Race Report Kungsholmen Runt 21,1 km - DNF och dagen då jag blev gubbe på riktigt?

Den korta versionen av det här inlägget är att jag avbröt Kungsholmen Runt i lördags efter ca 7 km efter plötsligt uppkommen instabilitet i höger vad. Den självställda diagnosen är gubbvad så i lördags blev jag löpargubbe på riktigt.

Den längre versionen är att det kändes bra innan loppet. Jag joggade från tåget en knapp timma före start, finfina förhållanden, kom fram till Rållis och lämnade in överdragskläderna och joggade lite mer och sprang några stegringar som kändes bra innan jag som seedad löpare lyxigt kunde ta plats allra längst fram ihop med kändisar från jogg som Oskar, Niklas, Kent, Jakob och min klubbkompis Mario. Vi kom iväg väldigt bra vid start och jag bromsade mig nästan igenom de första lättlöpta kilometrarna längs Norr Mälarstrand och blev omsprungen av väldigt många. Klockan visade ändå strax under 3:40-fart, Kent och Mario sprang om mig och jag lade mig i rygg på Mario förbi Stadshuset och upp längs Karlbergskanalen, "heja getingarna" ropade några åskådare. Fem kilometer passerades på 18:43 istället för måltiden 18:55 och här var jag ganska full av självförtroende - "jag fixar en timma till i den här ansträngningen". Kort därefter började problemen.

Starten av halvmaratonloppet på Kungsholmen Runt, två getingrandiga Enhörningar skymtar långt fram i bild, 

I första backen uppför tappade jag ca 10 meter på Kent och Mario och i den följande utförslöpan ner mot Kungsholms strand fick jag utan förvarning stora problem med högerfoten, det smällde inte till eller uppstod någon skarp smärta som vid en större skada utan foten blev väldigt instabil och benet vek sig inåt vid isättning, så pass att jag faktiskt fick parera med armarna och trippa för att inte ramla vilket kändes ganska otäckt. Jag tappade lite fart såklart men fortsatte springa men kände att högerfoten inte hängde med. Jag hade inte ont men foten tog inte emot kraften vid isättning och kändes instabil i frånskjutet. Uppför efter Kristinebergs IP och vid tunnelbanestationen hände samma sak igen, jag fick trippandes ta några hoppsasteg för att inte ramla och när det hände ytterligare en gång när vi kom in i Fredhällsparken bestämde jag mig för att avbryta loppet. Då jag varken kunde springa på ordentligt eller lita på att högerfoten kunde ta emot i landningen var det inte ett svårt beslut. Ledsen och förbannad insåg jag att loppet och den prestation jag siktat på redan var förbi och jag joggade bort till startområdet där jag klev av banan vid vad jag trodde var 10 km-passering. Jag sade till tävlingsledaren Lorenzo Nesi som stod där att foten inte håller och att jag kliver av. Nu måste 10 km-mellantiden legat lite längre fram för någon mellantid vid 10 km fick jag aldrig.

Vandrade lite fram och tillbaka längs banan, väldigt besviken, pratade med Nino som var speaker tillsammans med Patrik Engström innan jag tog en brytbulle och en öl och drog på överdragskläder och såg sedan målgången på halvmaran. Pratade lite med Fredrik Uhrbom som kontrollerat sprang in på en andraplats innan löparkompisarna som alla gjorde fina prestationer sprang i mål, först Jakob på 1:18, sedan Johan från Maratonlabbet följt av Mario som spurtade in på 1:19 strax före Kent. Även om jag gladdes med deras fina prestationer hade jag väldigt gärna velat vara en dem som klarade målsättningen sub80 den här dagen.

Nu får jag aldrig veta om jag hade gjort det, varvets andra del är knixigare och även om det kändes väldigt bra efter de första fem pannkaksplatta kilometerna är det inte alls säkert att jag hade orkat hela loppet i det tempot utan att tappa på de mer kuperade partierna. Hur besviken jag än är över att inte få till ett bra lopp och få ut resultat av all träning jag genomfört i vår tar jag ändå med mig att jag var klok nog att avbryta loppet.

Den egenställda diagnosen är gubbvad/en sträckning eller mindre bristning i den inre vadmuskeln. Utmaningen nu blir att vila helt några dagar och inte börja tokrehabba. Stay tuned för den lite väl spännande fortsättningen med Stockholm Maraton tre veckor bort. Utmaningen de närmaste dagarna blir att inte börja tokrehabba från dag 1 utan att först låta vaden läka ihop och sedan bli starkare. Dessutom ska jag försöka låta bli löpning fler dagar än jag egentligen vill...

Gubbvad kommer av att det är vanligare hos män +40 som kör för tufft och samtidigt är lite stela och orörliga vilket blir för mycket för muskeln att hantera, visst har jag kört på lite för tufft och sprang också ganska offensivt i början av loppet men annars är det lite ironiskt att jag drabbas av det här nu när jag faktiskt jobbat extra med vadstretch och lite annan rölighet i fot och fotled med mera ända sedan jag fick hälsporre förra åren. De påstår att jag inte är 25 längre...

2016 ett mellanår

Så har ännu ett år i löparskor förflutit. Mitt tionde år av regelbunden löpning. Jag har förflyttat mig nästan ett halvt varv runt jorden i löparskor under de här åren men är ändå långt ifrån att bli riktigt bra på det om det nu tar 10000 timmar att bli riktigt bra på något. Då har jag fortfarande ca 75% ogjort...

I januari och februari tränade jag riktigt bra, regelbundna långpass med bra längd, flera över 30 km tidigt på året. I februari noterade jag 280 km löpning på en månad och det är det mesta jag lyckats springa någon månad hittills. Det var en stabil(are) vinter så fokuset låg på lugn distanslöpning utomhus kompletterat med lite fart på löpband, precis som vanligt alltså.

I mars körde jag en armhävningsutmaning med 50 per dag och höll nästan i det hela månaden men blev sjuk i slutet. Enkel och väldigt tidseffektiv träning! Träningen fortsatte fungera bra, jag noterade en 100 km-vecka och sprang en kilometer snabbare än 3 minuter på löpband för första gången och var i riktigt bra form. Jag bloggade med titeln #detgårbranu (mycket dumt!) och förberedde för tävlingspremiär på 5000m inomhus i Huddinge, körde ett pass med trehundringar på tok för hårt fyra dagar innan loppet och sedan brakade det mesta...

Löpbandet på jobbet brukar nyttjas 1-2 gånger i veckan vintertid!

"Gravel road tights" säljs bara under våren i begränsad upplaga...

På kvällen efter min farmors begravning blev jag hastigt magsjuk (alternativt matförgiftad) och på det följde en seg förkylning som tvingade mig till vila istället för säsongspremiär och sedan kom april, en månad jag helst vill glömma då nästan ingenting fungerade. Jag bloggade om att jag kanske tränade för hårt, fick tillbaka min ömmande gåsfot (muskelfäste) i ena knäet, ett besvär jag haft tidigare. Mina blodvärden var lite låga igen och jag började med "spikdiet" (dubbel dos järntabletter) för att fylla upp järndepåerna och höja blodvärdet. Mot slutet av månaden började det vända och jag sprang ett långpass på 34 km efter att ha tvingats till ett fem veckor långt uppehåll med just långpassen och jag började se lite ljusare på löpningen igen innan nästa bakslag golvade mig. Efter ett ordinärt löpbandspass fick jag plötsligt fruktansvärt ont i höger höft och efter två smärtfyllda, sömnlösa nätter åkte jag till akuten för att få höften röntgad. Ingenting var trasigt utan det måste varit någon form av plötslig överbelastning för det gav sig med några dagars vila och smärtstillande, jag skrev ett Öppet brev till löpningen där jag faktiskt övervägde att ställa skorna på hyllan! Vilken tur att jag inte gjorde det!

Koma i soffan efter långpass

Medverkade i Podden Löparsnack för andra gången under våren...

...och fick tillfälligt tillbaka knäbesvär från "gåsfoten" och började undra
om det inte var dags för filttofflor, buskiga ögonbryn och Melodikrysset 
istället för löpning...

Maj kom och jag fick mycket klok input via mitt stora nätverk av löpande vänner. Från att i princip ha bestämt mig för att stå över Stockholm Marathon började jag bli sugen på start igen fast formen kändes långt borta. I mitten av maj sprang jag ändå mitt längsta långpass som avstämning, inte helt utan nervositet. Först 25 km i sällskap och sedan 12 km farthöjning i 4:10-fart och vet ni vad? Det gick bra och jag kunde mycket nöjd summera 37,7 km och nästan tre timmar ute i spåret. Årets längsta träningspass! Några tankar på personbästa på maran fanns inte men jag kan erkänna nu att jag drevs ganska mycket av att bevisa för mig själv att jag minsann återigen var en stabil sub3-löpare efter "debaclet" med 3:12 i New York under hösten 2015.  Jetlaggad och förkyld, men trots den "dåliga" tiden, en helt fantastisk upplevelse!!

Jag uppskattade nu min realistiska marafart till 4:05-4:10 min/km och började snegla på de 2:55:52 jag gjort som näst bäst (Vintermarathon 2014) som en realistisk målsättning och det skulle visa sig att jag som tidigare var bra på att skatta min egen kapacitet.

Innan maran kunde jag till slut summera ihop en bra mängd löpning, 120 mil på ca 20 veckor, varav 12 långpass och blodvärdet var tillbaka på en i alla fall acceptabel nivå, 133. Loppet  innebar sedan en otrolig glädje efter min struliga april! Den kändes som en revansch och jag ville springa maraton igen och igen. Rapporten är lång och jag ler för mig själv när jag läser om den och ska inte upprepa mig. Efter lite negativa tankar väldigt tidigt i loppet vände det och jag skrev så här efteråt:

"så jävla roligt det var att springa igår, ursäkta franskan. Jag kom faktiskt inte ihåg från förra gången att det var så här bra, så här roligt! Jag vill springa igen! "

Ute på Gärdet på Stockholm Marathon gäller det att hålla tungan rätt i mun...det är ännu långt kvar innan...

Det är dags för den härliga målgången på Stadion....

Efter en motig vår var jag så här glad med bara några meter kvar av
Stockholm Marathon 2016.
Foto: Runners World.

Jämnheten själv sett till splittiderna. Som det brukar se ut när jag springer en lyckad mara.

Juni innebar återhämtning som sig bör och det är en av många saker jag verkligen gillar med Stockholm Marathon, när det är som finast i sommar-Sverige kan jag softa med träningen, njutspringa och glassa runt i Finishertröjan :-) Jag kände mig ovanligt fräsch tidigt efter loppet, var lite småförkyld, tog det lugnt, valde att hoppa över någon tävling jag var lite sugen på, cyklade en del, köpte nya tävlingsskor från Nike som jag sedan aldrig tävlat i och fortfarande inte har bestämt mig för vad jag tycker om. Ibland gillar jag dem, ibland tycker jag bara de är höga, konstiga och att mellansulan känns som ett effektivt recept på hälsporre...

Beprövade Asics DS Racer 10 vs Nike Air Zoom Streak 5, en match som Asics
fortfarande leder...

Trots att jag tog det lugnt landade löpmängden på dryga 19 mil i juni, och det kan jag gräma mig lite över i efterhand, kunde jag verkligen inte sprungit 9 km till, haha. Jag har hittills aldrig lyckats springa +200 km varje månad i ett helt år men OK, något mål ska jag väl ha kvar?

Juli karakteriserades av fint sommarväder, semesterlöpning på Öland, sol och bad (ibland på löprundorna) och fortsatt njutlöpning och augusti fortsatte på ungefär samma sätt. Träffade grabbarna som betade av Sveriges alla motionsspår för en runda i mitt hemmaspår, sprang Bellmanstafetten med jobbet och badade in i slutet av augusti och drog igen på mig en förkylning och den förkylningen höll i sig in i september som också bjöd på sommarvärme.

Bellmanstafett med jobbet...

...och visning av mitt hemmaspår med grabbarna som betat av alla Sveriges motionsspår under sommaren

Sommarens sista bad

Stockholm halvmaraton är en favorit jag ogärna missar men i år hade jag en för hög målsättning, att snitta 4 min/km, det gick helt OK första halvan men i värmen på andra halvan tappade jag väldigt mycket och det kändes mest som ett segt träningspass och jag sprang min långsammaste halvmara på sex år på låga 1:26 otillräckligt förberedd men deppade inte alltför mycket för det. För första gången kom jag ändå topp-10 i min åldersklass, en fördel med att ha klivit upp i M45.

Jag började också ifrågasätta min egen träning en del, dessa ständiga småförkylningar och en känsla av att många pass var tunga och tråkiga och inte gav någon träningseffekt. Att jag mest längtade till de var över. Det ledde till att jag bestämde mig för en annan approach, att vända på perspektivet, att sluta att hela tiden leta tid för löpning, att inte nyttja varje tänkbar lucka som uppstår utan istället dra ner något på löpningenoch begränsa mig till max fyra pass i veckan under en period. Något som blev ifrågasatt på bloggen men ett upplägg jag i princip hållit sedan dess, även om det blivit några veckor med både fem och sex pass men jag stressar inte in träningspassen och det har fallit väl ut! Det är roligare att springa igen, kroppen är fräschare och jag är inte lika ofta förkyld! I oktober började jag redan märka skillnad. Jag kom trea på trevliga Stallarholmsloppets 10 km på en blygsam tid och med en visserligen stabil känsla men också med en känsla av att bara ha en växel.

Med bästa löparkompisen bärgades en vinst på 5 km och en tredeplats på milen för undertecknad.
Inte illa för +40-papporna från Fruktvägen...

Efter ett av årets skönaste långpass, 28 km utan några som helst krav på fart eller sträcka.
Ren  njutning i fin höstsol!

Många höstfina lunchpass utanför jobbet...

November var händelsefattigt som sig bör vad gäller träning och bloggande, åkte på solsemester och bloggade om en skospaning och tränade som vanligt vilket jag fortsatt med i december. En månad när det som vanligt varit fullt upp förutom träningen.

...liksom lite jogg på Gran Canaria som raskt byttes mot...

Vintrig löpning hemma...

Aktiviteten på bloggen har verkligen minskat under hösten. Jag sätter inte någon press på mig att producera frekventa inlägg då det varken blir bra eller ens intressant utan skriver när jag får idéer eller inspiration. Under året kom också möjligheten att fronta sin blogg på första sidan på jogg.se vilket innebär att blogginlägget blir synligt för alla medlemmar och då talar vi alltså om mer än hundratusen människor (även om långt ifrån alla är aktiva på siten). Jag frontar bara de mer genomarbetade inläggen vilket har gett nya läsare och ledde bland annat till All-time high vad gäller antalet visningar på ett inlägg där jag kritiserade SOK med anledningarna av löpningen kvaltider till OS och att inte Mikael Ekvall fick en biljett till Rio, ett inlägg som visats över 7000 gånger (!) vilket är extremt mycket för min blogg och även delats flitigt i sociala medier!

Det känns som min relation till löpningen har mognat ytterligare i år. Kanske har jag blivit lite lite bättre på att lyssna på mig själv, är inte lika enögt inställd på att igen bli snabbare till vilket pris som helst. Jag har sprungit lite mer i år än tidigare och inte haft något långt skadeuppehåll, men har inte presterat speciellt bra på tävling och jag skrev nyligen så här i ett inlägg:

Jag tror alla blir bättre av att springa mer om perspektivet är flerårigt. Om perspektivet istället bara är något enstaka år framåt eller på nästa säsong tror jag inte alls att sambandet är lika starkt! Då kan det istället ge mer "bang-for-the-buck" att köra bål-och benstyrka, spänst, explosivitet och dra ner lite på milsamlande distanspass och istället träna mer fartlöpning.

Jag tror starkt på det och det summerar mycket av där jag är nu och där kommer mitt fokus för 2017 att ligga! Jag kanske får finna mig i att jag inte når tillbaka till nivån jag hade för ett par år sedan men jag tänker inte sluta försöka, ännu. 

Det är inte rätt väg för mig just nu att sikta på att springa mer, då blir jag lätt sliten, förkyld och tappar gnistan. Vill jag det senare kommer det säkert gå lättare när barnen är större men det är inget jag längtar till eller funderar över, kanske nöjer jag mig med den här träningsdosen och försöker göra det bästa av det. Att pressa in pass i luckor tänker jag fortsätta att inte göra. Kanske är tider en inte lika viktig drivkraft längre? Det har varit en ganska tuff höst med osäkerhet på jobbet, lilltjejen som börjat förskoleklass, äldsta sonen som snart ska välja gymnasium och äldsta dottern som är otroligt ambitiös i gymnasiet. Det är klart det tar energi och kräver tid, engagemang och närvaro!

Jag tar framförallt med mig från i år att det alltid vänder, hur långt nere i det gyttjiga bottenslammet motivationen än har sjunkit stiger den förr eller senare upp och förbi ytan igen! 

I april tyckte jag verkligen löpningen var negativ och stressande och fem veckor senare sprang jag min näst snabbaste mara och kände mig stark hela vägen! Den varma sommaren var fantastisk ur njutlöpningssynpunkt och avslutningen av året har inneburit en känsla av att jag igen är på rätt väg. En friskare, piggare och starkare väg och den vill jag fortsätta utforska. Att löpningen är viktig för mig behöver jag inte tvivla på men jag vet nu att det inte är rätt väg att gå när löpningen över längre tid inte känns rolig!

Jag avslutar året i dur, löpningen är rolig och det är det viktigaste, känslan i kroppen bra. Jag är pigg, frisk, stark och motiverad. Det räcker gott! Till er som läst ända hit och hängt med i år eller ännu längre; stort tack! Jag hoppas på ett både bra och roligt löparår 2017, hoppas ni hänger med även då! 

Öppet brev till löpningen

Hej kära löpning!

Vi måste prata. Jag känner inte att det fungerar mellan oss för tillfället. Du ger mig det ena bakslaget efter det andra, jag är flitig och faktiskt duktig med rehab men du straffar mig ändå med nya skavanker. Jag känner att jag håller på att tappa "det", glädjen i vår relation, det är bara stress, press och för mycket vilja att "allt ska vara som förr" trots att det inte är så längre. För en månad sedan var allt på topp mellan oss, jag hade tränat mer än någonsin utan att bli sliten, fysiskt eller mentalt och jag kände mig stark. Sedan har allt rasat och jag orkar inte så mycket mer just nu. Du har varit en viktig del av mitt liv så länge, en inte obetydlig del av min identitet, mitt stora intresse, mitt andningshål och min frizon men nu tar du bara energi utan att ge något tillbaka. 

Jag är anmäld till ett maraton om fem veckor men idag nådde vi nog Rock Bottom i vår relation. Att sitta och gråta av smärta från höften helt utmattad efter två sömnlösa nätter, i ett väntrum på en akutmottagning ingick inte i planerna för mitt Valborgsfirande, snarare hade jag tänkt mig en kort och lätt löprunda i solen. 

Jag tycker inte jag behandlat dig dåligt men uppenbarligen är du och jag oense om den saken. Visst, jag har tränat mycket för att vara jag men jag har också backat när det behövts, tagit hand om mig, kört rehab, cyklat, varierat var jag sprungit, varierat farter enligt allt det du lärt mig under tio års tid tillsammans men ändå hittar du på nya sätt att jävlas med mig och jag är faktiskt, ursäkta franskan, jävligt less på dig just nu! 

Jag vet inte ens om jag kommer vilja eller ens kunna springa det där maratonloppet, eller för den delen, något mer maratonlopp överhuvudtaget. Vad är poängen med att lägga ner allt slit, alla tidiga långpass, all tid och fokus och hela tiden istället kastas två steg tillbaka istället för ett framåt? Jag saknar självförtroendet du förut var så generös med att ge mig och jag är inte det minsta intresserad av att ställa mig på startlinjen på ett maraton och inte vara sugen på uppgiften eller att vara rädd för att kroppen inte ska hålla. Jag hoppas verkligen vi hittar tillbaka till varandra för jag kan faktiskt inte tänka mig ett liv utan dig men just nu är det back to basics det handlar om mellan oss, att hitta tillbaka till den glädje som vi en gång fastnade för hos varandra! 

Hej då, ambitioner, press, krav, tidsmålsättningar, fokuserad mängdträning, intervaller, trösklar. Jag är inte mina prestationer. Samtidigt vet jag att jag långsiktigt behöver de komponenterna i vår relation, att bara jogga ett par gånger i veckan, jag är ledsen men det är inte min grej, inte i längden.  Jag hoppas vi hittar glädjen i varandra igen med en stark kropp som redskap, kanske väldigt snart, kanske står jag där på Lidingövägen 4 juni med gott självförtroende och med något som i alla fall avlägset kan liknas vid en acceptabel form, för jag älskar ju faktiskt de stunderna vi upplevt tillsammans! 

Just idag är det inte så konstigt att jag är "djupt nere i dalen" vad gäller mina känslor för dig, jag hoppas att jag hittar glädjen igen för alternativet är faktiskt att lägga skorna på hyllan för så här kan vi inte ha det! Nu måste vi ta en kort paus från varandra men det är nog bara bra. På återseende och det snart förhoppningsvis. 

Staffan

Knäverktygslådan

Jag fick ovanligt mycket visningar - här och på jogg.se, över 500 - och feedback på förra inlägget vilket var kul! Flera kände igen symptomen och därför kommer här några rader om vad jag gjort för att få knät att kännas bättre. Jag började på en detaljerad beskrivning av träningen dag för dag inklusive rehabåtgärderna men den blev så lång, tråkig att läsa och svår att förstå så jag tog bort den.

Genomgången var dock bra eftersom jag såg dumheter jag gjorde kring påsk med ett redan irriterat knä, som att springa dubbla pass en dag, att utan uppvärmning dra iväg på snabbdistans en kväll bara för att jag "kände för att springa och inte jogga". Att köra ett slags minirunstreak i början av påskhelgen trots ganska dålig känsla i kroppen efter magsjuka och förkylning.

När jag var som mest öm i knät förra veckan provade jag antiinflammatoriska tabletter ett par dagar, smörjde med IcePower Gel vilken är en mycket effektiv, kylande gel. Jag lade isbitar i påse och höll mot området i 5-15 minuter, köpte ett knäskydd vilket jag använt i vila, även under natten.

Jag har kört foamroller på fram och baksida lår och vader och brödkavel på baksidorna, däremot ingen punktmassage eftersom det bara irriterat. Jag har alternativtränat med cykel, tuffa enminutsintervaller på stationär cykel på gym och luftat racern och cyklat distans ute - väldigt trevligt! Jag har också stretchat extra och styrketränat med fokus på baksida och insida lår, t ex djupa benböj med benen lite bredare isär och fötterna vinklade utåt vilket tar mer på lårens insida, sneda "step-ups" där jag står vinkelrätt mot en pall eller trappsteg och kliver upp och ner vilket också stärker insida lår. Jag har kört enbensböj med tung hantel, lite marklyft, leg extension i maskin på lätta vikter och fokuserat på den sista biten i rörelsen upp till rakt ben efter tips liksom bencurl i maskin för baksidorna. Slutligen fick jag också massage på jobbet där stela baksidor gick igenom, välbehövligt!

Verktygslådan!

Jag springer igen, tre löppass förra veckan, varav två i kuperat motionsspår där jag får både backstyrka  och mjukt underlag och det har gått bra. Knät har ibland känts ömt i början men allt bättre och nu i slutet har lite högre fart på asfalt också gått bra.

De senaste veckornas strul med först magåkomma, förkylning och nu knästrul har lämnat spår i dagbokens veckomängder de senaste fyra veckorna men det är inget att göra något åt utan det är bara att acceptera och fortsätta där jag står. Det sämsta jag kan göra är att försöka "träna ikapp" och kanske få ont igen! En del av förklaringen är att det nu är några veckor sedan jag sprang något långpass vilket självklart påverkar min veckomängd. Nu hoppas jag att denna vecka kommer innehålla en mer normal mängd löpning igen inklusive ett långpass till helgen och jag hoppas också slippa skriva mer på ett tag nu här om skador och känningar och träning som inte riktigt går som jag vill. Då gäller samtidigt att fortsätta med styrka och att jobba bort stelhet genom stretch.

2015 hittills, löpmängd per vecka:
v.1: 63,4 km
v.2: 64,3
v.3: 88,0
v.4: 39,0
v.5: 80,1
v.6: 56,7
v.7: 63,5
v.8:  64,3
v.9: 100,7
v.10: 70,5
v.11: 32,3
v.12: 54,7
v.13: 35,1
v.14: 45,7
v.15: 32,4

Ikväll blir det löpning igen!

Gubbkroppen protesterar

Jag har blivit en gubbe med knäskydd. Det stämmer inte alls med min självbild. What's next? Melodikrysset på radio, tofflor, kofta, buskiga ögonbryn, Sven Bertil Taube's, Bingolotto med Ingvar Oldsberg i fåtöljen med en filt över knäna?

Nä nu drar jag det för långt även om jag redan kan sätta check på knäskyddet, och faktiskt också på tofflorna vintertid och jag har ju en kofta, fast jag kallar den Cardigan, hjääälp....

Jag kände redan i påskhelgen när jag spelade fotboll med barnen att vänsterknäet var instabilt och irriterat men det gick ändå att springa med utan känningar. Veckan efter sprang jag lätt och utan känningar men för en vecka sedan blev jag irriterad på insidan av vänster knä efter ett löppass där jag inte värmde upp innan jag sprang lite fortare. Först var smärta ospecifik och svår att lokalisera men efter att ha helvilat sedan i torsdags då vi ändå varit i Örebro i helgen på innebandycup har det lagt sig lite och är nu bara lokaliserat till insida knä och jag känner igen symptomen sedan tidigare och känner mig säker nog att själv ställa diagnos. Det är en slemsäck (bursa) vid ett muskelfäste där tre lårmuskler (Semitendinosus, Gracilis, Sartorious) från låret fäster i Tibian. Det kallas för gåsfot (anseri'n av latin anser 'gås') eftersom fästet där dessa tre muskler fäster ser ut som en gåsfot. och överansträngningen kallas pes anseritis bursitis.

Bild på insida knä med muskelfästet

Jag hade länge besvär med samma sak - stelhet och ömhet i det andra knäet efter den kalla upplagan av Stockholm Maraton 2012, då gick det att springa med. Det går att springa nu också men just nu gör det ont och därför väljer jag att vila lite extra, köra stretch, rehab och kyla det irriterade området med gel och is. Fördelen är att jag vet vad jag ska göra åt det. Det är en överansträngning som också beror på för korta hamstrings vilket belastar fästet. Lösningen är initialt vila och dämpa inflammationen med kyla, medikamenter men stavas sedan styrka för knä och insida lår, stretch av baksidor, insidor.

Det är naturligtvis trist att det händer just när jag ville öka intensiteten i träningen inför Stockholm Maraton och just nu deppar jag eftersom jag känner att kroppen inte riktigt är med. Det är en underbar känsla att känna sig stark och i form och en väldigt tråkig känsla att knappt ens kunna jogga tre gånger i veckan utan att ha ont. Jag har tränat bra hela Q1 och kanske jagat löpta mil för mycket men jag har ändå bara ökat mängden till 6 mil i veckan i snitt mot drygt 5 mil i veckan tidigare så det är ingen dramatisk ökning det handlar om. Jag vet dock att jag slarvat med att värma upp och dragit iväg på snabbdistans direkt några gånger nyligen.

Ännu så länge är det ingen fara men blir det långvarigt så vet jag inte hur det blir min mara och det tär på min motivation. Förra våren var det hamstringsfästet, nu detta. Jag vill inte höra "du blir äldre" och annat tråkigt, inte lyssna på att gubbkroppen börjar protestera, inte ännu.

Jag tycker det är roligt med den lite tuffare löpträningen, att jogga tre gånger i veckan för hälsans skull är tråkigt och motiverar mig inte! Det är inte tillräckligt. Inte för mig! 

Att avbryta ett löppass igår var deppigt och tankar på att helt lägga ner detta med (målmedveten löpträning) cirkulerade i huvudet men det kommer jag naturligtvis inte att göra. Nej, redan idag tänker jag istället att jag nog snart är tillbaka som vanligt igen.

Kvällens premiärcykling var dock rackarns trevlig och det är en väldigt trevlig träningsform också! Jag kommer nog snart tillbaka.

Annars är väl Sven-Bertil Taube, Melodikrysset i kofta och tofflor, ett korsord, en filt över knäna och en katt i knäet inte ett så dumt alternativ? Hmm...

Tendinopati i hamstringssenan - Jag brukar vara duktig på att lyssna på kroppen men den här våren har jag inte lyckats med det!

Jag hintade i förra inlägget om att jag fått tråkiga besked av naprapat och att jag haft en känning i baksida lår. För en vecka sedan var jag på mitt första besök och efter att jag berättat om förloppet gjordes styrketester vilket visade dels att jag var starkare i höger än i vänster och att jag var starkare i framsida lår än i baksida vilket inte är så ovanligt. Att vara helt symmetrisk vad gäller styrka är ovanligt utan de flesta har obalanser vi bör jobba med. Däremot var jag inte sned i höft eller rygg vilket jag hade hoppats vara orsaken.

Jag fick tuff massage och efter klämmande och tryckade var det tydligt att senan som fäster de tre hamstringsmusklerna semitendinosus, semimembranosus och biceps femoris vid sittbenet, se pil nedan, var irriterad vilket tydligen är en typisk overuse-/löparskada. Tendinit är det medinska begreppet eller egentligen tendinopati (vilket betyder sjukdomstillstånd i en sena) eftersom tendinit (inflammation) eller tendinos (sjukdom i senan) kräver magnetröntgen eller annat bilddiagnostik för att bekräfta diagnosen. 

Jag fick massage, värmebehandling, akupunktur och slutligen laserbehandling. När vissa fibertrådar i senan är trasiga bildas ärrvävnad och nya blodkärl växer in för att försöka läka senan och då läker det fel om jag förstått det rätt och laserbehandlingen syftar till att få bort de här blodkärlen. Senan i sig har dålig blodförsörjning vilket gör att det kan ta tid att läka. Det tråkiga beskedet var att jag fick löpförbud i åtta veckor och det nu när Sverige är som vackrast efter den långa vintern och den kalla våren. 

Det är senan som fäster hamstringsmuskulaturen vid sittbenet som är överansträngd

Det är viktigt med vila och att undvika stötbelastningen som löpningen ger hur bra teknik man än springer med. Därav löpförbudet. Jag får konditionsträna med cykling och cross-trainer, roddmaskin etc vilket inte ger någon belastning. Naprapaten nämnde att den här skadan är vanligast hos bålsvaga löpare med en sittande löpstil där baksidorna inte aktiveras men noterade att det var lite atypiskt eftersom han konstaterade att jag var stark i bålen. 

Självklart var det ett tråkigt besked, jag är helt ovan vid långa skadeuppehåll, och har ju en lång svit som nu bryts och stannar på 79 raka månader med 100 löpta kilometer eller mer per månad. En månad till eller varför inte 21 månader till hade varit roligt och något att berätta för barnbarnen om...

Självklart var det lite tjurigt och jag lade en hel del fokus på det första dagarna men är vid rätt god mod ändå nu efter en vecka. Mitt signum under de här åren har ju varit kontinuiteten och skadefriheten och en stor del av resultatutvecklingen kommer nog därifrån ihop med hyfsat fokuserad träning och en hel del pannben! Däremot, om jag lyfter blicken lite, löpningen har inte varit så rolig i vår när det gått så tungt och jag varit så sliten. Jag är också hellre skadad nu när jag ändå inte har några mål i närtid än i höst när jag vill vara frisk att springa New York Marathon och åtta veckor (eller vad det nu slutar på) är faktiskt ingen katastrof. Jag är en motionär, tänk på Susanna Kallur som varit borta i flera år, tänk på elitidrottare som har sporten som yrke, min fru tycker jag ska skänka en tanke åt alla träningsgalna gravida kvinnor som inte får/kan träna och det finns faktiskt saker jag kan göra som gör mig både svettig, trött och andfått ändå.

Jag får dessutom skylla mig själv! Jag vet precis vad som startade det hela. Strax innan påsk hade jag försökt vila bort min förkylning och när det bara kändes lite bättre körde jag ett lättare banpass på Påskafton inför en eventuell start i Påsksmällen på annandag påsk. Detta trots att jag var trött och sliten. Passet gick trögt. Ändå avslutade jag det med att köra 2x100m på i princip max på trötta muskler. Det var dumt, mycket dumt! Baksidorna pallade nog inte den accelerationen och efteråt fick jag ont i skinkan och trodde jag åkt på en sträckning eller en liten muskelbristning. Det enda rätta hade naturligtvis varit mer vila. Jag brukar vara duktig på att lyssna på kroppen men den här våren har jag inte lyckats med det! 

Löpningen har som sagt känts tung och tråkig under april och maj och det känns lite som om jag svikits av en lång och kär vän, inte för att jag nu blivit skadad utan innan dess. Det har varit mycket tråkigare än vanligt och saknaden efter att känna mig i form har varit stor vilket är precis samma känsla jag hade våren 2013, senast när mina blodvärden var låga och även våren 2011 var det samma visa faktiskt. Därför kommer kanske det här uppehållet lägligt ändå. Jag försöker tänka så!

Jag har varit lockad av cykling ett tag som ett till löpning men jag är löpare och kommer aldrig cykla Vätternrundan och vill inte in i prylhysterin som cyklingen lätt leder till. Ska jag ha något med kvalité så kostar det också en slant och det blir ytterligare en pryl att förvara. Kanske letar jag något begagnat efter Vätternrundan, kanske köper jag en cykel förr eller senare ändå, kanske långt senare för att ha variation i träningen.

Jag tränade ändå en del förra veckan med fyra cykelpass varav två tuffa. Första 10x1 min med 30s vila och 4x15sek max med 15 sek vila och det var tufft och jag svettades floder. Andra passet 4x4 minuter med aktiv vila och det var också rejält jobbigt. Distanspass ute på min gamla MTB på en kuperad grusrunda jag ofta springer och som jag kallar Tre Sjöar-rundan eftersom den passerar just tre olika sjöar. Det hade varit en magisk kväll att springa med ny, skir grönska och all fågelsång. På cykel i hög fart susar det för mycket i öronen för att uppfatta allt på samma sätt. Veckan avslutades med att jag igår cyklade 53 km på en lånad racer och snittade drygt 27 km/h och det var roligt att susa fram längs vägarna även om det kändes lite läskigt först med fastlåsta skor, smalt styre, hög fart och trafik. Idag har jag ont i rumpan eftersom jag cyklade i ett var vanliga löpartights utan vaddering. 

Jag vet inte hur jag tränar effektivast på cykel, kan inget om watt men så länge jag får puls, blir andfått, svettig och trött är det nog bra så jag testar mig fram.

Jag har varit på mitt första återbesök hos naprapaten för mer behandling. Fokus är fortsatt behandling parallellt med ett styrke-/rehabprogram jag ska köra fyra-fem gånger i veckan eftersom att bygga upp styrkan är viktigt för att förbli frisk och undvika återfall. Jag var redan mindre stel och vi körde igenom övningarna i första delen (av tre) i rehabprogrammet och jag fick beröm för min bålstyrka vilket innebär att första fasen kommer avslutas redan 1/6 när tredje besöket är inbokat. Förhoppningsvis innebär det att det inte kommer ta åtta veckor innan jag återigen knyter löparskorna! Jag har redan varit ganska flitig att köra programmet flera gånger och jag gör några av övningarna varje dag och jag känner att det tar bra i musklerna och jag känner mig redan starkare. Lite sliten i musklerna blir jag också så idag har jag tänkt att vila helt och bara köra foamroller för att mjuka upp området där skadan sitter.

Välkomnar sköna maj med platt fall

Då har Valborgs eldar falnat och vi välkomnar maramånaden maj. Det är nu jag skulle vilja stanna tiden för den är en fantastisk tid vi går till mötes! April är den viktigaste månaden inför Stockholm marathon och jag är både nöjd och missnöjd med träningen under april. Nöjd över att mängden blev bra och faktiskt klart bättre än jag räknat med trots en helgs förkylning och innebandycup utan löpning direkt följt av en veckas semester. Jag hade inte räknat med att nå 200 km under april men nu gjorde jag det med råge med 239 km och det är fjärde månaden i rad jag ligger över 200 km löpning, vilket inte hänt tidigare.

Strax efter start på Påsksmällen, jag ute till höger bakom Niklas Sydow med nr 2. Den här hälisättningen vill jag absolut inte kännas vid :-)

Innehållsmässigt har jag hunnit med två långpass, helt OK även om ett tredje inte skadat. Jag har sprungit snabba tusingar och satte PB på milen på Påsksmällen, sprungit fyrahundringar och blandade tröskelintervaller samt gjort ca 800 armhävningar! Varför då? Jo, jag gav mig själv en utmaning att göra 50 armhävningar per dag vilket jag höll i till den tolfte april, sedan kom förkylning och semester men mot slutet har jag kört lite igen, 1500 armhävningar var alltså målet, det nådda jag inte men ca 800 har det väl blivit ändå. Väl så.

Det jag inte hunnit med och det jag är lite missnöjd över är att det inte blev ett enda pass med marafart under april. Det är en pusselbit jag skulle behövt jobba på för att trimma in fartkänsla och löpekonomi. När jag sprang under tre timmar första gången 2012 hade jag ganska många mil i tänkt marafart i benen, det har jag inte i år men ännu finns det några veckor kvar att träna på och det kommer vara mitt fokus under veckorna som kommer och jag startade redan idag. Femton km var planen och det blev stressigt efter simhallsbesök, storhandling och lunch. Iväg direkt i fyrafart utan uppvärmning och det gick OK men lite för fort i början. Efter nio km tog det tvärstopp då jag snubblade på en tunn metallring som låg på cykelbanan. Jag föll handlöst i asfalten och skrapade höger hand, knä, armbåge och rygg blodiga upptäckte jag när jag kom hem. Det var otäckt men efter att ha känt efter kunde jag fortsätta och det blev 7 km till, totalt 16km i 3:57-fart i snitt i väldigt blåsiga förhållanden vilket påverkade ansträngningen kraftigt och 42 km i den här farten kändes inte realistiskt just idag då det också var löpning för tredje dagen i rad och på sega ben vilket var helt enligt plan.

Nu efteråt är jag stel och öm i skrubbsåren men inget värre! Imorgon har jag planerat vilodag och nu passar det extra bra!

Två goda nyheter!

Halleluja! Jag springer igen! Det är den första goda nyheten. Det är bra att få längta lite ibland uppenbarligen för likt en barn på julafton var jag glad och förväntansfull när jag åkte hem från min kurs igår kväll eftersom jag skulle ut och springa. Ett sketet distanspass på 9 km i halkan och kylan, ett pass som i normala fall hade passerat tämligen obemärkt! Irritationen i luftvägarna har blivit bättre i veckan men jag har bidat min tid och väntat ytterligare någon dag. Jag fick trevligt sällskap av dottern en stund igår kväll och idag blev det 15 km i lugn fart med en avslutande fartökning de sista tre kilometrarna. Det är vanskligt att springa fort ute nu i rådande halka, rätt som det är släpper det och i svängarna får jag sakta ner rejält för att inte åka i sidled och inte horisontalläge.

Knäet är tyvärr inte bra, jag har jobbat med Foamrollern och punktmasserat med den här lilla bollen inköpt på Stadium för en billig peng för länge sedan och det har givit bra resultat men ibland är det ändå stelt och ömt, även under löpning vilket det aldrig varit tidigare.

Den här lilla manicken har jobbat hårt med mitt ömma knä och gjort det bra!

Den andra goda nyheten är att jag i veckan har jag skrivit på ett nytt anställningskontrakt. Jag lämnade ju mitt gamla jobb vid årsskiftet. Jag känner mig nästan lite snuvad på ledigheten men inser ju vilket oerhört I-landsproblem det är att få ett nytt jobb efter två veckor när så många idag går utan arbete! Jag kommer dessutom tack vare avgångsvederlaget från mitt gamla jobb att ha dubbla inkomster under mer än ett år så det är verkligen inte synd om mig! Med ett nytt jobb kommer ett förnyat fokus på jobb och en längre resväg då företaget ligger i Solna men känslan under intervjun var mycket bra och erbjudandet för bra för att tacka nej till! Jag kommer dessutom jobba 80% vilket underlättar livspusslet och kanske träningsmöjligheterna!

På mitt gamla jobb visste jag redan hösten 2010 att min roll var på väg bort och under 2012 och 2013 har jag i ärlighetens namn gått en del på halvfart och kunnat fokusera ganska mycket på träning, prioriterat det högt helt enkelt! Det vill jag såklart göra i fortsättningen också men, jag känner också för att fokusera på jobbet nu, behöver det för att förbättra min prestation och ta den tillbaka till en nivå där den hör hemma och en nivå jag är nöjd med. Transportmöjligheterna försvinner även om jag faktiskt skulle kunna springa från Stockholm Central ibland men jag hoppas fortfarande kunna springa på någon lunch i veckan och såklart kvällar och helger och hålla min grundstruktur med minst tre pass i veckan. 15 km tre gånger i veckan ska väl inte vara så svårt och ge mig en helt OK mängd! Att löpningen får stå tillbaka lite nu är inte enbart negativt utan något jag faktiskt behöver, att fokusera lite mer på jobb igen då löpningen inte betalar min lön!

Jag kommer återkomma till ämnet under våren. En reflektion jag gjort är att snittfarten i min träningsdagbok var lägre 2012 än 2011 och det beror på att jag medvetet sänkt farten på distanspassen och nu under vintern sprungit riktigt många pass i vad som närmast kan betraktas som lågpulsträning. Jag är numera inte är rädd att variera farten mera och ta det riktigt lugnt på de lugna passen men det beror också på att jag faktiskt under lång tid haft låg energi och behövt de lugnare passen för reflektion och som energigivare.

Bäst träningseffekt fås genom att ta det lugnt på de lugna passen och ta i rejält på de hårda passen och de senare har saknats i min träning ett tag nu. Jag har inte känt för det, inte vågat p g a väglaget och inte kunnat nu p g a halsen. Det återstår en ledig vecka även om jag ska tjuvstarta lite hemifrån nästa vecka och planen är att under nästa vecka få till rejält med mängd! Mycket löpning i lugn fart men också ett par pass på löpband för att få träna lite fart igen vilket jag nu längtar efter! Samtidigt tänker jag göra det jag pratade om i Podcasten, lyssna på kroppen och då på knäet och anpassa mig efter hur det känns!

Till er som läst ända hit önskar jag trevlig helg, nu blir det en kopp kaffe följt av lite hemmastyrka!

Planerad och välbehövlig vila!

I söndags var jag sugen på asfalt och marafart. Sugen på löpning var dock inte kroppen! Kanske sprang jag för nära lunch även om jag inte brukar vara så känslig för det, för jag fick håll, mådde illa och kände mig ansträngd och trött, trots att benen faktiskt var ganska pigga. Det fick därför bli en kort paus och 6+4 km i fart mellan 4:10-4:15 min/km och totalt 15km med upp-och nerjogg. I helgen invigde jag också en ny pryl i kategorin saker-som-förhoppningsvis-snart-inte-bara-samlar-damm-och-tar-plats-i-garderoben. En Foamroller. Köpte den snällare varianten och det var nog bra för inte kändes det snällt mot mina muskler inte, speciellt framsida lår protesterade högljutt. Nåja, jag ska försöka "rulla" regelbundet, det är säkert nyttigt!

Veckan har inletts med lätt distans med fokus just på lätt. Nu väntar några dagars planerad vila och jag känner att jag verkligen behöver det! Jag har tränat på bra i höst och kommer i oktober och för tredje månaden i rad att kunna summera mer än 20 mil i träningsdagboken vilket är riktigt bra för mig! Jag är lite hösttrött och sliten både i muskler och generellt och jag har också en liten känning långt ner i vänster vad som ger sig till känna ibland, bredvid Soleus/Gastrocnemius, på utsidan där vaden är som smalast. Jag kan inte säga exakt vad det är som gör ont, t ex ett muskelfäste, en muskel etc utan jag vet bara att obehaget kommer plötsligt ibland, oftast i ouppvärmt tillstånd när jag inte springer, för att sedan försvinna igen. Inget allvarligt men det passar ändå bra med några dagar med lite mindre träning nu!

Min fru fyller 40 år på fredag och det ska vi fira genom att åka bort några dagar med familjen, svärföräldrarna och min frus bror med sambo. Jag ser fram emot tid att umgås och äta gott. Löparskorna följer med i rekreationssyfte men det blir bara något kort och lätt pass!

Tid med familjen på hemlig ort betyder också att jag prioriterar ner bloggen under några dagar! På fredag däremot ger jag utrymme åt en annan trevlig och duktig löpare här på bloggen i form av ett löparporträtt av min träningskompis David! Hörs igen om några dagar!

Mera gnäll om mitt knä och tusingar...

Avslutade juli med ett långpass på knappt 24 km och det kändes nästan oöverstigligt långt då det var första långpasset efter Stockholm marathon!

Nu hemma igen efter ytterligare en liten tripp, först några dagar i vackra S:t Annas skärgård i Östergötland, en skärgård jag tillbringat mycket tid med segelbåt i som barn. Detta följdes av ett par dagar i Vimmerby och besök på Astrid Lindgrens Värld. Springandet har jag igen tagit det lugnt med p g a knät, knävecket är möjligen lite bättre men varje natt och varje morgon smärtar insida på högerknät för att sedan kännas bättre under dagen när jag är i rörelse.

I Lönneberga, av alla ställen, sprang jag ändå en liten sväng, hittade en led där jag kunde springa i skogen och där främsta utmaningen först var att springa ifrån myggen men efter bara någa hundra meter blev naturen brant och dramatiskt och jag förväntande mig nästan att skymta Mattisborgen och några Grådvärgar mellan grenarna. Det gick upp upp upp och blev alltmer svårsprunget och jag vände tillbaka och sprang fyra tusingar  på landsvägen istället; 3:44, 3:35, 3:38 och 3:27 får jag vara nöjd med efter att ha gått mycket i parken en varm sommardag för inte kändes det lätt inte! Totalt i alla fall 8,5km.

Vill inte tjata för mycket om mitt knä men då det påverkar min löpning och min inspiration till att träna just nu måste jag ändå skriva om det! Är lite villrådig och vet inte om jag ska stretcha eller låta bli, träna löpstyrka eller låta bli, springa eller låta bli. Har inte försökt ta reda på vad det kan vara och inte heller tagit en kur med antiinflammatoriska medel vilket det kanske är dags för. Smärtan bakom knäskålen är nog ändå s k Chondromalacia Patella som beror på ojämnheter i brosket på knäskålens insida och som jag känt av och skrivit om tidigare. Knävecket däremot är konstigare, det kan kännas helt bra men om jag tex snubblar till och sätter i högerfoten fort och hårt så hugger det till ganska rejält och gör ont ont! Det är ju en massa senor på baksidan och kanske är det någon form av överansträngning men i så fall är det konstigt att det kom nu och inte innan maran!

Då knät inte blir sämre av att jag springer tänker jag träna i veckan, ganska korta intensiva pass för att försöka få lite spets i formen till på lördag när det ska tävlas på 5km. Mer om det senare i veckan. Ikväll blir det ett kortare intervallpass och likadant imorgon igen!

"Har du varit skadad någon gång?"

Idag skulle jag skrivit ett inlägg om intressanta löpartävlingar i år, men utkastet "försvann" på något sätt, det var i alla fall tomt när jag öppnade för att redigera det...orkar inte skriva om det just nu men har en anteckning på jobbet någonstans om vilka loppen var så jag återkommer när jag är åter på jobbet nästa vecka (sorry Tobias!).

Anatomisk skiss över Iliotibialbandet som i högsta grad är inblandat i löparknä. Från Runnings Writings. 

Frågan i rubriken fick jag av ett tag sedan av en läsare, och svaret är "Ja" men det börjar bli ett länge sedan nu. Jag har sprungit i perioder under många år men räknar en löprunda på nyårsafton 2006/2007 som starten för den mer regelbundna och mer fokuserade löpträning jag bedrivit sedan dess. De första två åren hade jag ett par episoder av löparknä och mer eller mindre ömma benhinnor hela tiden. Ibland hade jag rejäl smärta från benhinnorna och att råka gå in i ett vasst hörn (diskmaskinsluckan någon?) fick mig att både hoppa och skrika högt av smärta! Löparknäet blev jag av med genom regelbunden stretch (övning nr två i den utmärkta artikeln jag länkat till i bildtexten ovan), tillfällig vila och byte av skor. Benhinnorna höll jag i schack genom att kyla benen i duschen, genom punktmassage och stretch.

Under 2009 arbetade jag regelbundet med löpskolning och fokuserade på min hållning och på att springa med en högre kadens (frekvens). Jag började också köra lite tåvhävningar, t ex i trappa för att bygga styrka i vaderna. Det finns mycket att slipa på fortfarande löptekniskt men min kadens brukar ligga på ca 174-174 steg/minut nu, landning sker på mittfoten och jag känner verkligen hur vaderna jobbar när jag springer istället för att låta knä och höft ta hårda smällar från en hård hälisättning.

Bilden börjar bli gammal nu men löpsteget ser ändå bra ut!

Att skriva detta är väl att be om problem men sedan jag jobbade om löpsteget har skador och skadekänningar helt lyst med sin frånvaro och jag är övertygad om att det har ett samband! Jag minns inte när jag fick ställa in ett löppass p g a en löparrelaterad skada senast, det är i alla fall flera år sedan och jag får gå tillbaka till oktober 2008 i träningsdagboken för att hitta en månad när jag kunnat springa mindre än 100km, en svit jag inte hoppas behöva bryta på länge! En kontinuitet jag tror jag varit viktig för min utveckling som löpare hittills!

Annan idrott, lite nostalgi och en rejäl vurpa

Likt en flaskpost i stiltje i en stilla lagun i cyberrymdens periferi har bloggen legat övergiven och guppat i vågorna de senaste dagarna och det har sina orsaker.

Sedan i torsdags har jag agerat chaufför (stor familj = stor bil = plats för många innebandygrabbar) och supporter när sonen spelat Storvreta Cup i innebandy i Uppsala med sitt lag Nykvarns IF P-01. Sonen var nöjd med äventyret och jämna, spännande matcher och vi åkte hem idag efter två förluster, en oavgjord och två vinster. Man inser värdet av ideella insatser i idrottslivet i Sverige och jag var imponerad över storleken på arrangemanget och hur proffsigt det var, 520 lag, över 1400 matcher över åtta dagar i åtta olika hallar. E4 var avstängd i 30 min på uppvägen p g a olycka i glashala väglaget och bara lite mera försening och hela matchschemat hade behövts skjutas på för ett stort antal lag! Det var kul att bidra med det lilla jag gjorde men den stora insatsen gjorde givetvis lagets fem ledare som sov och umgicks med 25 ganska livliga innebandygrabbar dygnet runt under de här dagarna.

Uppsala Universitet

Då vi har vänner i Uppsala har jag varit där många gånger sedan jag flyttade därifrån efter studier 1997 men det var ändå lite nostalgiskt att ta en promenad runt Universitetet, Gustavianum, Domkyrkan och många av Nationerna och tänka tillbaka på när jag gjorde samma promenad bland de gamla ärevördiga byggnaderna för snart tjugo år sedan, tvivlandes på min själv.



Uppsala Domkyrka

Gustavianum med anatomiska teatern



Löpningen har av naturliga och logistiska skäl fått stå tillbaka lite de här dagarna - tiden har helt enkelt inte funnits även om prylarna legat packade i bilen - men igår blev det i alla fall en lätt progressiv runda över åtta kilometer från femfart ner till strax under M-pace på ganska pigga ben. Den friska vinden var dock svårt att skydda ansiktet mot och det kändes betydligt kallare än tre minusgrader.

Höften protesterade dock inte och varför skulle den göra det undrar ni kanske? Jo, i onsdags, på veckans andra pass, på en i övrigt ospännande milrunda i femfart intog jag lika plötsligt som oväntat horisontalläge när jag halkade på utlagt grus i en tvär kurva. Plötsligt låg jag bara på cykelvägen med rejält ont i höger höft och ett fult skrapsår på höger hand. Efter att jag hämtat andan och känt efter en stund fortsatte jag springa (tänkte att det skulle vara bra med lite genomblödning) och även om det var lite stelt i början så gick det bra men det har varit lite stelt och ömt några dagar och jag har fått klappa i händerna "tvärtom" under innebandymatcherna, med höger hand i vänster handflata då höger handflata fortfarande är lite öm.

Det blir ytterligare ett pass den här veckan och det blir då veckans fjärde, en fartmässigt lugn, men helt OK uppstartsvecka på 2012.

Naprapatbesök och junisummering!

Familjen är hemma igen och efter några dagar själv hemma är det skönt att ha dem omkring mig igen och liv och rörelse i huset!

Jag skrev om min frånvaro av skador i förra inlägget men konsulterade naprapat på jobbet angående mitt knä i onsdags. Jag fick "beröm" för mina starka knän med jättefin stabilitet i knäleden och menisk, ligament och en massa annat helt utan anmärkning. Dock hittade han ömhet på insidan av knäskålen och kunde efter en massa tryckande ställa diagnos i form av en "light-light"-variant av Chondromalacia Patella, där ojämnheter i brosket på knäskålens undersida orsakar irritation när knäskålen rör sig upp och ner, ett tillstånd som tydligen är väldigt vanligt. Åtgärd var att under ett par veckors tid undvika de ställningar som framkallar smärta, vilket framförallt är att sitta på huk vilket det blivit en del av på sistone. Cykling på lätta växlar kunde annars hjälpa till att "slipa ner" dessa ojämnheter. Efter ett par veckor skulle jag märka skillnad. Blir det värre kan det bli aktuellt med en stunds löpvila. Stretchning av hamstrings och quadriceps var också att rekommentera. Huvudsaken var att träning inte gör det värre, snarare tvärtom i det här tidiga skedet!

Lugnad av det beskedet blev det också som jag skrev i förra inlägget ett riktigt kilometersamlande den här veckan som ju inte ens är slut ännu.

Måndag: Lunchlöpning 12 km @ 4:27 min/km (pigga ben)
Tisdag: Transportlöping till jobbet 14,6 km @ 5:10 min/km (riktigt segt)
Onsdag: Lunchlöpning 12km @ 5:00 min/km (ganska pigga ben)
Torsdag: Transportlöpning till jobbet 16,1 km @ 5:00 min/km (klart piggare än i tisdags men sällskap med D undelättade såklart!)
Söndag: ?

Kan därmed summera juni till 190 km vilket är det näst mesta jag sprungit någonsin! Dessutom innehölll juni ett nytt härligt personbästa på milen under 38 minuter, en tid jag inte ens drömde om för ett år sedan.

Jag kände av knät lite mot slutet av morgonpasset idag och viljan fanns därmed inte för att köra dubbelpass i värmen för att nå 200km, tid för det fann inte heller. Summerar ändå veckan på söndag till över 60km - en kanonvecka! Nu tar jag två mycket välförtjänta vilodagar. På söndag blir det lite löpning igen, förmodligen en kortare fallande stege i tröskelfart, det första kvalitétspasset sedan tävlingen förra onsdagen.

Tack kroppen för att du låter mig hålla på med min löpning utan att protestera mera än du gör!!

Tung transportlöpning efter tungt jobb

Precis hemma igen efter en cykeltur till badet och ett fantastiskt skönt kvällsdopp vid vårt fina bad Hökmossen här i Nykvarn!

Idag transportlöpte jag till jobbet på morgonen. Trots att det var den soligaste, vackraste morgonen man kan tänka sig när jag stack hemifrån strax före kl. 7 så var de knappt 15km ett slit från första steget till sista trots att tempot var modest strax över fem minuter per kilometer. Kanske var det att jag sprang med ryggsäck med packning som åkte hit och dit på ryggen vilket gjorde löpningen annorlunda, kanske satt gårdagens lunchlöp i lite högre tempo i benen? Något som definitivt satt i benen var gårdagskvällens tuffa jobb i fem timmar med att kapa golvplank i rätt längder, bära upp dem på vinden för att sedan krypa omkring däruppe i värmen med skruvdragaren och montera golv - jag svettades mera än när jag springer ett kvalitétspass en varm sommardag och jag stöp sedan i säng och somnade bums vid elvasnåret.

På ryggen på löpturen i morse! Vann den på marathon.se då jag lade ut min mobilfilm från
starten av Stockholm Marathon på webben.

Jag är inte skadebenägen, under de snart fem år jag sprungit regelbundet hade jag under de första två åren ett par perioder med löparknä och känningar av benhinneinflammation av och till men de senaste tre åren har jag inte haft några skador alls. Den enda känning jag har nu är att insidan på höger knä smärtar, inte när jag springer men när jag böjer mig ner eller sitter på huk eller på knä en längre stund, något som blev riktigt tydligt under gårdagskvällens golvmonterande och idag på morgonen var knät stelt och ömt. Jag lurar därför på om jag ska beställa tid hos naprapaten på jobbet för ett undersökning av knät en gång för alla så att det inte blir värre.

Eftersom jag är själv hemma några dagar den här veckan funderade jag på att springa mycket när väl vindsprojektet var klart, transportlöpa några gånger till jobbet och också ta ett par kvällspass. Den för mig magiska gränsen 200km på en månad skulle då i princip vara inom räckhåll. Med tanke på hur tungt det gick på morgonens transportlöpning får vi se hur det blir med det, det fattas knappt 40km som ska springas på två dagar och knät blir nog inte gladare av att jag jagar kilometer.