onsdag 18 juli 2018

Vem är löpare egentligen?

I perioder debatteras detta med att kalla sig löpare. Ofta i samband med diskussioner om hur snabbt man springer eller bör springa för att få kalla sig löpare. För mig har det inte med saken att göra

Ska endast den som springer på heltid, d v s en professionell löpare, få kalla sig löpare? Det är inte en skyddad, legitimerad yrkestitel, finns ingen examen att ta, inget prov som måste klaras av som heter i det där berömda citatet.

Om det nu är nödvändigt alls att sätta etiketter på oss så är jag, precis som alla andra många saker. Pappa, make, farmacevt, chef, jag har 25 års erfarenhet av forskning och utveckling i läkemedelsbranschen och är bra på en del annat och såklart dålig på en hel del andra saker. Som många andra som bloggar eller skriver om löpning på sociala medier så har jag också fått min lilla del av ifrågasättande och fått veta att jag minsann inte är någon löpare (en sådan kommentar finns till det här inlägget) att jag är för långsam, för gammal, springer för lite och så vidare, även om de kommentarerna är försvinnande få genom åren.

Sommarlöpning på Gotland, bra grejer!

Det spelar ingen roll alls om du springer milen på 30, 40, 50 eller 60 minuter eller tar mer tid på dig än så. Det spelar heller inte roll om du springer fem kilometer regelbundet eller femton mil i veckan och ultradistanser men notera ordet regelbundet. Jag kallar mig inte investerare bara för att jag ibland köper lite fonder några gånger per år, kallar mig inte snickare för att jag ibland håller i en hammare o s v.

Nej, att kalla sig löpare har för mig mer att göra med att jag uppskattar löpningen i sig och i andra hand vad den ger. Om man springer för att man verkligen gillar det, att det har ett värde i sig, ser fram emot det, uppskattar rörelsen, enkelheten, också det ibland skitjobbiga och tunga, och är beredd att göra löpningen till en del av livet, för löpningens egen skull och inte för likes i sociala medier, tycker jag man är löpare! 

Många använder löpningen som metod för att nå ett mål och då reduceras löpningen till något man måste stå ut med för att få det eftersträvansvärda resultatet. Att betrakta löpningen enbart som ett sätt att komma i form är för mig lite som att laga och äta mat bara för att förse kroppen med bränsle, inte för att njuta av en god måltid eller som att ha sex enbart för att fortplanta sig. Gillar man löpningen på riktigt blir resultatet - bättre hälsa, bättre form, snabbare tider, lägre vikt, mer vältränad kropp, bromsat åldrande, förbättrad tankeförmåga och så vidare - snarare biverkningar, dock trevliga sådana, av själva löpningen!

När jag ändå är inne på detta med likes i sociala medier. Föreställ dig följande. Du kopplar ner alla sociala plattformar, stänger av din pulsklockas möjlighet att föra över passet till någon träningstjänst på nätet, lägger inte in träningspasset i någon träningsdagbok. Kanske diskuterar du inte ens träningspasset med dina nära. Du bara springer. Punkt. Nu, fråga dig följande:
  • Skulle du fortfarande springa under dessa förutsättningar?
  • Skulle det vara lika roligt?
Svarar du nej på båda dessa frågor finns kanske anledning att fråga dig varför du springer, vad är dina drivkrafter om input och bekräftelse från andra helt försvinner? Jag tror och hoppas att de flesta svarar ja på första frågan men tror också att de flesta svarar nej på den andra idag.

Går jag till mig själv, så ja. Jag skulle definitivt fortsätta springa, Svaret på den andra frågan skulle däremot vara nej. Det skulle inte vara lika roligt! Jag har registrerat min träning på nätet sedan många år och lärt känna många härliga löpare och den gemenskapen mellan löpare som följer och peppar, frågar och lär av varandra är väldigt värdefull och långt ifrån oviktig i sammanhanget men den utgör inte i sig anledningen till att jag springer! 

Hur tänker du och betraktar du dig själv som en löpare?

8 kommentarer:

  1. Jag är jag... En människa som gillar att vara i rörelse. Känner inget behov av att varken kalla mig löpare, vandrare eller styrketränare. Men det har inget att göra med vilket tempo jag håller, hur långt jag kan springa (gå) eller hur mycket jag orka lyfta. Skulle naturligtvis kunna leva mitt liv och träna utan pulsklocka och sociala medier - men det hade inte varit lika roligt. Och då hade jag ju förmodligen inte inspirerats av din fina blogg heller, Staffan. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Jan Mikael! Vi resonerar på liknande sätt, det är inte viktigt för mig själv heller att sätta etiketter på mig själv eller andra men jag ser diskussion ganska ofta hos andra. Njut av sommaren!

      Radera
  2. Tack Staffan för ett klokt inlägg och läsvärd blogg! Har inte kommenterat tidigare men blivit ordentligt inspirerad av din löpning och träning. Jag kallar mig löpare med liknande utgångspunkt. Den inre glädjen/harmonin som löpningen ger, i kombination med bra fysisk form, räcker för mig. Bekräftelsebehov via Fb finns inte, däremot roligt att dela passen via Garmin/Runkeeper med riktiga vänner som också tränar ��

    SvaraRadera
    Svar
    1. Stort tack Martin! Det låter som om vi tänker ganska lika, att diskutera löpning med likasinnade är otroligt roligt och viktigare än att söka bekräftelse från de som inte tränar.

      Radera
  3. För mig är löpningen en naturupplevelse, älskar att springa i skogen (avlider om jag måste springa på alsfalt). Delar ytterst sällan med mig på sociala medier, även om det händer, utan ser det som ren egentid.

    Sen kallar jag mig nog mer för en tränande person än för löpare men det beror på att löpningen utgör i normalfallet 25% av min träningsmängd. Men huvudsaken är att man rör på sig och tycker det är kul. Så tänker jag :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Jennie! Bra tänk! Ja det viktigaste är ju att hitta det man tycker om att utföra regelbundet om det sedan ör löpning, cykling, simning, styrketräning eller något helt annat är ju oviktigt. Själv tycker jag bäst om löpningen, gärna i skogen men vill ha alla slags underlag för att få variation i passen (jag är för dålig på att springa fort på stig i skogen :) jag har en racercykel men tycker inte det är lika roligt, älskar att bada men tycker simning är tråkigt och för omständigt :)

      Radera
  4. Du ska inte använda ord som löpning och springa då du aldrig har gjort det. Du får skriva: "jag skulle i framtiden vilja hålla på med löpning och drömmer dagligen om att springa". För övrigt är inlägget något slags världsrekordförsök i "jag"-skrivande och psykopatiska meterlånga meningar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. OK, I normala fall skulle jag numera raderat den här typen av kommentarer men istället får du nu chansen att gärna då förklara för världen varför jag med min llånga erfarenhet av löpning inte får använda ordet löpning. Varför är jag inte ”värdig” det?

      För övrigt undrar jag vad felet med mitt skriftspråk är, jag brukar knappast ha problem med att normalbegåvade läsare inte
      förstår mig.

      Radera