprang maraton förra gången i Stockholm 2022. Jag börjar känna mig färdig med sträckan när det gäller att tävla/prestera. Jag har sprungit maraton sedan 2008. Det är långt, långt att tävla, långt att träna på och jag roas inte av utmaningen det innebär på samma sätt som förut. Nu är det april och den viktigaste träningsmånaden inför Stockholm men jag känner mig lite "off". Jag brukar ha örnkoll på hur många långpass jag sprungit, hur många över 30 km o s v men inte i år. Jag vet att jag bara har sprungit ett hittills över 30 km och det är klart färre än jag brukar. Jag ska springa ett till imorgon och ser inte fram emot det och det är detta det handlar om. 

Motivation och att målsättningen jag haft länge att springa ett maraton till under tre timmar på andra sidan femtio tyvärr inte längre känns realistisk, och att träna målmedvetet för att springa på 3:05-3:15, nej det motiverar inte mig.

Jag är stabil på låga 39 minuter på milen (de fem senaste loppen har alla gått mellan 39:32-39:02) men det är för långsamt och maratonfarten 4:15 min/km för Sub3, har länge känts för hård för att hålla i tre timmar.  Jag hade hoppats springa något mer lopp innan maran, t ex halvmaraton på Kungsholmen Runt nästa helg men har inte riktigt lust just nu och kanske är jag lite rädd för att "misslyckas" med att få ner min halvmaratid till neråt 1:25 för att känna att sub3 på maraton är realistiskt en gång till. Senast jag sprang halvmaraton sprang jag på 1:27.

Jag kommer kanske springa maraton igen, det är t o m troligt att jag kommer göra det, men att satsa på sträckan med ett uttalat mål, nej, den tiden känns just nu förbi, även om jag inte är redo att kasta in handduken ännu. Framtida maraton kommer nog mera vara av karaktären upplevelse/för skojs skull, samtidigt som just maraton inte är speciellt skoj om jag inte är tillräckligt uthållighetstränad för det. Kanske något lopp utomlands, jag har ju lovat det i present till mig själv om Stockholm Maraton går OK i år, och både t ex Boston och Chicago lockar samtidigt som tränar inför dem inte lockar. 

Stockholm Maraton kommer alltid vara ett favoritarrangemang för mig och jag har många minnen därifrån genom åren, minnen som kommer finnas med mig resten av livet. Jag kommer vara stolt om jag bärgar medaljen för tio genomförda lopp i juni och jag kommer alltid vara stolt för att jag sprungit under tre timmar hela sju gånger totalt, varv fem gånger på Stockholm Maraton. Jag minns alla lopp på olika sätt, det kalla, blöta vädret första sub3 2012, PB-loppet 2014, när jag hade min egen och min brors familj på plats på Stadion 2016, hur jag gjorde ett försök på PB igen 2017 men slog av lite på takten ute på Djurgården och ändå kunde springa in på 2:54 blankt efter att ha sprungit andra halvan med kontroll. Hur roligt jag hade med samma känsla av kontroll och bra form 2019 när jag förhandlade med mig själv nästan hela vägen in på Stadion om jag skulle spurta i mål för att springa på nästpers vilket jag till slut beslutade mig för, med tiden 2:53:52, kanske mitt allra roligaste maratonlopp. 

Jag minns också mina två sub3 på numera nedlagda Vintermaraton på norra Djurgården, hur jag kunde öka farten sista varvet av sex 2013 och springa in  på nya perset 2:57:02 och hur jag i nollgradigt väder hösten 2014 sprang in på 2:55 igen med god kontroll. 

Apropå handduken, jag har tränat bra i år, och planen är att träna på bra några veckor till innan nedtrappning. Kanske segheten jag känt av denna vecka släpper och formen kommer fram lite med extra vila. Jag återkommer innan Stockholm men planen just nu är ändå att pacea mig själv strikt i 4:15-fart och se hur det känns och utvärdera efterhand. Kanske går det det, eller så gör det inte det och då är det OK också men jag vill åtminstone ge det ett försök till att springa en till sub3 som 50+ istället för att bara jogga hela loppet och inte ge mig själv chansen. 

Stockholm 2010

Stockholm 2012, kallt och blött och första sub3, nummerlappen var ett tecken...

Vintermaraton Norra Djurgården November 2013

Vintermaraton 2014, en riktig folkfest...

Stockholm 2014

NYC 2015

Stockholm 2014 igen

Höll tungan rätt i mun på Djurgården 2016...

...och var så här glad när jag gick i mål

Stockholm 2017

I mål 2017

Sammanbiten just här 2019 och första gången i Enhörna-linne

Varmt och tungt på Söder Stockholm 2022...

...men tröjan var riktigt snygg det året

Annan huvudsponsor numera men här hoppas jag passera för tionde gången 1 juni och få en speciell jubileumsmedalj efteråt. To be continued...

Race Report Spring Snyggt 10000m - 39:13.77 och plats 24/27 i andra heatet

När jag såg att Spring Snygg-podden skulle arrangera 10000m på Källbrinks IP i april var jag snabb att anmäla mig, då jag missade Enhörnas Påsksmällen 10 km på grund av Påsklovsresa. 

På tävlingsdagen kom jag i god tid till Källbrink där kvällens första av tre heat över 10000m redan var igång. Gott om publik, soligt väder men också ganska blåsiga förhållanden. Hade gott om tid att prata med trevliga människor, bl a klubbkamrat Kim som sprang fina 2:26 på Milano Maraton nyligen, Hannes och Molle från podden Kafferumslöparna med flera, innan uppvärmning. Hade varit lite nervös hemma men på plats kändes det mest bara roligt. Då vi var 27 löpare i heat nummer två, tog det ett tag innan varvräknarna hade hittat löparna de skulle ha koll på men till slut blev det dags för "På edra platser", pang och vi kom iväg utan problem. 

Strax dags för start

Pang, starten har gått

Kom in längs sargen efter första kurvan och in i tänkt måltempo 93 sekunder per varv för att springa under 39 minuter. Jag hade som vanligt klockan på "Banlöpning" med autolap på 400m vilket ger exakta angivelser förutom att farten brukar "fladdra lite" på klockan, vilket jag nu förhoppningsvis åtgärdat genom att byta ut datafältet "momentantempo" till "varvtempo", och de första tre varven låg där men samtidigt läste jag av klockan manuellt vid passeringen för 1 km och då visade klockan 3:46, alltså lite för snabbt. Startfältet hade vid det här laget dragits ut och jag hamnade, som så ofta, i spets för en ganska stor andraklunga. Det blåste en del motvind på upploppsrakan men det störde inte så mycket och känslan var att vinden avtog ju mer klockan blev. 

Redan på fjärde varvet började varvtiderna ligga på mellan 94-95 sekunder och jag överraskades här alldeles för tidigt, av ganska negativa tankar som ofta kommer på millopp men då betydligt senare in i loppet, tankar om att bryta/kliva av/sänka tempot/ta det som ett träningspass o s v. Ni känner säkert igen er, men det var extra jobbigt att tankarna kom så tidigt. Väl medveten om att sådana tankar kan komma och gå under ett lopp gjorde jag mitt bästa för att mota bort dem och fortsätta springa så jämnt som möjligt.

Loppet fortsatte med mig i spets för vår klunga varv efter varv, jag tittade över axeln några gånger men uppmanade inte någon att hjälpa mig att dra, det gjorde däremot John Kingstedt, som varvade uppgiften som speaker med att jogga runt på ytterbana och heja på oss löpare, men ingen kom upp. Vi passerade 5000m på min klockan på exakt 19:30 och här förstod jag att det skulle bli utmanande att klara 39 minuter och springa en lika snabb andra halva, även om jag brukar kunna öka i slutet. Givet den höga ansträngningen kändes det inte aktuellt att försöka höja farten heller med fortfarande långt kvar till mållinjen. Någonstans hade vår andraklunga blivit en tredjeklunga då några löpare gått om och bildat en mindre grupp lite framför oss. Jag ser på varvtiderna från klockan att jag efter passering halvvägs hade sex varv på raken på tider mellan 95-96 sekunder (96 sekunder per varv är 4:00 min/km) innan jag igen kunde öka med ett par varv på 94". Även om det gick lite långsammare kändes det ändå lite bättre mentalt nu att kunna räkna ner när det återstod klart mindre än tio varv och jag började också ta in på löparna framför och kunde springa om ett par av dem vilket gav lite extra krafter.

De sista jobbiga fem varven hade jag en löpare i rygg (som jag sett efteråt hette Erik Karlsson och siktade på samma mål som jag) som trots att han andades väldigt ansträngt ändå manade på mig med "kom igen" "nu kör vi" och liknande några gånger, vilket hjälpte - Tack - och med dryga kilometern kvar gick han om och fick en liten lucka. Jag sprang så fort jag orkade och försökte öka med 800m kvar och det varvet gick på 93" och sedan brukar jag kunna avsluta med ett riktigt snabbt sista varv neråt eller under 80 sekunder och jag tog i, men kanske inte som jag brukar kunna göra då jag insåg att jag inte skulle nå sub39 ändå. Efter riktigt snabba sista 200m gick sista varvet på 83" och jag passerade mållinjen på 39:13.77, med nämnda Erik en knapp upploppsraka framför mig på 39:02. Resultat finns här. 

Efter att ha pustat ut någon minut efter målgång kände jag mig pigg och som vanligt kom direkt tankar på varför jag inte tog i mera, men jag var ändå rätt nöjd. Det var jobbigt tidigt och jag fick absolut ut det jag hade i kroppen för dagen och jag är väldigt stabil på tider runt låga 39 minuter, vilket jag också fick mycket beröm för av andra deltagare, med tanke på min ålder. 

Efteråt blev det trevligt snack med andra löpare, nerjogg, lite skosnack med trevliga Stefan från Saucony och med Manne medan jag tittade på fina prestationer i det snabbaste heatet där bl a min klubbkompis Jimmy sprang under 36 minuter för första gången och Kafferums-Hannes klev in i finkafferummet och sprang under 32 minuter. Det var också kul att se mycket duktiga Anders Österlund Västerås SOK i M50 springa på finfina 32:14 även om han inte verkade speciellt nöjd efteråt när jag gratulerade honom till resultatet. 

Stort tack till Manne och John med föräldrar Anders och Monica för ett väldigt fint arrangemang!  En fin kväll med trevliga människor som gav energi! Roligt att vara tillbaka i lopp-bubblan. Jag är stabil på under 40 minuter fortfarande och även om jag vill springa aningen fortare gäller det att acceptera nuläget och jobba därifrån. Det här var 24:e gången jag sprang milen sub40 på tävling sedan 2010, jag hoppas att nummer 25 kommer på Långlöparnas kväll på Stockholm Stadion i juni!

Nu får det blir fokus mot Stockholm Maraton, slänger jag in någon spontan loppanmälan så får det bli av karaktären hårdare träningspass utan toppning eller specifika förberedelser. Närmaste kandidat för det är i så fall På Spåret 5000m där jag ändå planerat att vara publik och kolla på Almgren et al, då jag missar Premiärhalvan och Kungsholmen runt p g a andra aktiviteter.

Olika aspekter av att springa på nya platser

Det här med att springa i en ny stad, på ett nytt ställe och framförallt i ett annat land, det finns det ett par olika aspekter på.

Trots att jag använt Garmins klockor i säkert 15 år så har jag inte använt alla funktioner, ett sådant exempel är kartor och navigering efter banor. Trots allt så sker 99% av löprundorna på hemmaplan där sådant inte behövs och jag har nyligen lärt mig att skapa banor och för över dem till klockan och navigera efter dem, trodde jag. När jag sprang en ny runda på Sörmlandsleden för ett par veckor sedan fungerade det utmärkt. 

En aspekt av att springa i en ny stad är mysig, nu var jag för bekväm för att ge mig ut på ett morgonpass när jag var med familjen i Berlin förra veckan, vilket brukar vara det bästa, att se staden vakna, varor levereras till butiker, se människor starta sin dag och åka till jobbet och så vidare. Det är ändå mysigt att ta in en ny plats i löparskor. Se nya platser i staden, se vardagslivet, ta in dofterna och ljuden, se familjer umgås i en park, höra samtal, diskussioner och skratt på ett annat språk. Det är en speciellt känsla. 

Den här känslan försvann dock helt när jag skapade en bana på knappt 9 km i Garmin Connect och förde över till klockan, appen har funktionen att föreslå en runda baserat bara på vädersträck och längd. Jag gick ut på gatan utanför lägenheten, väntade på GPS-signal men fick sedan vänta en bra stund medans banan lästes in. Började sedan springa men det visade sig direkt att jag inte hade en aning om vilket håll banan var dragen åt, med-eller moturs? Jag provade båda hållen men åt varje håll jag sprang ökade avståndet till när klockan tyckte jag skulle svänga nästa gång. Det här med att ta in omgivningen blev det inte mycket av då jag istället fick stirra på klockskärmen och försöka lista ut hur/var jag skulle springa och vad de olika pilarna på klockan betydde. 

Ganska omgående avbröt jag navigeringen då försöken att navigera enbart skapade stress, och istället började jag springa helt på måfå. Jag har ett ganska bra lokalsinne och tänkte att om jag försöker springa en "fyrkant" och mestadels svänger åt samma håll, med vissa avvikelser för naturliga barriärer och att undvika de tråkigaste och mest trafikerade vägarna så borde jag komma tillbaka till ungefär där jag började. Med ett visst hum om också hur vissa platser förhåller sig geografiskt till varandra efter ett par dagar i staden blev det riktigt bra, och det blev trevlig löpning längs en park, längs vatten, genom lokala matmarknader där vardagslivet pågick och döm om min förvåning när jag utan att ha tjuvkikat på kartan/telefonen plötsligt kom fram till Henrich Heine Strasse från "fel" håll och "vår" tunnelbanestation, belägen bara några hundra meter från lägenheten.

Jag behöver lära mig navigera bättre efter kartan och tecknen i klockan, det är nog användbart men att lyfta blicken och springa på magkänsla på en ny plats är klart roligare.

Ett distanspass på drygt 8 km i Berlin, inte som tänkt men bra ändå

När är löpning som roligast?

Det är lätt att bara träna på vecka ut och vecka in utan att varken känna efter eller ifrågasätta vad man gör. På ren rutin eller med något mål längre fram i sikte. Hur roligt det är i stunden varierar över tid ändå beroende på en mängd olika faktore. Jag tycker ändå det kan vara värt att fundera över när löpningen är som roligast för oavsett målsättningar på kort eller lång sikt och nuvarande status är det väl ändå där någonstans det bottnar och vi hittar vårt varför, hoppas jag? Vi springer för att vi på något sätt tycker om det, t o m tycker det är roligt, hur otroligt det än kan verka för någon som inte springer! Och varför då inte identifiera vad som gör det roligt och försöka träna mer på just det sättet? 

För mig är löpning som roligast när jag tränar med bra volym för att vara jag och samtidigt också med bra kvalité men ändå känner att jag tillgodogör mig träningen utan att bli sliten. 

Den kombinationen av kursiverade ord gör också att formen förbättras och det blir en positiv spiral. Distanspassen känns lätta och uthålligheten förbättras när jag får till långpass. Det svåra brukar vara att backa och justera ner belastningen i tid och få till en längre sådan period utan att börja känna mig sliten igen. Just nu är jag inne i en sådan positiv period och förra veckan fick jag till årets bästa träningsvecka. Den såg ut så här:

Måndag: 20x400m med 45 sek vila, tempo omkring milfart/3:50 min/km och något snabbare mot slutet, 3x3 km upp/ner, totalt 14 km

Tisdag: helvila

Ondag: Distans 9 km 5 min/km.

Torsdag: 3x3 km tröskel med en minut ståvila, 3:57-3:52 min/km, totalt 15 km

Fredag: 7 km väldigt lugn jogg i 6 min/km med hunden

Lördag: Distans 5:10 min/km, 15 km

Söndag: Långpass, 25 km med prattempo 5:05 min/km, med en klubbkompis, ca 70-75% av maxpuls. Planen var att springa årets första långpass på 30 km men det var blåsigt och trots att jag kände mig fräsch efter 25 km så valde jag att avsluta passet istället för att tvinga mig att springa 5 km till.

Totalt 87 km löpning, på sex pass, vilket är ett pass mer i veckan än jag vanligen springer, varav tre kvalitetspass (jag räknar alltid långpass som kvalitetspass) och det bästa var att jag avslutade veckan med fräscha ben och tyckte jag var smart som avslutade långpasset vid 25 km när jag fortfarande kände mig pigg, men helgen innehöll ändå 40 km löpning. Det innebar att jag tog helvila i måndags efter att dessutom ha sprungit fem dagar i rad. I tisdags sprang jag ett lättare distanspass och sedan blev det tröskelträning både onsdag och torsdag denna veckan. Inte lika fräscha ben på de passen som förra veckan men den positiva känslan fortsätter, och till helgen blir det långpass, antingen med klubbkamrater eller mol allena. Nästan vecka bjuder på en ledig skärtorsdag, ett ypperligt tillfälle att utan stress springa årets första 30km-pass då istället. När är löpning som roligast för dig?

Låt mig skriva om annat än löpning fast ändå inte

Den här bloggen är inne på sitt femtonde år nu och det i sig är otroligt. Jag har en numera liten men trogen läsarskara som hängt med länge och jag tänker därför att det kan vara läge att skriva lite om mig  nu och hur mitt förhållande till löpning är nu jämfört med hur det var när jag startade bloggen för även om mycket är detsamma så är också mycket annorlunda. 

Om vi börjar med det som är detsamma så bor jag fortfarande i samma hus i Nykvarn som jag gjorde när bloggen startade och jag är fortfarande gift med Linda. Vi har varit ett par nu i över trettio år och gifta i 20 år nästa år och känner varandra utan och innan. Linda som också sedan ganska många år tycker om att träna, även om gruppträning är en större favorit för henne än vad löpning är. Vi har varit noga med under många år nu att ge varandra tiden att träna i den omfattning vi tycker om och lever vad jag skulle kalla jämställt där vi har våra fasta roller men båda tar ett ungefär lika stort ansvar för olika sysslor hemma. Matlagning är t ex mitt ansvar här hemma, och det mesta av städningen medans Linda tar huvudansvaret för tvätten. Nog om det. Vi har i perioder tittat på annat boende men även om det varit nära några gånger att vi köpt något annat har vi av olika anledningar inte gjort slag i saken och idag med bara två av fyra barn hemma så är huset rymligare än förut när vi var mer trångbodda. För där är något som är annorlunda idag, detta med våra fyra barn och då att de inte är barn längre. När jag startade bloggen var jag småbarnsförälder och hade tre barn och när bloggen och bloggande var en stor företeelse i början av 2010-talet var yngsta dottern bara ett par år, yngsta sonen inte tio år fyllda och de två äldsta i yngre tonåren. I år fyller våra två äldsta barn 25 respektive 23 år. Vår äldsta dotter, Agnes, bor i Nederländerna sedan två år tillbaka och från att ha flyttat dit för att jobba med hästar så har hon idag ett vanligt jobb och ridningen vid sidan av. Hon har en holländsk pojkvän som fortfarande studerar på universitet och kanske provar de att flytta hem till Sverige när han är klar med studierna. Henrik pluggar sista året på civilekonomprogrammet i Linköping och är på riktigt på väg ut i vuxenlivet och det ska bli spännande att se var han hamnar men förhoppningsvis flyttar han hemåt och söker jobb i Stockholmstrakten. Eskil, vår yngsta son, fyller 18 år i vår och går andra året på gymnasiet i Strängnäs och minstingen Nora fyller 14 i höst och går i sjuan. I korthet så är det ett annorlunda vardagsliv, såklart, jämfört med småbarnsåren.

Det är mycket skärmtid och stängda dörrar med två tonåringar hemma och ibland är man inte ens säker på att barnen är hemma. Den omvårdande aspekten med småbarn är länge sedan borta men större barn och unga vuxna kräver tid och närvaro och har också sina utmaningar men mest är det roligt att umgås även om det nu oftare blir när de vill. Henrik träffar vi ganska ofta då Linköping bara är 1,5-2 timmar bort med tåg men Agnes träffar vi just nu bara några gånger per år, och det är mysigt att börja få en annan relation till sina nu vuxna barn.

När det gäller träningen så kan jag ibland fascineras när jag tittar tillbaka, jag tränar ungefär lika mycket nu som jag gjorde när barnen var mindre men jag var bättre då och har också blivit mer bekväm med åren, eller om det är så att det finns mera tid idag för att träna när jag vill. Jag minns t ex många gånger förr när jag steg upp väldigt tidigt en helgmorgon för att springa ett långt långpass inför ett maratonlopp och börja springa kl. 06 på morgonen och komma hem 08:30-09:00 för att äta frukost med resten av familjen för att därefter direkt vara redo för en heldag med aktiviteter. Idag är det annorlunda, minst sagt. Jag kan springa långpass i princip när jag vill, på helgerna sover ofta barnen längre och jag vill också gärna sova en stund längre, jag kan äta frukost i lugn och ro och sedan springa. Det händer att äldsta sonen inte kommer ner förrän till lunch på helgerna.

Jag egentligen inte om jag tränade hårdare för tio år sedan än jag gör idag, ibland har jag känslan av att det är tvärtom, att jag var bättre och inte behövde slita så på passen, som jag ibland upplever att jag får göra idag. Eller så är jag lite bekvämare idag och tar inte ute mig lika mycket utan springer lite mer kontrollerat, den där känslan varierar från pass till pass. Jag vet bara att det idag handlar mer om att behålla form och nivå snarare än att utvecklas. Ibland när jag lyssnar på olika löparpoddar så känns löpträning så väldigt matematiskt linjärt, "jag är idag i den här formen, får jag bara träna på i x antal veckor så kan jag följa upp träningen och vet att jag då kommer vara mycket bättre". Ungefär så. Så fungerar det inte för mig längre, om det nu någonsin gjort det. Jag ser i princip inga framsteg alls mätt som lägre puls på samma pass, eller högre farter till samma ansträngning/puls, utan det verkar som sagt snarare handla om att bibehålla och inte tappa, än att utveckla.

Min bästa vän och mångåriga löparkompis tog tyvärr sitt liv i mars 2018 vilket jag skrivit om tidigare, och det har påverkat mig djupt och påverkar mig till viss del än idag vad gäller mående och tidvis låg energi. Vi var väldigt nära vänner och också jämna som löpare och det saknar jag idag. Någon som det är så enkelt att stämma träff med för att träna och som är på samma nivå. Visst, jag är med i en förening och kan hitta klubbkompisar att träna med men det är inte lika enkelt och blir inte riktigt av. Jag har ett par andra löparkompisar som inte riktigt är på min nivå och ibland springer vi ihop och jag uppskattar deras sällskap men det blir inte lika ofta och är inte riktigt samma sak som med min kompis David. Löpningen, och livet, är mera ensamt idag. Så är det. 

2021 tog vi beslutet att välkomna hund in i familjen och det har jag också skrivit och funderat mycket kring. Hur den extra aktiviteten eventuellt påverkat mig och min löpning. Jag upplevde initialt att jag blev ganska påverkad av alla extra promenader och tid på fötterna, eller så var det kopplat till att jag sprang lite mer 2021 och 2022 jämfört med tidigare. Idag upplever jag inte det längre trots att steg-och rörelsemängden är densamma. Då jag fortsätter arbeta mycket hemifrån i mitt konsultliv i läkemedelsbranschen där jag hjälper små läkemedelsföretag sätta upp system för risk-nytta värdering och säkerhetsuppföljning av läkemedel, så umgås jag mycket med hunden och morgon-och lunchpromenad i skogen dagligen är i princip standard. Eftermiddags-och kvällspromenaden låter jag gärna någon annan ta, även om jag och min fru ganska ofta promenerar tillsammans på kvällarna, något vi aldrig tagit oss tid till innan vi skaffade hund. Hunden har förutom rörelse tillfört väldigt mycket vardagsglädje och hund och hundträning har blivit ett nytt intresse jag tycker om att förkovra mig inom och vi går en del kurser, till vår blir det en längre kurs i personspår t ex, något hunden tycker väldigt mycket om. 

Motivationen att träna och springa är hög än idag men den här ändrat karaktär något. Kanske. Jag är inte lika motiverad att springa långt idag som förr, till stor del har det nog att göra med bristen på sällskap. Jag kan också ibland vara omotiverad att ge mig ut och springa vanliga lugna distanspass, om vädret eller formen är dåligt och jag kan vara ganska trött på mina vanliga rundor jag springer ofta. Nykvarn är inte så stort och erbjuder heller inte så stor variation vad gäller längre löprundor. Att jag i år har sprungit ett varv runt jorden på gatorna här är en tanke som svindlar. Däremot har jag sällan problem att motivera mig till att springa olika typer av fartpass, som inte alltid behöver vara så hårda. Det här med maratonlöpning känner jag att jag lite kanske är på väg att släppa som målbild, i alla fall att fortsätta samla på "sub3-maror". Jag känner just nu att det inte riktigt är realistiskt utifrån den form jag varit i de senaste åren och att springa långpass jag inte riktigt är motiverad för, för att springa maraton på 3:10-3:20, nej, det lockar inte. Samtidigt ska jag genomföra mitt tionde maraton i Stockholm i vår och går det hyggligt bra så lockar det att ge mig själv en belöning i form av ett maraton utomlands efter det, men som det känns just nu blir eventuella framtida maraton mera av upplevelser snarare än något att prestera på. Eller så är det så att motivationen fluktuerar mer än den gjorde innan, jag kan fortfarande sticka ut och springa ett bra långpass i ganska kraftigt regn vilket jag gjorde för en vecka sedan, för att veckan efter vara riktigt omotiverad om vädret t  ex är dåligt. 

Prestationsaspekten finns däremot där fortfarande och än är jag långt ifrån att bara motionsjogga för hälsan. Det som lockar mig nu är t ex att se hur länge jag klarar av att springa milen under 40 minuter, förhoppningsvis ett bra tag till men det blir inte lättare. I höstas sprang jag ju mitt snabbaste millopp på tre år när jag sprang på 39:02, efter att innan ha sprungit tre raka millopp i trakterna av 39:20 och under pandemin inte ens klarat av att springa under 40 minuter. Hälsoaspekten har däremot tagit lite större plats, det går inte att komma ifrån när jag passerat 50, jag ser många jämnåriga som i kropp och sinne ser ut och verkar så mycket äldre än de är. Stela, och orörliga, ibland med övervikt, dålig kondition och att jag fortfarande är så pass vältränad när det gäller kondition motiverar mig att fortsätta. Att jag kan springa jämnt med ungdomarna i min klubb som har föräldrar som är i min ålder är roligt, jag måste erkänna det för mig själv. Kalla det fåfänga eller något annat men det ger mig energi och motivation och det räcker ganska långt. 

Jag får se hur motivationen kommer vara framåt för att tävla, ser inga stora skillnader från hur jag tävlat tidigare i det korta perspektivet 1-2 år framåt utan kommer förhoppningsvis springa några lopp per år även kommande åren. Många börjar med längre distanser och ultra när de blir äldre vilket inte lockar mig, givet min lite lägre motivation för att springa just långt. Lopp i fjällmiljö har verkligen blivit populärt senaste åren, även om jag är säker på att det är fantastiska upplevelser är det inget som riktigt lockar heller, är lite för bekväm för att orka resa dit för att springa dem och har heller ingen att dela upplevelsen med. I valet mellan ultra och en "veteransatsning" på medeldistans ligger det senaste närmast då jag alltid tyckt om att springa fort (allt är som bekant relativt) men även där tror jag att jag är lite för bekväm för att på riktigt satsa på det. För två helger sedan var det inomhus-DM för veteraner i Västerås i mitt distrikt men få anmälda gjorde att jag igen, var lite för lat för att åka dit och prova vingarna eller snarare fotsulorna. 

Ni ser, bekväm är ett ledord som återkommer relativt ofta, ett ord som inte är så positivt när det gäller löpning, i alla fall inte prestationsinriktad löpning men jag är också ganska bekväm i det obekväma när löparskorna väl är på och långt ifrån så bekväm att inte träna alls, som tur är. 

Jag skulle kunna fortsätta skriva en hel roman om livet och löpningen förr och nu men det får i så fall bli vid en annan tidpunkt, på en annan plats. 

Jag återkommer snart igen, när nästa infall till inlägg infinner sig. Tack för att ni läst och trevlig helg!