Playitas by Apollo Sports med Spring Snyggt-podden december 2025

Jag kom hem igår ifrån Playitas, Fuerteventura med Spring Snyggt-podden och jag sitter med ett leende och känner ännu solen värma ansiktet. 

Jag är ingen vinterfantast och brukar uppskatta en solresa under vintern, vilket vi gjorde relativt ofta när barnen var små så när Spring Snyggt-podden annonserade att de skulle arrangera en resa i december till Fuerteventura och Playitas frågade jag om jag kunde åka med äldsta sonen, som anmält sig till sitt första Stockholm Maraton i vår, vilket jag fick efter viss övertalning. 

Sonen och jag skulle åkt till Chicago tillsammans när jag skulle springa maran där 2020 men då kom pandemin i vägen. 

Podden med John och Manne hade med en ledarstab i form av Sara Christiansson, Fredrik Uhrbom, Stefan Jensen från Saucony med sin sambo Sara och kiropraktorn Evelina Elmgren, alla bekanta namn för den som lyssnat på podden och ledargruppen gjorde ett riktigt bra jobb både socialt, med föreläsningar på kvällarna och att hjälpa den stora gruppen hålla olika farter på träningspassen. 

Veckans program, som kom att ändras något under veckan

Vi var över 50 personer som flög från Arlanda och Kastrup och jag visst inte riktigt vad jag skulle förvänta mig men gruppen var väldigt blandad och bestod av både elitmotionärer som springer milen på 31 minuter till vanliga(re) motionärer som sprang milen runt timman. Det alla hade gemensamt var att de var otroligt trevliga och det blev omgående en väldigt trevlig stämning som höll i sig hela veckan. Vid de gemensamma middagarna hamnade man bredvid olika deltagare och hade trevliga samtal, mycket om löpning såklart. Jag hittade också löpare på min nivå att springa med på t ex trösklarna och kvalitetspassen.

Både jag och sonen deltog på nästan allt i programmet men en viss variation för oss båda. Så här blev min vecka. 

Måndag: "Urskakslunk" efter flygresan 5,5 km
Tisdag: Dubbeltröskel, 5x6 min på morgonen och 20x90 sek på eftermiddagen, totalt ca 22-23 km
Onsdag: Morgonjogg till "fyren" och på eftermiddagen, styrketräning i gymmet med Henke vid lunch och  3km-gissa-tiden tävling, totalt 19,5 km
Torsdag: Morgonjogg, lunchpromenad 2 km med 200 höjdmeter upp på berget bredvid hotellet, progressiv distansfemma på eftermiddagen och 40 minuter gruppträning "triggerpointsmassage", totalt 15 km löpning
Fredag: banpass med löpskolning och 10x1 min totalt 5,5 km och gruppträning "Stretch and Relax" på eftermiddagen (välbehövligt)
Lördag: morgonjogg 14 km och på eftermiddagen Backpass med diverse hoppteknik med Fredrik Uhrbom, 10x220m backe med löpning direkt ned följt av 3x3 min tröskel, totalt 23 km löpning
Söndag: Skivstångsworkshop och styrketräning med skivstång och veckans långpass, 19 km 
Måndag: Morgonjogg 5,5 km

Veckan började relativt hårt med dubbeltröskel och riktigt tuff uppförslöpning till den "berömda" fyren dagen efter medan resten av veckan bjöd på lugn volymträning, ett banpass med enminutare som blev riktigt hårt i värmen på lite slitna ben. På flera av passen som Uhrboms backpass och veckans långpass valde jag att springa lite långsammare både sett till fart och ansträngning för att inte bli alltför sliten.

Det anordnades en tävling där man fick uppge en tid och sedan springa 3 km utan klocka och försöka pricka tiden där jag missade rätt grovt och sprang på 12:34 (4:11-fart) istället för de 13:06 (4:22-fart) jag uppgett. Malin prickade däremot sin 4:30-fart på sekunden och kammade hem vinsten i form av ett par skor från Saucony, mycket imponerade, grattis igen Malin! 

På tal om skor så hade jag mig tre par men kom hem med fyra . Naturligtvis bjöd veckan på mycket snack också om skor och en deltagare hade ett par Saucony Endorphin Elite 2 med sig som han testat på ett löppassband och insett att de var för små. När han hörde min storlek så frågade han om jag ville köpa dem för ett riktigt bra pris så de blev en tidig födelsedagspresent till mig själv. 

Totalt fick jag ihop över 13 timmar träning varav 11,5 mil löpning. Inget personbästa i "mängd", men det var heller inget uttalat mål med veckan utan jag känner mig klok som tränade i en utsträckning som kroppen höll för, jag stod t ex över ett prova på-Hyrox-pass då jag inte var intresserad och tyckte att det fanns en viss skaderisk. Mellan passen tog vi det lugnt, badade i havet nästan varje dag, hängde vid poolen någon dag, åt luncher utomhus, promenerade en del och vilade.

Förutom en vecka med sol, värme, havsbad och riktigt bra träning är det jag tar med mig hem umgänget med alla härliga människor och det fantastiskt trevliga att resa med och dela intresset med ett av mina vuxna barn! Förutom att vi tränade ihop så satt vi på balkongen med varsin öl och snackade om livet på kvällarna - helt ovärderligt, och jag hoppas på fler gånger, även om det är hustruns tur att åka någonstans nu, eftersom jag också roade mig dyrt genom att åka själv till Boston i april. 

Det pratades under veckan om att resan i poddens regi kanske blir återkommande och jag vill absolut åka till Playitas och träna i solen igen i framtiden, om det blir med podden eller själv med familjen får framtiden utvisa!

Kroppen är hel men lite trött men sinnet glatt. Om ni var med på resan och läser det här - tack för en supertrevlig resa! Det här kommer jag leva länge på!

Löparskor på min all-time high-lista

Med snart 20 års löpning i benen så har jag slitit ut några par löparskor, något jag skrev om redan 2015, en tillbakablick som ger en härlig retrokänsla. Jag har haft tävlingsskor där sulan delvis ramlat av efter 25 mil (hej New Balance RC 1500) och skor som efter sin vanliga tjänstgöring fått bli dubbade vinterskor och hängt med i nästan 200 mil (Asics DS Racer 15). Idag är det sällan en sko hänger med 100 mil vilket framförallt är en funktion av att dagens löparskor är lättare, med tunnare ovandelar, mer porösa mellansulematerial och mer exponerad mellansula undertill, jämfört med löparskor för 10-15 år sedan vilket gör att de inte håller lika länge. Hur skor förändrades, då från minmalism till maximalism, från Born to Run Five Fingers till Hoka skrev jag också om redan 2016. Men mer frekventa skobyten idag beror också på att, 1. Jag unnar mig att byta skor lite tidigare och, 2. Är mer noga/bortskämd med hur jag vill att sko ska sitta och fungera och. 3. Att det idag finns kanaler och går lättare att sälja vidare skor jag av någon anledning inte trivs i.

Jag har aldrig varit speciellt märkestrogen utan rört mig mellan de flesta av de vanligaste förekommande märken och tänkte här lista några av de skor som gjort ett större intryck och som jag uppskattat extra mycket och/eller återkommit till. Ibland hjälper det inte att vara trogen en speciell modell då tillverkaren genomför större förändringar mellan modellerna, och då inte alltid till det bättre. 

Listan är utan inbördes ordning. 

Saucony Ride 15 - en väldigt fin, responsiv, lagom dämpad distanssko innan den blev mer uppbyggd och tråkigare att springa i från version 16 och framåt. Hade både version 16 och 17 också men de kom inte upp i samma nivå som version 15 och jag har sedan dess inte återkommit till Ride.

Nike Vaporfly - En sko som inte behöver någon vidare presentation och en sko jag ägt varje version av förutom den allra första som i princip var omöjlig att få tag på för den breda massan löpare. Min tävlingssko på alla distanser de senaste åren och en sko som passar mig och mitt löpsteg bra, bättre än den mer hypade maratonracern och storebror AlphaFly som jag också haft i både version 1 och 3 men sålt vidare båda två. Just nu är jag väldigt förtjust i version 4.

Adidas Adizero EVO SL - Den nyaste skon på listan. Jag har genom åren inte varit någon större Adidasfantast. Jag sprang mycket i Adidas Supernova i början av min löpning och gör det faktiskt nu igen och lite i en tidig version av den klassiska tävlings-och världsrekordskon i eran före kolfiberskorna, Adidas Adios men i EVO SL har Adidas i mitt tycke fått till en fullträff, en roligt och pigg sko och jag kommer skaffa den igen när mitt nuvarande par har tjänat slut, vilket är ett mycket gott betyg i min värld och något jag gör sällan. Jag väljer den oftare än Nike Zoom Fly 6 som är en sko i samma segment och som jag också gillar men EVO SL är roligare att springa i.

Asics DS Trainer - en klassisk sko för oss som sprang redan på 2000-talet och för många en introduktion till lite lättare skor att köra kvalitet och tävla i. Idag skulle skon med sin traditionella EVA-mellansula och ganska tjocka ovandel kännas som stenåldern mot dagens lätta supertrainers men då var det annorlunda och jag hade flera versioner av den när det begav sig. 

Asics Tarther - En klassisk racing flat av den gamla skolan och en sko jag satt många personbästan i, mitt enda Lidingölopp 2013, flera halvmarapers, första gången sub3 på maraton (2012) med mera. Tarther var länge en känd modell i Japan innan den också fanns en kortare period i Europa. Kanske finns de med på listan mest av personliga skäl och jag sparade dem länge av rent nostalgiska skäl då jag tyckte den gröna färgen var retrosnygg men någon större användning som sneakers fick de aldrig och på senare år har de känts väldigt hårda och jag rensade bort dem vid flytten i våras, vilket jag också gjorde med, 

Asics DS Racer 10 - Ersättaren till Tarther och den sista racingflaten jag sprang i, alla pers från 10k till maraton säsongen 2014 inklusive 2:50 på maran sprang jag i dessa fina skor och det är därför de platsar på min lista. På senare år använde jag dem på några banpass på kortare intervaller men då fötter och ben blivit bortskämda med mer dämpning blev de oftast liggande och också de rensades ut i våras.. 

Inov8 Xtalon 190 - de pigga, minimalistiska terrängskorna. Jag springer mindre i skogen idag än jag gjorde tidigare, tyvärr, men de klassiska Xtalon från Inov8 minns nog många som sprungit ett tag med nostalgi. Allra populärast var modellen som hette 212 medan jag hade den lite lättare 190 där siffran stod för vikten på skon. Idag skulle den betraktas som väldigt minimalistisk.

Saucony Kinvara - Kinvara som lanserades 2010 var en banbrytande modell som lanserades som minimalistisk och med bara 4 mm drop men som ändå var långt ifrån sandaler och Five Fingers och på så sätt utgjorde den en brygga mellan olika sorters skolor och skor. Det var en lätt men ändå allround sko och jag hade både version 2 och 3 och använde dem på alla typer av pass inklusive långpass. Idag har Kinvara återuppstått i Sauconys sortiment som en slags retrosko men den har ändå en mycket högre "Stack height" jämfört med originalmodellerna.

Salming Distance - Jag samarbetade ett tag på tidigt 2010-tal med Salming och fick ibland skor ifrån dem och Salming med sitt Natural Running koncept var ännu ett barn av minimalismvågen på sent 00-/tidigt 2010-tal och just deras träningssko Distance var en modell jag sprang ganska många hundra mil i under några år. Allra bäst var den första versionen innan den senare fick lite identitetskris och hade svårt att bestämma sig för om den skulle vara en distanssko eller en lättare tävlingssko, vilket Salming också hade i sortimentet. Idag för Salming en tynande tillvaro som löparskomärke men det är roligt att det fortfarande finns ett par svenska tillverkare av löparskor. 

VJ Sarva Ace - Så här års svämmar löparforum över av frågor kring skor med fäste i vinterväglag och i VJ's dubbade vintersko Ace har jag hittat den bekvämaste dubbskon hittills som kombinerar både komfort, löpkänsla och fäste, vilket ingen annan dubbad sko jag tidigare provat klarat av. Dessutom är skon vattentät och varm. Detta blir tredje vintern jag använder mitt par och skon uppvisar inget slitage men när den väl är utsliten kommer jag skaffa ett nytt par. 

Runner up/honorable mention: 

Salomon Aeroblaze 3. Kanske just nu både den minst kända och en av de bästa daily trainers på marknaden? Inte lika omtalad som mer dämpade Aeroglide 3 men ännu lite lättare, omkring 240 gram, men ändå både väldämpad, mjuk och responsiv och pigg att springa i. Kombinera det med en hållbar yttersula med bra grepp och du får en mångsidig trainer jag verkligen kan rekommendera flera att prova! 

"SKOMO"

Rubriken är en ordlek med begreppet "FOMO - Fear of Missing Out". 

Det börjar bli dyrt att vara ambitiös motionär, om man jagar vinster på marginalen.  

Jag har redan marknadens bästa tävlingsskor, eller kanske ska jag skriva marknadens bästa tävlingsskor till alldeles nyligen, ett par fräsha Nike AlphaFly3 och också två par Nike Vaporfly varav mina "treor" är fräscha fortfarande. Ändå finner jag mig själv titta på nya Nike Vaporfly 4 som ska vara lite lättare och snabbare än tidigare versioner.

Om ni följer kontot @labratrundown på Instagram som ägnar sig åt nördiga skotester och mätningar av löpekonomi, så har ni kanske sett att han testat Pumas nya supersko, Fast R Nitro Elite 3 (vem kommer ens på dessa namn...) som just nu verkar övertagit tronen och är den sko som många nu i sociala medier hävdar är bäst och snabbast. Och, mycket riktigt, med hans standardiserade testprotokoll fick (just) han en förbättring i löpekonomi på 5.8% jämfört med 4.3% förbättring (jämfört med en kontrollsko, äldre racing flat utan kolfiberplatta) för Nike AlphaFly v1 som hittills varit den sko i hans tester som gett överlägset bäst resultat. 

Liknande data på bättre löpekonomi än Nike AlphaFly finns också för Sauconys toppmodell, Endorphine Elite 2 som lovordas för sin mjukhet och sin returenergi i Saucony-sponsrade podden (ni vet vilket). Då jag misstänker att mina Nike Zoom Fly som jag använder på träning för snabba pass kommer ha en förkortad livslängd på grund av uppträngande grus i mellansulan har jag precis köpt den hypade träningsskon Adidas Adizero EVO SL och då gillar jag vanligtvis inte ens Adidas. Jag har också tittat lite på nya varianten av tävlingsskon Adidas Adizero Pro v4. Påstår någon att marknadsföring inte påverkar oss?

Det blir rätt orimligt, inte minst ekonomiskt att vilja köpa alla dessa superskor. Visst, löpning är mitt stora intresse men jag tävlar inte så mycket och befinner mig bortom min peak som löpare, ska jag då lägga tiotusentals kronor vilket det faktiskt adderar upp till då de här superskorna kostar i princip 4000 kr styck, på skor och återhämtnings-/optimeringsprodukter i hopp om att vad då? Springa en halvminut snabbare på milen? En minut snabbare? Det skulle jag gärna göra, men inte för kostnaden som den här optimeringssträvan innebär. 

Dessutom innebär skojakten en ganska stor risk att bli besviken. Det är numera välbelagt att olika löpare svarar olika på olika superskor, där någon får fyra procents förbättring av löpekonomin får någon bara två procent vilket är att likställa med normal dygnsvariation och någon annan kanske sex, sju procent.

 Adidas har jag blivit besviken på förut. Puma likaså. Deras Deviate Nitro 2, var av några jag följer beskriven som den "bästa skon någonsin", själv har jag sällan eller aldrig blivit så "underwhelmed" av en sko när jag provade den. Köpte den begagnad men oanvänd i Facebookgruppen "Löparloppis" men sålde den vidare där igen ett femtontal mil senare då jag verkligen inte tyckte den var något speciellt. Att köpa en supersko för nästan fyra tusen kronor bara för att bli besviken och sälja den efter bara några mil med väldigt stor värdeminskning, det är jag inte så sugen på. 

Och det stannar inte vid skor längre, vad sägs om att smörja in benen med den lovordade krämen Lactigo både inför viktiga pass och tävlingar och som återhämtning? En burk med 100 ml kostar 499kr. Eller en fyrpack Nomio som innehåller isotiocyanat som kan buffra laktat och göra så jag springer snabbare utan att dra på mig mjölksyra, och återhämtar mig bättre. Ett fyrpack Nomio kostar 235 kr. Rena fyndet i jämförelse men ändå 23,50 kr extra per träningspass.

Det går naturligtvis bra att strunta i allt detta och träna som förut och i samma skor som tidigare men känslan är ändå att jag missar något, och känslan av att jag inte får ut min fulla potential om jag inte använder alla dessa nya tillskott, drycker och krämer och de bästa skorna och i min egen jakt på att hitta "tillbaka" om så bara till en liten del, så blir det lite frustrerande och lite "FOMO" över det hela lika mycket som det svider att betala så mycket pengar för något som kanske inte fungerar, för mig.

Skomakare bliv vid din...sulhöjd

Den 28 juli kom ett tillägg till de nya regler kring tävlingssskor som offentliggjordes i maj av World Athletics (WA). Mitt i en visserligen extremt speciellt säsong med tanke på Covid19 ändras alltså förutsättningarna radikalt för elitlöpare.

Den största förändringen för långdistanslöpning är att regelverket nu skiljer på banlöpning och "road", där den tillåta höjden på skon är oförändrad - 40 mm - för maraton och andra lopp på gata medan sulhöjden begränsas till 25 mm för banlöpning. Redan här uppstår en konstig distinktion mellan banlöpning och löpning på gata. Utvecklingen av världsrekorden på framförallt maraton har tagit ett jättekliv sedan Nike Vaporfly introducerades 2017 - se mitt tidigare engelska blogginlägg om det - och kanske är de nya reglerna ett försök att stävja samma utveckling inom banlöpningen men det sägs inte tydligt utan World Athletics beskriver istället att de ger "tydlighet till atleter som förbereder sig för det uppskjutna OS i Tokyo" (hur man nu kan göra det mitt i en pandemi...) och för att bevara "integriteten" inom sporten, båda två konstiga formuleringar - är det då redan för sent att bevara integriteten inom maratonlöpning? 

Det skapades initialt en del förvirring när texten nämnde "spikes" vilket först tolkades som att de nya reglerna enbart gällde spikskor där prototyper med tjockare sula har använts på tävling under hösten 2019 och våren 2020 men reglerna gäller alla skor på bana. Förvirringen späddes på ytterligare av skrivelsen om att de nuvarande skorna skulle vara tillåtna under en övergångsperiod fram till sista november för att ge idrottare en chans att "ställa om". Denna tidsperiod finns inte med i reglerna från svensk friidrott vilka trädde i kraft direkt vilket nu påverkar SM kommande helg. 

Det hela fick ytterligare dimensioner när Charlotta Fougberg diskades p g a otillåten skoanvändning, vid lag-SM efter att ha vunnit 5000 m. Samma vecka i vårt västra grannland satte Sondre Nordstad Moen nytt Europarekord på 60 min löpning på bana i just det, Nike Vaporfly Next%. Olika nationella tolkningar av den ovan nämnda övergångsperioden? I skrivande stund är det fortfarande osäkert om tiden kommer gälla som nytt Europarekord p g a de nya reglerna.

Fougberg sprang i Adidas Adizero Pro (som inte ska förväxlas med den nya modellen Adidas Adizero Adios PRO, Adidas svar på Nikes Vaporfly med en mycket tjockare mellansula. Här är det på sin plats att fråga om marknadsföringsavdelningen på Adidas inte borde lägga till ordet "fantasi" som önskad egenskap i nästa platsannons...

Adidas Adizero Pro uppges ha en sulhöjd på 21,5 mm i hälen  enligt företagets hemsida men hur är det egentligen med den saken? Regelverket är mycket tydligt på hur skons höjd ska mätas medan producenterna ofta anges höjden som en del av skons drop, där hälen är xx mm hög och framfoten y mm hög och dropet differensen däremellan. 

Adidas skriver så här på sin egen hemsida: "Mellansulans dropp: 9,5 mm (häl: 21,5 mm / framfot: 12 mm)" men detta gäller väl då endast mellansulan? Tillkommer sedan innersula och kanske även yttersula (?) så kan skon bli över de tillåtna 25 mm och dessutom finns andra uppgifter på nätet som säger att sulhöjden på Adizero Pro är över 30 mm vilket dock förmodligen är felaktigt. 

Hur ska en idrottare kunna förväntas veta på vad som gäller här? Och, hur ska en tävlingsarrangör förväntas ha kunskap, resurser och verktyg att på plats kunna mäta och avgöra om en sko är tillåten eller ej? 

Varför WA valt just 25 mm framgår inte. Hade man velat begränsa fortsatt utveckling från Nike Alphafly med väldigt hög mellansula hade 30 mm eller kanske t o m 35 mm varit ett mera logiskt val. Med 25 mm är det många populära äldre tävlingsskor som ligger i gränslandet, skor som funnits i många år och varken innehåller kolfiberplattor eller något revolutionerande nytt dämpningsmaterial med extremt hög energiåtergivning. 

Nike Zoom Streak 5 med en angiven stack height på 26 mm och alltså numera otillåten...

De nya kolfiberskorna har blivit en succé som få kunde förutspå. Från att ha tagits fram för elitlöparna att jaga rekord och mästerskapstitlar i har den stora, ofta köpstarka massan med målinriktade motionärer som är intresserade av att prestera tider också upptäckt hur bra de fungerar att springa fort i, och inte minst hur skonsamma de är att springa i, jämfört med äldre racing flats, för att inte tala om spikskor. 

Skorna har indirekt bidragit till att banlöpning som tävlingsform fått ett rejält lyft också på motionärsnivå med fler lopp och fler deltagare på arrangemangen. Detta riskerar att upphöra nu, både p g a osäkerhet kring vilka skor som faktiskt är tillåtna och framförallt för att spiskor är slitsamt att springa i med hög påfrestning och risk för skador, något som många motionärer inte kommer våga sig på. 

Också för elitlöparna kommer det få konsekvenser. Hur det påverkar tider/resultat återstår att se, kanske är inte vinsten på bana lika stor med kolfiberskorna som den är på asfalt? Ellitlöparna har också nu vant sig vid att träna och tävla i de skonsamma kolfiberskorna och det går inte att utesluta att vi kommer se fler skador framöver och t o m elitlöpare som bestämmer sig att avstå tävlande av osäkerhet kring vilka skor som gäller och/eller att de inte känner sig förberedda att gå från träning i Nike Vaporfly Next% till maxprestation på tävling i spikskor på 10000m bana. 

Ytterligheterna i min skogarderob - Nike Vaporfly Next% vs Salming Race.

Svensk Friidrott har nu beslutat att det går bara att implementera regeln på internationella tävlingar, SM och i landslagssammanhang vilket känns rimligt. Övriga arrangörer kan enligt svensk friidrott inte åläggas att ha resurser för att bedöma och efterleva regeln och självklart är det främst elitidrott som är i behov av tydliga riktlinjer men nu lämnas löpare på alla nivåer rådvilla.

Vad vi motionärer väljer att snöra på oss är kanske enbart av intresse för oss själva i vår egen jakt på de där åtråvärda sekunderna som vi är beredda att försaka så mycket för men som ingen annan än vi själva bryr oss om! Jag ska springa Sommarspelen 5000 m på Stockholms Stadion 25 augusti och är en av dem som upptäckt hur bra de nya skorna fungerar och hur skonsamma de är. Mina personbästan har några år på nacken och nästan alla är satta i gamla Asics DS Racer. Sedan jag fick hälssporre våren 2018 har mina fötter varit det jag varit tvungen att lägga mest pre-och rehab på och att springa snabba intervaller på asfalt i väldigt tunna skor är tyvärr numera ett säkert recept på att få hälsporrekänningar igen. 

"Vad vi motionärer väljer att snöra på oss är kanske enbart av intresse för oss själva i vår egen jakt på de där åtråvärda sekunderna som vi är beredda att försaka så mycket för men som ingen annan än vi själva bryr oss om!"

Jag sprang 10000 m i juni i Vaporfly och var inställd på att göra detsamma på Sommarspelen men nu vet jag inte. Kommer det kännas OK att springa med en sko som "egentligen" inte är godkänd för banlöpning längre om jag nu skulle prestera en för mig bra tid? Nej är svaret på det. Vinner jag så mycket på att använda Vaporfly på bana eller kommer mina tunna racing flats fungera lika bra? Vet inte. Spelar det någon roll? Förmodligen inte. Träningen innan loppet och dagsform är nog viktigare faktorer än skovalet. Salming Race har jag använt på 1500 m men numera undviker jag dem på träning på asfalt just för att de inbjuder till hög fart med sin markkontakt och låga vikt och för att jag får ont i fötterna av dem men 5000 m i dem klarar jag och det kan vara värt ett par dagar med ömma fötter efteråt för det lutar åt att jag nu springer i dem på Sommarspelen.

Vad kommer då detta att sluta i? Det vet vi inte. Ytterligare regler ska vara på väg och det är inte osannolikt att det kommer ytterligare restriktioner också inom väglöpningen framöver. Det är trots allt där de stora framstegen har gjorts de senaste åren. Världsrekorden på framförallt 10000 m på bana, åtminstone på herrsidan, är så bra att inte någon varit i närheten de senaste åren, trots introduktion av de nya skorna, världsrekordet på bana attackeras redan nu på fredag av Joshua Cheptegei, rekordhållare sedan i år på 5 km väg. Det märkliga är att WA avgjort att det är underlaget som ska avgöra vilka skor som är godkända och inte distansen. Istället för att presentera ett mera genomarbetat förslag som går igenom teknologin i skon har man tagit genvägen att enbart bedöma sultjockleken och dessutom valt en arbiträr gräns på 25 mm utan motivering. 

" Det märkliga är att WA avgjort att det är underlaget som ska avgöra vilka skor som är godkända och inte distansen"

Producenterna måste ges långsiktighet och rimliga förutsättningar att kunna utveckla nya modeller och veta vad som gäller när skorna ska lanseras. Producenter behöver också en standard för hur sulhöjd ska anges i produktbeskrivningen som stämmer överens med hur sulhöjd ska mätas enligt regelverket. Men framförallt behöver elitlöpare glasklara besked om vilka skor som faktiskt är tillåtna att tävla i på bana framöver. 

Det bästa för att åstadkomma det vore en uppdaterad och sanktionerad lista över exakt vilka skomodeller som är tillåtna för banlöpning  och en sådan lista lär också vara på gång från WA.

Uppdatering 13 augusti; nu kom information om vilka modeller som är godkända av WA. Listan är dock långt ifrån komplett vad gäller skomodeller för långdistanslöpning och tydligen beror det då på att tillverkaren inte ansökt om att få en specifik sko godkänd hos WA vilket man kan förstå då tillverkarna inte verkar ha fått någon förhandsinformation, eller information väldigt nära inpå, när de nya reglerna skulle träda i kraft.

Running hacks - byt innersula vid smärta eller problem

Det finns dagar då jag fortfarande känner mig ganska snabb med en samarbetsvillig kropp och inte fullt så gammal som de 48 år jag faktiskt är. Men det finns också dagar när jag känner mig långsam, stel och gammal med en kropp som inte riktigt är med på noterna och de dagarna tenderar att bli fler nuförtiden och främst gäller det mina fötter för tillfället. Jag kämpade med en mild hälsporre våren 2018 och blev av med det genom en rad av åtgärder inkl naprapathjälp. Det grundläggande problemet var stelhet och dålig rörlighet i både fot och fotled.

Hälsporren försvann men jag har fortfarande lite känningar av och till i den andra foten vilket jag misstänker beror på att den fotleden också är ganska stel. Jag kan bli riktigt sliten i fötterna dagen efter ett pass med hög fart och speciellt om jag också använt tunna skor. Inte heller med mer dämpade skor är smärtfrihet garanterad. Skor är lite av ett lotteri och generellt verkar jag behöva mer dämpning och/eller lite mjukare skor numera. Det blir dyrt att köpa skor och sedan tvingas konstatera att de inte fungerar att springa i.

Reebok Floatride Energy köpte jag som mängdsko förra året. De kom med en platt, sneakersliknande innersula som jag bytte ut då jag tyckte foten gled runt inne skon som är långsmal i passformen. Jag använde istället en innersula från en äldre sko jag kasserat efter lång tids problemfri användning

Efter att ha använt skorna ca 40 mil slutade jag använda dem då de orsakade fotsmärta och PF-känningar efter varje pass. Efter en paus på några veckor tog jag fram dem igen och bytte tillbaka till originalinnersulan och efter att ha avverkat drygt 15 mil löpning till i skon så fungerar det nu klart bättre. Foten kan fortfarande vara stel och öm ibland på morgonen men det finns inget tydligt tidssamband mellan fotsmärta och pass löpta i just Reebokskon.

Så det blir ett tips i det här inlägget som kanske sparar er några tusenlappar också. Att byta innersula i en sko är ett billigare alternativ om du får ont i foten jämfört med att köpa nya. Nu bytte jag tillbaka till originalsulan men det kan lika gärna hända att den orsakar fotsmärta såklart och det kan därför vara en bra idé att spara någon/några innersulor från skor du inte längre använder.

Tips - Löparloppis

Det har väl inte undgått någon att löparskor är ett intresse hos undertecknad. Med det följer också att antalet skor som behöver förvaringsutrymme i garderoben med tiden har blivit lite för stort. Samtidigt tror jag löpare som har många skor känner igen sig i det faktum att även om man har 15 par skor så är det ofta två till tre par som används mest medan resten används ganska sällan.

Jag har haft flera par skor liggande som jag använder väldigt sällan eller knappt alls. I många fall har det varit reaskor jag köpt billigt för att jag var nyfiken på modellen, skor jag fått för att recensera på någon site eller felköp i storlek jag behållit istället för att orka byta/returnera.

Jag har nu sålt eller skänkt tre par skor som mest samlat damm i min garderob en längre tid, ibland flera år. Ett par Inov8 Trailroc jag aldrig gillade vad gäller fäste i terräng eller passform, ett recensionsexemplar av Inov8 F-Lite 232 som jag skänkte vidare gratis, en sko jag aldrig hittade något användningsområde för, får dåligt fäste i skogen och stenhårda på hårdare underlag, och ett reapar New Balance 1400 som dels var lite för små och så tyckte jag också att skon var rätt trist och intetsägande att springa i och långt ifrån känslan jag vill i en tävlingssko.

Det finns en bra grupp på Facebook för att sälja och köpa löparprylar. Det verkar vara bra omsättning på annonser och de skor jag sålt den vägen har sålts inom några minuter. Här är länken till gruppen.

Löparloppis - Köp, byt, sälj, sök, skänk löparprylar 

I dessa konsumtionstider känns det bra att avyttra skor jag ändå knappt använder och låta någon annan få användning för dem istället för att bara slänga skor som i flera fall har många mil kvar!

För övrigt verkar jag till slut ha besegrat min segdragna juniförkylning som hållit mig borta från löpning i mer än tio dagar i juni. Benen har inte varit fräscha efter Stockholm Maraton och är inte 100% bra nu heller men det går åt rätt håll och kanske gjorde det gott för kroppen ändå med den extra vilan. Nu börjar det kännas bättre igen och den här veckan blir det i alla lite drygt 50 km löpning och så har jag en arbetsvecka kvar innan semester stundar. Siktar först och främst på kontinuitet nu igen med lite försiktig start av fartlöpning från nästa vecka! Trevlig helg!

Skoreview - Salming Greyhound (reklam)

Disclaimer: Jag är en del av Salmings VIP-program och har fått dessa skor gratis av Salming.

Jag har sprungit över 350 km i Salmings skonyhet inför säsong SS19, Greyound. Lätta distanspass, tröskel, stegringslopp, långpass med marafart, och på asfalt, grusväg och stig. Jag har testat dem på återhämtningsjogg i ca 6 min/km ner till 3:00 min/km på korta strides och de fungerar i samtliga farter även om skons fördelar är mest framträdande i jämn, lugn fart på de längre passen på jämnt underlag.

Det är generellt en trevlig sko att springa i, skön och ombonad. Skonsam är ett bra ord för att beskriva hur den är att springa med. Mängden dämpning gör att skon inte bär Salmings "DNA" lika tydligt som tidigare modeller som varit relativt tunna. Jag kan se varför Salming utvecklat Greyhound och tror den kan bredda målgruppen och göra att fler hittar till märket. Greyhound borde t ex tilltala många som springer i HokaOneOne idag. 

Mellansulan är det bästa med Greyhound. En väl avvägd mix mellan förlåtande dämpning och responsivitet som svarar bra vid fartökning, framförallt i bakre delen av skon där steget guidas framåt på ett skönt sätt. Framdelen av isättningen mot toe-off är inte lika rapp, kanske för att sulan är tjockare och inte lika följsam vid metatarsalerna vid avveckling av steget eller så är det styvheten i ovandelen som gör det. 

Ovandelen påminner en del om Salming Race men är kraftigare i tyget. Fördelen med det är att jag tror den kommer hålla länge. I fjol sprang jag i Hoka och den ovandelen är mera följsam men efter 900 km i Hoka var ovandelen full med stora hål vilket jag inte tror kommer drabba Greyhound. 

Jag upplever att ovandelen är ganska hög vid insteget och den kunde varit någon halvcentimeter lägre. Den är relativt styv och det tog ganska mål mil innan den började mjukna och en något mera följsam ovandel hade jag önskat mig väl medveten om att det har ett pris i form av sämre hållbarhet men jag har aldrig riktigt blivit vän med ovandelen, tycker den sitter oskönt på foten helt enkelt. Skon sitter relativt tight på mina normalbreda fötter och då är det främst höjden på tåboxen som är tight, inte så mycket bredden på densamma.

Sulan gör sitt jobb, vinterväglag har den klarat bra, frost på målade vita övergångsställen är halt med alla skor, inklusive Greyhound och sulan visar inte det minsta slitage efter mer än 350 km. 

För mig fungerar Greyhound bra som distans-och långpassko även om det är lite väl mycket sko för mig. Den framkallar ingen "wow-känsla" vilket få distansskor lyckas med, men det skadar inte om en sko känns livlig och rolig att springa i, vilket jag inte riktigt tycker att Greyhound gör. Vikten i US10 är 275g och det är i mesta laget, för mig. Skon har faktiskt blivit skönare att springa i med tiden och det gäller också den stela ovandelen som mjuknat något även om jag fortfarande inte är vän med den riktigt.

Salming fick en del kritik för valet av namn tillsammans med en bild i lanseringskampanjen som visade en aggressiv hund, framförallt från Greyhound-ägare i USA som var snabba att påpeka att Greyhound dels är de vänligaste hundar man kan tänka sig men framförallt så är de också lata. De är visserligen blixtsnabba men däremellan latar de sig 99% av tiden. Jag tycker inte skorna har så mycket gemensamt med hunden och hade jag ansvarat för PR och marknadsföring på Salming hade jag behållit namnet men istället för hunden haft en bild på ett annat amerikanskt fenomen med samma namn, nämligen Greyhound-bussen som åker långa sträckor över landet. Det är en liknelse som passar klart bättre vad skon är tänkt för.

Mina tidigare favoriter Distance har utgått ur sortimentet från i år. EnRoute har blivit lite lättare och mjukare kanske för att öka skillnaden mot Greyhound då EnRoute var mängdskon före Greyhound introducerades. Som distanssko finns numera också Mile Lite så Salming har nu många distansskor att välja på som också ligger nära varandra sett till vikt och andra egenskaper. Modellen Speed är fortsatt valet för tröskel, tempopass och längre tävlingar och Race fortfarande det lättaste alternativet för 5-10 km för motionären och kanske upp till halvmaradistans för den vana löparen.

Uppdaterar den här skorecensionen med att jag till slut pensionerade mina Greyhound efter ca 1100 km. Då var ovandelen rejält trasig med hål på sidorna och dämpningen i mellansulan började också kännas död även om jag säkert kunnat få ut 20 mil till av mellansulan utan problem. Då jag aldrig riktigt blev vän med den stela ovandelen på Greyhound valde jag att inte skaffa några nya utan ersatte Salming Greyhound med Nike Infinity React som mängdsko.

Icebug Oribi 3 - en osponsrad recension

Jag kasserade mina Icebug Aurora efter förra vintern, gillade löpkänslan och att de var förhållandevis lätta men hade problem med att de var så stela och misstänkte att de bidrog till min hälsporre. Jag gillar verkligen fästet hos Icebug med de dynamiska dubbarna men ogillar att de ofta är stela och tunga. Tittade på andra märken, t ex VJ Sarva, när jag skulle köpa nya vinterskor, men tillgängligheten gjorde att valet föll på Icebug igen och den lättare modellen Oribi och efter 25 vintriga mil är jag riktigt imponerad av den här skon!

För tydlighetens skull är detta inlägg inte på något sätt är sponsrat av Icebug, jag har köpt skorna själv och skrivit inlägget helt på eget initiativ!

Oribi marknadsförs som en lätt sko på Icebugs hemsida:

De här påståendena läser jag med en hel skopa salt men här skriver jag under på det mesta. Oribi är lätt för att vara en Icebug-sko, och framförallt, den känns lättare på foten än den faktiskt är. De första passen tyckte jag känslan påminde mer om att springa med en tävlingssko och då väger mitt par i storlek 44 trots alls 276 g vilket förvånade mig rejält när jag plockade fram vågen hemma.

Oribi3 BUGrip

Fästet med de dynamiska dubbarna är så bra som jag förväntat mig och gör att jag kan springa helt avslappnat även på partier med blankis. Dubbarna verkar heller inte slitas, däremot har jag tidigare haft problem med att dubbarna har börjat lossna helt efter ca 50-60 mil men det är för tidigt att bedöma det på mina Oribi ännu. Mina tyngre Icebug DTS (Distance Training Shoe) uppvisar inget sådant slitage efter 70 mil.

Oribi med 25 mil till vänster och Icebug DTS BUGrip med 70 mil till höger. Inga dubb som lossnat ännu.

Det bästa med Oribi utöver fästet är löpkänslan och den tunna ovandelen. Där tidigare modeller var varit tjocka, vadderade och stela är ovandelen och plösen på Oribi väldigt tunn och följsam. Här får jag intrycket av att Icebug tagit efter många andra skor på marknaden och deras tunna, flexibla ovandelar.

Ovanligt tunn och följsam ovandel...

...och väldigt tunn plös.

Flexibiliteten är god för att vara en dubbad vintersko och löpkänslan mycket bra tack vare den förhållandevis låga vikten och den tunnare ovandelen vilket gör skon följsam.

Den enda nackdelen hittills med skon, vilket den delar med andra lättare skor är att det är lätt att bli lite sliten i fötterna av för mycket, kontinuerlig användning. Framförallt märkte jag detta i december och första halvan av januari, när det ännu inte kommit så mycket snö utan underlag bestod uteslutande av hård, ojämn is. Efter flera pass i rad kände jag mig då öm i fötterna men det är ett tufft underlag för alla skor och lösningen är som vanligt att vid sådana förhållanden, variera både skor och underlag mera. Att springa mer i skogen och att använda den mer dämpade DTS rådde bot på det problemet.

Dubbarna och de snedställda dobbarna som känns igen från den lättare modellen Acceleritas.

Jag tycker den här skon passar en bred målgrupp och jag kan verkligen rekommendera den. Den vana löparen som uppskattar lite lättare skor kan använda den på många pass och jag tror även den som inte är så van kommer att uppskatta skon för fästet och löpkänslan! Vintern är lång i Sverige och varför inte springa med en sko som erbjuder både fint fäste och väldigt fin löpkänsla istället för bara en av faktorerna? Hur skönt det än är med bra fäste går dubbsäsongen mot sitt slut men jag tror att jag i Oribi har hittat en väldigt bra trailsko att använda på de ganska tekniska stigarna nära mig där jag tycker om att springa året runt. Dubbat ger ett överlägset grepp även på sommaren.

Till sist så tycker jag skon är snygg, vilket må vara oviktigt, men det är i alla fall ingen nackdel.

Var och en blir salig på sin (sko)tro

Idén till det här inlägget kom efter jag läst det här blogginlägget från bloggen Running Research Junkie (rekommenderad läsning!) som brukar skärskåda påståenden runt löpning ur ett vetenskapligt perspektiv. Sedan jag fick hälsporre i våras har jag intresserat mig mer för mina fötter och löparskor, som jag redan har ett nästintill ohälsosamt intresse för. Jag har läst en del studier om minimalistiska vs dämpade skor och även om hypen kring barfotaskor sedan Born to Run i stort sett ebbat ut tycker jag den fått en liten renässans igen, kanske som motreaktion mot de maxdämpade skor som dominerar sedan ett par år tillbaka. Blogginlägget ovan handlar om hur selektivt material delas och diskuteras i sociala medier och jag känner igen detta i debatten om vilka skor man bör välja.

Följer man debatten är det lätt att se vilken selektion av påståenden som sker. Jag ser detta hela tiden, inte minst i sociala medier, confimation bias och s k cherry picking, där man enbart skriver inlägg om de studier som bekräftar det man själv tror på medan studier som påstår det motsatta utelämnas helt och ignoreras om de kommenteras. Båda sidor i skodebatten gör sig skyldiga till detta. Jag ser hur inlägg publiceras som alla i en grupp står bakom med en underton av "stackars de oinvigda som ännu inte förstått och som mår dåligt i dämpade skor med klack". Ett bra exempel är studien som nämndes i det länkade blogginlägget vilken delades friskt i dessa kretsar men inte andra studier som publicerades nära i tiden och kom till en helt annan slutsats.

En annan företeelse jag finner både lite roande och motsägelsefull är hur man tillfälligt "går över till andra sidan" för att testa bara för att snart därefter få sin egen uppfattning bekräftad av hur dåligt det är för fötterna/kroppen och här är det minimalistförespråkarna som är värst. Ett exempel kan vara att någon som vanligtvis springer i minimalistiska skor under en period provar att springa i mer uppbyggda, dämpade skor. Det som då händer med lite variationer på samma tema är att personen väldigt snart får ont i fötter, smärtande hälsena, ont i plantarfascian, eller känningar i vader, känningar av löparknä etc och detta finner jag lite motsägelsefullt då samma person ofta ägnat mycket tid åt att beskriva sina starka funktionella fötter efter en lång tids användning av minimalistiska skor. Frågan jag då ställer mig är, om nu fötterna blivit så starka och välmusklade efter lång tids användning av minimalistiska skor, hur kommer det då att de inte verka tåla ens en begränsad användning av mer traditionella skorsom majoriteten av oss använder utan problem? Hur kan personen så snabbt få så ont i fötterna som nyss var så starka? Vore traditionella skor med dämpning och högre drop så livsfarliga borde väl en betydligt högre andel av alla löpare vara långtidsskadade? Visst är det en relativt stor del av löpare som skadar sig varje år men det finns inget vetenskapligt stöd för att det skulle handla om skorna, snarare handlar det om "overuse injuries", "too much too soon", att man tränar över den nivå ens kropp klarar av, för hög volym, för tuffa pass, muskulära obalanser, svagheter, dålig rörlighet eller en kombination av dessa faktorer.

Rent vetenskapligt är stödet för endera sidan fortfarande svagt. Du kan lika gärna sko utifrån färg enligt denna artikel som publicerades nyligen. Den viktigaste faktorn verkar faktiskt vara bara komfort, att skon sitter bra på din fot! Studier med intervention (aktiv åtgärd) är ofta begränsade i storlek och med begränsad uppföljningstid i kontrollerad miljö (inomhus på ett löpband med en mängd uppkopplade sensorer för att mäta krafter). Ett försök att sammanfatta forskningen kan väl vara att minimalistiska skor ger en högre risk för skador i fötter, t ex stressfrakturer, och underben medan dämpade skor verkar ge en högre risk för felställning och skador högre upp i knä och höft men detta är verkligen en grov förenkling.

Som oftast så intar jag en mellanväg. Jag tror att vardagsskorna är viktigare än de skor vi tränar några timmar per vecka i. Jag tycker att alltför många vardagsskor har för trång passform för att det ska vara skönt och bra för fötterna och jag tror på att variera skor mellan mera dämpade och tunnare både till vardags och i träningen. Jag har normalbreda fötter och vill gärna ha en tight passform runt häl och mellanfot men en rymligare tåbox för jag tror att fötterna mår bra och och löpningen gynnas om tårna kan spreta lite, det ger balans och bättre kraft, men jag har aldrig känt behov av att ta steget fullt ut till skor med s k anatomisk bred tåbox som tillåter en helt rak vinkel i stortåleden som t ex Altra har. Den hälsporre jag hade tror jag själv kan förklaras av överanvändande av för stela, oflexibla löparskor (som jag nu kasserat) förra vintern , tillsammans med ett par alltför smala vinterkängor jag använde till vardags också förra vintern. Inte heller dessa har jag kvar.

Det är väl så enkelt som det gamla påståendet säger, var och en blir salig på sin tro, men i en tid med fullständigt informationsöverflöd vore det önskvärt med mindre skyttegravskrig, en mer nyanserad debatt och mindre selektion av resultat som stöder det man redan tror på. Större öron, mindre mun helt enkelt! Det gäller förresten långt fler ämnen i dagens samhälle än löpning men då hamnar jag långt utanför scope för min nischade blogg. Löp väl, vilka skor ni än väljer. Fridens!

Efter 50 mil i HokaOneOne Napali

Som ett led i att bekämpa min hälsporre köpte jag mitt första par löparskor från HokaOneOne i våras. Skomärket som gjort succé på marknaden med sina "maximalistiska" skor de senaste åren. Jag har nu sprungit 50 mil i Hoka Napali, och tänkte skriva lite om det.

Det var inte kärlek vid första ögonkastet, tvärtom faktiskt! Till saken hör att jag i början kombinerade Hokaskorna med mina hälsporreinlägg och det hade en väldigt konstig effekt på mitt löpsteg, jag upplevde att jag landade fel och att det blev ett jobbigt motstånd i varje steg. Dessutom kände jag inte den omskrivna, mjuka dämpningen utan tyckte skorna var ganska stumma. Jag sprang med inläggen i andra skor och tyckte då att Hoka kändes jämförelsevis sämre.

Det tog närmare tio mil innan den rätta känslan infann sig och då hade jag också tagit ur inläggen så jag vet inte vad som är hönan och ägget här. Jag kan inte påstå att jag känner någon stor skillnad i återhämtning efter löppass i Hoka, men visst, jag blir lite mindre sliten än om jag springer långt och mycket i tunnare skor, t ex Salming Distance en längre period.

Idag uppskattar jag mina Hoka, jag har de gärna till vardags och uppskattar löpkänslan i dem, de är lätta, mjuka och flexibla och trots all dämpning är de allround och responsiva och går därför bra att också springa fort i. De är helt enkelt sköna att springa i utan att i alla fall jag tänker på all den teknologi som Hoka själva påstår hjälper löparen springa bra. Mjukheten i sulan har ett pris och det är hållbarheten. Dämpningen börjar bli stummare redan efter 50 mil och jag skulle bli förvånad om de fortfarande är OK efter ytterligare 50 mil. Meshen på ovandelen har någon reva och ovandelen ett hål vid kanten vilket nog mer har att göra med att jag slarvar med att knyta upp dem. Sulan är annars inte speciellt sliten.

Forskning, visserligen som alltid inom det här området, väldigt små studier med kort uppföljningstid har visat att "Peak impact force" inte blir mindre i maxdämpade skor och jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är förvånande med tanke på dämpningen eller logiskt då man kan tänka sig att landningen blir "vårdslös" då kontakten/feedbacken med underlaget blir så mycket sämre med en tjock sula mellan foten och marken.

Min hälsporre har lett till ett större intresse för foten och dess funktion. Jag vidhåller min vanliga ståndpunkt att variation i skodon är det bästa för kroppen. Få av oss klarar att springa i väldigt minimalistiska skor på hårt underlag över längre tid och jag tror inte heller att vi bör springa alla våra pass i maximalt dämpade skor över längre tid då jag fortfarande tror att det kan leda till svagare fötter men jag tror på att variera skor och åtminstone ha ett mera dämpat alternativ.

Minimalistförespråkarna hävdar att vissa typer av löparskador nu visar sig efter att väldigt dämpade skor blivit populära men jag har inte läst något som stöder det utan betraktar "maximalistvågen" precis på samma sätt som "minimalistvågen" som kom med Born to Run för knappt tio år sedan, och det finns tecken på att också Hokas skor alltmer liknar övriga märken. Just nu leder Nike utvecklingen på skomarknaden med sin Zoom-X-dämpning, kolfiberplattor, Flyknit-ovandelar som är som en strumpa på foten och Vaporfly och jag tror nästa trend är att flera producenter kommer försöka ta efter det. Här är t ex ett tecken på att även Hoka sneglat på Nikes teknologi med en full-längds kolfiberplatta.




Arvet som minimalistvågen för några år sedan lämnade efter sig var just att även väldigt dämpade skor numera är lätta, med tunna ovandelar, ofta mjuka hälkappor och med bra löpkänsla och det positiva för löpare är att det aldrig tidigare funnits så många sköna, väldämpade skor som också är lätta och har en bra löpkänsla på marknaden som det gör idag!

Att stärka eller skydda foten i rörelse och i vila - det är frågan

Löpskomarknaden har gjort en 180-graders sväng de senaste tio åren. Det har jag bloggat om förut. Hypen runt Born to Run orsakade en explosion av minimalistiska skor på marknaden med Vibram Five Fingers i spetsen, och ett inte så litet antal följande stressfrakturer i fötter. Det gick några år och HokaOne gjorde succé med sina maximalistiskt dämpade skor. Hoka som också sedan dess gjort en "regression towards the mean" och inte ser lika extrema ut utan mer som övriga märken och idag finns det ganska många skomodeller och märken i segmentet riktigt väldämpade skor med låg vikt och lågt dropp.

Jag har tagit en medelväg. Dropp är så inte så viktigt för mig, springer i allt från 0-10 mm men 4-8 mm är en sweet spot. Låg vikt, bra respons och löpkänsla är det viktigast för mig och jag uppskattar lättare löparskor med bra respons och löpkänsla och naturligtvis en bra passform på mina fötter vilket för mig innebär en lagom tight mellanfot och lite bredare tåbox och det har jag hittat i Salming som är det märke jag sprungit mest i de senaste åren.

Jag har hittills varit skeptisk mot Hoka, framförallt för att jag tror på en naturlig, stark fot mer än skyddsmekanismer. Foten är ett valv och ett valv blir starkare av tryck ovanifrån, inte stöttning underifrån. Ja jag vet, standardkommentaren här: "Asfalt är ett nytt material som vi inte är anpassade för..." point taken.

Jag är lätt, har en ganska låg träningsvolym och har en löpteknik som åtminstone är OK efter mer än tio års löpning även om det givetvis alltid går att förbättra, en kadens på ca 174-176 i lätt distansfart och en ganska mittfota landning. 

Eftersom jag tror på starka, naturliga fötter så jobbar jag en del med fotstyrka hemma. Går gärna barfota inomhus och på sommaren, använder tunna Sneakers, gör ofta diverse fotstretch-och tåövningar som att spreta med tårna åt olika håll, crabwalk etc. 
Men...

Sedan ett bra tag tid tillbaka är jag stel i vänster fot på morgonen och öm i vänster häl. Det kan vara en släng av hälsporre men jag tycker inte det stämmer helt. Jag har aldrig ont vid löpning utan det kommer efteråt och framförallt dagen efter snabbare pass. Det är främst på insidan och framkant av hälkudden och det kan också vara ett irriterat senfäste i Peroneus. Snabbare löpning i tunna skor retar hälen och morgonen efter sådana pass är rejält öm. 

Jag har provat vadstretch, tåhävningar, antiinflammatoriskt, löpvila och inget har haft klockren effekt. Att massera undersidan av foten med en golfboll och främst då runt hälkudden verkar ha en viss effekt och kombinerat med tåhävningar och stretch av vad går det att hålla i schack.

Jag tror fortfarande det är bättre med starka fötter än kompensatoriska och symptomatiska åtgärder som extra dämpning men kanske har jag tänkt fel ändå.

1. Eftersom jag nu springer i ganska tunna skor kanske jag inte ska fresta på fötterna ytterligare när jag vilar genom att vara mycket barfota hemma och göra diverse fotövningar? 

2. Skulle jag vara hjälpt av ett par mer dämpade skor och ge efter och prova Hoka för att avlasta hälen ? 

Jag har tänkt att jag ska träna extra mycket fart den här säsongen men jag måste komma tillrätta med detta först! Eventuella tankar och synpunkter mottages tacksamt.

Salming enRoute - en recension

Detta inlägg presenteras i samarbete med Salming Running. 

Jocke på Salming erbjöd sig att skicka över ett ex av deras nyaste skomodell enRoute för "hårdtestning" som han brukar uttrycka det. Jag är precis rätt målgrupp för deras produkter och har bra kontakt med gänget på Salming och har fått en del skor av dem, så även detta par. Så att det inte ska vara några tveksamheter på den punkten. Som alltid är åsikterna mina egna och ingen på Salming har krävt någonting av mig annat än att jag springer i skorna och återkommer med vad jag tycker och åsikterna är helt mina egna! Efter 100 km i skorna är det dags för en recension.

Salming enRoute

Salmings skor har hittills inte varit för alla, de är lite för lätta och tunna för att passa många motionärer men med lanseringen av modellen EnRoute - beskriven som Salmings mest "techiga" sko hittills tror jag Salming har hamnat väldigt rätt då detta är en sko jag tror kan tilltala en bred publik löpare!

enRoute är en relativt väldämpad mängdträningssko med bibehållet driv i grejerna och utan att hamna i nononsense-facket som Salming själva uttrycker det. Skon som i min storlek 44 (på rekommendation gick jag upp en halv storlek mot vad jag brukar ha) väger 260g är väldämpad men det här är inte en Asics Nimbus, Kayano eller HokeOne som bäddar in och förslappar foten i tjock, mjuk Cadillac-dämpning utan skon bär Salmings attribut och är responsiv med bra markkontakt och driv i löpkänslan! Har du sprungit i Salming tidigare kommer du känna igen dig. Fötterna blir starka och det andra passet jag sprang i dem var ett långpass på 25 km och då fick jag faktiskt lite träningvärk i fötterna, eller så var det p g a att jag sprungit tusingar i Salming Race på löpband två dagar tidigare...

enRoute är lite mera sko än de övriga modellerna, mellansulan är tjockare och i ett nytt material, Recoil, ett mellansulematerial som också finns på Speed i version 5. Den tjockare mellansulan märks främst i bakre delen av skon och längs ytterkanterna där det är gott om dämpning utan att bli svampigt och markkontakten sker lite tidigare tack vare den mer uppbyggda sulan. Den främre delen av skon är fast och med bra markkontakt. Den tjockare mellansulan märks också framförallt i lägre hastighet, mer om det nedan. Med enRoute har Salming ökat på dropet från 5 mm på alla tidigare modeller till 6 mm men den extra millimetern är naturligtvis inte märkbar.

Ovandelen på enRoute gillar jag skarpt! Den är mjukare och mer följsam än t ex Distance. Trots att det är lika många lager i ovandelen som i Distance- tre - så känns enRoute tunnare och luftigare. Har ni sprungit i Sketchers eller Saucony Kinvara kommer ovandelen kännas bekant. Samtidigt som den är mjuk så ger den förvånansvärt mycket stöd, mer än t ex Saucony Kinvara eller Sketchers GoRun, där det så kallade ExoSkeleton är en del av snörningen och omsluter foten på ett bra sätt. Plösen är integrerad i ovandelan, jag har inte behövt bry mig om snörningen. Jag har bara knytit skorna och gett mig iväg utan behov av att justera något under löprundan. Skon sitter bra på min normalsmala fötter och tåboxen är ganska rymlig och det var rätt att gå upp en halv storlek.

Ska jag jämföra skon med någon annan så är det Sketchers GoRun som kommer närmast. Liknande drop, enRoute är något tyngre och lite mer sko överlag men har ungefär samma känsla och fasthet i dämpningen och det är ett gott betyg då Sketchers GoRun också är en trevlig sko. Sketchers ovandel är mycket "sladdrigare" med mindre stöd än enRoute. Sulan på enRoute tror jag också kommer slå Sketchers rejält vad gäller hållbarhet. En del har anmärkt på att yttersulorna på Salmings första modeller slets ut väldigt fort, mina första Distance höll dock över 150 mil och yttersulan på enRoute har ganska rejält med gummi och jag har inga farhågor att sulan ska nötas ner speciellt snabbt. Yttersulan har liksom Salmings övriga modeller TGS - Torsion Guide System - vilket innebär att den bakre dryga halvan - 62% - av skon är byggt med extra stabilitet som slutar vid den så kallade "balettlinjen" i en 75-gradig vinkel. Framför den här linjen, vid metatarsalerna har skon en större flexibilitet vilket stimulerar foten naturliga rörelse och säkerställer att foten böjer sig på rätt ställen.

Så, dags att börja springa kanske? Att jogga långsamt fungerar bra, den extra dämpningen i bakre delen av skon och längre ytterkanterna hela vägen fram gör "gången" lite mjukare än t ex med Distance. I högre fart upplever jag att skon kommer ännu mera till sin rätt och skillnaden mot övriga modeller blir ännu mindre. Markkontakten är bra, dämpningen är fast men inte hård som i tunnare skon och jag tycker skon kommer bättre till sin rätt i mera stadig distansfart än jogg. Liksom med Distance gör det skon allround och enRoute känns absolut inte klumpig i lite högre fart utan följsam och med bra markkonakt.

Jag kan absolut rekommendera den här skon som en huvudsaklig mängdträningssko till de flesta löpare om man är intresserad av att en lite lättare men ändå väldämpad sko. Den är absolut ett bra alternativ till populära skor som t ex Nike Pegasus m fl. Jag tror också många motionärer skulle kunna maraton i enRoute om de tvekar om Salming Distance är för tunn för det.

Om jag skulle önska mig någon förbättring så skulle bara liiite mjukare mellansula göra löpningen skönare i lägre fart men det är en liten anmärkning. Det kan hända att den kommer mjukna med fler mil och i Salmings koncept ligger att mellansulan är relativt fast och responsiv.

En skospaning!

Löparskobranschen är i ständig förändring och aldrig tidigare har vi löpare kunnat åtnjuta ett så bredd utbud av löparskor. Det har samtidigt aldrig varit svårare för den oinvigda att välja skor. Den vilsne löparkonsumenten har det därmed inte lätt. Går vederbörande in i butik och beskriver sin vanligaste löprunda med att det först är ett par kilometer asfalt, sedan motionsspår, följt av ett parti stig med mycket stenar och rötter innan det blir klipphällar längs med vatten och till sist grusväg på hemvägen så kan det bli dyrt och risken är att det följer med åtminstone tre nya par skor på vägen hem…

Boken Born to Run blev en succé för några år sedan och bejakandet av jägarfolket och nomaden i oss som i timtal kunde förfölja vårt byte över savannen skapade en barfotatrend. Det blev inne att helt plötsligt springa helt utan skor. Några miljoner år av evolution av en fot fick plötsligt ett hårt möte med den några decennier gamla produkten asfalt. Det intressanta begreppet barfotasko gjorde entre och nischade produkter som Vibrams tåsko Five Fingers blev mäkta populär. Nyfrälsta naturliga löpare upplevde en sällan skådad men tyvärr kortvarig löpglädje och ordet stressfraktur sköt i höjden i Googles sökstatistik. 

Från minimalistiska tåskor...

För den bredare massan löpare inte fullt redo att se varje tå separerad i gummi eller springa barfota i sandaler dök det upp nya alternativ och material på löparskomarknaden. Ofta med ord som Natural, Minimus eller Zero i produktnamnet. Höjdskillnaden mellan häl och tå, det så kallade ”dropet”, sänktes då det främjar en landning på mittdelen eller framdelen av foten och hällandning blev ett rent obscent ord. Framfotalandning blev det nya svarta och många som inte ställde sig frågan "varför" började fokusera på att landa på tån och mittfoten med samma låga stegfrekvens och steglängd och diagnosen gubbvad trendade nu istället på Google och Twitter och gav massörer och sjukgymnaster nya intäkter.

Saucony släppte sin modell Kinvara som initialt blev utskrattad och avfärdad som pjäxa för sin tjocka yttersula av de redan inbitna men blev ändå en formidabel och välförtjänt succé med många efterföljare som t ex New Balance Zante och Sketchers GoRun och gjorde märket känt långt utanför de mest inbitnas krets.

Från noll dämpning till max

Det gick ett par år och branschen gjorde en 180 graders sväng. Ungefär som byta från att sova på ett 2 cm tjockt liggunderlag i en gympasal till att sova på dunbolster av Prinsessan-på-ärten-tjocklek men hur var det nu igen? Prinsessan sov visst inte så bra ändå trots allt skumgummi? Monstruösa skor i form av HokaOneOne gjorde plötsligt entré på marknaden med en extemt generös dämpning för att skydda samma fot som blivit så utsatt under barfotaperioden. Många förfasade sig men hängde sedan på trenden med de maxdämpade skorna ändå och kunde intyga att skorna minsann inte alls var lika klumpiga som de såg ut.  

...till maximalt dämpade platåskor på bara några år.

Parallellt så flyttades fokus till framdelen av löparskorna. Skor har av tradition ofta varit smala framtill med hopklämda tår som följd. Någon hämtade sitt dammiga exemplar av Born to Run i lådan på vinden och insåg att tårnas rörelsefrihet och inte minst stortån spelar en helt central roll för vår balans och kontroll och tår som barfota möter mark sprider gärna ut sig för att skapa just balans och kontroll. Diskussionen om en frisk fots naturliga rörelsemönster har lett fram till skor med bredare tåbox som tillåter att tårna sprider ut sig för att ta upp stötbelastning på ett liknande sätt som inträffar vid löpning helt utan skor.

Adidas Adizero Adios med sin omvittnat smala läst och tåbox.

Altra är ett av de märken som marknadsför sko inom Natural Running segmentet med noll drop och, inte minst, den bredare tåboxen som tillåter tårna att sprida ut sig mera.

Idag har branschen återigen gått ett halvt steg tillbaka. Det låga dropet från tiden efter Born To Run är kvar, ovandelarna blir allt luftigare och lättare utan en massa stödjande plaststrukturer samtidigt som dämpningen ofta är generös. HokaOneOne släpper lättare tävlingsskor som nästan ser ut som traditionella löparskor vad gäller sulans tjocklek. Andra märken hittar nya mellansulematerial som gör att en låg vikt kan kombineras med en generös dämpning. Nischade märken som håller fast vid en viss filosofi, t ex Altra med noll drop och bred tåbox stjäl marknadsandelar av branschens stora som t ex Adidas eller Asics vilka generellt är långsammare att haka på förändringar men även gamla trotjänare, t ex modellserierna GT2000, Nimbus och Kayano från Asics blir allt lättare och med bättre löpkänsla när nya versioner släpps.

Producenterna av löparskor hittar ständigt nya vägar att uppfinna behov som vi konsumenter övertygas om att vi behöver. De senaste åren har en slags Born To Run 2.0 vuxit som en motrörelse mot teknikinvasionen inom träningen och allt fler springer ute i naturen utan klocka på armen. Med fokus på upplevelse och avkoppling snarare än på hur många steg i minuten och hur många centimeters vertikal rörelse klockan talar om för dig att du har.  Det har naturligtvis skoproducenterna snappat upp och det finns idag en mängd modeller för door-to-trail, trail, offtrail, hybridskor och skor för Swimrun och olika typer av olika underlag. Efter barfotaskon har citytrail har blivit 2010-talets oxymoron.

Borra hål i mina nya skor? Javisst!

Skomodeller som haft hål i sulan för att dränera bort vatten (och spara vikt då fenomenet har varit mest förekommande på lätta tävlingsskor) har traditionellt varit impopulära då det tenderar att komma in mer vatten underifrån än vad som lämnar skon ovanifrån. Idag vill många kombinera löpning med simning i form av Swimrun och få höjer längre på ögonbrynen när det kommer en neoprenfigur som springer i våtdräkt på torra land. Vid Swimrun blir naturligtvis dränage av vatten av än större betydelse och att sätta borrmaskinen i sina helt nyinköpta sulor är inget ovanligt. 

Vad kommer härnäst?

Nästa fokusområde gissar jag blir ovandelen på skor. Nya lättare material kommer möjliggöra än tunnare ovandelar som anpassar sig tätt efter användarens fot, skor som inte använder sig av traditionell snörning, 3D-printade skor, skor med ännu bättre ventilation, skor som helst kan stänga ute fukt och väta o s v. 

Parallellt tror jag trenden med "Wearables" kommer växa, dvs kläder och utrustning med inbyggd funktionalitet att mäta t ex puls eller t ex med skor som har sensorer för mätning av steg och kadens, ett slags version 3.0 av det gamla Nike+-systemet. Det finns anledning för Garmin, Polar och Suunto och övriga tillverkare av GPS-/löparklockor att se upp då deras produkter kan komma att bli överflödiga framöver.

Borta är den tid när konsumenten gick in i specialbutik för löpning och kom därifrån med ett par Asics med pronationsstöd. Pronationsstöd förresten, en företeelse som numera är både ifrågasatt och vetenskapligt skärskådad som något ytterst tveksamt.

Utvecklingen kommer att fortsätta, som den alltid gör.  Variationen kommer öka än mer med både nya modeller och märken för gamla och nyuppfunna behov, till glädje för oss löpare med viss vana att orientera oss i utbudsdjungeln. Kanske mest till förvirring för den som önskar börja springa. De flesta löparskor idag är väldigt bra. Mjuka och sköna, med bra fäste, relativt lätta med bra löpkänsla och i de flesta fall en bra hållbarhet men det gör också att det gamla rådet att "om skon känns bra på foten så är den bra" inte fungerar speciellt bra längre. Det kommer komma hybridmodeller och allroundmodeller med påstådda mirakelegenskaper men som med allt annat så är det ofta för bra för att vara sant. 

Tillverkare kommer fortsätta att lansera nya "revolutionerande" mellansulematerial. Adidas hävdade en kraftigt ökad energiåtergivning med sitt frigolitliknande Boost-material men teknologiska förändringar måste upplevas som förbättringar av konsumenten för att nå framgång. Det är aldrig bara att ställa ut skorna som det heter. Mottagandet av Boost har varit blandat hos löpare och hos många har saknaden varit stor efter Adidas modeller utan Boost-mellansula. Det bästa examplet på detta är den närmast ikoniska modellen Adidas Adizero Adios där varje nylansering väckt hoppet om att "gamla Adios" ska komma tillbaka. En förhoppning som hittills kommit på skam.

Jag tror också vi kommer få se mer samarbeten och konsolidering. Märken som går samman vilket sker i dyrare, mer teknik-och kapitalintensiva utvecklingsprojekt. Även om Vibrams modell Five Fingers har peakat i popularitet finns märkets sulor t ex på New Balance Minimus-serie och förra veckan kom nyheten att Salmings kommande trailsko också kommer ha en yttersula från Vibram.

Utbud och valfrihet är positivt även om det ställer en inför oväntade problem emellanåt. Webben är en guldgruva för att leta efter information men en viss skepsis och källkritik är på sin plats och andras fötter och upplevelser kan skilja sig markant från mina. Nyckelordet här är intresse. Jag har ett stort för löpning och jag botaniserar hellre mellan ett stort utbud av löparskor än bland ett stort utbud tandläkare, elbolag eller PPM-fonder. Jag vet efter att ha sprungit regelbundet i tio år vilken typ av sko som intresserar mig och med det i ryggen kan jag enkelt fokusera på det som är intressant för mig och jag ser positivt på dagens utbud och framtida utveckling!