Tre tusen mil

Idag efter 10 km snabbdistans nådde jag årsmålet 275 mil. Årsmålet som jag nu reviderat så att den gröna stapeln för 2020 för första gången förmodligen kommer passera linjen för 300 mil löpning på ett år. Lite för några. Mycket för mig. Jag nådde också något mycket större idag. Trekvartsvarv runt jorden i löparskor här på jogg.se

Jag sprang en runda med svärfar på nyårsafton 2006, föga visste jag då att det var starten på något. De första två årens träning finns i ett Excelark som jag bara lagt in som klumpsummor här i dagboken på jogg. Någon gång ska jag försöka importera filen igen eller lägga in också de passen manuellt. Det står i min profil att jag varit medlem sedan februari 2008 men träningsdagboken började jag använda först i januari 2009 och nästan tolv år sedan har jag tre tusen mil registrerade i den. Tre. Tusen. Mil. Trettio tusen kilometer. Trekvarts varv runt jorden.

Det här är inte ett högtravande försök att sammanfatta alla dessa år och mil i en bloggpost. Det går inte. I alla fall inte i en text av rimlig längd. Så mycket har hänt under alla dessa år och jag är inte samma person, inte samma löpare, nu som jag var då men en liten tillbakablick är både roligt och nyttigt. Jag har alltid sprungit och gillat det men de första 35 åren av mitt liv sporadiskt och utan plan eller struktur och var då heller aldrig speciellt bra på det. Minns min fascination när någon fotbollsspelande klasskompis i gymnasiet nämnde att han sprungit 14 kilometer och jag funderade på hur det var möjligt. Första gången jag bestämde mig för att träna lite mer och strukturerat var halvåret innan jag gjorde värnplikten 1991 och det gav resultat. Efter det blev det igen 15 år av sporadisk löpning med studier och småbarnsår. I slutet av 2006 efter att vi fått vårt tredje barn kände jag att jag ville komma ut och röra på mig ett par gånger i veckan, på en väldigt blygsam nivå i början sett till träningsvolym. Tittar tillbaka i min träningsdagbok och slås av hur hårt jag ändå tränade på de pass jag kom ut på. Sprang min första löpartävling – Göteborgsvarvet - efter ”nystarten” våren 2007. Sa till min kompis Pontus med fler än tio genomförda "Varvet" innan start att 1:45 borde man ju kunna springa på i alla fall utan att egentligen ha någon aning. I resultatlistan står det 1:44:59 bredvid mitt namn 😊 Minns också att jag sa att någon gång i framtiden borde man ju kunna springa under 1:30 och då skrattade min kompis åt mig. Det har jag gjort fjorton gånger sedan dess. 

Den här bloggen såg också dagens ljus 2009 och vill ni hänga med på den resan så finns det mer än tusen inlägg att läsa om ni klickar er vidare till bloggens hemsida. Det blir en skapligt lång bok det. Det här inlägget är heller inte slutet på något, en slutstation. Varken för bloggen eller för min löpning. Löpningen har en nästan lika självklar plats i mitt liv som luften jag andas men jag skulle aldrig göra misstaget att ta den för given! Löpningen har gett mig så mycket jag aldrig kunnat föreställa mig under de här åren, så många upplevelser och minnen, så många möten med fantastiska människor och så många möjligheter. Den har hjälpt mig ur sorg och påverkat mig både privat och professionellt och bidragit till att forma mig till den jag är idag.  

Springandet fortsätter så länge lusten till det finns och det är ingenting det här speciella året har kunnat ändra på. Barnen är stora idag och det finns mer tid för träning samtidigt som jag inte riktigt vill lägga mer tid på det än jag gör. Kanske att jag med åren blivit lite mera bekväm, lite mindre hungrig på att nå de där tidsmålen. De motiverar och är fortfarande viktiga för mig men jag springer av så många fler anledningar än att uppnå vissa tider numera. 

Jag har haft den stora förmånen, och förmodligen också tränat ganska smart, att få ha en otrolig kontinuitet i min träning och med nuvarande takt lär jag ha sprungit ett helt varv runt jorden ungefär halvvägs in i 2024. Det vore ett häftigt mål. Eller, ska jag se det som ett delmål och kanske säga mitt första varv? 

Något större firande är inte aktuellt. Den stora frågan är kanske om jag ska fira med en löprunda eller en vilodag? Fira med att köpa nya skor är inte aktuellt då jag gett mig själv köpstopp på den fronten ett tag framöver. Någon som har ett recept på en löpardrink? Lika delar Resorb och vatten toppat med proteinpulver...?

Och ni som ändå är här och läser, gör slag i saken och bli stjärnmedlemmar och/eller stötta jogg.se med en extra peng om ni har möjlighet så sidan får de bästa förutsättningarna att finnas kvar och stötta och motivera oss att nöta skor och mil även framöver! 

Var rädda om er i spåret!

En bild från "folkfesten" Vintermaraton 2015 känns både passande och Corona-anpassat det här året och får symbolisera det stillsamma firandet. 

Januaristatus, tävlingspremiär, en miljon sidvisningar och en ny läsvärd blogg

Jag återgår till att blogga på svenska igen. Att skriva på engelska gav inte den nystarten jag ville utan har snarare haft en hämmande inverkan på bloggandet. Kanske startar jag en ny/till blogg där jag skriver på engelska om jag fortsatt är sugen på att uttrycka mig på engelska istället för att blanda språk här för här blir det svenska framöver.

2020 började bra med ett par veckor med omkring 70 km löpning och jag fick ihop 18 mil löpning under de dryga två veckor långa julledigheten med gott om tid för vila, återhämtning och annat. Nu när vardagen är här så är utmaningarna de jag brukar ha också tillbaka. Jag går ofta runt och är småförkyld och snorar också efter lugna pass. På hårdare pass är det lätt att jag tar i lite för hårt, springer i farter som mer avspeglar där jag vill vara formmässigt än där jag är idag vilket är ett av de största felen man kan göra vilket jag såklart vet sedan länge! Hälsporren jag kämpade med förra våren är borta men jag kan fortfarande bli lite öm i foten morgonen efter ett pass med snabbare löpning i lite tunnare skor och vissa distansskor och jag får vara varsam med vilka skor jag väljer för vilka pass, verkar generellt behöva lite mer dämpning numera jämfört med "förr".

Dessutom har jag stora utmaningar på jobbet just nu vilket tar enormt mycket kraft och energi i vardagen och gör att kropp och huvud inte alltid är så pigga på löpträning. Det har jag bl a märkt av den här helgen när dagens 16 km gick riktigt trögt!

Januari summerades till 247 km löpning och 21 timmars träning, helt klart godkänt även om siktet var inställt på ett par mil till, mil som fick utgå då jag inte fick till någon lunchträning de sista två veckorna p g a mycket på jobbet.

Jag brottas lite med tankar om vad som är det bästa för mig, försöka hålla uppe mängden så mycket jag förmår med risken att,. 1. Ständigt gå omkring och vara lite småförkyld och,. 2. Att det blir för låg kvalité på träningen med för mycket lugn distanslöpning och för dåligt utförda kvalitétspass.

Alternativet skulle då vara att dra ner lite på mängden för att vara helt frisk och fräschare till fartpassen. Just nu lutar jag ändå åt att försöka hålla uppe mängden så gott jag kan och bara dra ner lite vissa veckor för att jag måste p g a omständigheter utanför träningen eller av andra omständigheter.  Jag kommer utvärdera kontinuerligt eftersom belastningen utanför löpningen varierar.

Det blev också tävlingspremiär redan i januari då jag åkte till Huddinge en fredagskväll och sprang 3000 m på Scandic Indoor Games, mitt andra lopp på den distansen sedan 2015 då jag sprang samma tävling. Hade inte förberett mig på något speciellt sätt men det gick bra ändå, förbättring med 14 sekunder jämfört med fyra år sedan och tiden blev 10:20:47 efter ett jämnt disponerat lopp med en riktigt bra avslutning sista 400 m. Nu är inte 3000 m någon prioriterad sträcka för mig men det är nyttigt att gå utanför sin komfortzon och ta det som ett hårt träningspass och med lite mer inriktad träning skulle jag nog kunna putsa den tiden en hel del.

Något annat som också hänt i januari är att EN MILJON sidvisningar passerades förra veckan! Jag är väldigt ödmjuk och tacksam över det faktum att så många läst min blogg länge och att den kommit att betyda mycket för många löpare. Bloggen har som jag skrivit många gånger förut kommit att betyda mycket för mig själv, mer än jag någonsin kunde ana när jag började 2009!

Avslutningsvis vill jag tipsa om en ny och mycket läsvärd blogg för den som är intresserad av svensk löpning. Victor Dahlgrens blogg "Låga Trösklar och höga laktatvärden", det hör inte till vanligheterna att en ny löparblogg ser dagens ljus numera men Victor, som själv är en mycket duktig löpare som springer för Brattås CK och tränas av Christian Mundt bevakar t ex svensk elitlöpning och tävlingsresultat frekvent. Han spekulerar också kring vilka svenskar som kan tänkas springa maraton under 2:30 under 2020. 

Blogginlägg nr 1000

Ett tusen inlägg. Med det här inlägget är jag där. Det är ändå rätt imponerande. Visst tryter ibland inspirationen och ämnet synes uttömt men jag har sedan länge slutat ställa krav på mig att blogga med en viss frekvens, utan skriver när jag har något vettigt att skriva om.

Tankar på att sluta finns ibland men det skulle kännas trist att låta bloggen "självdö" efter att ha skrivit i mer än tio år. Eller ska jag sätta punkt med ett definitivt sista inlägg? Vad skulle då hända om jag fick skrivklåda, en fantastiskt bra idé och massor av inspiration veckan efter det? Ett riktigt I-landsproblem, haha...

Bloggande som företeelse har minskat de senaste fem åren, då andra plattformar som Instagram och Snapchat tagit över. Instagram ser jag som ett komplement, en bild med en kort status ger inte samma utrymme till fördjupning och nyanser som bloggen erbjuder. Kombinationen träning och Instagram har jag också en kluven inställning till, tycker att för många konton ger en konstlad, stylad och ensidig bild av träning med selfies i onaturliga positioner och jag följer helst konton som ärligt visar (tränings-)tillvaron i både med-och motgång.

Jag skulle sakna min lilla plats på det stora nätet där jag skriver om löpning, Skriva är roligt och både min egen löpning, svensk löpning och löpning som trend och företeelse går igenom olika faser och just nu tycker jag det händer en hel del spännande saker väl värda att reflektera över så jag fortsätter. Bloggen ger mig fortfarande mer värde i form av kontakter, diskussioner, tips, kunskap, möten med löpare vid de mest otippade tillfällen och på de mest otippade platser, än den tar i form av tid och energi!

Nästa stora jubileum blir en miljon sidvisningar, det hade varit roligt om de sammanföll men i skrivande stund är det ca 50 000 sidvisningar kvar till det jubileet.

Jag har inte längre så bra koll på er som läser då kommentar och sidvisningar är färre nu. Många läsare från när bloggen var mer välbesökt 2011-2014 läser inte längre medan andra tillkommit längs vägen. Bloggen är länkad till jogg.se och brukar numera ha många fler visningar där än här på "hemsidan", det förra inlägget har t ex 57 unika visningar på bloggen och över 300 på jogg.se.

Vilka ni än är som läser så vill jag säga tack vare sig ni klickade er hit för första gången alldeles nyss eller bokmärkt sidan sedan flera år tillbaka!

Reflekterande medlem i Spring nr. 1 2019

Jag avslutade min prenumeration av Spring i fjol. Där jag var då, efter min bästa (tränings-)kompis suicid fann jag ingen inspiration av att läsa om andras prestationer eller fokuserade träning. Jag var inte där, hade fokus på helt andra saker och min löpning var allt annat är prestationsinriktad under större delen av 2018. Jag hade kontakt med BG Nilesjö med anledning av att jag avslutat min prenumeration och han frågade om det var något jag ville skriva en reflektion om när jag fått lite distans till det. Sagt och gjort. Efter lite sökande efter balansen mellan privat och personligt skrev jag en text med fokus inte på min vän eller vad som hände utan på mig själv, mina tankar och min löpning som en hjälp att hitta kraft, må bättre och komma vidare.

Jag lät en vän tycka till om texten och när han tyckte att den absolut platsade i ett löparmagasin skickade jag in den. Om jag får säga det själv och det får jag, så blev slutresultatet väldigt bra. Ni hittar krönikan på sid 110 i Nr. 1 2019. 

Det går att beställa lösnummer av Magasin spring eller teckna en prenumeration här. Nr. 1 varje år är alltid ett extra tjockt nummer med extra mycket läsning och resultatstatistik ifrån fjolåret.

Det är exakt ett år sedan idag det hände, en dag jag minns med oönskad knivskarp skärpa. Det är lika svårt att förstå nu som då och jag tänker idag både på hur oerhört fort ett år går men samtidigt hur mycket tid och så många löprundor som har förflutit sedan dess. Jag har kommit långt sedan den dagen men har fortfarande en väg att vandra och tänker fortfarande på honom och det som inträffade varje dag. Försök sortera ut vad som är viktigt i ert liv, prata om hur du mår och tala om för de i er närhet hur viktiga de är för er! 

Var rädda om er och ha en trevlig fredag! 

Vem är löpare egentligen?

I perioder debatteras detta med att kalla sig löpare. Ofta i samband med diskussioner om hur snabbt man springer eller bör springa för att få kalla sig löpare. För mig har det inte med saken att göra

Ska endast den som springer på heltid, d v s en professionell löpare, få kalla sig löpare? Det är inte en skyddad, legitimerad yrkestitel, finns ingen examen att ta, inget prov som måste klaras av som heter i det där berömda citatet.

Om det nu är nödvändigt alls att sätta etiketter på oss så är jag, precis som alla andra många saker. Pappa, make, farmacevt, chef, jag har 25 års erfarenhet av forskning och utveckling i läkemedelsbranschen och är bra på en del annat och såklart dålig på en hel del andra saker. Som många andra som bloggar eller skriver om löpning på sociala medier så har jag också fått min lilla del av ifrågasättande och fått veta att jag minsann inte är någon löpare (en sådan kommentar finns till det här inlägget) att jag är för långsam, för gammal, springer för lite och så vidare, även om de kommentarerna är försvinnande få genom åren.

Sommarlöpning på Gotland, bra grejer!

Det spelar ingen roll alls om du springer milen på 30, 40, 50 eller 60 minuter eller tar mer tid på dig än så. Det spelar heller inte roll om du springer fem kilometer regelbundet eller femton mil i veckan och ultradistanser men notera ordet regelbundet. Jag kallar mig inte investerare bara för att jag ibland köper lite fonder några gånger per år, kallar mig inte snickare för att jag ibland håller i en hammare o s v.

Nej, att kalla sig löpare har för mig mer att göra med att jag uppskattar löpningen i sig och i andra hand vad den ger. Om man springer för att man verkligen gillar det, att det har ett värde i sig, ser fram emot det, uppskattar rörelsen, enkelheten, också det ibland skitjobbiga och tunga, och är beredd att göra löpningen till en del av livet, för löpningens egen skull och inte för likes i sociala medier, då tycker jag man är löpare! 

Många använder löpningen som metod för att nå ett mål och då reduceras löpningen till något man måste stå ut med för att få det eftersträvansvärda resultatet. Att betrakta löpningen enbart som ett sätt att komma i form är för mig lite som att laga och äta mat bara för att förse kroppen med bränsle, inte för att njuta av en god måltid eller som att ha sex enbart för att fortplanta sig. Gillar man löpningen på riktigt blir resultatet - bättre hälsa, bättre form, snabbare tider, lägre vikt, mer vältränad kropp, bromsat åldrande, förbättrad tankeförmåga och så vidare - snarare biverkningar, dock trevliga sådana, av själva löpningen!

När jag ändå är inne på detta med likes i sociala medier. Föreställ dig följande. Du kopplar ner alla sociala plattformar, stänger av din pulsklockas möjlighet att föra över passet till någon träningstjänst på nätet, lägger inte in träningspasset i någon träningsdagbok. Kanske diskuterar du inte ens träningspasset med dina nära. Du bara springer. Punkt. Nu, fråga dig följande:

• Skulle du fortfarande springa under dessa förutsättningar?
• Skulle det vara lika roligt?

Svarar du nej på båda dessa frågor finns kanske anledning att fråga dig varför du springer, vad är dina drivkrafter om input och bekräftelse från andra helt försvinner? Jag tror och hoppas att de flesta svarar ja på första frågan men tror också att de flesta svarar nej på den andra idag.

Går jag till mig själv, så ja. Jag skulle definitivt fortsätta springa, Svaret på den andra frågan skulle däremot vara nej. Det skulle inte vara lika roligt! Jag har registrerat min träning på nätet sedan många år och lärt känna många härliga löpare och den gemenskapen mellan löpare som följer och peppar, frågar och lär av varandra är väldigt värdefull och långt ifrån oviktig i sammanhanget men den utgör inte i sig anledningen till att jag springer! 

Hur tänker du och betraktar du dig själv som en löpare?

Tankar om fortsatt bloggande efter snart ett tusen inlägg

Det råder stiltje på den här bloggen och många andras och i många stunder känner jag mig som en dinosaurie som fortfarande skriver. Symptomatiskt är att mitt förra inlägg har 2000 visningar på jogg.se men 160 visningar här på originalsidan.

Framförallt är det kommenterandet som minskat drastiskt men även besöksstatistiken sjunker, om än inte lika mycket. Jag har bara fått några enstaka kommentarer de senaste tre månaderna, över sommaren går besöksstatistiken alltid ner vilket jag tycker är sunt men nu tar det inte riktigt fart övrig tid på året heller.

Givetvis är det roligare att skriva om jag återkoppling men jag har alltid ansett det vara upp till mig att skriva inlägg som intresserar och engagerar!

Efter åtta års bloggande om löpning ligger det nära till hands att tycka att ämnet är uttömt men det går ju att skriva om löpning i både med-och motgång över tid och jag skulle sakna skrivandet om jag lade ner. I dagsläget har jag skrivit 957 inlägg och jag ska åtminstone nå tusen inlägg innan jag fattar beslutet att det är färdigskrivet på 4:30-fart genom tillvaron.

Ser jag till hur flitig bloggare jag varit över tid är det lätt att dra slutsatsen att en minskad frekvens på inläggen ger färre besökare. Bilden visar antal inlägg per år för varje aktivt helt år jag skrivit bloggen, 2010-2016.

Bloggens besöksstatistik ger en liknande trend åtminstone från peaken 2013-2014 och framåt även om besökarantalet ökade 2016 igen. Spiken som visar december 2016 tror jag dock inte är riktiga besökare utan att någon robot på nätet som skickat hit trafik. Inget av mina mest läsa inlägg på bloggen är från december 2016 och inget speciellt hände då så jag tror inte det motsvarar riktiga besökare.

Ett kriterium för framgångsrikt bloggande har alltid, tillsammans naturligtvis med bra innehåll, bra språk, snygg layout, hög svarsfrekvens, varit en hög uppdateringsfrekvens - täta inlägg. En blogg som inte uppdateras ofta kommer inte läsare att återvända till. Jag har dock alltid haft linjen att jag hellre har något vettigt att skriva om än publicerar dagliga inlägg, har varken tid, lust eller uppslag för idéer att skriva så ofta.

"Bloggdöden" är inte bara ett fenomen hos mig utan generell och en starkare koppling än min egen inläggsfrekvens tror jag är andra sociala mediers frammarsch och främst då Instagram. Precis som den djuplodande, analyserande journalistiken (inga jämförelser i övrigtmed den här bloggen) idag krisar med färre prenumeranter på våra stora morgontidningar, vill/orkar/prioriterar/hinner inte människor idag med långa, detaljerade texter. Nej, bilder med korta, kärnfulla budskap lockar mera som tidsfördriv och scrollande i telefonen. Kanske ligger lösningen i att som de stora tidningarna börja betala för innehåll, haha, nej i mitt fall skulle det nog vara ett tvärsäkert sätt att helt sänka besökarantalet till noll :)

Så vad vill jag då? Jag vill fortsatt ha möjligheten och platsen att uttrycka mig. Ibland, när inspirationen och andan faller på, när något händer som har anknytning till ämnet. Så jag fortsätter fast tankar på att sluta skriva har kommit och gått i perioder.

Mot tusen inlägg till att börja med. Dessutom har bloggen snart 900.000 sidvisningar och visst vore det häftigt att nå en miljon unika besökare på sin egen blogg...

För övrigt har jag känt mig rätt sliten den senaste tiden och jag har blandat och gett lite på träningspassen. Efter halvan joggade jag bara lätt i två hela veckor vilket nog var bra då jag har sovit lite dåligt och haft en intensiv period på jobbet. Därför har jag försökt tänka bort träningsvolym och tillåtit mig själv lite extra vila och inte tvingat mig ut på pass då jag känt mig sliten och trött och jag tycker det har hjälpt då känslan i kroppen har varit bättre senaste veckan igen!

Jag har kanske någon tävling kvar i år men jag ställer inga prestationskrav på mig själv för tillfället utan tränar det jag känner för och ser fram emot en lugnare period. Jag kommer ändå vara ganska nöjd när jag summerar den här säsongen vilket jag återkommer till!

Blogg- och delvis löptorka

Jag är drabbad av bloggtorka, något jag insett långt innan det här inlägget. På sommaren blir det naturligt färre inlägg men torkan har varit mera långvarig än så. Det är inte samma trafik till bloggen längre, vilket säkert har att göra med att bloggar som företeelse minskar i popularitet men det har också att göra med att jag inte skriver lika ofta eller lika bra längre. Det är bara att erkänna!

Mitt syfte med bloggen från början var att skildra min träning och hur den rymdes med familj, jobb och allt annat mitt i livet. Det var länge sedan bloggen var en träningsdagbok och när jag nu avrapporterar min träning blir det inte speciellt intressant tycker jag själv och då kan jag inte förvänta mig att andra tycker det är intressant heller. Självklart beror det på att min träning just nu inte är så spännande. Jag tränar med en bra volym och har också variation på passen men fokus och målsättningar saknas vilket gör träningen uddlös. Tävlingslusten lyser dessvärre också nästan helt med sin frånvaro och så har det varit en längre tid, vilket ytterligare gör träningen mer konturlös. Det är lite för många lugna distanspass och för få pass som lyfter mig och även om jag fortfarande försöker träna i olika farter och variera passen beroende på vad jag framför mig är det halvhjärtat jämfört med för några år sedan.

Det händer inte heller ofta att jag får små underfundiga idéer eller gör iakttagelser under mina löppass som räcker till ett helt blogginlägg. Återstår de längre texter jag ibland skriver i krönikeform, texter jag lägger mera krut på och som ofta blir vällästa och ibland också väcker debatt, som t ex inlägget om SOK uttagningskriterier nyligen eller det äldre inlägget om den grabbiga löpningen.

Med löpningen känns det som om jag borde göra något för att åstadkomma en förändring men vad detta något är står inte klart för mig! Jag var innan semestern inne på att jag nog skulle försöka springa lite försiktigare, i farter jag behärskar och i farter som motsvarar där jag är nu istället för där jag vill vara och det jobbar jag fortfarande med, med en del "återfall" i form av för snabba stegringslopp i sommar. Ett trevligt distanspass i veckan med en mycket snabbare löpare än jag bekräftade också de tankarna.

Jag är och kommer naturligtvis alltid vara en "gubbe" och föredetting men nu känner jag tyvärr mig som en föredetting jämfört med mig själv och det är värre.

Vill jag fortfarande utvecklas som löpare? Ja, men viljan är just nu inte lika stark som förut eller så är det bara en demotiverande nedåtgående spiral där halvdålig form ger halvdålig träning vilket ger halvdålig form.

Tycker jag fortfarande det är roligt med löpning eller värt tiden jag lägger ner på det? Tveklöst ja! Löpningen är en given del av mig och jag har svårt att se mig själv vara utan den. Den ger mig mervärde på så många sätt, fortfarande!

Ska jag springa mera? Tveksamt om motivationen räcker för det just nu eller om det ens är rätt väg att gå. Dessutom får jag då prioritera löpningen hårdare i min vardag och då blir det på bekostnad av familjetid vilket jag inte vill.

Borde jag springa lite mindre, färre pass för att istället vara fräschare till de viktigare passen? Kanske, det är en tanke jag lekt med en del i år då jag oftare känner mig förkyld, trött och lite sliten, men samtidigt, väldigt få löpare blir bättre av att springa mindre. Jag uppskattar de lugna distanspassen för just vad de är, lugna, sköna, avkopplande, för det mesta i alla fall. En del är ju faktiskt bara tråkiga och slitsamma och kunde jag veta innan passet vilka de är skulle jag gärna hoppa över dem.

Löpning i Oxvreten. Foto: Philip Persson, med tillstånd.

Jag har funderat flera gånger på att avsluta bloggen. Att sluta på topp är det redan för sent för, då skulle jag slutat för ett bra tag sedan och det är inte helt enkelt att säga hej då till något jag hållit på med så länge och som gett mig mer än jag någonsin kunde ana när jag började skriva sensommaren 2009. Jag gillar fortfarande att skriva och det här är mitt lilla hörn där jag kan göra det. Jag uppskattar kontakten med er läsare även om ni blivit färre, och att ni kommer fram och hälsar på de mest oväntade ställen, som nu senast under semestern på Öland till exempel.Tack för det!

Jag ser mig själv som en uthållig person som inte ger upp så lätt. Jag har alltid bloggat ärligt i både med-och motgång eftersom jag tycker det blir intressantare att följa så. Men nu har jag inte haft några direkta med-eller motgångar på ett tag och bloggandet liksom löpningen har därmed blivit spretigt, och saknat både skärpa, riktning och inspiration.

Jag tar gärna hjälp av er läsare, finns det något ni saknat på bloggen, något ni vill att jag ska skriva om?

Tills vidare kommer jag fortsätta som jag gör. Tidigare pauser har alltid resulterat i både saknad och skrivklåda. Att sluta känns fortfarande drastiskt och jag ger mig tusan på att jag då helt plötsligt skulle få ett lyft i både löpning och bloggande och få massor att skriva om. Så jag fortsätter. Det blir nog färre inlägg där jag bara avrapporterar träning (i alla fall om träningen fortsätter som nu) men förhoppningsvis en bra kvalité på de inlägg jag väljer att publicera.

Det finns tecken på att jag är på väg uppåt igen vad gäller löpningen och då kanske blogginspirationen följer efter. Jag har fått till en hel del bra träning i slutet av semestern och nu åter i rutinerna. Om tre veckor ska jag springa halvmaraton igen och där har jag tänkt bevisa för mig själv att jag fortfarande kan springa halvmaraton under 4 min/km i snitt. Ett kortsiktigt och tydligt mål! Långsiktiga mål finns också men nu är det här inlägget tillräckligt långt varför ni får läsa om dem någon annan gång! Se där, lite av den "gamla" Staffan som skymtar bakom den här grå bloggtorkan!

snabba shorts och skönt linne packade för tusingar på bana på lunchen!

Sveriges bästa motionsspår goes Oxvreten

I början av sommaren läste jag på jogg.se om killarna som skulle ut och springa Sveriges alla motionsspår under devisen "2 löpare - 3 månader - 290 kommuner". De har inte möjlighet att springa alla spår men målsättningen är att springa ett spår i varje kommun och jag slängde iväg ett kort mail och erbjöd mig att visa dem mitt hemmaspår Oxvreten som jag ofta nämner här på bloggen.

Jag tänkte väl att det dröjer en bit in på hösten innan det blir aktuellt men igår ringde plötsligt telefonen då de var på väg söderut från Stockholm och undrade om jag hade möjlighet att träffa dem? Det hade jag och vi stämde träff vid Oxvreten. Det blev en mycket trevlig pratstund om löpning, träning, om spåret naturligtvis, om Nykvarn, löparskor, bloggen, familj och livspussel och mycket annat medans vi joggade runt spåret och efter löpturen! Spåret bedömdes utifrån en mängd kriterier, underlag, hur bra/dåligt skyltat det är, dvs hur lätt det är att hitta runt, naturupplevelse och kupering där Oxvreten fick en trea på den tregradiga skalan vilket t ex också Lidingöloppets sista mil också fick.

"Riktigt glada nu". Foto: Philip Persson från deras blogg, lånad med tillstånd.

Från vänster undertecknad, Oskar Jensen och Philip Persson

Gårdagens spårskörd innehöll Salem, Nykvarn, Södertälje (Enhörna) och Strängnäs kommun där Philip som representerar Team Blekinge i löpning och har fina meriter inom orientering (gäller även Oskar) avslutade dagen med att springa milen i Ulvaspåret i Åkers Styckebruk på 37 minuter! Följ projektet på killarnas blogg där de beskriver olika spår blandat med filosofiska funderingar och möten med olika löpare som kommer deras väg! Där hittar ni också en detaljerad färdplan med karta och varje kommun de besöker med datum i ett Excelark. De hade i måndags avverkat 111 av Sveriges 290 kommuner och härnäst går resan söderut mot Norrköping innan de vänder västerut mot västkusten via Örebro och Karlstad.

Tränar Du i ett motionsspår som du tycker att killarna bör uppleva, det kanske är väldigt vackert beläget, lättsprunget, kuperat eller något helt annat. Tveka inte att höra av dig till dem kanske också erbjuda dig att springa med dem, trevligt löparsnack utlovas! Kanske kommer ditt spår och du själv att hamna i den bok som projektet så småningom kommer utmynna i? 

Löpning i Oxvreten. Foto: Philip Persson

Ett onödigt långt långpass och Sportamore Magasin

Jag fortsätter ta små steg, ibland ett bakåt men i stort i rätt riktning. Spikdieten går enligt plan och jag känner mig piggare med mer energi! Veckan som gick bjöd både på ris och ros, bra och misslyckade pass. Måndagen inleddes med ett avbrutet pass. Jag hade sprungit sex dagar i rad och kände väldigt tydligt att kroppen ville ha en vilodag så efter 500m joggade jag hem. Tisdagen bjöd på platt fall med 5x1000m på bana i "flytfart" där flytet aldrig infann sig, benen var tunga och mjölksyrastinna trots blygsam fart. Det var också en väldigt varm dag. Hur dålig jag än var var jag snabbare än AIK hockey som också joggade på banan!  Redan nästa dag gick det däremot utmärkt att jogga runt Brunnsviken ihop med Tobias som också jobbar i närheten, mycket trevligt! Vilade torsdag och fredagens korta långpass var misslyckat där marafart (blygsamma 4:16 min/km) bara i ett par kilometer kändes riktigt tungt.

Solig lunchjogg runt Brunnsviken!

Det var därför med en viss nervositet jag efter att ha vilat i lördags såg fram emot söndagens avstämningspass, det längsta långpasset innan Stockholm Marathon. Skulle det också misslyckas skulle jag vara ett steg närmare att inte starta maran, men så blev det inte! 24 km i sällskap av David där sista 5 ändå gick i 4:30-fart vilket är lite snabbare än vanlig distansfart. Skobyte (nördvarning!), toalettbesök och sedan hade jag bestämt mig för en mil i 4:10-fart och det gick bra! Visst ökade ansträngningen något, visst blev benen tröttare efterhand men det var i stort sett inga problem att hålla hela 12 km i 4:10-fart trots lite blåst och en del backar. Mycket nöjd joggade jag hem och kunde summera 37,7 km med en snittfart på 4:39 min/km och en total tid ute på 2:55. Ett onödigt långt långpass kanske ni tycker men jag behövde det och mina "examenspass" innan maran brukar ligga på ca 36km med ca en mil i marafart i slutet, tufft men inte för tufft och jag är fullständigt övertygad om att det gör nytta, för mig! Jag hade avsiktigligt heller inte med någon energi eller dricka under passet utan frukosten en timma innan passet fick räcka som energikälla och det gick hur bra som helst även i slutet när rimligtvis fettförbränningen kickat in efter mer än 2,5 timmar ute (men visst var jag hungrig på eftermiddagen trots mellanmål och stor lunch).

Det här behövde jag verkligen! Uppstarten på den här veckan har därför varit lugn med vila igår och lätt distans ikväll. Imorgon väntar ett nytt försök med banintervaller, på torsdag distans eller kort långpass och till helgen väntar avstämningspass nr 2, nämligen en halvmara i marafart vilket jag efter söndagens pass nu har bättre hopp om att klara. Det blir det också det sista längre passet innan maran. Sedan väntar förkortade fartpass och lugn distans veckan efter.

Jag blev förresten uppringd av en reporter från Sportamore Magasin förra veckan. De hade letat efter killar som bloggar om löpträning och då hittat mig. Vi pratade både om att hinna få in träning i vardagen och kring hur höja farten inför säsongen. Med min struliga vår i åtanke kändes det sista inte helt aktuellt och det blir ju lite kort i sådana här artiklar men det blev ändå rätt bra tycker jag. Ni hittar artiklarna här och här.

Reflektionspaus

När det så småningom är dags att summera 2016 kommer jag att ha sprungit kontinuerligt i tio år och många år i perioder dessförinnan. Det går att summera på så många vis! Det är ett par tusen mil på ett ungefär men det räcker inte, räcker inte alls utan det är så mycket mer än så. Så många upplevelser och minnen, både fina och jobbiga, så många lopp, både bra och dåliga, solskenslöpning och hällregn, sommarvarma dagar och tidiga vintermorgnar med arktisk kyla. Ensamma löppass och gemensam löpning med människor jag lärt känna tack vare den här bloggen. transportlöpning till jobb, Sörmländsk blandskog, Västkustklippor, Öländska strandstigar och asfalterade cykelvägar hemma i Nykvarn likväl som Central Park i New, York, Maltesiska strandpromenader och Medelhavsstränder.

Jag tror det är bra att då och då ställa sig frågan om det jag håller på med är rätt. Är mina målsättningar rätt? På rätt nivå? Fungerar de i mitt liv? Motiverar och inspirerar de mig? Gör de träningen roligare? Ger de en bra balans mellan utmaning och återhämtning? Gör jag det för min egen skull? Vad ska hända när eller om jag uppnår målet? Ska jag då sätta ett ännu tuffare mål - eller ett helt annat?

Under större delen av de här tio åren har min löpning främst drivits av målsättningar och prestationer och likaväl som det blivit många lugna, njutbara mil löpning har jag sprungit oräkneliga tuffare intervallpass, intervallstegar, tröskelpass, backpass, långa långpass och långpass med fartökningar. Allt i syfte att springa så bra som möjligt på ett visst lopp, att bli en så bra löpare som möjligt med mina förutsättningar. Och nej, jag påstår inte här att jag är en bra löpare. Jag kommer aldrig vilja eller kunna träna så mycket som krävs för att bli riktigt bra, ur ett tävlingsperspektiv. 

Jag kommer att fortsätta tävla så länge jag tycker det är roligt. Målsättningarna har länge varit ganska lika, att bli en snabbare löpare på sträckor som varierat mellan 5-42,2 km men en klar tonvikt på de längre sträckorna inom detta intervall de senaste åren. Kanske närmar jag mig en punkt där det är dags att göra något annorlunda, fokusera på nya sträckor, på snabbhet. Dessa tankar brukar periodvis gro i mig efter en längre period med fokus på och uppladdning inför en maraton vilket ofta varit fallet på senare år. Kanske är det dags att gå från ord till handling. Inte jaga mil hela tiden utan höja kvaliteten ett snäpp och samtidigt bygga en starkare kropp? Dessa tankar snurrar extra högljutt i perioder när löpningen inte riktigt går som jag vill. Jag är igång och springer igen efter en segdragen förkylning men har också ett vänsterknä som är ömt och stelt och kräver både lite omvårdnad och att få bli lämnat ifred med lite mindre löpning vilket jag lyssnat på.

Vårsolen inbjuder till högtidsstunder i löparskor just nu!

Oavsett vad jag bestämmer mig för efter årets Stockholm Maraton så tänker jag förbli en ”springande människa” så länge kroppen vill och jag tänker absolut göra mitt yttersta för att den ska vilja det så länge som möjligt, där är motivationen skyhög! När jag läser min egen text så känns den som ett avslut. Så ska den inte tolkas, vare sig för min löpning eller för mitt bloggande även om ni säkert märker att jag inte längre bloggar lika ofta som för några år sedan, något jag känner mig fullt bekväm med trots den märkliga debatten på jogg.se i veckan kring frekvens och innehåll på bloggar.

På vissa pass är känslan stark. Känslan av hur mycket jag älskar att springa, själva rörelsen i sig. Det är den känslan jag vill åt, det är i den zonen det händer, där det enkla i att vara utomhus och bara springa uppskattas, det är där jag vill vara! Det är en känsla bortom prestation, bortom press, krav och målsättningar, bortom borde och måste. En känsla av att vara sann mot sig själv, en känsla av äkta rörelseglädje för rörelsens egen skull!

Det var en filosofisk reflektionspaus. Knäet som stelnade till i måndags är lite gladare nu så jag tänker strax prova lite "lättare" längre/tröskelintervaller på bana på lunchen. Inspirerad av flera kompisar som laddar för Boston kanske jag kör amerikanska klassiska mile repeats. 

Lång statusrapport

Hej igen bloggen....

Ett intensivt 2014, löpmässigt och familjemässigt, en segdragen virusinfektion, extra mycket på jobbet då jag täckt upp för kollega och låga blodvärden på det, där har ni den trista korta versionen av det här inlägget och varför det till slut gick ut över löpningen! 

Hur är status då? Det är fortfarande högt och lågt, gott och blandat vad gäller träningen och övriga livet, vissa dagar är jag pigg och kan träna bra, andra är jag trött och kan endast med svårighet jogga men den senaste veckan har det känts klart bättre och jag är mycket piggare nu än för ett par veckor sedan! Klockan föreslår konsekvent längre återhämtningstider efter passen samtidigt som den ändå påstår "Recovery Good" i början av varje pass. Känner ändå påtagligt att mitt behov av återhämtning är större än vanligt.

Jag har varit på läkarbesök och tagit prover som visade att mina blodvärden inte var så lysande men inte heller superdåliga den här gången. Jag har skrivit om min historia kring detta tidigare för er som inte läst bloggen så länge. Både Hb, järn och S-Ferritin (som är ett protein i blodet som järnet binder till och som utgör kroppens "järndepå") låg precis på eller under referengränserna. Depåerna töms först och sedan sjunker Hb. Det hela är lite förvånande denna gång då jag faktiskt inte slarvat med järntabletterna i vinter/vår p g a att jag känt mig pigg utan faktiskt ätit regelbundet hela vintern och riktigt mycket järn senaste två månaderna. Den goda nyheten är att det går ganska snabbt att åtgärda, den tråkiga är att jag alltid blir lite ytterligare "sänkt" vilket helt och hållet sitter i huvudet då jag blir påmind om att det faktiskt är något fel på mig och att jag inte har de rätta förutsättningarna eller en kropp som fungerar perfekt men det är ju bara att gilla läget och efter ett tag brukar jag komma igen mentalt. Jag har sedan dess ätit rejält höga doser med järn dagligen och det börjar ge effekt nu, jag är piggare, mer koncentrerad utan att tröttna och löppassen går fortare i samma ansträngning.

På gång igen? Kanske, känslan på just det här passet var bra, på nästa fullkomligt katastrofal...

Det lutar väl åt något slags utmattningssyndrom/utbrändhet "light" men utmattningsdepression är det inte eftersom jag varken är nedstämd, ledsen eller deprimerad. Jag mår inte dåligt på grund av några relationer, inte på grund av något i familjen eller på jobbet. Jag har bara varit rejält sliten och trött och jag känner igen symptomen från när jag tidigare haft dåliga blodvärden så däri ligger en stor del av förklaringen!

Tittar jag tillbaka så ser jag ett väldigt intensivt 2014, löpmässigt och familjemässigt, hösten innehåll ett svårt benbrott med lång rehab för yngsta sonen, när den processen var klar bröt äldsta sonen fingret, vi har hyrt häst hela året (några veckor till nu) och det har inneburit extra krav och extra åtaganden.på oss även om äldsta dottern har skött det helt perfekt. Jobbmässigt har det varit intensivt och jag har täckt för en föräldraledig kollega ett par månader fast jag bara jobbar 80%. En massa (mestadels roliga) aktiviteter med barnen är ju standard med fyra barn men sett utifrån, så visst har det varit mycket en längre period, alltför mycket faktiskt.

Träningsmässigt har jag stått över en del pass, skippat transportlöpningen helt under en period. April blev ändå en OK träningsmånad och jag återföll lite i slutet av månaden till dumstrutbeteendet att springa några pass bara för att få lite mer mängd i dagboken - Inledde maj - trött på att jogga omkring och fundera över hur jag mår - med ett tänk om att springa mer fart och skippa vissa utfyllnadspass men fick ett bakslag och det fungerade inte som jag ville. Tidigare har jag varit ett välkalibrerat maskineri med örnkoll på min egen kapacitet och kunnat skissa på ganska tuffa pass och ändå kunnat matcha dem perfekt, den förmågan har jag inte haft nu utan har fått avbryta en hel del pass eller ändra målsättning under passen. Ökade järnintaget efter läkarbesöket, lade in fler dubba vilodagar Vilket gjorde gott. Löpningen känns kantig, orytmisk och utan flyt och som allt ovan inte var nog kan känslan nog till viss del förklaras av att jag också under flera veckor haft en känning i vänster baksida lår. Känningen vandrar runt lite, först trodde jag det var en bristning som jag ådrog mig efter ett banpass i Påskhelgen men det är nu så länge sedan så det tror jag inte längre men det stramar när jag går och springer. Jag vilade extra under Kristi Himmelsfärdhelgen och kände inte av det i vila men när jag på söndagen sprang ett i övrigt bra pass tröskel (3++2+1+1+1 km i sub 4 min/km, totalt 17 km) kände jag tyvärr av det igen och även dagen efter i vila. Det går att springa med men känns hela tiden, extra mycket i högre fart. Jag bokade in mig hos en naprapat som tyvärr inte hade några goda nyheter men vad som sades väntar jag lite med att skriva om då det här inlägget redan är långt och jag vill ägna ett eget inlägg åt det efter nästa besök som är på torsdag.

Så, den långa versionen varsågoda. När det gäller "att leva löpning" som jag skrev om för ett tag sedan så kämpar jag fortfarande med min skärmnärvaro, det är så slentrianmässigt lätt att plocka upp mobilen och slösurfa en stund bland Instagram, Twitter och Facebook men som Magnus så insiktsfullt skrev i en kommentar på förra inlägget, "De sociala mediernas dragningskraft och positiva pushande när man är uppåt kan vara lika pressande och negativt belastande när man känner sig nere..." och så är det verkligen, det har mest gjort mig frustrerad utan att ge mig något så jag har försökt, men inte helt lyckats, minska min skärmtid och istället göra saker som att spela spel med barnen, ta en promenad, cykla en sväng. Frisk luft och tid att tänka som har gett mig väldigt mycket mer än kända och okända människors frukostar och träningsselfies. Så är läget, inte på topp med andra ord men jag kommer igen även om jag just nu faktiskt inte är så säker på det...

Pausar lite

Hela jag är väldigt mycket fram-och tillbaka just nu. Jag försöker minska min skärmtid, samtidigt kollar jag på Boston Marathon på paddan när jag lagar middag, en del träningspass går helt OK och är sköna, som idag när jag joggade runt Brunnsviken på lunchen i fantastiskt väder och avslutade med en snabb fyrahundring på bana som också kändes bra. I söndags däremot hade jag planerat att springa en halvmara på träning och kanske t o m avsluta med en kort fartökning men det var tungt från första steget och efter 8 km satte jag mig ner på en sten vid vägkanten, ledsen, uppgiven, frustrerad och funderade länge länge över min löpning innan jag joggade hem igen. Funderade över om det är värt att fokusera så på löpning när den just nu inte ger mig något tillbaka utan bara förstärker en negativ spiral av tankar och beteenden.

Jag upplever mig inte speciellt stressad, t ex på jobbet eller hemma, men det är klart att det är en hel del att pyssla med så här års, som alltid med två tonåringar, två mindre barn som alla har aktiviteter, hus, trädgård, träning. Livet helt enkelt. Ändå är det som att den totala "belastningen" är lite för stor för att jag ska orka med träningen på ett bra sätt just nu.

Jag är inte i form, jag är trött och har ett ökat sömnbehov och ofta känner jag att passen som ändå är lätta, sliter mer än de ger. Jag vill en hel del, tävla t ex men förmår absolut inte, inte just nu. Dessutom förmår jag inte glädjas lika mycket åt andra löparkompisar som är igång med sina säsonger och tränar bra och tävlar fint utan har fullt upp att hantera mina egna tankar om min egen löpning och så vill jag inte ha det! Att i det här läget föra träningsdagbok som följs av över 160 trevliga, peppande löpare och skriva en fortfarande relativt välbesökt blogg där jag mest tjatar om hur jag fortfarande känner mig förkyld förstärker bara redan tänkta tankar och tankemönster och leder inte till något bra och är heller inte roligt att läsa om i längden.

Jag har därför ikväll, för en period, stängt min träningsdagbok så att ingen mer än jag ser mina pass och jag kommer också att pausa härifrån under i alla fall ett par veckor. Hur länge det blir beror på hur jag känner mig framöver. Min väg ur den här känslan består i att springa utan krav under en period, springa mycket i skogen och just nu njuta av vitsipporna, springa när jag vill springa, inte för att jag känner att jag måste eller borde komma upp i en viss veckovolym, tillgodose mitt sömnbehov, spendera mindre tid på sociala medier som fullkomligt exploderat av löpning på ett sätt som inte existerade för ett par år sedan där varje webbsida, tidning och lopp har sidor på Facebook, Twitter och Instagram.

Jag skriver detta för att ni läsare under en period inte ska behöva klicka in här med förhoppning om att läsa några nya inlägg. Ta hand om er, njut av högtidsstunden för löpning just nu så hörs vi säkert snart igen!

Bloggtankar (i brist på löpträning)

Inspirationen att skriva just nu är inte så stor och det märker säkert ni läsare av också? Nu var det en vecka jag skrev senast. Även om jag tycker det är viktigt att skriva i både med och motgång så är lusten att skriva mycket större när löpningen går bra vilket väl är naturligt. Bloggen är heller inte den träningsdagbok den var från början där jag skrev om nästan varje pass och då är det inte lika "lätt" att ofta producera krönikor/kåserier/tankar/funderingar i inlägg.

Jag har börjat funderat lite på hur länge jag ska fortsätta skriva! Efter mer än sex år är det inte bara att sluta utan en process som får ta sin tid. Jag går ibland av olika anledningar tillbaka och läser gamla inlägg och tycker ofta att de är riktigt bra skrivna med bra formuleringar om jag får säga det själv och det får jag ju. Ofta klart bättre än jag skriver nu och kanske är det så att min blogg "peakade" redan för ett par år sedan?

Jag har "levt löpning" under en ganska lång period nu - flera år. Med "levt löpning" menar jag att jag tränat ambitiöst, haft tidsmål som tidvis varit tuffa och lagt mycket fokus och mental kraft på löpträningen, skrivit den här bloggen och fört träningsdagbokdet samtidigt som det varit fullt upp på många andra håll i mitt liv också och kanske börjar jag faktiskt tröttna lite på att blogga, prenumerera på löpartidningar, läsa om löpning i samtliga mina sociala medier trots att jag faktiskt gillar det och gillar personerna jag följer i dessa kanaler. Missförstå mig inte nu, jag älskar fortfarande löpning även om jag haft en liten svacka ett tag nu men kanske är det som Tove Langseth så bra uttryckte det när hon beslutade sig för att sluta blogga förut; "Att hon ville ha löpningen för sig själv ett tag". Lite så känner jag just nu faktiskt!

Jag läser just nu Björn Ferrys bok "Ferry Tales" där han skriver: "Jag vill inte fastna i att ägna flera timmar om dagen åt att växla mellan Twitter, Facebook och kvällstidningarna" (min kommentar: det sista gäller inte mig, har inte köpt en kvällstidning på säkert 15 år...). "Jag har något Lutherskt krav inpräntat i mig, det jag läser ska ge mig något, inte bara nöje för stunden, nåt mer, kan inte precisera vad riktigt men jag mår ofta lite sämre när jag kastat bort två timmar av livet på förströelse".

Jag håller inte helt med Björn Ferry här, jag tycker trots allt att förströelse behövs, t ex som avkoppling men de här raderna slog ändå an något hos mig.

Jag har mitt första maraton utomlands framför mig i höst, något jag ser fram emot och jag har tänkt att skildra den resan på bloggen och jag har förhoppningsvis också en löparsäsong innan dess även om den just nu är lite suddig i konturerna då tävlingslusten inte riktigt infunnit sig och min evighetssega förkylning ännu håller sig i sitt grepp.

Många bloggar jag en gång läste har tyvärr gått in i glömskan och försvunnit. Det finns en mängd andra men tyvärr inte så många av de slags träningsbloggar jag helst läser. Av och med bloggare som vill något mera med sin löpning. Satsa lite mera. Har både en ambition och en plan på vägen dit och skriver om det. Alla dessa hälsobloggar som nu vuxit fram tycker jag är ointressanta; smoothies, chiafrön, kvarg och matchade outfits har säkert en publik men vad som är hälsa är så otroligt individuellt beroende på livssituation, jobb och en massa annat och för mig ter sig dessa hälsobloggar som ointressanta och ängsliga även om jag också gillar snygga träningskläder.

Ja, det var en parentes. Hela inlägget kanske var en parentes men jag kände ett behov av att formulera dessa tankar i brist på löpträning som det är just nu. Förkylningen är i alla fall så pass bra att jag ikväll ska ut och lågpulsjogga en sväng! Och ni behöver inte oroa er, någon omedelbar nedläggning av 4:30-fart genom tilvaron är inte aktuell. Som jag skrivit så många gånger tidigare har den här bloggen gett mig så otroligt mycket mer än jag någonsin kunde föreställa när jag började skriva och att bara sluta skriva helt plötsligt varken vill eller kan jag. Trevlig helg på er fina läsare!

Imorgon blir det innebandy i Örebro, sonens (med nr 14 på tröjan) lag Nykvarns IF P01 spelar sista cupen för året!

Sko-recension: Salming Distance, fortsatt bra träning och publik på en tävling

Jag har använt Salming Speed sedan i våras. En lätt sko med mycket löpkänsla vilket jag beskrev i ett inlägg i april. Efter en tids intensiv användning fick jag dock kraftigt skoskav över hälsenan av hälkappan vilket ledde till att jag under en period helt slutade springa i dem. Jag diskuterade problemet med hälkappan med Jocke på Salming och de lyssnade på min feedback och förde tillbaka den till utvecklarna. Till viss del kan problemet bero på storlek - mina Speed är något rymliga och med hårdare snörning och tunnare strumpor har problemet minskat om än inte helt försvunnit.

Jocke erbjöd mig att prova den ännu lättare modellen Race för att jämföra vilket jag tackade nej till då jag har många skor i den viktklassen. Då var jag mer intresserad av deras träningsmodell Distance och fick då ett par i en halv storlek mindre hemskickade. Dessa har jag nu sprungit en hel del mil med i sommar. Detta är alltså skor jag fått gratis av Salming vilket inte påverkar innehållet i den här bloggposten som jag skriver helt på eget initiativ. Inlägget är också taggat med "Reklam" för att vara extra tydlig.

Distance är Salmings tyngsta modell utan att vara speciellt tung, vikten i storlek 43,5 är 240 g, droppet häl-tå är 5 mm.

Passform och ovandel

Passformen i mellanfot, ovandel och framfot är relativt tight utan att kännas lika "limmad på foten" som en ren tävlingssko. Ovandelen som består av tre lager ger en viss stadga och stabilitet runt hela foten samtidigt som den klarar av att ventilera foten bra genom meshen.

Löpkänslan i skorna är mycket bra och skon är tillräckligt lätt för att användas både på lugna och snabbare träningspass. Med det lägre dropet hamnar man naturligt på mellanfoten. Skon påminner en del om tidigare versioner av Sauconys Kinvara (version 1 och 2) men är fastare i dämpningen än senare versioner av densamma och med mycket bättre markkontakt då sulan är tunnare.

Sulan består av olika gummiblandningar på utsatta ställen och ger bra fäste på asfalt, grus och fungerar också bra i terräng. Jag har sprungit ganska tekniska stigar och över bergshällar utan problem. Sulan och resten av skon är designad för lång hållbarhet och hittills ser jag inga tecken på slitage.

För vem?

Ni får kalla mig köpt men jag erkänner utan omsvep att jag gillar Salmings modeller, deras approach till "Natural Running" och kundbemötande och jag hoppas att Salming kommer vara framgångsrika då skorna är värda en bredare "publik"! Distance konkurrerar på en trång marknad av lättare trainers med Adidas Adizero Boston, Saucony Kinvara/Mirage, Asics DS Trainer, New Balance 1400, Mizuno Sayonara m fl. Med det lägre droppet föredrar jag Distance framför Adidas och Asics, hållbarheten på Distance verkar klart bättre än vad Saucony lyckats med på populära Kinvara som hittills varit min favoritträningssko men som nu fått konkurrens på den positionen.

Distance passar utmärkt som en träningssko för den mer vana löparen som uppskattar lättare skor med lägre drop. Den passar också utmärkt som en instegsmodell till lite lättare modeller för den mera ovana löparen.
Dessutom tycker jag att det är en väldigt snygg sko vilket ni själva får bedöma om det är viktigt. Själv tycker jag inte det är någon nackdel och flera har i sommmar kommenterat att skorna är snygga.

En recension borde väl också rada upp några nackdelar för att vara heltäckande! Hittills har jag inte hittat några. De är lätta med fin löpkänsla, de sitter fint på min fot utan att ge blåsor, skav eller smärta och för mig är de väldigt nära en perfekt träningssko! Alla bilder nedan tagna av mig.

Gula skor på en gul, sönderbränd gräsmatta. En slags löparsammanfattning av sommaren 2014

För övrigt tränar jag på, sprang ett ganska hårt pass med 2 km-intervaller i början av veckan, ett blandat fartlekspass och 15 km lugn distans har det också blivit. Idag vilar jag och det behöver jag! Imorgon tänker jag mig någon form av tröskelpass igen, veckans andra kvalitétspass.

I onsdags åkte jag in till Södertälje och tittade på Enhörna Challenge 5000m i hopp om att återfå lite tävlingsinspiration och så blev det! Det var väldigt trevligt att heja på en massa bekanta i B-heatet och sedan tillsammans med dem titta på A-heatet där Fredrik Uhrbom harade David Nilsson i 3000m (8:39) till seger på nya personbästat 14:24. Fascinerande att det inte ser ut att gå så fort ändå! Jag hoppas snart kunna vara tillbaka i tävling. Jag får försöka ändra mindset från PB varje gång till att göra så bra jag kan för dagen där jag är nu vilket ju egentligen är en självklarhet! Tävling är bästa träning och jag träffar alltid en massa bekanta när jag tävlar och det är alltid en stor del av behållning vid sidan av resultatet!

Uhrbom, Nilsson, Södergård. Foto: Privat

EM-aktuella David Nilsson, Högby imål på nya personbästat 14:24. Foto: Privat.

När 1572 blev en halv miljon

Det har känts bättre med träningen senaste dagarna, förutom intervallerna jag skrev om i förra inlägget har jag också sprungit ett progressivt distanspass som jag avslutade i milfart och ett varmt långpass i form av en halvmara i hygglig fart vilket gjorde att förra veckan landade på 63 km löpning och det var ett tag sedan jag var där. Det är lustigt det där hur fort det går att vänja sig av med långpassen! Innan ett maraton kan jag kuta 36 km och det är inget speciellt, nu kändes 21 km väldigt långt!

Ett par milstolpar har passerats sedan förra inlägget. Jag har återigen sprungit hela Sveriges längd 1572 km i år. Den matematiskt lagda räknar snabbt ut att det räcker med bara tre mil löpning i veckan under ett år för att fixa det och jag som springer lite mer kommer fram fortare och det är ingen speciellt alls förutom att jag tycker det ger ett fint perspektiv på det här med löpningen. Det är ändå en ansenlig sträcka att springa!! Jag skrev ett blogginlägg om samma sak för två år sedan, ett inlägg jag tycker blev väldigt väldigt bra, ni hittar det här.

En större milstolpe har också passerats, nämligen en halv miljon sidvisningar på den här bloggen! Jag vet inte riktigt hur statistiken fungerar. Jag har t ex många återkommande läsare och hur det räknas vet jag inte men jag bryr mig heller inte om det utan det känns riktigt stort för mig! Jag minns fortfarande när jag passerade tiotusen och inte minst etthundratusen sidvisningar vilket kändes väldigt stort. Att vara halvvägs mot en miljon fanns inte i min föreställningsvärld när jag började skriva 2009 och jag tackar ödmjukt för intresset!

Igår blev det vilodag och stranden, ikväll vankas det lite löpning i någon form igen! Nästa inlägg kommer blir en recension av de skor jag sprungit i mest i sommar, nämligen dessa.

Semesterläsning - DNS, sommarförkylning, ett efterlängtat möte, sol och bad

Erbjuder räddningen för er som läst ut semesterböckerna, håll till godo!

Idag är det Veteran-SM på 10000 m i Huddinge, Stockholm, sommarens stora mål när jag anmälde mig i våras. Nu kommer jag inte ens till start. Tråkigt såklart och jag är besviken men i grunden ett lätt beslut att fatta. Jag har skrivit flera inlägg om den dåliga formen och den mentala baksmälla jag tycks ha drabbats av extra hårt efter Stockholm Marathon i år. Ovanpå det har jag drabbats av en sommarförkylning som började samtidigt som semestern med ett rejält halsont som höll mig borta från löparskorna i nästan en vecka. Det försvann och ersättes av en snorande näsa som aldrig blivit helt bra. Jag har ändå sprungit några pass och det har fungerat OK. Jag har badat massor, blivit kall, åkt AC-kyld bil och suttit ute lite för tunnklädd dessa helt fantastiska sommarkvällar vilket gjort att förkylningen inte läkt ut ordentligt men jag vägrar låta mig begränsas och kan inte tänka mig att avstå bad dessa fantastiska dagar. När jag i morse vaknade med halsont och dessutom kände mig noll motiverad/sugen/taggad på att tävla så var beslutet redan fattat även om jag ältade och velade en stund.

Det kommer fler tävlingar och jag har bara en hjärtmuskel och den är jag rädd om och att åka förkyld och försöka prestera max för att istället underprestera, nej tack! Hälsan först i alla lägen!

Låt mig istället skriva om roligare saker! Den fantastiska sommaren som pågår för fullt t ex. Vi kom hem i tordags ifrån en tio dagars roadtrip i södra Sverige. Först till familjen, bror, föräldrar, farföräldrar i Oskarshamn.

Här ses jag och brorsan stå och filosofera och beundra utsikten från "tian" i havsbadet vid Gunnarsö, Oskarshamn.

Därefter drog vi till Varberg för havsbad, krabbfiske, vandrarhemsmys och "Ge-Kås"-shopping som jag dock avstod ifrån men där dottern handlade hästtillbehör. Gissa om det var skönt att dra ut på första löppasset längs med havet efter sex dagars uppehåll? Blev ett progressivt pass som avslutades i riktigt bra fart!

Vandrarhemsmys

Strandlöpning

Ett lugnt distanpass till med tio stegringslopp längs en solvarm sommarväg hann jag med innan vi drog vidare till Göteborg för mera bad, båtåkande i skärgården och en elvatimmarsdag (!) i värmen på Liseberg där barnen roade sig kungligt medans jag åkte lite mera sparsamt som den fegis jag är men det var skönt att blöta ner sig i Flumeride!.

Tidigt första morgonen i Göteborg hade jag stämt träff med Eva för en gemensam löprunda. Lustigt det där, hur jag såg fram såg mycket emot att träffa en person jag aldrig träffat men vars blogg jag läst så länge! Fast när vi väl träffats kändes det nästan som att springa med en gammal god vän! Vi snurrade en dryg timma i bitvis ganska bra fart på Evas hemmaplan, centralt belägna Ängsgårdsbergen medans vi pratade om allt möjligt. Varierade stigar, ibland tekniska och kuperade ibland välpreparerade och flackare med en monsterbacke som inledde passet där jag undrade hur Eva tänkt egentligen? För om resten av rundan skulle vara så här skulle jag inte orka prata alls, haha. Ett mycket uppskattat och efterlängtat pass, tack igen Eva!

Ett tröskelpass i och runt Slottsskogen hann jag också med innan vi åkte hem. Jag sprang 5 km en riktigt varm kväll i något som påminde om tröskelansträngning bland brännbollshipsters och semesterflanörer och en hel del löpare. Det gick inte så fort, ca 4 min/km eller lite långsammare och så avslutade jag med två kuperade tusingar lite fortare men blev ett bra pass på totalt en mil som kändes bra och kanske kanske fick jag också några blickar som beundrade mitt löpsteg, vad vet jag? Flera stycken tittade lite extra när jag sprang förbi i alla fall!

En roadtrip på tio dagar med ett långt förkylningsupphåll och sedan fyra löpppass och ca 40km. Det är jag nöjd med. Det är intensivt att vara iväg och sova på vandrarhem med fyra barn, det är mycket prylar och packning och aktiviteter och träningen får prioriteras ner lite, vilket jag brukar tycka är helt OK. Det blir en slags dubbel avkoppling från vardagen och träningen, i nya miljöer!!

Sedan vi kom hem har det varit stranden som gällt till 100% i värmen och jag njuter i fulla drag av sommaren trots förkylningen. Fokus får läggas nu på att läka ut förkylningen för bakom den tror jag inte att formen är så urkass egentligen bara motivationen återvänder vilket den borde göra då jag blir fullt frisk och kvicksilvret vänder neråt några grader och jag får sakna löpningen ännu lite mera.

Avslutar det här långa och bildrika inlägget men en bildserie från Träslövsläge söder om Varberg dit vi åkte en kväll för att njuta av solnedgången från piren! Älska sommaren, låt den aldrig ta slut! Fortsatt trevlig sommar!