tisdag 20 april 2021

Det kommer som vanligt inte fungera

Pandemin fortsätter och effekterna av både vad vi får och inte får göra debatteras. Ohälsa, sjukdom, död och belastningen på sjukvården ställs mot de mer indirekta och svårmätta effekterna av restriktionerna i form av försämrad fysisk och psykisk hälsa. 

Jag tar inte ställning och jag avundas inte dem som är satta att göra dessa svåra avväganden men jag ser att larmrapporterna ökar. Ungdomar rör sig ännu mindre än tidigare, uteblivna matcher och tävlingar gör att motivationen för att träna minskar och många slutar med sin idrott och därmed de få timmar fysisk aktivitet i veckan de har. Medelsålders män och kvinnor får allt mindre vardagsmotion när de arbetar hemifrån och äldre blir också mindre fysiskt aktiva och mer ensamma när det inte kommer ut och får träffa barn och familj. 

Jag hör nu också allt fler politiker vilja signallera handlingskraft genom att ropa att man ska ta "krafttag" mot den allt sämre folkhälsan. Det kommer nog som vanligt inte att fungera, den här gången heller. 


En googling på fysisk inaktivitet ger lätt en skrämmande bild...

Piska och morot kan vara externa motivationsfaktorer, ett litet tag, liksom en ny sportklocka, ett par nya löparskor, att anmäla sig till ett motionslopp (vilket nu inte går) och som jag varit inne på tidigare, INSPIRATION kan komma någon annanstans ifrån. Genom att se idrott på TV'n, eller se en tävling på plats - "Det där vill jag också göra nästa år" eller från den där grannen du ser träna så ofta.

MOTIVATION till att själv utföra träningen och inte minst på ett långsiktigt sätt kan däremot bara komma inifrån en själv. Att hitta sitt VARFÖR och sedan skapa en vana och göra det till ett givet inslag i sin vardag långsiktigt. Det är faktiskt nya nervkopplingar i hjärnan som måste skapas så att den där löprundan sker på rutin utan alltför stort motstånd och det tar ett tag. 

Det svåra är heller inte att börja, att testa utan det är att faktiskt sedan FORTSÄTTA. Det är ingen slump att det nu är rekordmånga löpare ute på vägarna och stigarna jämfört med hur det var i januari, det är likadant varje år. 

Som så blir det en uppdelning där de som redan är vana vid att träna tränar ännu mer då det kanske finns mera tid om man arbetar hemifrån och slipper pendla och de som å andra sidan tycker det nu är meningslöst att träna då det ändå inte finns något att träna för, i frånvaron av tävlingar och matcher. 

Det hela förstärks av att det är alldeles för enkelt att ta dåliga beslut idag. Red Bull ligger i reabackar och lockar med grälla färger direkt när man kommer in i sin matvaruaffär. Färdigmaten är billigare än råvarorna. Godiset ligger närmare kassan än frukten. Det finns inga bestämmelser eller normer för lek-och idrottsytor när man planerar bostäder, däremot bestämmelser för hur mycket yta som ska byggas för parkeringsplatser. Dessutom lider hela samhället idag av en akut brist på långsiktighet. Man vill ha "quick-fixes", lika snabba resultat som att tycka på fjärrkontrollen på TV'n. Idag springer man inte alls men imorgon vill man kunna springa milen, helst på en tid man klarade för 30 år sedan. Att träna för att klara det nästa år ger inte samma dopaminkick och tillfredsställelse utan låter bara jobbigt och tråkigt.

Nu är jag lite både out-of-scope och comfort zone vad gäller vad jag brukar skriva om men jag är både pessimistisk vad gäller utvecklingen och möjligheten att vända densamma med hjälp av politiker som vill ta "krafttag" men kanske är det ändå värt att försöka och att försöka är kanske bättre än inget?

När TV4 i ett inslag skriver att 150 minuter träning i veckan räcker för att minska risken för svår Covid-sjukdom eller när man googlar fram de numera ganska ambitiösa målen för fysisk aktivitet från WHO tror jag många upplever att tröskeln redan från början är alldeles för hög, att det inte är någon idé att ens försöka, att målet är alldeles för ambitiöst. Tyvärr men jag har mer än gärna fel här!

måndag 22 mars 2021

En väldigt bra träningsvecka

Inte mycket verkstad på den här bloggen nuförtiden, bäst jag försöker ta mig i kragen och ge ett livstecken ifrån mig så någon läsare fortfarande kommer ihåg att jag finns. 

Jag skrev i min summering av 2020 att jag inte kommer sätta något uttalat mängdmål för 2021 men ännu så länge, när 2021 snart är ett kvartal gammalt, tränar jag ganska likt som 2021 med ett veckosnitt på ca sex mil löpning i veckan. 

Vintern verkar nu ge upp sina sista flämtande andetag och även om vi får stå ut med ganska kalla temperaturer fortfarande och vägar är fulla med vintergrus så luftar jag mina vinterbleka ben i kortbyxor allt oftare. 

Vad som är en optimal träningsvecka skiljer sig såklart mellan individer och över tid för en individ också men frågan är om jag inte kom ganska nära en sådan vecka för mig, just nu, förra veckan. Jag gick in veckan efter att ha sprungit årets första snabbdistans över 10km helgen före och sprungit på 39:28 och med en veckomängd på 91, 76 och 62 km de tre föregående veckorna. Detta hade i sin tur föregåtts av två veckor med mängd omkring 45 km och en lättare förkylningskänning över ett veckoslut vilket påverkade båda veckornas volym. Så här såg förra veckan ut i korthet: 

  • Måndag: Träning med min löpgrupp, dit och hemjogg och så en intervallstege på 4x75-60-30-15 sekunder, 9,2 kmp/57 minuter. De här passen brukar jag tänka blir som lättdistans med strides för mig, jag följer med gruppen men det brukar ändå bli några kortare fartökningar i slutet med riktigt bra fart. 
  • Tisdag: Lätt lunchjogg på grusväg och mjuka stigar 7,6 km /42 minuter/5:34-fart.
  • Onsdag: 5 x 2 km tröskel med 300m joggvila. Tanken var en lättare tröskel kring maratonfart men från den andra intervallen gick det lite snabbare neråt halvmaratonfart och den sista gick i milfart, totalt 14,5 km/64 minuter
  • Torsdag: Helvila
  • Fredag: Lätt morgonjogg, 8,2 km/42 minuter/5:12-fart.
  • Lördag: Lättdistans, drygt 10 km med 2x 400-300-200m som avslutning, totalt 13,2 km/65 minuterO/5 min/km.
  • Söndag: Ett väldigt blåsigt långpass själv på 29 km/135 minuter/4:42-fart där jag med hjälp av en del medvind i slutet kunde öka farten lite progressivt mellan 4:30-4:20 och avsluta med den snabbaste kilometern på 4:11 i slutet av passet. 
Totalt landade veckan på 81,5 km löpning och sju timmar träning. Bra blandning av pass och variation i farter mellan strax över tre minuter per kilometer på korta intervaller upp till knappt sex minuter per kilometer på tisdagens lätta lunchjogg i terräng. Skulle önskat aningen mer volym i högre farter eller istället ett lite hårdare pass med kortare intervaller istället för de två på måndagen/lördagen så hade det kanske varit än mer optimalt men överlag var detta en väldigt bra vecka för mig.

Hörde cykeltränaren och konditionstränaren Mattias Reck prata i Maratonpodden om att fem dagar träning per vecka är optimalt för en motionär och att träning också den sjätte dagen kan vara det som stjälper ett bra träningsupplägg. Det är såklart en stereotyp förenkling som inte går att applicera rakt av men kanske ligger det en del i det och jag bråttas ofta lite med frågan om jag skulle prestera bättre med lite högre intensitet och lite mer vila/mindre mängd men nu med pandemin och frånvaron av vardagsmotion fyller löpningen den rollen mer än den gjort tidigare så jag verkar just nu ha extra svårt att realisera det tänket. 

Med åldern tycker jag mig känna att jag behöver mer återhämtning efter lite tuffare pass. Därför var det överraskande att lördagspasset fortfarande var så segt efter en dags helvila i torsdags och bara en lätt morgonjogg på fredagen. Söndagens långpass har gett mig lite stela vader men inga känningar i övrigt och jag går in i den här veckan med en bra, pigg känsla i både kroppen och huvudet men inleder den med en planerad vilodag.

tisdag 23 februari 2021

Historien om det lilla landet i norr med världens hårdaste uttagningsregler till OS upprepar sig

För fyra år sedan skrev jag ett inlägg om Mikael Ekvall och att han korsade mållinjen i Frankfurt maraton åtta sekunder för sent för att vara aktuell för att bli uttagen till OS i Rio. Ett av bloggens mest vällästa inlägg och en text som också skickades till Sveriges Olympiska Kommitté (SOK) och som också besvarades av SOK med att Ekvall inte mötte nomineringskriterierna. Inför OS i London 2012 var det Mustafa Mohamed som inte fick en plats trots placering som bästa europé med 2:12:28.

Nu verkar historien upprepa sig. David Nilsson skrev på sitt Instagram 4 februari att SOK nu skärpt kvaltiderna på just maraton ännu mera, ner till 2:08:00 och 2:25. Jag behöver knappast skriva här hur tuffa de här tiderna är. Ingen svensk manlig löpare har givetvis varit i närheten av att underskrida 2:08. Den enda svenska som sprungit snabbare än 2:25 är Isabella Andersson med sitt svenska rekord 2:23:41 från 2011.

Enligt Magasin Spring så har denna nya svenska kvaltid för herrarnas maraton i OS endast underskridits en gång i hela OS-historien, 2008 i Peking när vinnartiden skrevs till 2:06:32. I alla andra olympiska spel har vinnaren sprungit på en tid som den Svenska OS-kommittén tycker är för dålig för att skicka en deltagare!  Senast i Rio 2016 vann Eliud Kipchoge på 2.08,44. Det sätter saker i perspektiv! 

Vi var nog många som trodde att SOK skulle kräva mer av både David och Musse (trots att de båda nu har underskridit både IOK's kvalgräns och Kjell Erik Ståhls svenska rekord som stått sig så länge) men ändå trodde att Carolina Wikström nu skulle bli uttagen efter hennes lopp i Valencia, med underskriden kvalgräns, avklarat topp8-kriterium och dessutom möter hon ju det så kallade framtidskriteriet vilket finns för yngre lovande idrottare men  kan stoppa äldre löpare från att bli nominerade. 

Ståendes på tröskeln stängdes och låstes nu dörren för Carolina (och Charlotta Fougberg och Hanna Lindholm som båda klarat IOK's kvalgräns) och också för både David Nilsson och Musse vilket såklart är både otroligt tråkigt och märkligt på många sätt! Varför utmärker sig lilla Sverige genom att ha de tuffaste kvalgränserna i världen? Många, de flesta, länder nöjer sig med IOK's kvalgränser, 2:11:30 för herrar vilket då skulle göra både Musse och David aktuella. USA har ett annat system med tidsgränser för Olympic Trial Qualifiers. Dessa tider var senaste 2:19:00 för herrar och 2:45:00 för damer. Klarade man dessa tidsgränser fick man ställa upp i det specifika uttagningslopp som senast gick i Atlanta där de tre första i mål på herr-och damsidan kvalificerade sig för OS.

De nya kvalgränserna resulterade i att Svensk Friidrott skrev ett öppet brev till SOK's styrelse den 8 februari och jag antar att diskussioner och informella kontakter sedan dess pågår på hög nivå. I övrigt har det nämligen varit tyst. Knäpptyst. Inte en artikel, inte ens en notis i media. 

I Sveriges löparcommunity, i olika poddar och på olika löparforumen är debatten desto mer intensiv och tonen är både upprörd och uppgiven. Denna kraftfulla signal från SOK om maratonlöpningen kommer nämligen i ett läge när svensk löpning är hetare än någonsin - men kanske bara i löparvärlden i Sverige? 

I fjol var det ett rekordstort antal manliga löpare som sprang under 30 minuter på 10000 m/10 km landsväg. FK Studenterna har nyligen genomfört två heat av sin tävling Vinthundsvintern 3000 m och förutom att det resulterade i en kross av det svenska rekordet på sträckan av Andreas Almgren där han slog sitt eget svenska rekord, nu i spikskor istället för i "gympadojor", har det aldrig tidigare varit så många löpare som underskridit 8 minuter blankt som i år, vissa år har bara någon enstaka löpare klarat det. Toppbredden illustreras ytterligare av att Sverige i år har elva (!) manliga löpare som kvalat in till inomhus-EM i Polen i mars på 3000 m, ett antal vi aldrig tidigare varit i närheten av, och på damsidan är också ett stort antal löpare klara för EM och då har många av de bästa damerna inte ens tävlat ännu i år.



SOK's målsättning är att ta så många medaljer som möjligt, det är väldigt tydligt uttalat. Sverige har väl bara två löpare just nu som kan klassas som världslöpare, Kalle Berlund på 1500 m och Andreas Kramer på 800 m. Tätt följda av Andreas Almgren och Suldan Hassan kanske. MEN, sett ur ett Europeiskt perspektiv blir listan mycket längre, både på herr-och damsidan och inkluderar också våra maratonlöpare i texten ovan som där får sägas hålla mycket god klass numera. 

Det absurda i att SOK desutom sägs hänvisa till skoutvecklingen som ett argument för att ytterligare skärpa kvaltiderna på just maraton förtjänar egentligen ett eget inlägg. Visst har det skett en utveckling av maratontiderna sedan superskorna med kolfiberplatta lanserades, hur stor denna förbättring är råder det fortfarande delade meningar om och olika undersökningar kommer fram till olika siffror. Jag kan möjligen förstå SOK's argumentet om samtliga länder gick samma väg som Sverige men nu är så inte fallet. Det är inte bara svenska maratonlöpare som använder de nya skorna på tävling vilket gör SOK's resonemang obegripligt! 

Bristen på uppmärksamhet och den totala frånvaron av nyhetsartiklar och debatt är nog tyvärr ett tecken på att löpning inte ligger svenskarna speciellt varmt om hjärtat jämfört med de större folksporterna som fotboll, längdskidåkning och sporter där vi traditionellt varit framgångsrika, som t ex tennis, brottning, golf, hästsport, teknikgrenarna med hopp och kast inom friidrotten med flera. Historiskt har också löpning varit stort i Sverige och vi har haft fantastiska löpare med t ex Gunder Hägg och Anders Gärderud med flera men kanske uteblivna framgångar de senaste årtiondena har gjort att intresset svalnat? 

Det märks också på TV-sändningar i friidrott där producenter ofta väljer att visa en stavhoppare som tar av sig överdragskläderna, en längdhoppare diskutera med sin tränare eller en repris på ett släggkast istället för att följa vad som händer på löparbanan. Ännu färre följer en TV-sändning av ett olympiskt maratonlopp där ett stort gäng för den stora massan okända afrikanska löpare gör upp om medaljerna samtidigt som de svenska löparna längre bak i fältet aldrig är i bild och i bästa fall får man hoppas att kommentatorerna informerar om deras passertider längs banan. Jag gissar också att väldigt få svenskar utanför löparbubblan känner till vem Eliud Kipchoge eller Brigid Koskei är.

Frågan vi då landar i är hur kan löpning göras mer intressant i svenskarnas ögon? Är det inte internationella framgångar i sig som ger intresset? Många svenskar åker längdskidor (men inte lika många som springer) och det finns enorm tradition med Vasaloppet men jag tror inte Vinterstudion i SVT skulle locka så stor publik om Sveriges landslag inte vore så framgångsrika! Jämför intresset för alpin skidåkning idag som väl i bästa fall får betecknas som svalt, jämfört med när Sverige stannade och en TV-apparat rullades in i klassrummen när Stenmark åkte på 1970-talet. Hur många svenskar blev inte intresserade av häcklöpning efter Ludmila Engqvist och systrarna Kallurs framgångar? 

Ointresset för löpning följer ett mönster där, t ex 5000 u utgått från Diamond League tävlingarna, där man menar att tittarna tycker att en gren som pågår i knappt tretton minuter är för långtråkig att titta på? Terränglöpning tar inte plats i OS-programmet som föreslaget, vilket däremot Breakdance gör... Det ska vara mera show och snabba kickar och mindre flås av smala svettiga män och kvinnor i splitshorts.

Vad kan elitutövare göra förutom att prestera på en hög nivå när de inte ges chansen att medverka vid de största mästerskapen? Ska elitlöparna mediatränas och synas i TV utanför löparsammanhang för att blir mer folkkära? Något annat?

Här står vi, i till synes oförenliga ambitioner, SOK vill ha så många medaljer till deltagande trupp som möjligt långt ifrån spelens ursprungliga tanke om sportmannaskap, deltagande och göra sitt bästa. "Maratonturister" gör sig icke besvär som en journalist en gång uttryckte det vid ett friidrotts-EM för inte så länge sedan. Löpar-Sverige vill se Sveriges främsta löpare i landslagslinnet i OS och den stora massan skiter i vilket men jublar över en medalj i skytte. Inte för att jag missunnar eller vill ställa dessa idrotter mot varandra men om löparvärlden i Sverige är liten så är världen som bryr sig om skytte övriga 364 dagar om året mikroskopisk för att inte säga obefintlig. Konkurrenssituationen i skytte föreställer jag mig går heller inte att jämföra med den i den globala breddidrotten löpning.

Rekordmånga svenskar springer regelbundet och även om den överlägset stora majoriteten springer för hälsans skull utan att för den skull vara speciellt intresserad av prestation eller av sporten som sådan och dess elitutövare så är det ändå hundratusentals utövare som ställer upp i motionslopp varje år. Efter några svagare årtionden är dock resultatnivån och konkurrenskraften i svensk elitlöpning bättre än på mycket länge och återväxten på juniorsidan synes god. Att i det läget agera på det sätt som SOK gör och sätta ribban för OS-deltagande så högt, är väldigt tråkigt. 

Nej, gör om gör rätt SOK!


Uppdatering: Den 5 mars publicerade Expressen ett öppet brev till SOK undertecknat av Mustafa Mohamad, David Nilsson, Carolina Wikström, Hanna Lindholm och Charlotta Fougberg där löparna själva riktar skarp kritik mot SOKs nya uttagningsregler på just maraton. Det intressanta var att det besvarades av ordföranden Peter Reinebo själv och inte någon med rollen som sportchef eller liknande och att svaret i princip var att de nya kriterierna inte alls är för hårda och att olika grenar och olika länder har olika hårda uttagningsregler och att det finns länder med hårdare uttagningsregler än Sverige, dock gavs inget exempel på ett sådant land.

Ett intressant uttalande från SOKs Reinebo är också: "...Jag har en väldigt tydlig bild av att vi försöker behandla alla idrotter lika..." och här är är väl kärnan i problemet, då konkurrensen globalt är så otroligt olika och budskapet blir indirekt då från SOK, för bäst chans att komma med i OS, satsa på en idrott med lite konkurrens internationellt.

tisdag 19 januari 2021

Hej M50

 Då jag fyller 50 i december tävlar jag från i år i ny åldersklass - M50. Det återstår att se hur det blir med tävlingar i år men förhoppningsvis kan lite mindre tävlingar få klartecken att starta redan under våren om/när  smittan minskar och fler är vaccinerade.  

Det finns många väldigt duktiga veteraner i min ålderklass och sett till resultaten förra året - ett extremt år med få arrangerade lopp och där SM-tävlingarna därför lockade ett stort antal av de allra bästa - var det mycket hög klass både på SM-milen och på terräng-SM.  

Jag har som mål att någon gång ta en veteran-SM medalj men det är i dagsläget inte ett realistiskt mål då jag är för långsam på i princip alla distanser men det ska ändå bli kul att tillhöra ny åldersklass och se vad det kan ge resultatmässigt.

På tal om att vara långsam så är det det naturliga tillståndet så här års när snömodden gjort entré på gatorna igen. Med annalkande töväder vankas det dessutom mer av den varan i veckan. Jag fascineras av att många verkar träna på precis som vanligt inklusive de vanliga fartpassen och farterna medan jag verkar påverkas desto mer. Jag tycker även ganska modesta farter blir ansträngande när det hela tiden släpper vid fotisättning och jag känner mig långsam, seg och redo för löparpension men det bara att ta det med ro och komma ihåg att det brukar kännas precis så här under vintern. Även om jag inte jagar någon speciellt volym i år kommer januari ändå sluta som en helt OK träningsmånad och det är gott så. Fart underhåller jag med korta stegringslopp utomhus och med något löpbandspass per vecka.