Pandemin fortsätter och effekterna av både vad vi får och inte får göra debatteras. Ohälsa, sjukdom, död och belastningen på sjukvården ställs mot de mer indirekta och svårmätta effekterna av restriktionerna i form av försämrad fysisk och psykisk hälsa.
Jag tar inte ställning och jag avundas inte dem som är satta att göra dessa svåra avväganden men jag ser att larmrapporterna ökar. Ungdomar rör sig ännu mindre än tidigare, uteblivna matcher och tävlingar gör att motivationen för att träna minskar och många slutar med sin idrott och därmed de få timmar fysisk aktivitet i veckan de har. Medelsålders män och kvinnor får allt mindre vardagsmotion när de arbetar hemifrån och äldre blir också mindre fysiskt aktiva och mer ensamma när det inte kommer ut och får träffa barn och familj.
Jag hör nu också allt fler politiker vilja signallera handlingskraft genom att ropa att man ska ta "krafttag" mot den allt sämre folkhälsan. Det kommer nog som vanligt inte att fungera, den här gången heller.
 |
| En googling på fysisk inaktivitet ger lätt en skrämmande bild... |
Piska och morot kan vara externa motivationsfaktorer, ett litet tag, liksom en ny sportklocka, ett par nya löparskor, att anmäla sig till ett motionslopp (vilket nu inte går) och som jag varit inne på tidigare, INSPIRATION kan komma någon annanstans ifrån. Genom att se idrott på TV'n, eller se en tävling på plats - "Det där vill jag också göra nästa år" eller från den där grannen du ser träna så ofta.
MOTIVATION till att själv utföra träningen och inte minst på ett långsiktigt sätt kan däremot bara komma inifrån en själv. Att hitta sitt VARFÖR och sedan skapa en vana och göra det till ett givet inslag i sin vardag långsiktigt. Det är faktiskt nya nervkopplingar i hjärnan som måste skapas så att den där löprundan sker på rutin utan alltför stort motstånd och det tar ett tag.
Det svåra är heller inte att börja, att testa utan det är att faktiskt sedan FORTSÄTTA. Det är ingen slump att det nu är rekordmånga löpare ute på vägarna och stigarna jämfört med hur det var i januari, det är likadant varje år.
Som så blir det en uppdelning där de som redan är vana vid att träna tränar ännu mer då det kanske finns mera tid om man arbetar hemifrån och slipper pendla och de som å andra sidan tycker det nu är meningslöst att träna då det ändå inte finns något att träna för, i frånvaron av tävlingar och matcher.
Det hela förstärks av att det är alldeles för enkelt att ta dåliga beslut idag. Red Bull ligger i reabackar och lockar med grälla färger direkt när man kommer in i sin matvaruaffär. Färdigmaten är billigare än råvarorna. Godiset ligger närmare kassan än frukten. Det finns inga bestämmelser eller normer för lek-och idrottsytor när man planerar bostäder, däremot bestämmelser för hur mycket yta som ska byggas för parkeringsplatser. Dessutom lider hela samhället idag av en akut brist på långsiktighet. Man vill ha "quick-fixes", lika snabba resultat som att tycka på fjärrkontrollen på TV'n. Idag springer man inte alls men imorgon vill man kunna springa milen, helst på en tid man klarade för 30 år sedan. Att träna för att klara det nästa år ger inte samma dopaminkick och tillfredsställelse utan låter bara jobbigt och tråkigt.
Nu är jag lite både out-of-scope och comfort zone vad gäller vad jag brukar skriva om men jag är både pessimistisk vad gäller utvecklingen och möjligheten att vända densamma med hjälp av politiker som vill ta "krafttag" men kanske är det ändå värt att försöka och att försöka är kanske bättre än inget?
När TV4 i ett inslag skriver att 150 minuter träning i veckan räcker för att minska risken för svår Covid-sjukdom eller när man googlar fram de numera ganska ambitiösa målen för fysisk aktivitet från WHO tror jag många upplever att tröskeln redan från början är alldeles för hög, att det inte är någon idé att ens försöka, att målet är alldeles för ambitiöst. Tyvärr men jag har mer än gärna fel här!
