Reflektionspaus

När det så småningom är dags att summera 2016 kommer jag att ha sprungit kontinuerligt i tio år och många år i perioder dessförinnan. Det går att summera på så många vis! Det är ett par tusen mil på ett ungefär men det räcker inte, räcker inte alls utan det är så mycket mer än så. Så många upplevelser och minnen, både fina och jobbiga, så många lopp, både bra och dåliga, solskenslöpning och hällregn, sommarvarma dagar och tidiga vintermorgnar med arktisk kyla. Ensamma löppass och gemensam löpning med människor jag lärt känna tack vare den här bloggen. transportlöpning till jobb, Sörmländsk blandskog, Västkustklippor, Öländska strandstigar och asfalterade cykelvägar hemma i Nykvarn likväl som Central Park i New, York, Maltesiska strandpromenader och Medelhavsstränder.

Jag tror det är bra att då och då ställa sig frågan om det jag håller på med är rätt. Är mina målsättningar rätt? På rätt nivå? Fungerar de i mitt liv? Motiverar och inspirerar de mig? Gör de träningen roligare? Ger de en bra balans mellan utmaning och återhämtning? Gör jag det för min egen skull? Vad ska hända när eller om jag uppnår målet? Ska jag då sätta ett ännu tuffare mål - eller ett helt annat?

Under större delen av de här tio åren har min löpning främst drivits av målsättningar och prestationer och likaväl som det blivit många lugna, njutbara mil löpning har jag sprungit oräkneliga tuffare intervallpass, intervallstegar, tröskelpass, backpass, långa långpass och långpass med fartökningar. Allt i syfte att springa så bra som möjligt på ett visst lopp, att bli en så bra löpare som möjligt med mina förutsättningar. Och nej, jag påstår inte här att jag är en bra löpare. Jag kommer aldrig vilja eller kunna träna så mycket som krävs för att bli riktigt bra, ur ett tävlingsperspektiv. 

Jag kommer att fortsätta tävla så länge jag tycker det är roligt. Målsättningarna har länge varit ganska lika, att bli en snabbare löpare på sträckor som varierat mellan 5-42,2 km men en klar tonvikt på de längre sträckorna inom detta intervall de senaste åren. Kanske närmar jag mig en punkt där det är dags att göra något annorlunda, fokusera på nya sträckor, på snabbhet. Dessa tankar brukar periodvis gro i mig efter en längre period med fokus på och uppladdning inför en maraton vilket ofta varit fallet på senare år. Kanske är det dags att gå från ord till handling. Inte jaga mil hela tiden utan höja kvaliteten ett snäpp och samtidigt bygga en starkare kropp? Dessa tankar snurrar extra högljutt i perioder när löpningen inte riktigt går som jag vill. Jag är igång och springer igen efter en segdragen förkylning men har också ett vänsterknä som är ömt och stelt och kräver både lite omvårdnad och att få bli lämnat ifred med lite mindre löpning vilket jag lyssnat på.

Vårsolen inbjuder till högtidsstunder i löparskor just nu!

Oavsett vad jag bestämmer mig för efter årets Stockholm Maraton så tänker jag förbli en ”springande människa” så länge kroppen vill och jag tänker absolut göra mitt yttersta för att den ska vilja det så länge som möjligt, där är motivationen skyhög! När jag läser min egen text så känns den som ett avslut. Så ska den inte tolkas, vare sig för min löpning eller för mitt bloggande även om ni säkert märker att jag inte längre bloggar lika ofta som för några år sedan, något jag känner mig fullt bekväm med trots den märkliga debatten på jogg.se i veckan kring frekvens och innehåll på bloggar.

På vissa pass är känslan stark. Känslan av hur mycket jag älskar att springa, själva rörelsen i sig. Det är den känslan jag vill åt, det är i den zonen det händer, där det enkla i att vara utomhus och bara springa uppskattas, det är där jag vill vara! Det är en känsla bortom prestation, bortom press, krav och målsättningar, bortom borde och måste. En känsla av att vara sann mot sig själv, en känsla av äkta rörelseglädje för rörelsens egen skull!

Det var en filosofisk reflektionspaus. Knäet som stelnade till i måndags är lite gladare nu så jag tänker strax prova lite "lättare" längre/tröskelintervaller på bana på lunchen. Inspirerad av flera kompisar som laddar för Boston kanske jag kör amerikanska klassiska mile repeats. 

Om krönikörers ständiga behov av att göra sig lustiga över andras val och prioriteringar

I takt med att träning och inte minst löpning har blivit alltmer populärt de senaste åren har ett annat fenomen också ökat markant. Diverse krönikor som utmålar löpare och andra som tränar regelbundet som några stackars ångestfyllda varelser som genom träningen flyr från sina tråkiga liv och som inte skyr några medel för att predika träningens förträfflighet för både den som ids och inte ids lyssna. Ett par av dessa taffliga krönikor går att läsa här eller här:

Jag tror att fenomenet har flera orsaker men ändå i grunden är enkelt att förklara. Dels går det att förklara i kombinationen informationsöverflöd och krisen inom mediabranschen där tidningar har allt sämre lönsamhet och där det krävs alltmer för att sticka ut i bruset och spetsfyndiga krönikörer är då ett verktyg tidningarna använder sig av. Krönikörerna begränsar sig inte i sin dåliga smak och rättfärdigar t o m våld med hot om att t ex köra på cyklister vilket knappast är roligt utan direkt osmakligt.

Den största orsaken tror jag ändå är den klassiska svenska Jantelagen och avundsjukan. Människor som t ex inte springer (eftersom det ligger mig närmast om hjärtat) projicerar sina egna föreställningar om "jogging" och kan därmed inte förstå oss som uppskattar det. De kan omöjligt förstå hur något så erbarmligt enahanda, tråkigt och dessutom skitjobbigt, för oss löpare kan te sig roligt, avkopplande och t o m bli till ett stort intresse. Att dessutom vilja tävla i detta jobbiga med den höga ansträngning det medför och de "besvär" det medför för dem som inte deltar gör det hela än mer obegripligt och företeelsen därmed till en lätt måltavla att kritisera och raljera kring.

Visst finns det en del att fundera kring i en tränande medelklass på den spetsiga toppen av Maslows behovspyramid som redan har tokrenoverat sina kök till fulländning, har välartade barn, stort umgänge och fina karriärer som nu "bara" ska fullända lyckan genom att spränga den där drömgränsen på maraton. Visst finns de som tappar fotfästet bland alla prylar, pass och träningsprogram och vars löpning näst intill tar över hela personens liv på bekostnad av relationer och arbete och inte sällan är det dessa som ständigt predikar löpningens lov också för de ofrivilliga lyssnarna.

För de stora flertalet löpare jag känner (och jag känner många) stämmer inte detta, det är ambitiösa, drivna, kloka människor som balanserar träning som ett intresse med många andra intressen och de raljerar inte kring andras intressen, val och prioriteringar. De har en bra balans i sina liv långt ifrån kroppshets, träningshets och allt det skrivs om som jag inte uppfattar som ett problem. Nu kanske jag glider ifrån ämnet en smula dock. Det är ju inte mindre träning vi alla behöver om jag målar med den grova penseln. Vi svenskar är ett av de mest stillasittande folken i världen samtidigt som vi ligger i topp i EU vad gäller träning. Googla t ex "Stillasittande Svenskar Träning" för intressant läsning!

Jag vet att jag inspirerar många på min hyggliga motionärsnivå, genom den här bloggen, via min träningsdagbok och via sociala medier och jag inspireras av många andra människor också, duktiga löpare likaväl som andra människor som är duktiga på det de gör, entreprenörer, föreläsare, fotografer, författare, och många andra. Människor med målmedvetenhet och fokus. Säkert irriterar jag någon också emellanåt, uppenbarligen gör jag det av dessa krönikor att döma. Jag irriterar mig också ibland på personer och saker, det är mänskligt men jag är tacksam för att jag inte har som jobb att skriva nedlåtande om människor med andra intressen än mina!

Alla gör sina val och Shahin Deghani frågar sig i krönikan ovan hur kul våra liv med tidiga mornar, hällregn och fula solglasögon är? Klart vi löpare inte springer runt och ler hela tiden men vem gör det? Känslan efter ett tidigt morgonpass där det plötsligt och oturligt också börjar hällregna är dessutom något alldeles extra, en känsla som räcker hela dagen! Jag frågar inte hur kul det är i TV-soffan eller på krogen men journalisterna som skriver dessa krönikor skulle må förträffligt av att lämna de inrökta ölhaken på Söder i Stockholm, komma ut i dagsljuset och ta några löpsteg. Det kommer inte vara roligt, inte direkt, inte på veckor kanske men så småningom kommer en fantastisk belöning för den tålmodige. Bättre hälsa, gladare humör, bättre attityd till sin omgivning, kanske nya vänner, mindre stress och mindre ölmage är några av biverkningarna till följd av denna nya vana men det svåraste är kanske vad journalisterna då i fortsättningen ska kunna raljera över? Raljerande journalister är mitt förslag!

Löpning är bästa medicinen!

En löpare jag följer på jogg.se skrev i tisdags "Nyckelpass måste väl vara de pass man genomför när man är som tröttast och minst motiverad?" och lite så tänker jag just nu. Jag är tröttare än vanligt då det tar på krafterna att komma in nya rutiner och arbetsuppgifter och lära känna nya människor, samtidigt som det är väldigt roligt såklart.

Igår var jag rejält trött och sliten när jag kom hem, hämtade småsyskonen, handlade, lagade middag, nattade lilltjejen genom att läsa favoritboken som både hon och jag kan utantill och ville helst slappa resten av kvällen men nej, springa ikväll var ett sämre alternativ så jag bestämde mig trots allt för att springa i 60 minuter och frågade äldsta dottern om hon kunde natta lillebror om jag skulle bli lite sen då min fru inte var hemma.

På med pannlampa och ut i skogen, där det fortfarande var ganska isigt så jag sprang 5 km på den helt isfria banvallen bredvid järnvägen. En surrealistisk och ganska häftig känsla, ensam i mörkret där strålkastarna från tågen fick rälsen att glimma i mörkret långt innan tågen passerade strax nedanför mig som lysande ormar i mörkret.

Begav mig sedan ut på min standardmilrunda inne i samhället som jag kan utan och innan och jag blev allt piggare och farten ökade ner till maratonfart och snabbare ändå, förlängde rundan genom att igen tända pannlampan och vika av från asfalten och springa ut på en mörk grusväg och följt av sommardelen av Hälsans stig som inte heller den är belyst och fick därigenom lite naturlig fartvariation där det var isigt på skogsstigen. Tillbaka på asfalten och de sista 3 km hem där jag på pigga ben kunde höja farten rejält igen och komma ner i milfart en bra bit under 4 min/km innan jag joggade ner pigg och glad sista biten hem och kunde summera 16 km fartlek med en snittfart på 4:30 min/km, min favoritfart, det är ganska lätt men ändå löpning och absolut inte någon lusjogg!

Hemma hade dottern nattat lillebror, storebror kom hem glad från sin innebandyträning samtidigt som hustrun kom hem efter en tjejträff hon sett fram emot. Jag var nytankad på både endorfiner och energi och bra mycket piggare än innan löppasset. Jag vet ju detta, ändå är det varje gång lika fascinerande och svårt att förklara för andra, detta att ett löppass definitivt är den bästa och mest effektiva medicinen när jag är trött och sliten!!

Tankar om en cykel

Den har stått där nu i ett par års tid. Sommar som vinter och fortfarande i fint skick står den där fastlåst med bara ett enkelt vajerlås i framhjulet vid låg-och mellanstadieskolan där våra barn gått och fortfarande går. En fin liten cykel på 14" i blått och vitt och jag passerar den ofta på mina löprundor på väg hem eller ut. Det är exakt 1,8 km cykelväg från skolgården till vår dörr, en sträcka jag gått och sprungit otaliga gånger och ganska ofta har tankarna fastnat vid denna cykel när jag passerat.

Vems är cykeln och varför har den stått här så länge? Har något hänt? Har familjen flyttat och helt enkelt bara glömt cykeln vid skolan? Har barnet vuxit ur cykeln och den blivit kvar? Har barnet blivit sjukt och cykeln bortglömd, eller det värsta av alla tänkbara scenarios, finns barnet inte mer? Hemska tanke! Nu visar det sig inte vara så dramatiskt. En kväll efter en löprunda förbi denna cykel nämner jag det hemma och min fru och barnen har hört andra skolbarn prata om cykeln och det visar sig att familjen flyttat härifrån.

Jag känner en konstig lättnad över svaret! Över barnet jag inte vet det är. Smålänningen i mig kan dock inte sluta undra om inte barnet, eller föräldrarna, saknar en cykel?

Inte så spännande saker att rapportera om i träningsväg annars. Det är alldeles för tidigt efter maran för det ännu! Ett lugnt distanspass igår förbi just denna cykel, 9km där jag lät kroppen springa i den takt den ville utan att bry mig om klockan. Det kändes bra och gick något fortare i slutet. Jag känner mig återhämtad men springer ändå enbart lätta pass någon vecka till. Det är lite stelt i vaderna fortfarande och jag är lite öm i höger höft men det var jag även innan maran. Jag vet precis när jag blev det också, på en lunchrunda den 29 oktober tog jag ett sidosteg över ett hinder och när jag satte i vänsterfoten gled den iväg i sidled och det vred till i höften och gjorde lite ont i höger sida. Nåja, ingen större fara med det. Helgen innebär jobbhelg för min fru och en hel del skjutsande för mig men jag hoppas hinna med två lätta löppass. Trevlig helg!

Följt händelserna i NYC på avstånd i helgen och fullt upp med annat - nästan som säsongsvila

Det mesta är redan skrivet om det inställda NYC Marathon. Givetvis är det otroligt tråkigt för alla löpare som planerat, tränat och laddat för detta lopp länge länge men givet förutsättningarna på plats var det nog ett riktigt beslut.

Arrangörerna ska dock ha kritik för att beskedet att ställa in loppet kom alldeles för sent när majoriteten av löpare redan med stor möda tagit sig till New York. Beslutet skulle naturligtvis kommit tidigare i veckan så fort konsekvenserna av ovädret kartlagts. Oacceptabelt och oproffesionellt! Ännu märkligare blir det när sedan tillresta löpare uppmanas att hjälpa till med insatser efter stormen. Var då? När då? Hur då? Att plötsligt organisera kanske 30 000 inresta löpare i hjälpinsatser kräver i sig en stor organisation och planering av transporter och material etc och är ingenting som löser sig av sig självt och utan vägledning till löpare som på plats säkert vill hjälpa till händer såklart väldigt lite! Bilder från bloggar tyder också tyvärr på det, läste t ex hos Daniel att förnödenheter tänkta till loppet står kvar i kartonger vid målomåret där de inte gör särskilt stor nytta!

Även om surt förvärvade slantar nu lagts ut på resa och boende så har snabba löpare har alltid chans att springa nästa år igen. För motionärer som köpt sig en startplats via Springtime är det tuffare och de får hoppas på att det ges möjlighet att springa ett annat/nästa år. Hur arrangörerna ska lösa detta vet de nog inte själva ännu för då tar ju årets löpare plats från löpare som redan har en plats till nästa år o s v. Ingen rår på naturens krafter men lite Goodwill från organisatören kommer nog krävas för att återupprätta loppets status.

Nog om det. Min egen träning har verkligen gått på sparlåga sista tiden och det är OK. Höstlov förra veckan vilket jag skrev om i förra inlägget och det blev bara två pass  eller 23km förra veckan men känslan på båda passen var riktigt bra, faktiskt bättre än på länge. T ex i torsdags kväll, en 8km fartlek i bitvis riktigt bra fart. I helgen var vi åter borta och träningskläder var inte medpackade och när vi kom hem igår kväll var jag för bekväm och prioriterade en kvällspromenad med min fru istället. Hemma är det rörigt med målning av trappa och tapetsering, ett jobb jag hoppas blir klart i veckan då vi ska ha gester till helgen. Som ni märker, lite mindre löpning och en hel del annat just nu. Löpningen när den blir av känns bra på fräscha ben och det är huvudsaken! Ikväll ska jag i alla fall ut och springa ett lugnt distanspass.

Awarded

Jag fick en bloggaward av John förra veckan och jag har tidigare fått av Johan och Petra men varit oartig att inte skriva om det. Ber om ursäkt för det men gottgör det härmed genom att skriva några helt slumpvist utvalda saker om mig som ni kanske inte visste om. Alltså hamnar inte löpningen i fokus den här gången.

1. Av någon anledning jag inte helt förstår är jag otroligt höjdrädd och det verkar bara bli värre med åren. Johan, ser fram emot ett inlägg om evolutionsbiologin och hur hjärnan fungerar här... Därför är jag världens tråkigaste sällskap, t ex på Gröna Lund/Liseberg. Jag skulle nog inte överleva Fritt Fall! Jag gillar egentligen att åka Berg-och-dalbana men det faktum att man alltid måste åka upp först gör att jag avstår.
2. Min favorit-färg är blå, favoritplagget är skjorta och antalet skjortor i min garderob i olika varianter av blåmönstrat är därför 17st...
3. Jag har ett väldigt bra sifferminne, t ex telefonnummer och även registreringsnummer på bilar av någon märklig anledning. Jag skulle nog bli ett bra vittne om jag hamnade i en sådan situation.
4. Förutom löpning heter min favoritavkoppling segling. Uppväxt i seglande familj (mina föräldrar har fortfarande båt) hade jag en härlig barndom på Östersjön på somrarna, tyckte det var trist i tonåren men nu i vuxen ålder tycker jag det är fantastiskt att segla, även om det blir alltför sällan numera. Det var faktiskt flera år sedan jag var ute nu.
5. Jag är lite för ohändig och lite för ointresserad för att jag ska vara en ideal husägare. Med lite moraliskt stöd och ibland lite hjälp brukar det ändå bli ganska bra till slut.
6. Jag är ganska kreativ. De tre senaste åren har vi kört ett kort julspex för personalen på jobbet och jag har de tre senaste åren skrivit och även framfört det ihop med några kollegor och det har varje gång blivit otroligt uppskattat i all sin enkelhet.
7. Jag är hyffsat bra på att sjunga, sjöng i en studentkör under åren i Uppsala ("Pipetten", fyndigt namn på en kör med Apotekare...eller inte). Numera begränsar jag sjungandet till duschen eller till hårda Sing Star-dueller mot barnen samt att jag brukar framföra en omgjord variant på Staffan var en Stalledräng på Lucia-tåget, återigen på jobbet, ibland inför 300 pers...
8. Jag är kvällsmänniska mer än morgonmänniska, favoritwhisky; Ardbeg, favoritstad; har jag nog kvar att besöka men gillar Chicago, Paris och Prag. Favoritfilm; ingen aning men jag gillar filmer där parallella handlingar drivs framåt och flätas in i varandra som i "Short Cuts" eller "Magnolia". Favoritårstid; definitivt sommar, (favoritstunder förutom när jag springer då): sitta själv på en sten vid havet och bara vegetera, en fika eller promenad med min fru bortom vardagens stress och bekymmer, ett bra samtal eller en bra film med äldsta dottern samt att betala dyra pengar för att ihop med sönerna se favorithockeylaget Södertälje Sportklubb förlora ännu en match,
9. Jag är ett stort fan av Berglin, tycker ofta figurerna är otroligt mitt i prick!

   

   Berglin-strip från Svd.se

   

Nu vet ni lite mer om mig! Jag bryter mot reglerna och skickar inte awarden vidare eftersom jag då skulle skicka den till personer som redan fått samma award av andra.

Idag har jobbet "förhindrat" lunchlöpning i och med att jag satt på skolbänken mellan 8:30-17:00 och ikväll är jag därför alldeles för trött för att ge mig ut. Därför har det blivit två dagars vila nu efter söndagens fartlek men imorgon ska det förhoppningsvis lunchspringas igen!

Det första och sista inlägget om kost på den här bloggen

Kostupplägg och träning debatteras på vissa bloggar, t ex tog det skruv när Lasse Johansson på Runners World för några veckor sedan skrev om detta.

På min blogg lyser dessa frågor med sin frånvaro. Ni kommer aldrig att hitta matpornografi här i form av softa motljusbilder på hemmagjord müsli, ekologiska smoothies eller fullkornspannkakor med hemmatrampad Keso.

Jag är inte speciellt intresserad av LCHF eller någon annan ”diet” och jag tycker att diskussionerna har en tendens att innehålla en massa absoluta sanningar. Folk får naturligtvis tycka och äta vad de vill, vill de äta rå sabeltandad tiger kompletterat med margarin direkt ut paketet får de väl göra det.

Min träning är inte så omfattande att jag behöver tänka på kosten. Jag behöver heller inte tänka på kosten för att gå ner i vikt, snarare skulle jag vilja gå upp 2-3 kilo i muskelmassa. Jag har sett likadan ut i hela mitt vuxna liv, 67-68kg fördelat på 183cm. Löpningen och min högst sporadiska styrketräning har förändrat kroppen så att den nu är lite mer väldefinierad, t ex med lite snyggare benmuskler :-). Visst är jag smal men jag är tillfreds min med kropp, den fungerar och förmår mig att åtminstone ibland springa fort.

Tillbaka till kosten. Jag är oftast hungrig och äter mycket i form av stora portioner och visst blir det ganska mycket kolhydrater i form av pasta, ris och bröd så som jag tror det är i många barnfamiljer. Jag tror dock att en kropp som utsätts för träning och som har hög förbränning vilket jag verkar ha, behöver ett visst mått av kolhydrater. De försök jag sett på motionärnivå att bedriva träning på LCHF-kost har inte gått så bra.

Jag försöker äta en varierad kost och tänka på vad jag stoppar i mig och kompletterar alltid kolhydrat-och proteinintaget med mycket grönsaker och frukt! Frukt ofta som mellanmål då vi har fruktkorgar på jobbet och alltid mycket frukt hemma och det brukar bli 3-4 frukter per dag i form av banan eller äpple/päron/citrusfrukter.

Vill jag förbättra något i min kost? Jodå, jag skulle gärna laga mera vegetarisk mat. Sedan är jag en sucker på detta med en kvällsmacka, Det kanske inte är det nyttigaste och ibland alternerar jag med frukt eller fil men av bekvämlighet blir det ofta ett par mackor som kvällsmål.

Just nu kör vi med Linas Matkasse hemma, ett bekvämt sätt att inte fastna i pasta-träsket till vardags. Igår blev det vegetarisk ratatouille med massor med kryddor, vitlök och vita bönor toppad med fetaost och krutonger. Om barnen jublade? Nope!

Nog skrivet om kost på den här bloggen. Nu får vi se om jag får äta upp det här! Just det löpning ja, idag blev det ett mycket kort lunchpass med 5x2min intervaller men det berättar jag mera om en annan dag.

Det här med jämna siffror

En titt i min träningsdagbok visar att varje månad i år avslutats med en jämn kilometersiffra xxx,0km. Det är ingen slump...eller förresten det började som en sådan, en kul grej när jag i februari upptäckte att mängden för både januari och februari slutat just så.

Sedan har det blivit en "kul" grej att avsluta likadant varje månad, när det har börjat närmat sig månadsslut har jag haft koll på siffrorna och på sista passet avslutat med det antal hundra meter som har krävts för att komma till nästa jämna kilometer-siffra.

Nu är frågan...

...är detta det slutliga beviset för att jag precis som mina barn påstår, faktiskt är en nörd?

Imorgon blir det för övrigt tröskelintervaller på lunchen!

Bröllopsdag och vila inför tävlingen imorgon

Ledig fredag med min kära fru! Idag är det nämligen fem år sedan vi gifte oss vilket jag har svårt att förstå! Det känns ju som det var igår, eller i alla fall i förrgår. Det blir inget superfirande men en dag i Stockholm för oss själva kan vara skönt nog!

I övrigt inte mycket att rapportera om. Vilade från löpningen igår och även idag men gör ingen speciell laddning för Kungsholmen Runt imorgon förutom att dricka och äta bra. Jag känner mig bättre i kroppen igen och avslappnad och lugn och det ska bli superkul att springa halvmara igen och att förhoppningsvis stöta ihop med lite bloggare också.

Håll utkik här på bloggen efter resultat, känner jag mig själv rätt blir det en kort resultatuppdatering redan på lördag och en race-report på söndag! Trevlig helg!!!

Quadruppelglad och "Operation April Rescue"

Så här kände jag mig idag under löpturen i regnet...

Magsjukan härjar fortfarande med familjen, nu med min fru och därmed har den härskat över fyra femtedelar av familjen. Ändå är jag Nöjd. Och Glad!

• Glad över att vi har det bra i vår familj (trots kräkningar för tillfället...)
• Glad över att magsjukan har lämnat min kropp och att jag idag har kunnat springa en rejäl runda 15,2km @4:39 min/km, äntligen!!
• Glad för min Forerunner 305 som jag premiärsprang med idag (ack, denna materialism...)
• Glad över att en för mig helt okänd person från jogg.se igår hade skickat ett meddelande till mig där det stod att jag inspirerade honom med min löpning! Tänk att JAG, som inte följer något träningsprogram, som inte är så bra att variera min träning och som ofta missar mina målsättningar, kan inspirera andra och att de dessutom talar om det - fantastiskt! Tack Stefan, om du nu också läser bloggen, you made my day!

Nu inleds "Operation April Rescue", den började idag med lunchlöpning, fortsätter imorgon med lunchlöpning igen, söndag långpass 30km, nästa vecka; transportlöpning 15km till eller från jobbet någon dag, ytterligare ett halvlångt distanspass och 2 lunchpass. Så det så! Ingenting ska stoppa mig, så.det.så. För jag är Nöjd. Och Glad! Over and out!

Träningsnära

Lördagens tvåhundringar sprang jag på cykelvägen som omsluter gatan där vi bor. Det är lustigt men trots att vi bott här i snart tio år har det aldrig tidigare slagit mig att det varvet är en perfekt intervallslinga! Enligt Eniro är varvet 858 meter runt och bjuder också på en liten stigning nere till höger i bilden med motsvarande lätt utförslut till vänster. I övrigt är det platt och fin asfalt.

Här går det ju verkligen att träna tidseffektivt, noll transportsträcka, behöver jag avbryta passet är jag hemma på en minut. Det enda man kan fråga sig är vad grannarna tänker när jag passerar för tionde gången...

Du vet att du är löpare...

På min favorit-sajt Jogg.se finns en diskussiontråd med denna titel. Har ni några minuter över, läs den gärna och få er ett gott skratt!!

Jag tycker ändå att mitt senaste bidrag i den tråden borde kvalificera till någon slags final. Jag skrev:

"Detta måste väl ändå ta priset, men om jag tvivlat på att jag är löpare kan jag nog sluta nu:

Yngsta sonen har kräkts hela natten och jag har varit uppe x antal gånger och bytt lakan och... ja ni fattar. Min mage kurrar också (och inte är det av hunger för att citera Joel) och det jag funderar på nu när sonen sover lugnt är:

1. Att träningsväskan för lunchlöpningen står packad på jobbet och att det nu inte blir någon lunchlöpning idag.
2. Att jag hoppas jag kommer ut på mitt efterlängtade långpass ihop med en kompis imorgon bitti. ..."

I en stöddig kommentar till Joels inlägg skrev jag att jag sällan åker dit. Högmod går före...håll tummarna nu gott folk!

Havslöpning och blygsamma mängdfunderingar

Jag har återigen känt mig småförkyld och lite allmänt sliten senaste dagarna men efter lite velande fick löparskorna följa med till föräldrarna i helgen. Där blev det långpromenad och fika ute på den tjocka havsisen och också en kort och väldigt lugn nostalgi-jogg över 6km söndag morgon, inte mycket att orda om förutom två saker:

• Det var en gnistrande vacker vintermorgon vid havet. Trots det krävdes bara tunna tights utan underställ och bara en tröja innanför jackan. Mössa/vantar krävdes inte heller!
  
• Två av de sex kilometrarna sprangs faktiskt PÅ havet! Isen låg tjock och med hård packad snö på isen erbjöds väldigt bra fäste. En sådan chans får man inte så ofta och det kändes säreget att springa på den öppna fjärden med strandlinjen långt borta och endast öar som bröt av mot allt det vita.

Sonen på promenad i farleden - på rätt sida om pricken...

Till havs på en vintrig fika...

Löpning på is - en synnerligen flack historia...

Många av husen ligger bedövande vackert med havet alldeles intill. Trots det är huspriserna sådana att en Stockholmare tror att det bara är handpenningen! Jag vill absolut inte flytta hem igen, men en sommarstuga med det läget lockar lite…t ex den där vita villan från 1910 som stått tom så länge, ett Carolina Klüft- längdhopp från strandkanten.

Att rundan blev just 6km var ingen slump. Lite förvånat konstaterade jag i veckan att 5,8km fattades till 400km avverkade 2010 och dividerar jag det med 10 veckor så borde snittet bli 40 km/vecka om inte mina matematik-kunskaper drastiskt blivit sämre.

Det är inte så imponerande men är trots allt lite mer än jag snittade förra året innan maran (36-37km i veckan). Ökningen i år beror på att jag i januari sprang 40km mer än 2009. Jag planerar för en bra avslutning av mars med åtminstone 10 mil till och långpass båda helgerna. Sedan borde det vara rimligt att få in ytterligare minst 30 mil april-maj och därmed landa på 800 sprungna kilometer innan maran – det var som f-n, lite stolt tillåter jag mig själv att vara att jag faktiskt hittar tiden för detta utan att familjen verkar tycka jag är alltför frånvarande!!

Det är ju dessutom så att jag ALDRIG fått in 200km på en månad i träningsdagboken (siffernörd, vem jag?) och detta är ett mål i sig (april eller maj??), vilket skulle göra mängden ännu bättre. Att springa 200km i maj kanske dock är för nära maran och därmed inte förenligt med formtoppning men nu är jag på väg mot ett sånt där långt inlägg igen så jag sparar den frågan till ett annat inlägg…(så mycket att skriva om, så lite tid... :-)

Hur har er helg varit? Har hunnit notera att Anna gift sig, Ingmarie som vanligt sprungit runt hela Stockholm. Daniel kutat över Västerbron med Janne och Piratfarsan och att Tobias blev frånsprungen av TSM...lite skönt tycker jag, han har tränat lite fööör bra på sistone :-)

Att springa längs barndomens stigar...

Jag och barnen packar in oss i bilen i helgen och drar 30 mil söderut till farmor och farfar i Figeholm medans min fru jobbar.

Figeholm är en liten sommaridyll (men rätt dött resten av året) vid Smålandskusten där jag växte upp och som få personer kan peka ut på kartan. Tänk norra spetsen på Öland och dra en linje på kartan rakt in till fastlandet så hamnar du rätt. Om jag istället säger Oskarshamn som ligger 20km längre söderut, brukar åtminstone någon tänka "Gotlandsbåten" (såvida ni inte är från 08 eller norrut, då tänker ni Nynäshamn nu eller hur?) eller "Kärnkraftverk" vilket väl är vad Oskarshamn mest är känt för.

Så här vackert är det längst ut i havsbandet bland de 6000 öarna i skärgården. Så långt ut i havsbandet kommer man dock inte med löparskor såvida inte de är

extremt stora, luftfyllda och motor-eller segelförsedda förstås...

Löparskorna är med och jag hoppas hinna med ett lite nostalgiskt pass bland barndomens gator, torg och stigar längs med havet...

Edit; löparskorna följer kanske inte med trots allt, känner mig lite sliten och småförkyld...

Jag säger Trevlig Helg!

Nytt jobb

De senaste fem åren har jag arbetat som Gruppchef. Nu har jag precis fått en ny tjänst som Klinisk Projektledare.

Samma företag, samma projekt jag har stöttat med personal som gruppchef, t o m samma byggnad som förut. Jag tror att det kan vara både en tuffare roll (mera krav på "leverans", är det ordet lika populärt där ni jobbar? Det har ingenting med post eller budbilar att göra...) men samtidigt enklare för det blir tydligt vad mitt ansvar är, vilket det inte alltid är som chef.

Den enda effekten det kan tänkas ha på löpningen är att det nu väntar en mer intensiv period med att lämna över det gamla jobbet till kollegorna samtidigt som jag ska sätta mig in i allt nytt, vilken kan innebära att det blir lite färre lunchrundor nu ett tag. Ambition är att vara fortsatt disciplinerad och hinna ut ändå.

Spännande och utmanade ska det bli i alla fall, lite "läskigt" också, men det tar jag som ett sundhetstecken. Hellre det än att tro att jag kan allt direkt...Jag skissar för övrigt på ett inlägg där ni kommer få veta lite mera om mig, saker som inte direkt har med löpningen att göra.

Tyngdpunkt, lunchjogg, kvalitétstid och en tänkvärdhet

Har du varit med om följande: Du springer och vid fotisättning tappar du fästet och foten glider framåt och befinner sig lite fööör långt framför resten av kroppen för att det ska vara bra för tyngdpunkten (och svanskotan härnäst om vi se lite framåt…) för att sedan uppleva att några gruskorn gör att foten plötsligt får fäste, stannar upp och att resten av kroppen av farten ”kommer ikapp” och du kan fortsätta springa som om ingenting hänt?

Detta hände mig idag under min lunchjogg. Jag hann nästan tänka: ”nu drattar jag duktigt på arslet” innan tyngdpunkten normaliserade sig vertikalt igen. Nej kanske inte, mera ”ooupps”. Läskigt var det i alla fall.

”Bara” -8 grader idag men fuktig och rå luft gjorde det kallt att springa ändå. En lugn lunchrunda blev det, snittempo på 5:20 min/km och snittpuls på 160 bpm, riktigt skönt efter söndagens lite högre tempo.

Igår kväll blev det också ett 15-minuterspass på balansplattan. Det blir alltför sällan trots att jag vet att det är bra för mina benmuskler. Blandat med lite Petra-lyft, djupa knöböj och utfallssteg framåt bakåt kan man göra det väldigt jobbigt för sig själv på 15 minuter samtidigt som man tittar på Rapport och pratar med resten av familjen. Är det det som kallas kvalitétstid??

Slutligen, inspirerad av Ingmarie, som ibland publiserar dagens tänkvärdhet på sin läsvärda blogg så kommer här en sådan signerad Lars Winnerbäck: ”Somna inte osams med dig själv”. Lysande tycker jag!

Nu är det färdigsvamlat för ikväll och snart nyheter igen, kanske man skulle träna samtidigt?

"Jag ska blir stjärna" - Idioter!

Igår fastnade jag framför ett TV-program med titeln "Jag ska bli stjärna" eller något liknande. Programmet handlade till största delen om idrottande barn och deras föräldrar och idrottsledare.

Personer som känner mig vet att jag sällan blir arg men igår blev jag upprörd över dessa idioter till föräldrar som låter sina nioåriga barn köra 3 träningspass i tennis om dagen inkl "fyspass" och som har "agent" som bestämmer vad flickstackarn ska ha på sig för kläder.

En fotbollstränare som skäller ut tjejerna efter noter efter att matchen slutat 1-1 när de släppt in ett mål i slutminuterna. De vann till slut hela cupen som inkluderade elitlag från Tyskland...

En lallande idiot till pappa som sitter på utvecklingssamtal med sonen i skolan och som när läraren påpekar att nn är lite trött och inte verkar orka med skolan och hans fru uttrycker att hon tycker att nn tränar lite för mycket, säger: "Jag tycker han tränar för lite, vi testar att ge honom lite omega-3" - Fy fan vilka idioter det finns.

Jag tycker absolut att man som förälder ska uppmuntra sitt barn om han/hon vill idrotta mycket, absolut, men någonstans har jag för mig att föräldrarollen också innebär att sätta gränser och att inte ta ut sina egna misslyckanden/drömmar/ouppnådda ambitioner på sina barn? Föräldrakörkort, kan det bli en valfråga 2010, snälla, något parti?

Nu har jag skrivit av mig, nu är det snart jul ingen irritation här längre :-)

Löpsug, att springa på känsla, tågbekymmer, poletten som ramlade ner och andra virriga funderingar

Läsare känsliga för långa inlägg är härmed varnade, för idag var jag löpsugen och nu är jag skrivsugen! Här följer ett försök att redogöra för diverse ostrukturerade tankar som virrade runt innanför pannbenet under dagens runda.

Efter söndagens diverse aktiviteter var jag inte ett dugg sugen på att ge mig ut på en runda i tolv minusgrader. Med helgpass har jag märkt att det är bäst att inte spara dem till sent på kvällen, då riskerar de att inte bli av. Det blev ett core-pass istället.

1. Löpsug
Det första jag märkte var hur otroligt löpsugen jag var idag, en helt annan känsla än igår. Kl 17.00 hade jag lämnat av dottern för 60 minuters innebandyträning och jag var påpälsad (underställ, tights, långärmad funktionströja med "fluff" på insidan och polokrage, jacka, mössa, vantar och extra strumpor) och redo för lite löpning.

2. Uppvärmning?
Det andra jag funderade på var om man kan kalla det uppvärmning när man springer i tio minusgrader eller handlar det mer om att inte bli nedkyld?

3. Fördelen med löparkläder vs vanliga kläder.
När jag kom hem från jobbet, huttrade jag i mina jobbkläder innan jag kom innanför dörren, nu sprang jag och tyckte det var helt underbart i min löparmundering, tänk om man kunde ha tights och funktionskläder på kontoret...här märker ni väl hur förvirrat det var idag...

4. Tågbekymmer.
Nej, jag har inte råkat ut för försenade tåg idag. Öppnade första 5 km lugnt omkring 5 min/km +/- 5 sek och det kändes bra. På den sjätte km började min pulsklocka larma om att den tappat kontakten med fotpooden och att den inte hittade någon puls. Plötsligt tänker jag; detta har hänt förut just här. Med hjälp av tåget från Stockholm som är på väg att bromsa in för att stanna vid Nykvarns station på sin väg mot Strängnäs/Eskilstuna trillar den berömda poletten ner: Det är kraftledningen som stör överföringen, det har jag ju läst om i massor av diskussionsforum...aha-upplevelse.

5. Att springa på känsla.
Efter 7 km ville jag mer än att lunka på i 5 min/km så jag tänkte: Jag höjer farten till 4:30 men springer enbart på känsla utan att kolla på klockan. Km 8-10 gick på 4:30, 4:32, 4:27 vilket jag tycker är godkänt! Sista kilometern, kände mig fortfarande ruskigt pigg och bestämde mig för önskad halvmarafart dvs 4:15 och kilometern landades på...just det, exakt 4:15 min/km utan att fuska genom att kolla på klockan!

6. Hur snabbt man börjar frysa efter löpningen när temperaturen är tio minusgrader.
Efter löpningen gick jag in i den varma idrottshallen för att hämta dottern, men jag frös något otroligt under den korta bilfärden hem!

Efter duschen väntade ett lass med nygräddade pannkakor med sylt och glass, mums! Det var min eftermiddag och kväll så här långt, fortfarande endorfinrusig men med skrivklådan något lindrad.

Passet i siffror: 11,8km, 55,14 min, 4:41 min/km i snitt @172 bpm, lägre puls än på ett tag också, bidrar till en bra känsla! Härligt pigg hela passet!

För er som antagligen är utmattade av att läsa så här långt, hur har er dag varit?

38 idag

Ett år äldre idag! Trots det planerar jag för att 2010 ska bli mitt bästa och roligaste löparår hittills. Sedvanlig uppvaktning imorse, efter jobbet i eftermiddag en kort löparrunda i present till mig själv och sedan mysig fika med familjen!

Som det heter i reklamen: "jag är fortfarande mycket närmare studenten än pensionen..."

Ha en bra dag alla läsare!!

Om skor kunde prata

Om jag lyssnar riktigt noga kan jag höra mina nya skor prata inifrån garderoben. Det låter ungefär så här:

"Hallå där. Ja, just du! Vad sysslar du med? Nu har det gått flera veckor sedan du valde just MIG i affären i Stockholm och jag jublande glad fick följa med dig hem i min kartong. Vårt förhållande började lovande när jag första kvällen fick springa runt lite på ditt fina hallgolv. Men sedan då? Nu har jag legat här i min kartong i flera veckor och lyssnat på dina gamla sunkiga Adidas Supernova som nostalgiskt och lite övergivet bittert berättar om era upplevelser tillsammans. Vi känner oss båda ratade av de där Asics-skorna du verkar föredra nu! Ta mig ut på en runda, jag vill ju visa vad jag kan!"

Vad svarar man på det? Jo något sånt här: "Lugn din tid kommer. Jag ser vår relation långsiktigt och jag ser fram emot många snabba pass med dig i vår, men jag vill inte ta ut dig på ditt första pass nu i regnet och leran. Du får åtminstone vänta tills det fryser ute, OK?".

Till svar: tystnad, surmulen acceptans...