tisdag 23 februari 2021

Historien om det lilla landet i norr med världens hårdaste uttagningsregler till OS upprepar sig

För fyra år sedan skrev jag ett inlägg om Mikael Ekvall och att han korsade mållinjen i Frankfurt maraton åtta sekunder för sent för att vara aktuell för att bli uttagen till OS i Rio. Ett av bloggens mest vällästa inlägg och en text som också skickades till Sveriges Olympiska Kommitté (SOK) och som också besvarades av SOK med att Ekvall inte mötte nomineringskriterierna. Inför OS i London 2012 var det Mustafa Mohamed som inte fick en plats trots placering som bästa europé med 2:12:28.

Nu verkar historien upprepa sig. David Nilsson skrev på sitt Instagram 4 februari att SOK nu skärpt kvaltiderna på just maraton ännu mera, ner till 2:08:00 och 2:25. Jag behöver knappast skriva här hur tuffa de här tiderna är. Ingen svensk manlig löpare har givetvis varit i närheten av att underskrida 2:08. Den enda svenska som sprungit snabbare än 2:25 är Isabella Andersson med sitt svenska rekord 2:23:41 från 2011.

Enligt Magasin Spring så har denna nya svenska kvaltid för herrarnas maraton i OS endast underskridits en gång i hela OS-historien, 2008 i Peking när vinnartiden skrevs till 2:06:32. I alla andra olympiska spel har vinnaren sprungit på en tid som den Svenska OS-kommittén tycker är för dålig för att skicka en deltagare!  Senast i Rio 2016 vann Eliud Kipchoge på 2.08,44. Det sätter saker i perspektiv! 

Vi var nog många som trodde att SOK skulle kräva mer av både David och Musse (trots att de båda nu har underskridit både IOK's kvalgräns och Kjell Erik Ståhls svenska rekord som stått sig så länge) men ändå trodde att Carolina Wikström nu skulle bli uttagen efter hennes lopp i Valencia, med underskriden kvalgräns, avklarat topp8-kriterium och dessutom möter hon ju det så kallade framtidskriteriet vilket finns för yngre lovande idrottare men  kan stoppa äldre löpare från att bli nominerade. 

Ståendes på tröskeln stängdes och låstes nu dörren för Carolina (och Charlotta Fougberg och Hanna Lindholm som båda klarat IOK's kvalgräns) och också för både David Nilsson och Musse vilket såklart är både otroligt tråkigt och märkligt på många sätt! Varför utmärker sig lilla Sverige genom att ha de tuffaste kvalgränserna i världen? Många, de flesta, länder nöjer sig med IOK's kvalgränser, 2:11:30 för herrar vilket då skulle göra både Musse och David aktuella. USA har ett annat system med tidsgränser för Olympic Trial Qualifiers. Dessa tider var senaste 2:19:00 för herrar och 2:45:00 för damer. Klarade man dessa tidsgränser fick man ställa upp i det specifika uttagningslopp som senast gick i Atlanta där de tre första i mål på herr-och damsidan kvalificerade sig för OS.

De nya kvalgränserna resulterade i att Svensk Friidrott skrev ett öppet brev till SOK's styrelse den 8 februari och jag antar att diskussioner och informella kontakter sedan dess pågår på hög nivå. I övrigt har det nämligen varit tyst. Knäpptyst. Inte en artikel, inte ens en notis i media. 

I Sveriges löparcommunity, i olika poddar och på olika löparforumen är debatten desto mer intensiv och tonen är både upprörd och uppgiven. Denna kraftfulla signal från SOK om maratonlöpningen kommer nämligen i ett läge när svensk löpning är hetare än någonsin - men kanske bara i löparvärlden i Sverige? 

I fjol var det ett rekordstort antal manliga löpare som sprang under 30 minuter på 10000 m/10 km landsväg. FK Studenterna har nyligen genomfört två heat av sin tävling Vinthundsvintern 3000 m och förutom att det resulterade i en kross av det svenska rekordet på sträckan av Andreas Almgren där han slog sitt eget svenska rekord, nu i spikskor istället för i "gympadojor", har det aldrig tidigare varit så många löpare som underskridit 8 minuter blankt som i år, vissa år har bara någon enstaka löpare klarat det. Toppbredden illustreras ytterligare av att Sverige i år har elva (!) manliga löpare som kvalat in till inomhus-EM i Polen i mars på 3000 m, ett antal vi aldrig tidigare varit i närheten av, och på damsidan är också ett stort antal löpare klara för EM och då har många av de bästa damerna inte ens tävlat ännu i år.



SOK's målsättning är att ta så många medaljer som möjligt, det är väldigt tydligt uttalat. Sverige har väl bara två löpare just nu som kan klassas som världslöpare, Kalle Berlund på 1500 m och Andreas Kramer på 800 m. Tätt följda av Andreas Almgren och Suldan Hassan kanske. MEN, sett ur ett Europeiskt perspektiv blir listan mycket längre, både på herr-och damsidan och inkluderar också våra maratonlöpare i texten ovan som där får sägas hålla mycket god klass numera. 

Det absurda i att SOK desutom sägs hänvisa till skoutvecklingen som ett argument för att ytterligare skärpa kvaltiderna på just maraton förtjänar egentligen ett eget inlägg. Visst har det skett en utveckling av maratontiderna sedan superskorna med kolfiberplatta lanserades, hur stor denna förbättring är råder det fortfarande delade meningar om och olika undersökningar kommer fram till olika siffror. Jag kan möjligen förstå SOK's argumentet om samtliga länder gick samma väg som Sverige men nu är så inte fallet. Det är inte bara svenska maratonlöpare som använder de nya skorna på tävling vilket gör SOK's resonemang obegripligt! 

Bristen på uppmärksamhet och den totala frånvaron av nyhetsartiklar och debatt är nog tyvärr ett tecken på att löpning inte ligger svenskarna speciellt varmt om hjärtat jämfört med de större folksporterna som fotboll, längdskidåkning och sporter där vi traditionellt varit framgångsrika, som t ex tennis, brottning, golf, hästsport, teknikgrenarna med hopp och kast inom friidrotten med flera. Historiskt har också löpning varit stort i Sverige och vi har haft fantastiska löpare med t ex Gunder Hägg och Anders Gärderud med flera men kanske uteblivna framgångar de senaste årtiondena har gjort att intresset svalnat? 

Det märks också på TV-sändningar i friidrott där producenter ofta väljer att visa en stavhoppare som tar av sig överdragskläderna, en längdhoppare diskutera med sin tränare eller en repris på ett släggkast istället för att följa vad som händer på löparbanan. Ännu färre följer en TV-sändning av ett olympiskt maratonlopp där ett stort gäng för den stora massan okända afrikanska löpare gör upp om medaljerna samtidigt som de svenska löparna längre bak i fältet aldrig är i bild och i bästa fall får man hoppas att kommentatorerna informerar om deras passertider längs banan. Jag gissar också att väldigt få svenskar utanför löparbubblan känner till vem Eliud Kipchoge eller Brigid Koskei är.

Frågan vi då landar i är hur kan löpning göras mer intressant i svenskarnas ögon? Är det inte internationella framgångar i sig som ger intresset? Många svenskar åker längdskidor (men inte lika många som springer) och det finns enorm tradition med Vasaloppet men jag tror inte Vinterstudion i SVT skulle locka så stor publik om Sveriges landslag inte vore så framgångsrika! Jämför intresset för alpin skidåkning idag som väl i bästa fall får betecknas som svalt, jämfört med när Sverige stannade och en TV-apparat rullades in i klassrummen när Stenmark åkte på 1970-talet. Hur många svenskar blev inte intresserade av häcklöpning efter Ludmila Engqvist och systrarna Kallurs framgångar? 

Ointresset för löpning följer ett mönster där, t ex 5000 u utgått från Diamond League tävlingarna, där man menar att tittarna tycker att en gren som pågår i knappt tretton minuter är för långtråkig att titta på? Terränglöpning tar inte plats i OS-programmet som föreslaget, vilket däremot Breakdance gör... Det ska vara mera show och snabba kickar och mindre flås av smala svettiga män och kvinnor i splitshorts.

Vad kan elitutövare göra förutom att prestera på en hög nivå när de inte ges chansen att medverka vid de största mästerskapen? Ska elitlöparna mediatränas och synas i TV utanför löparsammanhang för att blir mer folkkära? Något annat?

Här står vi, i till synes oförenliga ambitioner, SOK vill ha så många medaljer till deltagande trupp som möjligt långt ifrån spelens ursprungliga tanke om sportmannaskap, deltagande och göra sitt bästa. "Maratonturister" gör sig icke besvär som en journalist en gång uttryckte det vid ett friidrotts-EM för inte så länge sedan. Löpar-Sverige vill se Sveriges främsta löpare i landslagslinnet i OS och den stora massan skiter i vilket men jublar över en medalj i skytte. Inte för att jag missunnar eller vill ställa dessa idrotter mot varandra men om löparvärlden i Sverige är liten så är världen som bryr sig om skytte övriga 364 dagar om året mikroskopisk för att inte säga obefintlig. Konkurrenssituationen i skytte föreställer jag mig går heller inte att jämföra med den i den globala breddidrotten löpning.

Rekordmånga svenskar springer regelbundet och även om den överlägset stora majoriteten springer för hälsans skull utan att för den skull vara speciellt intresserad av prestation eller av sporten som sådan och dess elitutövare så är det ändå hundratusentals utövare som ställer upp i motionslopp varje år. Efter några svagare årtionden är dock resultatnivån och konkurrenskraften i svensk elitlöpning bättre än på mycket länge och återväxten på juniorsidan synes god. Att i det läget agera på det sätt som SOK gör och sätta ribban för OS-deltagande så högt, är väldigt tråkigt. 

Nej, gör om gör rätt SOK!

tisdag 19 januari 2021

Hej M50

 Då jag fyller 50 i december tävlar jag från i år i ny åldersklass - M50. Det återstår att se hur det blir med tävlingar i år men förhoppningsvis kan lite mindre tävlingar få klartecken att starta redan under våren om/när  smittan minskar och fler är vaccinerade.  

Det finns många väldigt duktiga veteraner i min ålderklass och sett till resultaten förra året - ett extremt år med få arrangerade lopp och där SM-tävlingarna därför lockade ett stort antal av de allra bästa - var det mycket hög klass både på SM-milen och på terräng-SM.  

Jag har som mål att någon gång ta en veteran-SM medalj men det är i dagsläget inte ett realistiskt mål då jag är för långsam på i princip alla distanser men det ska ändå bli kul att tillhöra ny åldersklass och se vad det kan ge resultatmässigt.

På tal om att vara långsam så är det det naturliga tillståndet så här års när snömodden gjort entré på gatorna igen. Med annalkande töväder vankas det dessutom mer av den varan i veckan. Jag fascineras av att många verkar träna på precis som vanligt inklusive de vanliga fartpassen och farterna medan jag verkar påverkas desto mer. Jag tycker även ganska modesta farter blir ansträngande när det hela tiden släpper vid fotisättning och jag känner mig långsam, seg och redo för löparpension men det bara att ta det med ro och komma ihåg att det brukar kännas precis så här under vintern. Även om jag inte jagar någon speciellt volym i år kommer januari ändå sluta som en helt OK träningsmånad och det är gott så. Fart underhåller jag med korta stegringslopp utomhus och med något löpbandspass per vecka.