Varken springer eller bloggar...

eller löparen och bloggaren som är på väg att försvinna? Inte mycket verkstad här eller i löparskorna. Det här är det sista gnälliga inlägget, det lovar jag. Det lockar knappast läsarskaror att varannan vecka publicera ett inlägg där jag bara skriver om förkylning och utebliven träning.Jag ser så mycket fram emot att lämna februari med sjukdom, mörker och kyla bakom mig. Som någon skrev på sociala medier igår, "jag är övertygad om att vädret administreras av någon myndighet med väldigt lång handläggningstid, nu kom vädret som beställdes till jul" (fritt återgivet ur minnet). Jag vet att det är vinterns sista dödsryckningar vi bevittnar och det är mig bekant, inte sällan kommer det en "knäpp" i februari innan vårsolen besegrar kung Bore.

Vilodagarna har staplats på varandra och inte har det hjälpt att SJ igår levererade tågförseningar en masse i tolv minusgrader och blåst vilket gjorde att jag tillbringade fem timmar med att ta mig till och från jobbet mot i vanliga fall 2x30 minuter. Att ge mig ut kl. 20:30 i fjorton minusgrader och blåst efter en tolvtimmarsdag på jobbet - så stark är inte min motivation just nu och det är OK!

Jag kan se tillbaka på den sämsta träningsmånaden sedan februari 2011, bara genom ett lunchpass idag lyckas jag med nöd och näppe kravla mig över tio löpta mil på hela februari, tio mil, vad mer målinriktade motionärer springer på en vecka. Bara för att ska jag springa två pass idag och ge mig ut en kort runda ikväll hur jävligt blåsigt och kallt det än är. Det gör inte underverk för min egen självbild att springa så här lite, eftersom identiteten som löpare som vill något mer med min träning än att jogga ett par gånger i veckan sitter relativt fastnaglad i mitt inre efter mer än tio år.

"Fördelen" med att springa så här lite är att jag är sugen på att springa och på de pass jag faktiskt kommit ut på har puls legat normalt kontra fart och lugn distans har känts helt OK, att höja farten om än bara så lite har dock varit väldigt jobbigt men det kan få vara så i februari.

Jag siktar på rimliga målsättningaratt vara "nästan" lite imponerad av mig själv" utan att behöva ta några OS-guld ett tag framöver :-) och ser fram emot odubbade skor, färre lager kläder och vårsol, alldeles alldeles snart.

På återhörande, förhoppningsvis snart igen!

Tankar under en mancold och ett bloggtips

• Några dagars påtvingat träninguppehåll räcker för att ifrågasätta om det är värt att lägga ner alltid på träning. 
• Mer tid hemma p pg a utebliven träning betyder inte alltid mer kvalitativ tid med familjen p g a egen grinighet.
• Sociala medier är mest av ondo när man är sjuk.
• Alla andra är ofta i strålande form när jag inte är det. 
• Jag har onödigt många löparskor (en tanke som aaaldrig slår mig i vanliga fall). I nästa ögonblick; surfar löparskorea.
• När duschade jag senast egentligen?

En skitvecka följdes av en riktig skithelg. Febriga barn följdes av febersjuk myself hela helgen. Alltså sjuk på riktigt, vi pratar feber på hela 38 grader, vi pratar smärta mellan skulderbladen, snor och så mycket hosta att jag fick gå upp kl. 04:00 i lördags morse för jag väckte både mig själv och hustrun när jag höll på att hosta lungorna ur mig. Vi pratar mancold. Vi snackar mysbrallor, fleecetröja, buff runt halsen och dubbla ullstrumpor.Inomhus. Finns det något ofräschare än mjukisbyxor? Jag har det nästan bara när jag är sjuk. Att inte träna betyder också att det är väldigt lätt att glömma bort att duscha. Ni hör ju själva hur fräscht det låter. 

Att vara en tränande person när man är sjuk är värre än att vara en person som inte tränar. Mycket värre. Att vara löpare med ett Instagramkonto ska vi inte tala om, det är rena rama döden! Sysslolösheten och tidsöverskottet som blir av utebliven träning ger dessutom mer skärmtid och en sjålvplågerispriral istället för att lägga telefonen ifrån mig och läsa en bok istället.

Jag scrollar flödet och möts av leende löpare, rosiga kinder och tummen upp, uppdateringar om härliga pass trots att det är grått, trist februariväder utanför fönstret. Uppdateringar om långpass och extra snabba pass. Det blir genast ännu mera synd om mig och istället för att bli inspirerad blir jag ogin och avundssjuk på ett sätt som verkligen inte är jag.

Det är också en naturlag att samtidigt som jag tror att all min grund och form försvinner av några dagars infektion – i skrivande stund jag har ju faktiskt inte sprungit på åtta hela dygn – så är andras form bättre än någonsin och grundregeln när jag själv är sjuk är att löpare jag följer och brukar vara jämn med sätter personbästan jag inte är i närheten av. Givetvis inträffade det den gångna helgen också med en sub80-notering på halvmaran samtidigt som jag harvat runt i 1:24-träsket sedan 2015. Grattis för tusan då! 

Sluta gnäll och träna mer kanske någon tycker? Det ska jag göra. Det är ju faktiskt väldigt lätt att träna mera när jag inte tränar någonting. I skrivande stund har jag gott om om att återigen bli en löpande människa, kanske redan innan helgen.

Till sist ett tips: Som jag tidigare varit inne på är vi som bloggar om löpning ett utdöende släkte men desto roligare då när jag upptäcker en ny blogg som skriver initierat och bra om löpning med fokus på träning, löpteknik och skor. In och läs A time and pace ni också!