Etthundratusen besökare...

Hade någon sagt till mig i augusti 2009 att den här bloggen knappt två år senare skulle ha besökts etthundratusen gånger hade jag nog skrattat gott! Nu är det en passerad milstolpe sedan jag började räkna besökare i oktober 2009. 

Några har ju faktiskt hittat hit efter att detta skrevs...

Det har känts stimulerande och inspirerande med bloggen i princip hela tiden och bloggandet har definitivt tillfört en ytterligare dimension till min löpträning! Jag är dessutom övertygad om att jag är en duktigare löpare idag än vad jag varit om jag inte bloggat. Läsning av andras bloggar liksom skrivandet av min egen har gett mig idéer och nya pass att testa och insikter om mig själv och min träning.

En blogg utan besökare är som...kaffe utan grädde? Nä! Kärlek utan kyssar för att citera den gamla Povel Ramel-låten? Åtminstone närmare sanningen än parallellen till kaffet! För såklart är det det överlägset viktigaste som bloggen givit mig, möten med alla er läsare, både här på sidan och "i verkliga livet". Jag har mött många av er läsare före olika lopp och efter målgång i andra lopp. Även under lopp har läsare hälsat på mig och tackat mig för inspiration här på bloggen, t ex mitt på Norrmälarstrand på första varvet på Stockholm Marathon 2010. Dessa möten har jag verkligen uppskattat!! Några av er har jag träffat flera gånger, tränat med i Sätrahallen, sprungit lopp med, slagit personbästa ihop med och kommit att betrakta som mina vänner...

Liksom löpträningen fortsätter bloggandet, ibland med knivskarpa mål i sikte, ibland mera planlöst men alltid med ambitionen att skriva texter med varierat och förhoppningsvis inspirerande innehåll, med löpträning i fokus uppblandat med livspusselfunderingar och familjebetraktelser. Min "nisch" (som jag delar med flera andra) både som bloggare och löpare är väl att jag som fyrabarnspappa tränar relativt lite jämfört med många andra löpare men ändå är en relativt snabb löpare vilket säkert lockar en del läsare till sidan. Jag hoppas ni fortsätter läsa och kommentera och slutar det här inlägget med en härlig kommentar från femåringen i familjen;

Sonen fem år, tittandes upp på mig: "Pappa, när man är hundra år, måste man vara ute hela tiden då?
Jag: "Nä, varför skulle man behöva vara det?"
Sonen: "Jag trodde man slog i taket annars..."

Lidingö, vila, Hässelbyfunderingar och feedback

Alla löparskildringar från Lidingö i helgen gör mig nästan sugen på att springa loppet någon gång. Lidingölöppet har hittills inte alls lockat mig som trivs bättre på plan asfalt. Vi har ett fantastiskt kuperat 5km spår i Nykvarn och tre varv i det spåret är otroligt bra och jobbig träning så förutsättningar finns på nära håll men jag springer väldigt sällan där. Lidingö går ju också i september precis som favoritloppet Stockholm halvmarathon och i september 2011 ser jag fram emot att återigen få springa genom ett vackert Stockholm fullt med publik och även om många dubblerar ser jag inte mig själv plöja 30km terräng ute på Lidingö bara några veckor efter halvmaran.

Nu har jag vilat från löpningen i två dagar med hopp om en så kallad superkompensation. Dock har helgen bjudit på mycket promenader så helt försoffad har jag inte varit. Jag som är världens sämsta svampspanare har t o m kommit hem med en välfylld påse trattkantareller efter de här skogspromenaderna.

September har bjudit på mindre träning såklart efter lilla Noras födsel men förra veckan är jag riktigt nöjd med, bra mängd (47km) i varierad fart, två lugna distanspass och två pass med riktigt bra kvalité, ett längre pass med 8x500m terrängintervaller i fyraminutersfart mitt i och i lördags medans sonen tränade innebandy var planen att springa 17km distans. Eftersom det var första träningen för säsongen så var det lite föräldrainfo först vilket stal 15 minuters löptid så jag sprang 11km i hygglig fart och avslutade passet med 4km tröskel i fart från 4:10 ner till strax under 4 min/km följt av 1km nerjogg. Tanken med de här passen var att känna på lite fart på redan ganska trötta ben och få lite snabbhetsuthållighet inför Hässelbyloppet den 10/10.

Har faktiskt inte vilat helt i helgen, den bjöd på ett kortintervallpass med yngsta sonen 4,5 år - 5x5 meter mellan köket och vardagsrummet på sonens initiativ. Efter ruscherna (som han vann samtliga) konstaterade han:

Eskil: "Pappa, jag sprang som en galen tupp"
Jag: "Jaha, och hur sprang pappa då?"
Eskil: "Som en gris..."

Alltid nyttigt med feedback på löpsteget...

Funderar på upplägget inför min första miltävling om drygt 10 dagar, kanske ett pass med tusingar, ett tröskelintervallpass på 3x2km och ett pass med riktigt snabba 200m på VO2max med lång vila innan det blir dags att ta det lite lugnare de sista dagarna innan tävlingen?

"Pappa, du är så nördig"...och det där tröskelpasset

Mina nya skor anlände i fredags från Prodirectrunning.com tillsammans med en "gratis" träningströja med texten "Do running. Everybody Should". Nyfiken på vad en ny modell av favorit-träningsskon och storlek 42,5 istället för 43,5 gör för vikten så jämförde jag med mina förbrukade DS Trainer 14, vilket fick sonen på åtta år att fälla kommentaren ovan.

Nördigt Facit:
Slitna Asics DS Trainer 14 storlek 43,5: 295 gram
Nya Asics DS Trainer 15 storlek 42,5: 290 gram

A head to head comparison. Skiftbyte i springfabriken...

En liten nördig fundering är att jag undrar hur mycket snabbare jag blir nu i mina nya skor... Kvällens pass fick väl visa det, dock utfördes det inte i nya dojjorna utan i springa snabbt-skorna. Planen på lugn distans förbyttes snabbt då jag märkte att det fanns spring i benen och istället bestämde jag mig för tröskelpasset 3x2000m som jag skrev om efter maran och det blev precis så kul och bra som jag hoppats på.

Riktigt bra och progressiv fart, lätt känsla, även om jag var trött i slutet. Vilan var 1 minuts gåvila. Ansträngningen blev väl lite tuffare än tröskel mot slutet men vad gör det en sådan här härlig löparkväll? Totalt med upp och nerjogg blev det 10km på 42:12. Ovan har ni en sammanfattning av passet, kilometer-tiderna på tvåtusingarna står i högermarginalen, som sagt, det gick undan ikväll på veckans andra intervallpass!

Jag mötte några bekanta på uppjoggen och fick en vänlig pik att det såg långsamt ut, "snart går det snabbare" svarade jag. På sista snabba kilometern mötte jag dem igen och de ropade "sådärja, nu börjar det likna nåt" och jag svarade :"jag sa ju det"

Nördigt? Utan tvekan!

Börjar känna mig gammal...

inte på grund av löpningen, jag är mycket snabbare än min tioåriga dotter. Vem som är bäst på datorer kan vi dock snart diskutera. "Pappa, vet du att man kan ta bilder med webb-kameran" sade hon idag och här är resultatet.

"Pappa, din rumpa är 14 tum..."

Ingen löpning att rapportera om idag, sportlovsledig dag med bowling och fika med familjen i Strängnäs stod på programmet istället. När vi kom hem sken solen och jag blev sugen på att åka lite längdskidor men valde vila istället då jag vill att den förkylningskänning jag haft några dagar nu ska släppa.

Vi är på jakt efter en ny soffa och efter att vi hittade en intressant idag så mättes det en del hemma. Sonen på 8 år grep sig an uppgiften med liv och lust och konstaterade i ett obevakat ögonblick: "Pappa, din rumpa är 14 tum..." Vad svarar man på det? Är det bra, dåligt? För brett, för smalt? Jag svarade ingenting, var snarare mållös av skratt...

Det blir helvila imorgon också. Jag längat dock efter att springa fort så om jag känner mig bättre på fredag så blir det ett tuffare pass på löpbandet, det var ett tag sedan nu.